Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘England’ Category

Jo, alltså. Förra veckan uttryckte jag en viss trötthet över den svenska och i synnerhet stockholmska vi-är-bäst-på-allt-ängsligheten. Den där känslan som drabbar en som allra hårdast när man har varit på resa i andra länder. Naturligtvis är det så att den uppfattning man får av främmande kulturer under en resa är väldigt begränsad, i synnerhet när man inte behärskar språket och i synnerhet när man bara turistar. Jag tänkte att det är bäst att säga det själv, så att andra slipper påpeka det. Men bortsett från det så känner jag likväl bara en enda stor leda över hur det ser ut i det här landet numera. Tänk om man bara kunde trycka CTRL + ALT + DELETE och sudda ut allt det där trötthetsframkallande och tjatiga och på det hela taget fullständigt onödiga. Tänk om.

Efter en sommar (är den slut nu?) då åtminstone nästan alla slappnar av och plockar sommarstugor och reser till kantareller och badar i solvarma jordgubbar och dricker Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park så börjar ofelbart det vanliga gnället och den vanliga debatten. Alla har en åsikt om allt och alla ska övertrumfa varandra i smarta formuleringar om de senaste smarta begreppen och anklaga varandra för att vara något ytterligare begrepp som man som vanlig människa inte har hunnit begripa sig på. Tröttheten. Den stora tröttheten. Ord, ord, ord. Information, information, information. Teorier, teorier, teorier. Strukturellt hit och strukturellt dit. Det är som om vanligheten inte har något utrymme längre. Vardagslivet. Stekt fläsk med löksås. Ett biobesök. Det går inte att göra något rätt längre – man kan bara göra mer eller mindre fel. Någon har nämligen alltid synpunkter på allt man gör. Man äter fel, man läser fel böcker, man äter kött, man äter inte kött, man tvättar i egen tvättmaskin när det finns tvättstugor i bostadsrättsföreningen, man låter aldrig mobiltelefonens batteri ladda ur helt. Tröttheten.

Den här veckan har två festivaler gått av stapeln i Stockholm. Dels Kulturfestivalen. Dels  världens största ungdomsfestival som äger rum i Stockholm i augusti och har ett utländskt namn trots att den är svensk och har världsrekord i antalet anmälda sexuella ofredanden. WE ARE STHLM. Smaka på det namnet. Det är fullt tillräckligt för att göra mig trött. Och ännu tröttare blir jag på att det tycks vara en festival för just sexuella ofredanden. Åtminstone om man får tro mediernas rapportering därifrån. Vilken i sin tur säkert genererar ännu fler sexuella ofredanden. Och dessutom spaltkilometer av debattinlägg av amatörtyckare som vet bäst. Tröttheten. Kulturfestivalen har jag för övrigt inte orkat bry mig om, trots att sådana saker generellt sett intresserar mig. Det är på något sätt för lite substans och alldeles för stort utbud. Låter det paradoxalt? Det är det inte. Jag ignorerar till och med Världens längsta bokbord. Förvisso mest för att jag inte hinner, men jag väljer förstås att se det som en markering. Hoppas bara att min frånvaro uppfattas så också.

Har jag överhuvudtaget skrattat och haft roligt denna vecka 33 under det femtionde året? Jodå, jag skrattar dagligen. Men tröttheten och ledan förtar mycket av glädjen. Jag tyckte till exempel att det var roligt att läsa om den mystiska invasionen av kinesiska turister i den engelska byn Kidlington. Av outgrundliga skäl har man börjat få frekventa besök av busslaster av turister som fotograferar sig framför mycket ordinära hus och ägnar sig åt andra märkligheter. Sådant tycker jag är roligt. Dock har jag svårt att förstå att det skulle vara särskilt svårt att ta reda på den bakomliggande orsaken. Någon bybo har visserligen påstått sig ha frågat någon turist, som dock inte kunde tala engelska. Men man brukar väl ha med sig en reseledare? Och denne talar med all säkerhet engelska. Men jag tror inte att byborna egentligen vill veta. De föredrar att låta det vara ett mysterium, för sådant kan ge publicitet. Det är roligare så. Och man behöver ju faktiskt inte veta allt.

Jag hade också av anledning att kontrollera vem som egentligen driver ett dyrt kafé vid ett av Stockholms mest kända besöksmål och fann att det var ett företag vid namn Promessa AB. Skulle nu det vara så skrattframkallande? Inte i sig. Men om man chansar lite och söker efter deras hemsida, som rimligen bör heta promessa.se, så hittar man Promessa Organic AB som ”utvecklar och erbjuder ett nytt alternativ för omhändertagande av avlidna personer”. Hm… Förvisso sätter man skrattet i halsen när man tänker att man kanske har bevistat ett kafé som drivs av en modern version av den mordiske barberaren Sweeney Todd.  Och ånyo kan man konstatera att man ibland faktiskt mår bäst av att inte veta allt. Nu blir det dock nya tag, och kommande vecka lovar jag att försöka skratta minst två gånger om dagen.

 

Annonser

Read Full Post »

Mitt i allt detta som ska föreställa glädje, eller åtminstone utgöra grunden för äktsvensk glädje, nämligen midsommar, fördunklas tillvaron av något så dumt som en storbritannisk folkomröstning. Vilka märkliga känslor sätts inte i dallring av en i grunden vällovlig demokratisk process som mot all förmodan slutar på fel sätt? Eller åtminstone på ett helt oväntat sätt. Den initiala reaktionen är chock, irritation och till och med ilska och sorg. Varför? Är det inte alldeles fantastiskt bra att majoriteten får bestämma? Ja, jag vet inte. Problemet i det här fallet tycks vara att de som har röstat i många fall inte riktigt verkar ha förstått vad de har röstat om, eller har hängt upp sig på helt galna argument. Det blir liksom lätt att tycka att hela landets befolkning – eller åtminstone den dryga halva som röstade för ett utträde ur EU – är lite bakom flötet. Så är det självklart inte.

