Den här veckan anser jag att den väderansvarige i Sverige snarast borde gå en trettiopoängskurs i hur man bestämmer sig. Det går inte att fortsätta på den inslagna banan med vårlik höstvärme den ena dagen och vinterlik vinterkyla den andra. Vi veta icke hur vi ska klä oss! Vi veta icke vilka skor vi ska plocka fram på kvällen för att snabbt kunna komma iväg till dagens vedermödor morgonen därpå. Men säkert ingår det i en plan där syftet är att göra oss alla till stammande och viljelösa vrak. Kanske är nu tanken att landskapet ska vara snötäckt till strax efter nyår, då våren ska inträda. Kanske är detta inte alls tanken. Man borde åtminstone kunna ringa någon och fråga.
Nå. För att i någon mån införa oss anställda i en tidig julstämning och därmed invagga oss i en form av julvänlighet som med rimlig hushållning skulle kunna räcka ända till påsk, har det traditionsenliga ”jobbets julbord” redan inmundigats under denna vecka 47. Julbord i november! Finns det inga gränser? (Jodå.) Men kanske är tanken god. Kanske är tanken att man därmed på nytt ska hinna bli sugen på julmat lagom till den ljustindrande julaftonen? I så fall godkänns arrangemanget. Det gör det förvisso ändå, ty det var ett utmärkt julbord å utmärkt lokal på Djurgården. Synd bara att bordets håvor alltid får den karaktärslöse att överskatta sitt matbehov. Man orkar inte äta hur mycket som helst, men förnuftet sätts av någon anledning ständigt ur spel när det gäller just julbord. Jag tror att det delvis handlar om konstnärlighet – man vill genom tallriken tillfredsställa sitt estetiska sinne. Det går helt enkelt inte an att lägga en ynklig bit senapssill mitt på tallriken och en potatis och kanske en fylld ägghalva någonstans i periferin. Det ser inte klokt ut. Vår rädsla för tomrummet (den har ett fint namn: horror vacui) gör sig gällande. Jag talar då främst om detta horror vacui som ett konstvetenskapligt begrepp. Då hävdar kanske den som har för vana att invända mot allt att en julbordstallrik alls icke är konst. Men då hävdar jag i min tur att jodå, det är visst konst. Eller åtminstone en konst. En julbordstallrik är en komposition som kräver balans och sillinläggningar i så många färger som möjligt.
Efter detta överflöd satt jag alltså där stinn och lite illamående och kastade blickar på det framförstående glaset med mumma men beslöt att det med största sannolikhet inte skulle låta sig inmundigas. Jag når alltid det stadium då jag mest av allt önskar att det hela ska ta slut. Inte för att det på något sätt är otrevligt, utan helt enkelt för att stinnheten och det lätta illamåendet bara får mig att längta hem till en säng och det tillhörande horisontalläge som den erbjuder. Det ser inte bra ut att exempelvis lägga sig under bordet å restaurangen. Men jag finner det alltid svårt att bryta taffeln och förklara att jag är stinn och lite illamående och längtar efter en säng att sova i. Sålunda sitter jag snällt kvar och inväntar etablissemangets stängningstid. Vilket naturligtvis är fåfängt, eftersom ingen annan utom jag själv är medveten om att etablissemanget stängde för tjugo minuter sedan. Man vill inte vara den som reser sig och kungör att man ämnar göra kväll – eller natt – delvis av rädsla för att ingen ska höra eller alls bry sig om det. Sålunda sitter man kvar med ett, som man tror, fryntligt leende på läpparna. I själva verket är det antagligen snarare en obehaglig grimas. Men tids nog förbleknar minnet av detta tillstånd och underligt nog blir man småningom ånyo hungrig. Någon risgrynsgröt fick jag dock icke.
Under denna vecka 47 har även den så kallade Black Friday infallit. Det är här meningen att det två orden ”så kallade” ska signalera ett visst mått av förakt. Någon frågade vad folk egentligen har emot denna så kallade Black Friday. Är det inte bra att butikerna sänker priserna så att vanligt folk har råd att köpa vad de behöver? Jo, det är klart. Själv passade jag på att köpa både en välbehövlig kavaj och ett par välbehövliga skodon. Risken är möjligen att folk köper vad de inte behöver av bara farten, men i så fall får det väl vara deras problem. Och kanske jordens, eftersom dess – och våra – resurser är begränsade. Nej, mitt förakt handlar inte i första hand om detta. Det rör snarare två andra saker: Dels namnet – Den svarta fredagen. En svart dag kännetecknar i min värld en dag som inte är det allra minsta bra. En svart dag för mänskligheten. Det är med andra ord ett mycket märkligt namn på något som många förmodligen ser som en positiv dag. Dessutom passar åtminstone de svenska butikerna på att ha Black Friday under hela helgen. Och i vissa fall hela veckan. Fredag hela veckan, liksom. En känd bilhandlare har till och med ”Black Friday-veckor”. Det är i dag söndag och morgontidningen har annonser för Black Friday. Hur svårt skulle det vara att döpa om alltihop till Stora novemberrean eller Billiga fredagen eller något annat? För töntigt? Naturligtvis. Vi behåller det amerikanska namnet. Fräckt och fräscht. Coolt.
Men det som förefaller mig verkligt skrämmande är hur extremt snabbt något kan introduceras på bred front och få ett så oerhört starkt genomslag. Det är som om ett dekret har utfärdats av President Mammon: ”Vi har i vår stora vishet beslutat att även Sverige skall ha den genomkommersiella dag som infaller dagen efter Thanksgiving, och denna dags namn skall vara Black Friday. (Vadå? Firas inte Thanksgiving i Sverige? Nå, det får vi ta itu med nästa år. En sak i taget.)” Och likt viljelösa flyn som dras till det stora ljuset så accepterar vi genast detta påfund och inbillar oss kanske till och med att det är en gammal svensk tradition. Jag spårar i detta en brist på kritiskt tänkande, en avsaknad av sund skepticism. Jaha, men det här är ju bara ett oskyldigt kommersiellt jippo! Måhända. Men vad händer nästa gång någon på högre ort bestämmer något som kanske inte alls är lika ”oskyldigt” och drar igång samma effektiva maskineri för att genomföra detta något? Vi är så förfärligt lättledda. Och detta är skrämmande i dessa populistiska tider.
Låter ovanstående förnumstigt? Jag har själv svårt att fördra förnumstighet, men tänker samtidigt att om inte jag idkar förnumstighet så gör någon annan det. Och om det är något jag vet så är det vems förnumstighet jag föredrar. Några förnumstiga frågor på det?
Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.
elbrundino 