Av någon anledning är det lite kittlande att besöka en plats som anses vara hemsökt. Tänk om man själv får uppleva något fullständigt oförklarligt, om det så bara är en otäck och odefinierbar känsla! Blickling Hall i Norfolk i England anses vara hemsökt. Det påstås till och med att det är Englands mest hemsökta hus. Varför det då? Jo, skälet skulle vara att Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru, föddes i slottet. Som bekant dömdes hon till döden på högst tveksamma grunder och avrättades 1536. På årsdagen av avrättningen kommer hon därför tillbaka till Blickling Hall och är förmodligen hiskelig att skåda – för den som nu lyckas se henne.
Namnet Blickling är känt sedan mitten av 1000-talet, men även om man känner till namnen på godsherrarna så vet man ingenting om när platsen bebyggdes med något som kan kallas slott för första gången. Men det står ganska klart att det nuvarande slottet är byggt på grunderna av ett gammalt slott och dessutom finns det en vallgrav kvar (numera torrlagd) som tillhör en tidigare epok. Det var det slottet som Anne Boleyns föräldrar, Sir Thomas och Lady Elizabeth Howard, bodde i.
Det nuvarande slottet började uppföras 1616 och stod klart cirka 1625. Byggherre var Sir Henry Hobart och den som fick uppdraget att rita och ansvara för byggnationen av slottet var Robert Lyminge, som tidigare haft samma funktion vid uppförandet av slottet Hatfield House. De båda husen har tydliga gemensamma stildrag, men av någon anledning valde man att bygga Blickling på ett lite mer ålderdomligt sätt. Hatfield består av tre längor (en huvudbyggnad hopbyggd med två flyglar) som alltså på tre sidor ramar in en gård som är öppen mot parken. Blickling har däremot två slutna gårdar mitt inne i byggnadskomplexet.
Trapphallen med originaltrappa från 1620-talet.
Slottet förblev länge i familjen Hobarts ägo. Som kuriosum kan nämnas att Sir Henry Hobart (född 1657) avled i slottet 1698 efter att ha utkämpat en olaglig duell. (Kanske spökar även han?) När hans sonson dog 1793 så fanns det ingen manlig arvinge, vilket innebar att Blickling Hall överlämnades till yngsta dottern Caroline som var gift med Lord Suffield. Under deras tid drabbades slottet av två eldsvådor, först 1808 och sedan 1849. Men lyckligtvis kunde bränderna släckas i tid. Äktenskapet blev barnlöst och därför ärvdes Blickling vid Carolines död 1850 av en systerson till henne, Sir William Kerr. Han lät bygga om den västra byggnadslängan helt för att där inrymma ett modernt kök, tvättstuga och brygghus, men 1600-talsfasaden sparades klokt nog.
Under 1900-talets första trettio år användes inte slottet av familjen Kerr, men 1930 flyttade politikern och diplomaten Philip Henry Kerr, 11:e markisen av Lothian, in. Eftersom han aldrig gifte sig så fanns det ingen naturlig arvinge till Blickling Hall – och därför beslöt markisen att skänka slottet till National Trust. Men i likhet med många andra herresäten rekvirerades Blickling av militären under andra världskriget. Efter krigets slut kunde dock National Trust långsamt börja ställa i ordning slottet för att kunna öppna det för allmänheten. Och än i dag går det alltså fint att besöka slottet och dess vackra park.
Det 37 meter långa ”Long gallery”, sedan 1740-talet bibliotek.
Men hur var det nu med spökerierna? Jo, de består visst i att en huvudlös Anne Boleyn kommer åkande i en vagn förspänd av huvudlösa hästar. Och kusken är förstås även han huvudlös. Problemet är att Anne Boleyn troligen föddes 1507 – och hennes föräldrar flyttade från Blickling Hall till Hever Castle i Kent 1505. Dock ska sägas att hennes födelseår är omdiskuterat och i själva verkat kan det vara 1501. I så fall är verkligen slottet hennes födelseplats och i så fall kanske hon i alla fall har en teoretisk anledning att spöka där. Men det här med en huvudlös kusk och huvudlösa hästar – är det inte att ta i lite? Hur som helst så får man ingen känsla av att det sker något övernaturligt i slottet när man vandrar runt i det. Åtminstone inte en sommardag 2019.