Nog är det så att vi i Sverige blir lite extra bestörta över att just Storbritannien får för sig att göra en sådan här sak. Många av oss har en speciell relation till landet, vi besöker det ofta och känner kanske till och med någon form av samhörighet med dess invånare. Bilden av i synnerhet engelsmännen är att de är jordnära, förnuftiga och samtidigt lite knasiga. I det här fallet vill man gärna tro att det knasiga och egensinniga har tagit överhanden på ett olyckligt sätt. Äldre herrar som yrar om att man nu ska göra Storbritannien great igen. Äldre damer som tror att man nu ska kunna återgå till något slags Hem till gården-tillvaro. Det är lika befängt som att i Sverige längta tillbaka till det så kallade Folkhemmet. Kanske vore det trevligt att gå tillbaka till den tiden – men det är knappast möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om även de där knasiga, irrationella människorna som inte riktigt verkar förstå sitt eget bästa, som lyssnar på fel argument.

Skulle vi bli lika upprörda om exempelvis Italien fick för sig att lämna EU? Det är något som man kan fundera över. Jag tror att mycket beror på vilket släktskap man känner med invånarna i respektive land och i någon mening är britterna liksom våra coola, tedrickande Monty Python-grannar. Hur som helst så önskar jag ibland – inte bara i det här aktuella fallet – att man kunde snabbspola framåt i tiden och visa folk: ”Titta här, hur det blev.” Och sedan spola tillbaka tiden och göra det som fördärvat saker och ting ogjort. ”Det här blev inte bra. Nu går vi tillbaka i tiden och gör om och gör rätt.” Om den möjligheten fanns så skulle det kanske visa sig att Storbritannien har valt helt rätt väg. Det kan vi naturligtvis inte veta.

Förlåt mina plattityder. Men det här väcker tankar som inte nödvändigtvis är särskilt avancerade. Vilket kanske är ett tecken på att denna märkliga händelse berör på många olika plan. Vilket i sin tur kanske är skälet till att det gick som det gick. Om man nu kanske var trött på att gurkor inte får se ut hur som helst inom EU snarare än att fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete råder. Hur det blir får framtiden utvisa. Så enkelt kan det vara ibland, och samtidigt så svårt. Denna vecka 25 under det femtionde året blev historisk. Kanske på ett bra sätt, kanske på ett dåligt sätt. Denna vecka 25 under det femtionde året passade jag också på att tjuvstarta min semester. Det är faktiskt inte så illa, även om det efter omständigheterna känns lite futtigt.

Read Full Post »

En silverfärgad Mercedes!

En silverfärgad Mercedes!

Denna soliga dag i juli 1985 stod en silverfärgad Mercedes parkerad innanför de öppna grindarna på uppfarten till Ranelagh Drive i Twickenham. Vi såg det som ett gott tecken, även om vi inte hade en aning om ifall det var hans bil. Vem kan hålla reda på vad rockstjärnor håller sig med för fortskaffningsmedel? Men vi tre ungdomar, jag, Emily och Mary, bestämde oss i alla fall för att placera oss på trottoaren och vänta. Händer det så händer det, och om inte så hade vi åtminstone fått se stället utifrån.

Jag har i tidigare blogginlägg tjatat om mina äventyr i England för exakt 30 år sedan – och jag har faktiskt ytterligare något att förtälja från denna för mig smått legendariska sommar. Egentligen skulle jag vilja berätta att jag var en av de cirka 70 000 människor som åhörde artister som David Bowie, Elvis Costello, Bryan Ferry, U2, Dire Straits, Elton John, Paul McCartney och The Who på Wembley Stadium på den europeiska delen av Live Aid-galan. Men det var jag inte. Galan började medan jag fortfarande befann mig ombord på båten från Göteborg. Jag minns att jag hade släpat med mig en åbäkig bandspelare för att kunna ratta in direktsändningen och spela in den. Och när jag väl hittat till mitt hotellrum i London så tittade jag på resten av galan på TV. Det var en lätt frustrerande känsla att sitta där, några kilometer från arenan. Men å andra sidan slapp jag ju trängseln.

Alla de där stora stjärnornas närvaro i London gjorde att de påföljande veckorna kändes lite speciella. Det var som om man nästan förväntade sig att råka springa på David Bowie eller någon annan i närmsta gathörn. En sådan förhoppning eller känsla låter förmodligen lite löjlig, men för en musikintresserad yngling från en av Europas avkrokar så fanns det en lockelse i det där. Tänk om… Nåja, om inte annat så skulle jag i alla fall få träffa min kaliforniska brevvän Emily och hennes kompis Mary, som hade fått för sig att tillbringa nästan hela sommaren i England. Vi hade bland annat planerat att åka till Liverpool, vilket vi också gjorde, men det har jag berättat om tidigare. En av kvällarna i London föreslog dock Emily att vi skulle göra en annan utflykt på eftermiddagen dagen därpå. Pete Townshend, gitarrist, låtskrivare och drivande kraft i The Who, hade en studio i Twickenham och Emily påstod sig ha något slags begrepp om ungefär var den låg. Vi var alla tre inbitna Beatles-fans, men vi älskade även The Who, så det är klart att förslaget lät alldeles utmärkt.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Herr Townshends egen studio hade det egendomliga namnet Eel Pie Studios och Emily trodde därför att den rimligtvis var belägen på Eel Pie Island, mitt i Themsen. Vi lyckades hitta denna ö som bara nås via en gångbro och irrade runt där ett bra tag, men hittade bara småbåtsvarv och höga, låsta grindar som ledde in till privatvillor. Om den där studion låg på ön så var den väldigt väl dold. Det var med viss besvikelse som vi började gå över bron till fastlandet igen, men så frågade vi en man som var på väg till ön. Först tittade han misstänksamt på oss som om vi var tre förrymda ungdomsbrottslingar, men så insåg han väl att vi såg fullständigt menlösa ut och förklarade för oss att vi var helt fel ute. Vi skulle till något som kallades The Boathouse och som låg flera kilometer från Eel Pie Island. Mannens vägbeskrivning stämde exakt och så småningom nådde vi fram.

