Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2018

Magdalena Ribbing gick hädan förra året och lämnade ett stort tomrum efter sig. Vem ska man nu ställa frågor om vett och etikett till? Kanske till mig? Någon strålande idé är nog inte det, emedan jag inte ens kan äta med gaffeln i vänster hand och än mindre konversera en bordsdam. Men tänk! Man kommer faktiskt väldigt långt med en dos gammaldags och sunt förnuft. Kanske törst jag till och med kalla det för bondförnuft. Nu har jag främst en sak i tankarna, och det är hur man bör bära sig åt i en storstad. Det är något som väldigt många människor har problem med, alldeles oavsett om man normalt sett bor ute på landet och bara är på tillfälligt besök eller om man är bosatt i nämnda storstad.

Egentligen täckte fru Ribbing in allting i en mycket enkel regel, nämligen följande: Tänk på att du inte är ensam. Med detta avsåg hon inte att trösta den som emellanåt känner sig lite utanför och är i behov av mänsklig kontakt. Nej, hon menade att det hela tiden finns människor runt omkring dig som du behöver ta hänsyn till – utom möjligen när du befinner dig hemma på din kammare. Det är en bra regel som borde äga evig giltighet, och likväl känns det som om den är hotad i ett samhälle där man på sistone har fått lära sig att man ska ”ta plats” om man ska lyckas komma någon vart och uppnå sina ofta högt ställda mål. Men jag vill nog hävda att även ett visst mått av ödmjukhet gärna får ”ta plats”. Frågan är om det inte till och med är en ännu bättre väg till de där målen. Men jag kan naturligtvis som vanligt ha helt fel.

Med största ödmjukhet ber jag härmed att få redogöra för hur Magdalena Ribbings regel kan appliceras på vissa i storstaden förekommande realiteter:
Om regn hotar eller du av annan anledning anser dig behöva medföra ett paraply och det inte är av den hopfällbara typ som lätt slinker ner i en väska av något slag: Fatta paraplyet i handtaget och bär det lodrätt, alltså som en promenadkäpp. Fatta inte tag i det någonstans på mitten och bär det vågrätt. Då tar du nämligen plötsligt långt mera plats, och i kombination med den överdrivna armpendelrörelse som många människor hemfaller åt förvandlas dessutom paraplyets spets till ett livsfarligt stickvapen. Det gäller alldeles särskilt i trappor av olika slag, där paraplyägaren hamnar i ett högre läge än den bakomvarande personen, som därmed riskerar att få ögonen utstuckna. Det här gäller för övrigt även exempelvis medhavda gardinstänger och jättestora blyertspennor.

Vid inpassering i tunnelbanan (liksom vid påstigning av bussar) bör man redan innan man kommer fram till den plats där biljett ska användas ha plockat fram densamma eller ha den mycket lättåtkomlig. Man bör med andra ord veta vad det är man står i begrepp att göra en liten stund innan man faktiskt gör det, så att man är beredd. Man kan jämföra det exempelvis med att gå på toaletten. Det är direkt olämpligt att stå vid själva spärren och rota i handväskan eller ryggsäcken. Varför? Därför att det är oerhört nonchalant mot andra resenärer som också ska gå in genom den där spärren. Av samma skäl bör man inte ställa sig och dra vitsar för chauffören vid busspåstigande.

Pekandet som konstform kan för mig gärna få dö ut. Nej, förresten. Som konstform kan det få leva kvar, men den variant av pekande som många tyvärr ägnar sig åt i storstadsträngseln får gärna elimineras illa kvickt. Jag åsyftar med-hela-armen-pekandet. Det finns i dagens samhälle flera alternativ till den varianten. Man kan exempelvis med en diskret och elegant handvinkling uppnå samma riktningsvisande effekt. Det kan även ske med en liten huvudnickning åt det aktuella hållet – eller rent av utan någon som helst kroppslig åtbörd. Det går nämligen att peka ut en riktning genom att bara använda ord. Med-hela-armen-pekandet kanske fyller en funktion inför en stor folksamling där små gester eller ord inte riktigt räcket till, men den typen av situationer är ganska sällsynta. När exempelvis mamma Gullan Växelström ska förklara för sin av fyra andra personer bestående till storstaden från Tierp inresta familj i vilken riktning Skansen ligger, så är med-hela-armen-pekande knappast nödvändigt. Vad är då problemet? Jo, att en plötsligt utskickad armlängd på en tätbefolkad trottoar kan orsaka olyckor. Själv har fått mina glasögon avslagna av en dylik åtbörd. Om man absolut måste med-hela-armen-peka så bör man först se sig omkring för att avgöra om någon riskerar att lida skada av handlingen.

