Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

Det hände sig för mycket länge sedan att jag och min syster begav oss av för att tågluffa i England och Skottland. Den bakomliggande anledningen var egentligen att skivbolaget EMI:s legendariska studio belägen vid Abbey Road i London skulle visas för allmänheten under en begränsad tid. En Beatlesfantast som jag kunde inte för allt smör i Småland låta denna unika chans försvinna ut i den stora intigheten – och därför såg jag till att skaffa biljetter, men först sedan jag övertalat min syster att följa med som förkläde. Själv var jag nämligen alltför ung för att ge mig iväg på ett dylikt äventyr ensam.

Nåväl, det var inte besöket i studion som jag ämnade skriva om (även om det på den tiden var en smått sensationell händelse där man inte bara fick se studion utan också se unika filmer och höra outgivet material med The Beatles). I stället drog jag mig av någon anledning just till minnes en liten episod som ådrog sig under samma resa. Den är fullständigt betydelselös, men om andra i sina bloggar kan skriva om smink och vad de ser när de står framför en spegel så kan väl jag få skriva om oviktiga händelser i mitt liv, va?

Nå. Sa jag att jag är Beatlesfantast? Då kan man inte gärna befinna sig på resa i England utan att titta förbi Liverpool. Av någon anledning som jag inte minns så beslöt vi oss dock för att skutta av tåget och söka nattkvarter cirka fyra mil därifrån, i en ort med namnet Preston. Staden är mest känd för att den har a) en av Storbritanniens högsta kyrkor (94 meter) och b) en ovanligt stor busstation (79 hållplatser). Och så ligger den vid River Ribble, och det låter ju om inte annat lite roligt när man säger det.

Vid tågluffande på den tiden kunde man i allmänhet gå till väga på två sätt när man sökte logi. Antingen gick man runt tills man hittade ett hus eller en skylt med texten ”Bed & Breakfast” eller också uppsökte man en turistinformation, vars vänliga personal i regel kunde ringa och boka ett boende åt en. Det där fungerade fint på större orter, men stackars Bolton tycktes lida en synnerlig brist på både skyltar och turistinformationsinrättningar. Hotell var inte att tänka på – och jag kan förresten inte minnas att vi såg några sådana heller. Vad göra? På järnvägsstationen fanns det i alla fall en godsstation och vi fick för oss att fråga mänskan som stod där om han kände till några bed & breakfast-ställen. Han såg lite undrande på oss innan han nickade och vände sig om för att greppa en telefonlur. Jag hörde inte ett ord av vad han sa till personen i andra änden av luren förrän han vände sig om, studerade oss från topp till tå och sa: ”Jodå, de ser respektabla ut.” Jisses…

Efter att tydligen ha godkänts i denna granskning fick vi en liten lapp med en adress och några instruktioner i hur vi bäst skulle gå. Det var bara att följa gatan utanför stationen i några hundra meter och sedan ta till höger. Vi hann dock inte särskilt långt innan vi mötte en äldre dam med käpp som frågade om vi möjligen var de resenärer som de hade ringt från stationen om. Jo, det kunde vi inte förneka. Bed & breakfast-kvinnan hade alltså gått för att möta oss! Så oerhört rart. Eller…så oerhört konstigt? Vad var det för ställe vi var på väg till egentligen? Huset såg tämligen normalt ut, men när vi bjöds att stiga in och möttes av en precis likadan dam i hallen så kom oron krypande igen. ”Arsenik och gamla spetsar.” Två äldre systrar som förgiftar folk och begraver dem i källaren! Rummet var dock fullt godkänt och det fanns till och med ett par andra gäster på inrättningen. Nerverna hoppade dock upp på ytan igen när en av damerna knackade på dörren och undrade om vi ville ha te och kaka. Var det nu själva förgiftningen skulle ske? Men vi var dumartiga och svarade ja tack, det kunde ju vara gott. Och det var det också.

Tanter i PrestonDet dög förstås inte som middag, så min syster och jag tänkte ge oss ut i det stora, vida Preston för att försöka få oss något till livs. På den här tiden råddes tågluffare att gömma något av reskassan på övernattningsstället för att inte bli fullständigt utblottade vid ett eventuellt rån. Så gjorde också vi. När vi skulle låsa och gå så upptäckte vi dock att det inte fanns någon nyckel att låsa med. En av damerna informerades om problemet. Hon tittade lite oförstående på oss och gick sedan för att leta upp en nyckel, som hon också efter en tid faktiskt hittade. Min syster prövade den i låset och kom raskt fram till att den inte passade. Den lilla damen hävdade dock bestämt att den visst passade, mekade lite vid låset, deklarerade att dörren nu var låst och lämnade över nyckeln. Min syster tryckte prövande ner handtaget – och dörren gled utan minsta bekymmer upp. ”Ja, ja” sa tanten. ”Men vi har bara respektabla gäster – och ni skulle ju kunna ställa en stol för dörren.” Eftersom situationen nu kändes lite pinsam så ryckte vi på axlarna och begav oss ut för att göra Preston osäkert.

Såväl kvällen som natten förflöt utan dödsfall eller ens attacker av illamående. Den väl tilltagna engelska frukosten saknade helt märkliga bismaker som kunde tyda på gifttillsatser. Det såg ut som om hela äventyret skulle få ett lyckligt slut. När det var dags att tacka och ge sig av frågade de små tanterna varthän vi hade tänkt resa nu. Min syster förklarade att jag var Beatlesfantast och att vi därför skulle besöka Liverpool. Jag kan nästan svära på att tanterna studsade till. De tittade bekymrat på varandra innan den ena sa: ”Nej, ni ska inte åka till Liverpool. Det är ingen trevlig stad. Åk till Blackpool i stället. Ni kommer inte att ångra er.” Javisst. Blackpool – detta mekka för den som älskar bingohallar, spelarkader och snabbmat. Den rekommendationen var nog faktiskt det läskigaste med hela vistelsen i Preston. Behöver jag säga att vi åkte till Liverpool?