The Boathouse, som alltså lurigt nog inrymde Eel Pie Studios, ligger precis där vägen Ranelagh Drive viker av från Themsens lopp. Det är ett tvåvåningshus med en antydan till trädgård som på ett konstigt sätt ligger kanske en meter ovanför gatunivån. Antagligen ligger huset på en naturlig höjd. Det gör att det som är en hög mur sedd från gatan är ganska låg sedd inifrån trädgården. Grindarna var öppna och det stod en silverfärgad Mercedes på infarten. Jag la märke till att det satt två övervakningskameror på husets fasad, riktade mot gatan. Det kändes lite obehagligt att kanske vara övervakad och misstänkliggjord, men vi var lyckliga över att ha hittat rätt och ställde oss på trottaren utanför muren för att vänta så länge som kändes rimligt. Jag måste dock erkänna att jag var lite nervös, inte bara för de där kamerornas skull. Min bild av Pete Townshend, via saker jag hade läst, sett och hört, var att han är en intelligent person som dock emellanåt tappar humöret. Foton av honom när han demolerar elgitarrer gjorde väl sitt till för att skapa den där bilden. Tänk om han skulle bli arg för att vi kom och störde? Tänk om han skulle be oss att omedelbart försvinna därifrån. Men jag litade nog på att Emily och Mary skulle charma honom.

Emily träffade Pete igen 1987. Då åkte kameran fram.

Inte minns jag så här 30 år efteråt hur länge vi stod där och hängde, men jag tror inte att det var mer än kanske 45 minuter. Vi märkte ingenting förrän vi hörde en röst som tycktes komma uppifrån. Vi vände oss om och hittade ett vänligt ansikte som beskådade oss över muren. ”Väntar ni på Pete Townshend?” Jag hade hjärtat i halsgropen och fick inte fram ett ord, men Emily svarade jakande på sitt käcka amerikanska sätt. ”Kom in” sa mannen. Jisses. Skulle vi få komma in i Pete Townshends studio? Nja. Själva studion kom vi aldrig in i, men väl något slags uppehållsrum eller reception med en rymlig soffa och en televisionsapparat. Pete Townshend visade sig (förstås) vara en vänlig själ, men hans blotta närvaro gav mig ändå en rejäl tunghäfta. Emily och Mary verkade också vara en aning starstruck, men höll ändå igång en konversation och frågade om saker. De hade ju sett The Who på Live Aid och kunde berätta hur bra det hade varit. De påpekade speciellt hur coolt det var att Pete och Paul McCartney, som ett slags den brittiska rockmusikens nestorer (då hela 40 respektive 43 år gamla), hjälptes åt att lyfta upp Live Aid-generalen Bob Geldof. Pete skrattade och avslöjade att Paul inte riktigt orkade och var på väg att tappa Geldof – vilket man faktiskt kan se om man tittar två minuter in på det här klippet. (Detta dementerades dock å det lögnaktigtaste av herr McCartney när vi några dagar senare träffade honom.) Och apropå McCartney så avslöjade Pete att han precis i dagarna hade spelat gitarr på en av låtarna på Pauls kommande skiva. Vi sög i oss informationen och kände oss stolta över att känna till något som väldigt få andra visste. (Låten dök upp på den inte alldeles strålande LP:n Press och bär titeln Angry.)

Min signerade Who-singel.

Min signerade Who-singel.

Fick jag då något sagt till Pete Townshend? Ja, jag svarade lydigt på frågan var jag kom ifrån. Då lyste han upp och berättade att The Who aldrig brukade ta med sig egna instrument på sina turnéer i Sverige i mitten av 60-talet. De lånade i stället lokala förmågors instrument – och slog ibland sönder dem. Som i det här klippet. Han berättade det med viss förtjusning. När han förhörde sig om vilken stad jag kom ifrån så hade han efter 20 år fullständig koll på att de hade spelat även i Uppsala – faktiskt samma år som jag föddes. Så tog jag mod till mig och frågade om han hade något emot att signera den The Who-singel som jag samma förmiddag hade skaffat i en butik för begagnade skivor. Eftersom vi hade fått veta att Pete höll på och spelade in en soloskiva så fick jag av något skäl för mig att han av det skälet kanske inte ville signera en Who-singel. En konstig idé, med tanke på deltagandet i Live Aid bara några dagar tidigare. Nervositeten kan göra konstiga saker med människan. Självklart hade han inget alls emot det. Även Emily och Mary fick förstås sina autografer innan han förklarade att han skulle fortsätta spela in nu. Så han tog i hand och tackade så mycket för besöket – som det anstår en brittisk gentleman.