Livsmedelsbutiken kan också vara ett stundtals överbefolkat problemområde. Gångarna mellan hyllorna är oftast inte av Autobahn-bredd och därmed är det olämpligt att stå just där och prata med någon bekant som man inte har sett på 14 år. Och kanske särskilt om man medför en barnvagn. Ett tips kan vara att uppsöka den eventuella plats i butiken som erbjuder ett visst mått av svängrum och fortsätta samtalet där, men ännu hellre handla klart, betala och träffas någon annanstans. Livsmedelsbutiken är trots allt ingen fritidsgård. Och när du väl har kommit till kassan och väntar på din tur att lägga upp varorna på bandet: Ställ din korg på golvet om den är tung. Lyft inte upp och ställ den där man ska placera sin tömda korg när man lagt upp sina varor. Och om du gör det: bli inte sur för att framförvarande kund inte tar bort sin tömda korg och ställer den på avsedd plats. Där står nämligen din fulla korg.

Men åter till tunnelbanan. Om man har lyckats ta sig in eller ut genom spärrarna så är det lämpligt att inte stanna precis innanför eller utanför dessa i plötslig villrådighet över vart man nu ska ta vägen. Men vad nu? Det är väl inte så lätt att befinna sig i en ny stad och drabbas av riktningsosäkerhet? Nej, det är det inte. Men då kan man gå lite åt sidan och kanske veckla upp en karta eller titta på något annat som fungerar vägledande. Detsamma gäller för övrigt om man blir lite vilsen när man promenerar runt i staden. Gå lite åt sidan om du behöver titta på kartan eller läsa i guideboken eller kolla GPS:en eller ringa en vän. Det är helt enkelt ingen god idé att ägna sig åt sådant mitt på trottoaren, kanske i synnerhet om du är familjen Växelström från Tierp. Som även väldigt gärna vill med-hela-armen-peka. Och kanske bära medhavda paraplyer vågrätt.

Så där. Det var väl inte så svårt. Det fina med Magdalena Ribbings regel är att den är så oerhört enkel – och att den alltså bygger helt och hållet på väldigt sunt förnuft. Fundera till exempel på varför man ska låta folk kliva av tunnelbanetåget innan man själv kliver på. Om man besitter sunt förnuft så förstår man skälet till det. Om man inte förstår det så har man problem och bör kanske gå en kurs. Men framför allt kan man pränta in det där enkla i skallen: Tänk på att du inte är ensam.

Read Full Post »

Axmar herrgård

Nya herrgården, ”Slottet”. Okänd fotograf. Jernkontorets bildbank.

Den som till äventyrs emellanåt läser den här bloggen vet att jag är närmast barnsligt förtjust i slott och herrgårdar och äldre kulturmiljöer. För ögonblicket är jag alldeles särskilt intresserad av herresäten av olika slag som har utplånats från jordens yta. För all del inte spårlöst – det finns ofta åtminstone något eller några fotografier av dem. Men det är ändå väldigt lätt att de glöms bort, åtminstone i ett lite större ”Sverigeperspektiv”. På lokalplanet lever nog minnet av dem kvar, åtminstone i någon mån – och åtminstone ett litet tag till. När man gräver lite i historien så hittar man ofta historier om rika byggherrar som testamenterar sina egendomar till sina efterkommande, som inte förmår hålla byggnaderna i stånd. På grund av ointresse eller sviktande ekonomi. Och så låter man riva alltihop. Ibland verkar det också handla om rena fuskbyggen som helt enkelt inte har tålt vädret och tidens nötning och därför har rivits. Och ibland har herrgårdarna eller slotten helt enkelt brunnit ner.

Xylografi (2)

Gamla herrgården. Xylografi av Robert Haglund 1888. Jernkontorets bildbank.

I mitt sökande efter försvunna byggnader ramlade jag häromdagen över ett foto av en ganska stor och ståtlig herrgård i tre våningar och med valmat tak. Den uppfördes på platsen för det gamla Axmar bruk i Gästrikland och stod färdig i mitten av 1860-talet. Byggherre var Berndt von Schinkel (1794-1882) och han anlitade en av tidens främsta arkitekter, Johan Fredrik Åbom (1817-1900), till att rita huset. En lokal byggmästare ansvarade för själva byggnationen, och det verkar som om Åboms insats inskränkte sig till just att upprätta ritningen. Men jag ska återkomma till det efter en utflykt bakåt i historien.

Axmar gamla herrgård

Gamla herrgården. Foto skänkt till Länsmuseet Gävleborg av Birgitta Spaak.

Axmars järnbruk anlades 1670 av bergmästaren Claes Depken (1627-1702). Det hade dock funnits planer på ett bruk på platsen redan på 1640-talet. Depken adlades några år senare, 1676, och tog sig då namnet Anckarström, ett ganska välkänt (eller ska jag säga ökänt?) namn i svensk historia. Men det bör tilläggas att namnet övertogs av Claes Anckarströms styvson när denne i sin tur adlades 1683, vilket alltså innebär att Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström egentligen inte var släkt med grundaren av Axmars järnbruk.

