Har ni sett den där serien i TV3? Den som heter Kontaktannonsen och är precis vad den utger sig för att vara? Jag måste erkänna att jag gillar själva idén, att överföra den klassiska kontaktannonsen till tv-rutan och låta ett gäng kärlekskranka svenskar bre ut sig på nästan bästa sändningstid. Det är lite puttenuttigt och sympatiskt – som idé. Om den fungerar har jag ingen aning om för själva förnedringsmomentet dyker aldrig upp. Man får alltså aldrig reda på hur det går eller hur många svar respektive kärlekskranksperson får. Även det är ganska sympatiskt i en värld där folk helst ska göras till åtlöje så att man har något att skratta åt. Men vänta nu, ska jag inte kverulera över något? Jovisst, varför frångå en fin princip?
Jag vet, man borde inte angripa mänskors liv och leverne så länge mänskorna inte skadar andra eller sig själva. Men jag kan inte låta bli att förundras över vilka människor som finns där ute i det här avlånga och i relation till längden inte särskilt breda Sverige. Och då menar jag förundras i både positiv och negativ bemärkelse. Man får ju på något sätt förutsätta att de singlar som är med i den här programserien representerar någon form av tvärsnitt av landets singlar. 32 avsnitt à 4 singlar blir 128 personer. Varje singel får beskriva sig själv och ge en bild av vad han eller hon söker hos en potentiell partner. Gott så. Men det som stör mig är att häpnadsväckande många som första och viktigaste egenskap anger ”vältränad”. Japp, det är vad svenska folket anser att man ska bygga en relation på. Fel: det är vad den del av svenska folket som är singlar tydligen anser att man ska bygga en relation på. Måhända är det här en elak och nästan förbjuden tanke, men kan det rent av vara så att de här personerna är singlar just för att de hyser den här åsikten? De kutar runt och letar efter magrutor och muskler istället för futtiga och tråkiga egenskaper som pålitlighet, snällhet, ömhet, generositet och kanske till och med humor. Personlighet tycks helt enkelt inte vara något som står särskilt högt i kurs.
Nej då, inte ens en gammal stofil som jag förnekar att någon form av kroppslig attraktion har en viss betydelse i en relation. Men jag kan sannerligen inte låta bli att tycka att det är extremt naivt att inbilla sig att det är det allra viktigaste. På något sätt har jag trott att mer eller mindre alla människor som har ett uns förnuft är överens om att det är insidan som räknas, att vi liksom har kommit lite längre i utvecklingen. Å andra sidan är fåfänga och fokus på det yttre på intet sätt något nytt – så det är väl kanske bara en gammal tradition som lever vidare i högönsklig välmåga. Men vad som är relativt nytt är den träningsmani som råder nu. Om man inte tränar på gym eller på annat sätt ägnar minst ett par, tre kvällar i veckan åt att motionera sin kropp så är man liksom lite misslyckad. Och de som går till gymmet sex, sju gånger i veckan – ja, de är riktigt beundransvärda och duktiga människor som man ser upp till. Men är det här verkligen en vettig, nyttig kultur? Har det inte gått snett någonstans när man bara tänker på mat som fett, proteiner och kolhydrater och inte helt enkelt kan sätta sig ner och njuta av en oxfilé, en trevlig potatisgratäng och ett glas vin utan att känna att man sviker sin kropp å det grövsta?
Nu är jag inte helt dum i huvudet. Det är klart att det är nyttigt att röra på sig. Både den enskilda människan och samhället vinner på att folk motionerar. De allra flesta mår bättre och blir friskare av att aktivera sig en aning då och då, i synnerhet i dag när väldigt många har mycket stillasittande arbeten. Men när man ägnar all ledig tid åt gymmet och den egna kroppen, faktiskt i sådan utsträckning att det får styra allt annat man gör – ja, då är det knappast nyttigt längre. Och argumentet att man genom all denna träning kommer att leva längre och få ett friskare liv känns lite ihåligt. För det kan väl inte vara meningen att man ska skjuta upp själva livet tills man blir pensionär? Jag föreställer mig att man sitter där på pensionärshemmet och säger: ”Jag har visserligen inte upplevt särskilt mycket i livet, men jag har i alla fall haft toppkondition och jättefina muskler. Vill du se?” Och så berättar man några lustiga gym-anekdoter för varandra. Det är en lite läskig vision och faktum är att jag tycker lite synd om de människor som har ”kropp och hälsa” som sitt enda intresse. I mina ögon är det som att ha sig själv som sitt största intresse i livet och det ger ganska unkna, elitistiska och lite sorgliga vibbar. Märk väl, jag förkastar inte alls träning. Jag pallrar mig själv i väg till gymmet en gång i veckan – när jag har energi så kan det till och med bli två gånger – trots att jag tycker att det är ohyggligt tråkigt. Men som med i princip allt annat här i världen så bör man nog göra saker med måtta. Det där ordet lagom är inte så dumt.
Jag tror faktiskt att det krävs någon form av attitydförändring hos folk i gemen. Det är viktigt med balans i tillvaron. Man behöver några olika intressen för att orka med livet, det tror jag att de flesta kan vara överens om. För att återknyta till serien Kontaktannonsen så framkommer där att folk har en hel del intressen (även om de vanligaste tycks vara ”träning” och ”titta på TV-serier”). Det är bra. Det gör mig glad. Men när XXX i Staffanstorp kallar sig själv för ”Sveriges skönaste kille” och i nästa andetag säger ”Jag har inga direkta mål med livet så länge jag är nöjd med det jag ser i spegeln på morgonen”, ja då blir jag arg. Naturligtvis står det alla fritt att göra vad de vill med sina liv, men den rådande kropps- och utseendefixeringen gör mig faktiskt orolig över mänskligheten. Jag föreställer mig att man missar så oerhört mycket av det livet har att erbjuda om man lägger all sin tid på att få en vacker kropp. Alla kan faktiskt inte se ut som filmstjärnor eller modeller, det vore ganska ointressant. Och ett skarpt intellekt eller en sympatisk personlighet räcker bra mycket längre än en tvättbrädemage. Fast det skulle inte förvåna mig särskilt mycket om alla tycker att jag har helt fel.
elbrundino 