Mary och jag - lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Mary och jag – lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Vi gick lyckliga därifrån längs Themsen och det dröjde ganska länge innan vi insåg att ingen av oss hade haft modet att be om att få ta några foton. Det verkar som om även mina kamrater, trots Pete Townshends stora vänlighet, hade drabbats av något slags nervositet i hans sällskap. Det där grämde mig en hel del och någon dag senare, då flickorna skulle göra något annat, fick jag för mig att åka tillbaka till The Boathouse, försöka träffa Pete igen och ta några bilder av honom. Jag köpte en av Petes tidigare soloskivor för att få ytterligare en autograf – och dessutom en bukett blommor som tack för att han hade varit så snäll mot oss. Jag hann knappt ställa mig på trottoaren utanför The Boathouse förrän jag hörde fotsteg inne på gården, och precis som förra gången tittade ett ansikte ut över muren. Men den här gången tillhörde ansiktet Pete Townshend själv! ”Come in, mate” sa han, och då var det förstås bara att lyda. Men återigen slog den där hemska nervositeten till och allt blev ytterligt pinsamt. Jag sträckte fram den där stackars blombuketten och mumlade något om att han fick den för att han hade varit så schyst mot oss. Jag fattar inte att jag ens kom på tanken. Men han tackade förstås så mycket och frågade om det var okej för mig att han tog med dem till sin mamma som tydligen var lite krasslig. Han stod nämligen just i begrepp att åka och hälsa på henne. Jag kunde ju knappast säga nej – så därmed har jag alltså indirekt köpt blommor till Pete Townshends mamma. Märkligt.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Han bjöd mig att sitta ner i soffan medan han försvann in i studion för att göra sig redo för avfärd. Så där satt jag och tittade på TV tillsammans med ett par av Petes vänner eller anställda eller vad de nu var för figurer. De försökte få med mig i nåt slags samtal, men det gick väl…sådär. Jag satt mest och fingrade på min billiga kamera och undrade om jag skulle våga be om att få ta några bilder. Pete kom ut efter sju åtta minuter och än i dag undrar jag vad han egentligen tänkte om mig då. Trodde han att jag var en sådan där jobbig typ som snubben som dyker upp hos John Lennon i det här klippet (cirka fyra minuter in)? En sådan som tror att allt ska falla på plats när man träffar sin idol? Hoppades han att jag skulle ha försvunnit? Kanske funderade han själv på att smita ut bakvägen och bara dra därifrån? Nej, inte gentlemannen Pete Townshend. Han kom ut efter ett tag och frågade om han kunde göra nåt mer för mig, så jag slängde fram LP:n som jag tagit med mig och bad om en till autograf. Men frågade jag om jag fick ta en bild? Nej. Så här 30 efteråt fattar jag ingenting. Vi lämnade The Boathouse tillsammans. Bara för att ha något att säga så frågade jag om den silverfärgade Mercedesen var hans, som om jag inte visste det. ”Yeah, it’s the best” bekräftade han. ”Nice car” svarade jag. Som om jag brydde mig det allra minsta om bilar. Jag hade hört att han för inte så länge sen hade skjutsat en uppdykande beundrare till tåget och kanske var det därför jag förde bilen på tal. Men jag insåg att det skulle vara att hoppas på alldeles för mycket. Det var det sista jag såg av Pete Townshend.

Kort men vänligt.

Kort men vänligt.

Men det var inte vår sista kontakt. Någon gång på senhösten släpptes skivan som han arbetat på den där sommaren. Den hette White City och både Emily, jag och Mary kände nån sorts löjlig stolthet över att liksom ha varit en del av skivans tillblivelse. Man tänker så konstigt när man är ung. Jag kände att jag ville berätta för Pete vilken bra skiva han hade gjort – och skrev ett brev. Inte för att jag minns hur jag hittade adressen. Kanske räckte det med ”The Boathouse, Ranelagh Drive, Twickenham, England”? Jag minns inte heller exakt vad jag skrev, och det är nog tur. Jag har en känsla av att en genomläsning av det där brevet i dag skulle ha fyllt mig med obehag. Men tydligen var det ett ganska långt brev. Hur jag vet det? Jo, i januari året därpå kom det ett svar. Ett kort men vänligt maskinskrivet brev. Det är en av mina käraste ägodelar – fast jag är fasligt nervös över att underskriften är på väg att blekna bort.

Read Full Post »

Apple089b

Paul och Linda. 25 juli 1985.

Någon gång, företrädesvis i tonåren, snöar man in på något, något som upptar väldigt mycket av ens tid och liksom tar över hela ens existens. Man tycker att det är det viktigaste som finns – och man ser det nästan som sin stora mission att också övertyga andra människor att det är så. Jag har nog klargjort sedan tidigare vilken min stora tonårspassion var: The Beatles. Så här 35 år senare kan jag godmodigt skaka på huvudet och skrocka åt det där. Inte så att jag tycker att jag hade fel, men jag har numera ett något lugnare förhållande till den där gamla gruppen. De är liksom inte meningen med livet längre. Men då, då fanns det knappt någon högre lycka än att få tag på något som inte fanns utgivet legalt på skiva, någon tidigt tagning där man hörde fyra handklapp i stället för tre. Eller något liknande. Och den Stora Drömmen, ja, det var ju att faktiskt träffa någon av de tidigare Beatles-medlemmarna.

I juli 1985 befann jag mig i England ett par veckor, delvis för att träffa min amerikanska brevvän Emily som bodde i London hela den sommaren, delvis helt enkelt för att komma hemifrån ett litet tag. Jag var en späd 19-åring med en fäbless för det engelska språket och såg nog England som mitt eget Shangri-La. Ja, och så var det ju The Beatles hemland. Emily och hennes bästa vän Mary var också inbitna Beatles-fans, men medan jag föredrog John Lennon så var de helt galna i Paul McCartney. Faktiskt så galna att jag misstänker att hela deras syfte med att bo i London den där sommaren var att försöka träffa herr McCartney. Min avundsjuka gick nog inte att dölja när de berättade för mig att de någon vecka tidigare faktiskt hade lyckats – utanför Pauls kontor vid Soho Square. Mary hade till och med fått foten överkörd av hans bil! Stort! Lyckligtvis klarade sig den arma foten bra. De hade även lyckats hitta till den skola där den då sjuårige James McCartney gick – och stått och lurpassat när pappa Paul kom för att hämta honom på eftermiddagen. ”Not here, girls!” hade han skrikit med visst eftertryck. Där gick tydligen gränsen. Hans båda stalkers blev en aning olyckliga av händelsen. (Jag törs knappt nämna att Emily och Mary utan dubier tidigare hade tagit sig in på McCartneys tomt i London, något som nog inte är alldeles lagligt.)