Axmar uppvuxen

Norrsundetsamlingen, Länsmuseet Gävleborg.

Järnbruk anlades i allmänhet där det fanns god tillgång på två saker: vattenkraft och skog. Helst skulle det finnas en hamn i närheten också. Med andra ord så var Axmar en perfekt plats för ett järnbruk. Under rysshärjningarna 1719-1721 hörde Axmar bruk till de platser som råkade illa ut. Det brändes ner i maj 1721. I samband med det försvann rimligen den första bruksherrgården, om det nu någonsin har funnits någon. Bruket byggdes snabbt upp igen, inklusive en form av större parhus som användes av brukets ägare och dess inspektor. Kanske förtjänar det inte att kallas bruksherrgård, men det är svårt att veta eftersom man inte vet mycket om hur den såg ut. 1757 revs i alla fall det huset och en ny, herrgårdsliknande huvudbyggnad uppfördes. Den byggdes i sin tur om under David (von) Schinkels tid som ägare av bruket (1777-1807). Det ska dock betonas att herrgården aldrig var permanent bostad för ägaren till bruket, utan för det mesta förvaltarbostad.

Axmars slott (2)

Nya herrgården, ”Slottet”, med lusthuset. Vykort ca 1905.

I slutet av 1850 bestämde sig Berndt von Schinkel för att flytta själva bruksverksamheten närmare kusten och därmed hamnen. Det var ingen lång flytt, men nya byggnader måste ju uppföras för verksamheten. Det innebar också att den yta som tidigare ockuperats av masugn, kolhus, smedjor och arbetarbostäder frigjordes. Området rustades upp genom anläggandet av vad som närmast får beskrivas som en engelsk park, inklusive skulpturer, slingrande stigar och ett lusthus. Och mitt i alltihop uppfördes alltså en ny herrgård efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Men det verkar som om den närmast byggdes för att inrymma von Schinkels samlingar av bland annat konst. Varken Berndt von Schinkel eller hans son David bodde i huset. Enligt vissa uppgifter blev Slottet, som det kom att kallas, aldrig helt färdiginrett – och den stackars arkitekten lär ha ansett att det var ett fuskbygge. Den gamla 1700-talsherrgården, om man nu vill benämna den herrgård, fick stå kvar.

Axmar Lusthus

Lusthuset. Vykort, okänt årtal.

Axmars bruk såldes 1890 av Carl David von Schinkel till skogsindustriföretaget Bergvik och Ala AB. De var förstås egentligen inte intresserade av bruksverksamheten, utan av skogen, men bruket var ändå igång till i början av 1920-talet. Det ståtliga men kanske inte så välbyggda slottet brydde man sig inte så mycket om. Det användes för alla möjliga ändamål, bland annat som epidemisjukhus, festlokal och arkiv. Och nu närmar vi oss ett lite märkligt kapitel i Axmars och Sveriges historia. I slutet av andra världskriget användes det nedgångna slottet som förläggning för estniska flyktingar. Men vid Tysklands sammanbrott på våren 1945 beslöt man att internera personalen från de tyska legationerna i Malmö och Stockholm i särskilda läger där de inte skulle kunna göra någon skada. De placerades först i Sunnerstaholm utanför Bollnäs, men flyttades i maj till Axmar. Det gick förstås inte att ha de estniska flyktingarna där samtidigt, så de fick flytta därifrån.

 

Nu blev tyskarna inte så långvariga på Axmar. Redan i slutet av sommaren 1945 skickades de hem och i stället användes byggnaden som förläggning för män som stridit på Tysklands sida, men som deserterat i krigets slutskede och på ett eller annat sätt tagit sig till Sverige. De här svenska interneringslägren är nog fortfarande ganska okända för allmänheten. Den intresserade kan läsa en bok med den kanske något provokativa titeln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg och utgiven av Natur & Kultur 2008.

Axmar 2

Foto: Torsten Röstlund, Länsmuseet Gävleborg.

Hur gick det då för 1860-talsslottet i Axmar? Interneringslägret lades ner redan i december 1945, så det var tidsmässigt bara en parentes i byggnadens och Axmars historia. Slottet tycks mest ha stått och förfallit och användes inte för något särskilt ändamål. Till slut bestämde sig Bergvik & Ala för att helt enkelt riva det. Det skedde 1970. Den gamla 1700-talsherrgården hade rivits femton år tidigare. Så från att ha haft två herrgårdar i den engelska parken hade man nu ingen. Det enda som finns kvar i bruksparken i dag är ett vackert lusthus, troligen även det ritat av Johan Fredrik Åbom – även om det inte är hundra procent säkert. Ja, så kan det gå.

Read Full Post »