Här följer till sist ytterligare några bilder:
Salong med broderad tapet föreställande Peter den store av Ryssland.
Paradsängkammare.
Bekvämlighetsinrättning.
Taket i ”Long gallery” – original från 1620-talet.
Salong med broderade tapeter.
En titt ut mot entrégården.
En trappa – helt enkelt.
Matsalen. Eller i alla fall en av dem.
Samma matsal.
Och så köket.
En sak som man slås av när man reser runt i England är att landets äldre historia är så väldokumenterad. Åtminstone om man jämför med Sverige. En annan sak som är smått häpnadsväckande är den relativa rikedomen av bevarade riktigt gamla byggnader. Visst, vi har även i vårt land gamla byggnader som inte skäms för sig, men då handlar det om kyrkor – den äldsta från 1000-talet – och ett fåtal bodar och liknande. Det är förstås inget fel på kyrkor och bodar, men eftersom jag är särskilt intresserad av slott och herrgårdar så känns Sverige lite fattigt när det gäller medeltida byggnader. Då är det kanske lätt att förstå min förtjusning över att träda in i en förbluffande välbevarad engelsk herrgård från 1300-talet. Ja, 1300-talet! Det är nästan ofattbart.
Ightham Mote heter herrgården som ligger mellan städerna Tonbridge och Sevenoaks i sydöstra England. På vägen dit är det inte mycket som avslöjar att man närmar sig ett högreståndsboende. Där finns inga alléer eller ståtliga grindar. Huset kommer nästan som en överraskning och det ger på något vis ett både ståtligt och blygsamt intryck, det är stort och litet på samma gång. Men den lite skeva karaktären gör det hur som helst otroligt charmigt. Byggnaden omges av en vallgrav, och det är lockande att tro att ”Mote” är en äldre stavning av ”moat”, det vill säga vallgrav. Men så är det inte. Ordet betyder faktiskt ”möte” och kommer av att de lokala styresmännen ofta samlades i bygdens mest framträdande hus. Och Ightham har inte specifikt med herrgården att göra, utan är namnet på en närliggande by. Om jag förstår saken rätt så betyder alltså namnet ”platsen där man har möten i Ightham”.
Ightham Mote ägdes av ett par andra familjer under 1500-talet, innan familjen Selby köpte egendomen 1591. De kom faktiskt att inneha herrgården i nästan exakt 300 år, även om de under några år på 1880-talet hyrde ut den till en amerikansk ingenjör och filantrop, som här skapade en form av konstnärskoloni. Men 1889 tog Selbys långa ägarperiod slut i och med att både den dåvarande ägaren, Marianne Luard-Selby, och hennes son avled. Det fanns ingen annan lösning än att bjuda ut egendomen till försäljning.
Huset köptes av baronet Thomas Colyer-Ferguson, som restaurerade Ightham Mote som vid det här laget var ganska nedgånget. Han öppnade dessutom sitt hem för allmänheten en eftermiddag i veckan, så han måste ha insett att det var en märkvärdig byggnad. När Sir Thomas dog 1951 ärvdes huset av sonsonen James, som tyvärr inte hade råd att behålla det. Herrgården såldes och de flesta av inventarierna såldes på auktion. Häpnadsväckande nog fanns det nu ett förslag att man skulle riva herrgården, alternativt inreda lägenheter i den, men lyckligtvis köptes den i stället av tre personer i grannskapet som hade ambitionen att bevara den.
Vad är det då som gör Ightham Mote så speciellt? Ja, bortsett från att delar av huset står kvar från 1330-talet så är det ovanligt att man har behållit formen med fyra längor runt en gård. I många motsvarande gårdar har man valt att senare riva en eller flera längor för att skapa en öppnare och betydligt mindre sluten karaktär när det representativa har blivit viktigare än det funktionella. Dessutom är exteriören i princip orörd från 1400- och 1500-talen, även om det är en sanning med modifikation. National Trust har nämligen plockat isär i stort sett hela byggnaden för att dokumentera och restaurera den, och sedan satt ihop den igen med samma material så långt det överhuvud taget varit möjligt. Men det är så varsamt gjort att man inte anar det om man inte vet det, och själva poängen är att huset till det yttre inte har genomgått några moderniseringar som påverkat uttrycket.
elbrundino 