Apple091b

Emily, Paul och Mary.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt minns kronologin, men vår lilla trio gav sig vid någon tidpunkt av till Liverpool (om det har jag skrivit tidigare) och någon dag gjorde vi ett försök att ”råka” träffa Paul McCartney genom att ta tåget till Rye i Sussex och sedan promenera till den lilla hålan Peasmarsh. Mary och Emily hade nämligen upptäckt att det just den dagen var någon form av byfest i den lilla hålan, och det kunde faktiskt tänka sig att familjen McCartney dök upp där eftersom de hade ett hus i närheten. Det var tillräckligt för att vi skulle chansa. När jag nu tittar på kartan så inser jag att det var fem kilometer till Peasmarsh. Och rimligtvis lika långt tillbaka. Och det var en mycket varm dag. Men är man fanatisk så går man gärna en mil för att kanske ”råka” träffa Paul McCartney. Min förvåning blev ganska stor när flickorna plötsligt blev alldeles till sig och viskande pekade i en viss riktning. Och faktiskt, ett tiotal meter därifrån stod Linda McCartney och två av barnen, Stella och James, inbegripna i samtal med någon bybo. Men ingen familjefader syntes till. Visst, det var väl kul att se några ur klanen – men så våldsamt imponerande var det ju inte. Frågan är för övrigt vad pappa Paul skulle ha tyckt om han återigen hade upptäckt de båda amerikanskorna i vad man får kalla en ”familjesituation”. Så det var nog lika bra att han inte visade sig.

Nej, det bästa vore nog att sätta in stöten vid McCartneys kontor i centrala London, där han liksom befinner sig i sin offentliga roll. Så vi gled förbi där någon gång ibland för att kolla läget. Och en dag, 25 juli, upptäckte vi en smärre folksamling utanför på trottoaren. De som var mer erfarna än jag visste att det var ett gott tecken. Det brukade innebära att någon hade sett McCartney komma till kontoret – eller att hans bil med registreringsskylten 900 MPL (McCartney Productions Limited) hade synts till eller till och med stod parkerad någonstans i närheten. Och då var det allvar. I alla fall tillräckligt mycket allvar för att man skulle överväga att hänga kvar där i några timmar, vilket vi gjorde. Dock insåg jag att jag inte hade något som Paul kunde signera, om han nu skulle dyka upp och om han nu skulle ta sig tid att skriva autografer. Så jag tog en fullkomligt livsfarlig chans och kilade iväg till en bokhandel som låg på Oxford Street, kanske 200 meter bort, och köpte något Beatles-relaterat. Det var bara att hoppas att karln inte fick för sig att ge sig av medan jag var borta.

Apple089a

Den suddiga mänskan med blåspräcklig skjorta i förgrunden – ja, det är faktiskt jag.

Men folksamlingen, kanske ett 25-tal personer, stod kvar. Vissa på trottoaren utanför kontoret, vissa på andra sidan gatan för att ha bättre uppsikt över byggnaden. Vi väntade och väntade och väntade. Dagen var varm, vi hade inget att äta och nästan inget att dricka. Men ingen vågade ge sig av för att proviantera. Ju längre tiden led, desto större var ju risken (eller chansen) att Paul skulle komma ut. Men när man är ung och oförstörd så klarar man sig utan mat överraskande länge – i alla fall om man är hängiven sitt mål. Efter flera timmar började saker och ting liksom röra på sig, utan att något specifikt egentligen hände. Det var som om folk började känna på sig att det var dags. Plötsligt kom en Mercedes med registreringsnummer 900 MPL körande och stannade precis utanför kontorsbyggnaden.

Bottenvåningen på Soho Square 1 har en i princip helglasad fasad mot gatan. Man ser alltså allt som finns därinne; en receptionsdisk, en trappa som leder ner från första våningen… Någon – företrädesvis på andra sidan gatan – måste ha sett Paul McCartney komma ner för den där trappan. Jag minns bara att han plötsligt stod innanför glasdörren och verkade vara på väg ut. Hustrun Linda dröjde kvar lite vid receptionsdisken. Så stod han där, iklädd en rosa skjorta med uppkavlade ärmar och en kavaj slängd över axeln. Han hann väl i princip säga ”hello everybody” innan han överfölls av framsträckta pennor och föremål att signera. Någonstans i tumultet drabbades jag av förundran över att han var så vänlig och tog sig tid, men jag antar att ett proffs vet att man måste behandla sina fans väl, att det inte duger att snäsa åt dem, säga ”no pictures, no autographs” och kasta sig in i den väntande bilen. Under tiden stod Linda, som nu också kommit ut, vid bilen och väntade. Jag hann notera att hon log åt uppståndelsen, som om hon efter drygt 15 år fortfarande inte riktigt hade blivit van.

Apple091a

Paul McCartney och jag! Suddiga men glada.

Jag blev också förvånad över att alla andra som väntat tillsammans med mig var så solidariska. När de hade fått sin autograf så drog de sig tillbaka lite så att andra kunde få chansen. Jag väntade på svenskt vis på min tur, ställde mig i periferin av den cirkel som omringade honom och slussades liksom långsamt närmare. Så här 30 år efteråt kan jag inte minnas att jag sa något annat än ”could you sign this, please?” och sträckte fram min bok och en silverfärgad penna som jag köpt någon dag tidigare. Och visst tog han emot boken och visst skrev han och visst blev jag överlycklig. Säg den tonåring som inte blir överlycklig av att träffa en av sina idoler.

Mccartney

Autografen!

