Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘cyklister’

Har ni hört det sägas någon gång? Barn är mjuka, bilar är hårda. Säkerligen. Men vet ni vad? Vuxna är också mjuka. Av något skäl tycks väldigt många ha missat det. Kanske är det lite förvånande att jag nu skriver ett blogginlägg om trafik. Det förvånar åtminstone mig själv en aning, men någon gång ska det väl göras. Jag har inget körkort, men jag har en fin och vit cykel som jag knappt vågar använda. Och så har jag ett par stiliga ben som jag använder relativt flitigt. Och ett par ögon som jag ser en hel del häpnadsväckande saker med, bland annat i trafiken.

Nu rör jag mig mest i centrala Stockholm och kanske ser det annorlunda ut på andra platser i vårt kära fosterland. Jag till och med hoppas det. Men så gott som dagligen ser jag trafikanter av alla slag bära sig åt som idioter, ofta vid två specifika platser. Häromdagen såg jag en man i 30-årsåldern med stor auktoritet gå rakt ut i gatan framför en lastbil. Han var inte ens distraherad av något superviktigt mobiltelefonsamtal, utan ansåg sig väl helt enkelt ha rätt att bära sig åt så. Lastbilschauffören tutade ilsket, varpå 30-åringen gav honom fingret. Moget.

En mobiltelefontalande kvinna som tror att hon är en cykel.

Men av något skäl händer det närmast regelmässigt saker vid det där övergångsstället. Folk går ständigt mot rött utan att vare sig tänka eller se sig för. Men man måste ju förstå dem – de har väl bråttom till rean på NK eller till något café för att mildra latteabstinensen. Det är bara lite tjatigt att se folk skrika till, hoppa undan och rent av bli fly förbannade när de nästan blir påkörda. Men vad handlar det här om då? Är det verkligen så att de är så stressade att de inte kan vänta på grönt ljus? Nej, jag misstänker två saker: 1. De övertolkar lagen om att bilar (och cyklar!) ska lämna företräde för fotgängare vid övergångsställen. Men det här gäller, som alla vettiga människor vet, enbart vid övergångsställen som inte är försedda med trafikljus. 2. Det är en attitydfråga, det vill säga att det betraktas som lite töntigt att stå och vänta på grönt ljus. ”Alla andra går ju.”

Två kvarter därifrån är det cyklisterna som står för det idiotiska beteendet i en synnerligen komplicerad korsning. Där tycker de cykelburna av något skäl att de inte behöver bry sig om trafikljusen som gäller för körbanan där de står och väntar. Nej, de tittar i stället på ljusen som gäller för det närbelägna övergångsstället – med påföljden att de anser sig ha grönt samtidigt som det är grönt för fotgängare som ska passera framför dem. Man löper alltså ständig risk för att bli påcyklad när man som fotgängare försöker ta sig över där. Dessutom blir det grönt för cyklister som kommer från andra hållet – och eftersom all cykling är en tävling så kommer de farande i en ruskig hastighet när man försöker korsa de stackars vita strecken till fots. Har man riktig tur så hinner man alltså bli påkörd – eller nästan påkörd – två gånger inom loppet av kanske 10 sekunder.

Jag ställer mig återigen frågan vad det här beror på. Varför råder det en sådan förtvivlad hets i trafiken? Det är naturligtvis trångt – det är en förklaring. Och trängre lär det bli, eftersom politikerna tycker att Stockholm blir en ”roligare” stad att leva i ju fler människor som bor här. Men det görs inte särskilt mycket för att anpassa trafikapparaten till den kraftigt ökande folkmängden. Dock är det förmodligen återigen också en fråga om attityder, bland annat den numera allestädes närvarande självcentreringen som, naturligtvis, går ut på att man själv är viktigast i hela världen och som gör att man känner sig kränkt så fort någon opponerar sig eller vågar stå i vägen för ens framfart. Den där röda trafiksignalen är med andra ord ett hån mot ens integritet.

En annan existerande attityd som är nära besläktad med den föregående är: ”Om hen kör på mig så är det hens problem.” Ska jag avslöja en hemlighet? När du ligger där på gatan med en skallfraktur, brutet ben eller är förlamad från halsen och nedåt så är det ingen annans problem. Det är ditt. Vi är inga superhjältar som klarar att bli påkörda av bilar, cyklar eller ens tåg. Alla med ett uns förstånd kvar i skallen vet att vi inte är odödliga – ändå kryllar det av människor i trafiken som inbillar sig att de är det. Låt mig få presentera en tredje attityd också: ”Trafikregler? De är ju bara en rekommendation.” Jodå, tro mig, det finns de som säger så. Ska jag berätta en hemlighet till? Trafikreglerna och signalerna finns till för att reglera och underlätta och förhindra kaos. Ja, man kan till och med säga att de finns till för att skydda trafikanterna. Om man känner sig kränkt av trafikregler så bör man nog arbeta lite på sina attityder.

Det är som om all förmåga till logiskt och rationellt tänkande upphör så snart det handlar om trafik. Jag har till exempel mer än en gång hört föräldrar säga att de använder cykelhjälm när barnen är med, men inte annars. Jaha, och varför det? Är man odödlig så snart barnen inte är med? Cykelhjälmen är till för att skydda skallen, det är ingen symbolisk gott-exempel-inför-barnen-hatt. Vilken glädje har de föräldralösa barnen av att kunna säga ”Men de bar i alla fall hjälm när vi var med”? Va?

Ja, sedan har vi ju det här med mobiltelefoner. Jag har ingen aning om hur många tillbud eller olyckor som orsakas av att folk är absorberade av mobiltelefonsamtal eller – jodå – facebookande, spel eller film. Människor som går och stirrar intensivt på skärmen, nästan helt omedvetna om sin omvärld, är ingen ovanlig syn på gatorna. En av de mest absurda händelser jag bevittnat skedde på Centralstationen i Uppsala för ganska många år sedan. En kvinna på väg över spåren stannade mitt på spåret medan bommarna gick ner. Tåget närmade sig, men föraren såg lyckligtvis att någon befann sig på spåret och hann bromsa. Han tutade – kvinnan märkte ingenting. Tänkte hon begå självmord? Nix, hon var bara inbegripen i ett mobiltelefonsamtal. Till slut fick någon krypa under bommarna och fösa bort henne från spåren. Det skulle inte förvåna mig om bomunderkryparen fick sig en rejäl utskällning. Komma här och kränka hennes integritet, liksom!

Här krävs en ordentlig attitydförändring. Man dör inte om man väntar med det där samtalet tills man befinner sig på en lämpligare plats. Däremot kan man dö om man inte väntar med det. Ursäkta, men så är det faktiskt.

Annonser

Read Full Post »