Efteråt, när Paul och Linda klivit in i bilen och försvunnit, jämförde Emily, Mary och jag våra upplevelser och autografer. Mina händer ville inte riktigt sluta darra, jag kände mig trött av både anspänningen och matbrist. Vi gick för att fira den stora händelsen – förmodligen med varsin öl på någon närbelägen pub – och för att försöka lugna ner oss. Ärligt talat var det nog mest jag som behövde lugnas ner, de andra hade ju redan en viss vana vid den här typen av möten. Emily hade haft sinnesnärvaro nog att byta några ord med Paul. Jag låter den korta konversationen vara lite kryptisk så länge och lovar att återkomma till den i ett snart förestående blogginlägg.
Emily: ”Pete Townshend sa att du höll på att tappa Bob Geldof på Live Aid.”
Paul: ”Nej, nej. Det var Pete som höll på att tappa Bob.”
Ett trivialt och mycket kort samtal, men jag är säker på att Emily vårdar minnet av det ömt. Jag inbillar mig att vi då tyckte att vi liksom hade fått veta något som ingen annan visste.

Apple092a

”Hej då, vi ses kanske nån gång.”

Det där korta mötet med Paul McCartney var så oerhört viktigt för mig då – och i ganska många år framåt. Jag tycker fortfarande att det var väldigt häftigt, men det är inte förrän i mogen ålder som jag har insett att hundratusentals människor har träffat honom och bytt några ord med honom. Så det gör ju inte mig unik på något vis. Men det viktiga är väl egentligen att jag själv fick en kick av det, inte att andra på något sätt skulle se mig som speciell för att jag råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle den där dagen för 30 år sedan. Händelsen var dock så speciell i min hjärna att jag såg till att befinna mig i London i juli året därpå för att kunna gå till Soho Square och minnas. Och ta mig sjuttsingen, på dagen ett år senare inträffade samma sak igen! Paul McCartney var där för att fira ettårsjubileum tillsammans med mig.

Apple094a

Boken som Paul hatade. Och en dålig autograf.

Scenariot var ungefär likadant som förra gången, och inte heller den här gången hade jag något som Paul kunde signera. Jag fick slinka iväg till den där bokhandeln igen och snabbt som ögat skaffa en bok. Det hade ju varit mest logiskt att skaffa en LP-skiva, men böcker är lättare att transportera utan att skada dem. Jag hittade en nyutkommen bok med titeln ”McCartney Songwriter” som fick duga. När Paul sent omsider kom ut till den väntande bilen lyckades jag ganska omgående nästla mig fram och sträcka fram bok och penna. Jag bad honom om en autograf och tillade ”det där är en bra bild på dig”, syftande på bokomslaget. Paul gav ifrån sig ett irriterat ”hm!”, men signerade snällt boken. Jag begrep inte riktigt vad det där ”hm!” betydde. Först någon dag senare läste jag någonstans att McCartney hatade den där boken! Kanske är det därför som hans autograf är helt värdelös på boken, som ett slags straff. Inte för att han skrev slarvigt, utan för att han i stället för att använda min framsträckta silverpenna skrev med en blå filtpenna på ett ganska mörkt bokomslag. Den jäkla autografen syns knappt! Dessutom lyckades färgen smeta ut sig på ett olyckligt och konstigt sätt…

Paulochjag

Ett dåligt foto från juli 1986. Men där är jag igen – i min ungdoms John Lennon-glasögon.

Så kan det gå. Men två McCartney-möten inom loppet av ett år! Det var inte alls illa för en besatt 19-åring och återigen hade jag något att berätta om när jag återvände hem till Sverige – om nu någon skulle orka lyssna. Fast det var faktiskt inte slutfacit. Två dagar senare släntrade jag förbi Soho Square igen – bara utifall att – och träffade Paul en tredje gång. Den här gången brydde jag mig inte ens om att be om en autograf, utan tog bara några bilder med min billiga kamera. Det är märkligt så fort man vänjer sig vid att umgås med kändisar.

Read Full Post »

För den som händelsevis har läst något av mina tidigare alster har det kanske framgått att jag har besökt Liverpool några gånger. Och att anledningen till det stavas B-E-A-T-L-E-S. På den tiden var det nog egentligen den enda anledningen att åka till den staden. När jag och min syster tågluffade i England och Skottland 1983 blev vi till och med varnade för att åka till just Liverpool. ”Det är inget trevligt ställe” sa två rara bed & breakfast-tanter i den ganska närbelägna staden Preston. ”Åk till Blackpool i stället – det är mycket trevligare. Den tidigare ganska välmående hamnstaden i nordvästra England var i början av 1980-talet fortfarande ganska nedgången och hade hög arbetslöshet. Man hade egentligen precis börjat begripa att det gick att locka Beatles-tokar till staden. Ironiskt nog kan det ha varit mordet på John Lennon i december 1980 som satte igång en försiktig satsning på turismen. 1984 hade de till och med lyckats smälla upp ett hyfsat museum och börjat anordna guidade bussturer.

När jag var i Liverpool med de kaliforniskt rara människorna Emily (min brevvän i ganska många år) och Mary (hennes väninna) i juli 1985, så fanns det dock fortfarande områden som var väldigt skamfilade och som man nog knappt borde vistas på ens mitt på dagen. Men nu hör det till saken att flera av de platser som är intimt förknippade med The Beatles råkade ligga i just dessa fattiga och slitna områden. Och om man nu är en äkta fantast så måste man ju besöka just de platserna. Så vad göra? Man kan alltid minimera risken genom att passa på när det är ljust ute, när vanligt folk befolkar staden. Men om tiden inte riktigt räcker till och man bara vill se ett till ställe? Och ett till. Och ett till. ”Jo, men nu ligger puben The Empress bara ett kvarter bort. Ni vet, puben som Ringo står utanför på skivomslaget till ‘Sentimental Journey’.” ”Ja! Den måste vi se…” Och så vidare.

Det var tidig kväll när vi klev in i den extremt mäktiga och stämningsfulla Anglican Cathedral som ligger alldeles extra majestätiskt på en höjd. Den äldsta delen är inte mer än drygt 100 år gammal, men det är ändå en synnerligen sevärd sandstenskatedral med imponerande mått (världens längsta katedral!). 1953 försökte en viss Paul McCartney bli antagen till katedralens gosskör – men misslyckades. Förmodligen ansågs han inte kunna sjunga. Men självklart räckte detta misslyckande för att vi skulle vilja se katedralen. Ett halvt decennium senare skulle McCartneys första klassiska verk Liverpool Oratorio komma att uruppföras här – som ett slags revansch. Men det visste vi ju inte då.

Ett stenkast från katedralen ligger en av alla platser som är förknippade med John Lennon. I en lägenhet på Gambier Terrace bodde han en period tillsammans med vännen Stuart Sutcliffe – och det var där de en natt frös så mycket att de eldade upp sina möbler. Trots att det började skymma så vandrade vi dit, för ett sådant ställe måste man ju se. Mary var en hängiven (och duktig) fotograf och ville ta några bilder. Nu är inte adressen särskilt mycket att beskåda, men en hängiven fotograf är en hängiven fotograf – så Emily och jag började sakta vandra därifrån. När vi efter kanske hundrafemtio meter stannade upp och tittade hur det gick för Mary så såg vi att hon hade fått sällskap av fem, sex nyfikna tonårskillar. Vi tänkte nog inte så mycket mer på det utan förmodade väl att hon skulle komma snart.

Poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till höger har skrivit och flickan var med om äventyret och fotografen också.

De här jovialiska poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till vänster har skrivit, flickan var med om äventyret och fotografen också.

Det var då en polisbil plötsligt gled upp mot trottoaren där vi stod. En polisman vevade ner rutan och frågade om vi hörde ihop med tjejen därborta, hon som pratade med killarna. Det kunde vi ju inte neka till. ”De är ute efter hennes kamera” sa den gemytliga polismannen på sin lustiga dialekt. ”Hoppa in.” Emily och jag tittade på varandra och skuttade sedan nästan lite upprymda in i baksätet på polisbilen. Det kändes egendomligt tryggt att ha ordningsmakten på och vid sin sida – samtidigt som det var lite läskigt. Om Emily hade något förflutet som ungdomsbrottsling vet jag inte, men jag hade i alla fall aldrig suttit i en polisbil tidigare.

Killarna uppvisade en blandning av överraskning och besvikelse när vi stannade till invid dem. Mary såg däremot bara förvånad ut när hon såg oss titta ut genom bilfönstren. Det verkade som om hon inte riktigt hade fattat att killarna hade tänkt sno hennes fina kamera – och det var faktiskt med viss tvekan hon hoppade in hos oss efter uppmaning från poliserna. Vi hade väl räknat med att få kliva ur en liten bit bort och sedan vandra bort till stället där vi bodde. Men poliserna frågade vart vi ville åka och verkade tycka att det var kul att få skjutsa några vilsna turister. Vi tittade lite på varandra där i baksätet innan Emily sa: ”Kör oss till en trevlig pub.” Poliserna skrattade och gjorde oss till viljes.

Jag undrar just vad människorna som stod på trottoaren och drack öl tänkte när de såg en polisbil stanna till och släppa av tre unga utlänningar. Det ligger ju ganska nära till hands att anta att det inte tillhör vanligheten att polisen kör folk till puben. De tittade i alla fall lite konstigt på oss. Poliserna sa hej då och lycka till och tipsade om att vi nog skulle undvika det där området kring katedralen på kvällstid, för det var ganska ofta bråk och andra otrevligheter där. Glada i hågen gick vi in och beställde varsin whisky med cola (The Beatles favoritdrink!) för att fira det egendomliga äventyret. Med lite tur slipper jag sätta mig i en polisbil igen. I alla fall i Liverpool. Och i alla fall i juli 1985.

 

Read Full Post »

Förmodligen är jag inte ensam om att ibland behöva viss hjälp för att komma ihåg episoder ur det egna livet. En doft, åsynen av ett landskap, ett ljud… Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att ett specifikt minne ska väckas till liv. Häromdagen hittade jag ett vykort i gömmorna. Inte ett vykort som någon har skickat till mig, utan ett som jag har köpt själv. Inget frimärke, ingen adress. Motivet är svartvitt och visar ingen stadsvy eller liknande, så det går inte att avgöra var fotot är taget – om man inte råkar veta det. Bilden visar fyra unga män i en källarlokal. Om man inte vet vilka det är så kan man möjligen i alla fall ana att de är musiker, med tanke på att det sitter en högtalare monterad uppe vid taket.

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Cavern Club i Liverpool. Där är bilden tagen av fotografen Dezo Hoffman den 25 mars 1963. De unga männen är förstås The Beatles och det är faktiskt en lite speciell dag. Ringo Starr har förvisso varit med i gruppen i ett halvår, men just denna dag har han varit hos frisören och för första gången fått samma slags frisyr som de andra. En stor händelse. Fast det kanske inte var det enda skälet till att de blev fotograferade. Kanske fanns det inget särskilt skäl alls. På Mathew Street ligger lokalen som började som jazzklubb i slutet av 1950-talet men som gradvis kom att bli Liverpools rockmusikcentrum. Och mest känd är klubben förstås för att The Beatles spelade där hela 292 gånger. Trots det så demolerades stället bara tio år efter att det där fotot togs. En tunnel för spårbunden trafik skulle nämligen passera just här. Mellan 1973 och 1984 existerade inte The Cavern – men sedan byggde man en kopia på nästan samma plats och till stor del med tegelstenar från originalet.

1985 besökte jag Liverpool för tredje gången. Jag var 19 år och hängde med min kaliforniska brevvän Emily och hennes väninna Mary i två veckor. Mestadels i London, där vi var med om något lite speciellt som jag tänkte återkomma till en annan gång. Men nu var vi i Liverpool och drällde runt och gjorde ingen som helst hemlighet av att vi var Beatlesfans. Givetvis kilade vi ner för trappan till The Cavern och jag vill åtminstone gärna tro att det var där jag köpte det där vykortet. Det känns liksom logiskt. Men varför tjatar jag om detta stackars vykort? Det har säkert tryckts i tiotusentals exemplar och är i sig inte särskilt märkvärdigt. Men om man vänder på det och tittar på baksidan så blir det lite mer intressant.

En ung och oförstörd bloggare 1985

En ung och oförstörd bloggare 1985

Vi hade knappt klivit upp i ljuset på Mathew Street förrän en kostymklädd herre i medelåldern kom utfarande ur en port och var på väg att gå in i oss. Inte vet jag varför han slog sig i slang med oss, men jag gissar att det syntes ganska väl på oss vad vi var för gökar. Troligen såg han en chans att få lite vackert sällskap vid sin lunchöl, för efter bara några hälsningsfraser pekade han på en pub en liten bit nedåt gatan: The Grapes. Han sa att det var The Beatles favoritpub och att de brukade gå dit och ta en öl före eller efter spelningarna på The Cavern. Det visste vi förstås redan. Men han drog till med ett klassiskt ”fancy a pint?” och sa att han skulle bjuda oss. Så här i efterhand känns det smått märkligt att vi nappade på erbjudandet, men det gjorde vi. Ricky, som han hette, verkade trevlig, seriös och uppriktigt intresserad av att prata lite med tre unga Beatlesfans. Och nu kommer vi till det verkligt egendomliga. ”Nu hade ni tur”, sa han när vi klivit över tröskeln till ett inre rum. ”Där sitter Bob.” Mannen hälsade glatt på en liten karl med utstående öron som satt vid ett bord långt in i lokalen med en öl som enda sällskap. Han frågade om det var okej att vi slog oss ner – och det var inget som helst problem. Öronmannen tycktes förtjust. Så presenterade Ricky oss för ingen mindre än Bob Wooler.

Bob Wooler? Ska man veta vem det är? Nja, det kanske inte tillhör allmänbildningen såvida man inte är Beatles-nörd eller särskilt insatt i den så kallade rockscenen i Liverpool i början av 60-talet. Bob var legendarisk diskjockey och konferencier på The Cavern och andra klubbar i och runt Liverpool. Han presenterade The Beatles på olika scener över 400 gånger. Men inte nog med det. Han kunde skryta med en lite udda sak, om man nu ska använda ordet skryta i sammanhanget. Lite drygt en månad efter att det där svartvita fotot togs i The Cavern så åkte John Lennon på semester till Spanien med managern Brian Epstein. Det är – och var – ingen hemlighet att Epstein var homosexuell. Det förekom därför en del rykten om den där semesterresan. På Paul McCartneys 21-årsfest i mitten av juni uppmanade Bob Wooler lite retsamt John Lennon att berätta vad som egentligen hänt på den där semesterresan, varpå Lennon tappade humöret rejält. Han har senare berättat att det enda som fick honom att sluta slå var insikten att han annars skulle ha dödat Wooler. Det påstås vara sista gången som den dittills ganska hetlevrade Lennon tog till våld.

Jag måste erkänna att jag inte minns särskilt mycket av samtalet på The Grapes. Kanske var jag stum av häpnad. Kanske hade jag svårt att hänga med i den lite knepiga dialekten. Men Bob Wooler berättade i alla fall att Ricky spelade i ett av alla de band som staden kryllade av i början av 60-talet. Men nu var han tjänsteman på Liverpools kommun och hade lunchrast. Det vill säga drack öl. Och det är ju gott så. Cavern285_redVykortets baksida, ja. Där har Bob Wooler skrivit en hälsning till mig och prydligt skrivit dit plats och datum: The Grapes, Liverpool. 22 juli 1985. Och därunder finns en hälsning från Ricky Temple: ”To Lasse my Socialist friend.” Socialist? Tydligen förutsatte han att man var socialist om man kom från det då socialdemokratiskt styrda Sverige. Men varför var han så noga med att poängtera det? Och vem var egentligen denne Ricky Temple? Varje gång jag har råkat hitta det där vykortet i gömmorna så har jag ställt mig de frågorna. Och svaret har jag faktiskt inte fått förrän just i dag.

Jag kom på att jag skulle skicka ett mejl till en herre i Liverpool vid namn Sam Leach och fråga. Jag träffade honom på ett så kallat Beatles-konvent för några år sedan – i Karlstad av alla ställen. Han var The Beatles första agent och är trots sin ålder utrustad med ett gott minne. Han svarade nästan genast på mitt mejl och berättade att Ricky Temple är ett artistnamn. Egentligen heter han Jimmy och är bror till en populär komiker och skådespelare vid namn Johnny Hackett. Inte nog med det. Sam Leach meddelar att denne Jimmy Hackett var hårdför socialist, på gränsen till kommunist, och var vice borgmästare i Liverpool i mitten av 1980-talet!

Först nu går det alltså upp för mig att jag den där dagen i juli 1985 satt på The Beatles favoritpub och drack öl tillsammans med en man som nästan blev ihjälslagen av John Lennon 1963 – och Liverpools vice borgmästare. Enligt Sam Leach var Ricky/Jimmy en stor begåvning som kunde ha blivit en riktigt framgångsrik artist. ”Men han valde politiken i stället” fortsätter Leach och man anar nästan en suck där. Det är lite rart att Ricky Temple signerade mitt vykort med sitt artistnamn, men kanske drömde han sig tillbaka till scenen på The Cavern? Inte vet jag. Däremot vet jag att jag kvällen därpå åkte polisbil i Liverpool. Men det är en annan historia.

Read Full Post »