Annonser

Read Full Post »

Gotland. Denna märkliga ö med dess raukar, konstiga ord, bristande variation på ortnamn och märkliga flora och fauna. Denna sagoö så full av mytiska gestalter som Tjelvar, Gunnfjaun, Graip och Babben Larsson. Var ska man börja? Kanske i norr på Fårö, som märkligt nog heter Fårö trots att ”får” på Gotland heter ”lamb”? Eller kanske i söder vid Hoburgen? Eller kanske ungefär i mitten, i Roma, som inte ska förväxlas med samma ort i Italien och ej heller uppfattas som en uppmaning att utstöta ett koliknande läte? Kanske på gården Sigvalde som ligger lite varstans? Nå, det spelar kanske ingen roll var man börjar. Alla märkvärdigheter formligen rasar över en ändå. Det gäller inte minst den tidigare nämnda floran och faunan.

Svartsynt snyltgök

Svartsynt snyltgök

Det dröjer till exempel inte alls särskilt länge innan man träffar på svartsynt snyltgök, som står och bugar djupt vid dikeskanten, likt en nordkorean inför Kim Jong-un. Dess oerhörda vanlighet ska inte likställas med avsaknad av märkvärdighet, ty redan vid den tid då Carl von Linné genomförde sin Gotländska resa 1741 insåg han växtens speciella egenskaper. Om man kokar kronbladen tillsammans, upptäckte han, med cirka två gram saffran så smakar de nära nog exakt som en god marmelad. Överdådig konsumtion kan dock leda till en egenartad megalomani som har visat sig vara svårbotad om man därvid försöker. Kanske gör sig växten helt enkelt bäst där den står, ty ganska vacker är den.

Vettskrämd skamrodnad

Vettskrämd skamrodnad

I socknen Stånga vid gården Sigvalde någon kilometer nordväst om kyrkan, hittar man en betydligt rarare växt. På denna sköna plats finns förvisso den lilla vettskrämd skamrodnad i ganska stor mängd, men i gengäld finns den bara i just detta mycket begränsade område. I hela världen alltså, typ. Den ger alltså ett oansenligt intryck, men skenet bedrar sannerligen. Faktum är att den är gotlandsrussets enda naturliga fiende och kan sluka ett russ snabbare än One Direction säljer ut Friends Arena i Solna. Fullständigt obegripligt, om ni frågar mig som har sett den men inte dem. Stånga är annars mest känt för de så kallade Stångaspelen, där man kan tävla i spännande idrotter som herre pa stangg, spark’ bleistre, dräg’ hank, spark’ rövkrok, täm’ stäut och kast’ isblåsa’ i draugskåpe’, samt prova på gamla fina tävlingsgrenar som varpa, pärk, snork och knark. Den som vinner får dricka sin egen vikt i så kallad dricku, som kallas dricke om månen står i ny och det är en veckodag som innehåller bokstaven d. Åtminstone i trakten av Sigvalde.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

Men allt är inte flora. På Gotland finns också en fauna som ibland överraskar, men oftast inte. Värst är det kanske vid Sigvalde träsk i närheten av gården Sigvalde i Ethelhems socken. (Här är det på sin plats att reda ut vissa språkliga begrepp. På gotländska betyder ”träsk” ”sjö”. När gotlänningar talar om ”sjön” så menar de ”havet”. ”Hav” betyder ”sork”. ”Sork” betyder däremot ”pojke”. Det är därför inte konstigt att det ofta uppstår våldsamma missförstånd – vilket lär vara förklaringen till att Gotland är en ö och att Valdemar Atterdag brandskattade Visby 1361. Det gjorde han så framgångsrikt att han namngav en ICA-butik på den plats där hans enligt legenden häst dog ihjäl av överbetning i början av augusti samma år. Det var för övrigt just här som nationalskalden Tomas Ledins snabbköpskassörska arbetade när hon inte gjorde värre saker.) Men det var en parentes. Det jag skulle komma fram till var den egenartade biotop som alltså heter Sigvalde träsk. Många av de fiskar som simmar här behöver aldrig ge sig upp på land och är därför svårfångade på bild, men även annars.

Halvgalen smörstekel

Halvgalen smörstekel

Ett väsen som dock trivs i trakterna kring Sigvalde träsk och som låter sig avporträtteras ibland är halvgalen smörstekel, så kallad på grund av att den småfräser likt osaltat smör i en varm stekpanna när man lägger den däri. Men det gäller bara när den är uppretad, vilket den förvisso för det mesta är. Och det kan man ju oss emellan förstå till hundra procent. Vi ser här hur smörstekeln passar på att besöka en vackert blå folkpartistblomma för att förhandla om årets skörd av nektar. Om förhandlingen strandar uppstår irritation med påföljande småfräsning och halvgalenskap. Det vill man ogärna uppleva, vilket inte förhindrar att det är ett djupt fascinerande skådespel.

Vanartig trätukan

Vanartig trätukan

Om man har en näst intill vådlig tur gränsande till skicklighet så kan man vid Sigvalde också möjligen få syn på en av de raraste fåglarna i vårt avlånga land. Och med ”rar” menar jag i ordets alla bemärkelser. Den är nämligen mycket sällsynt men också oerhört god till sitt väsen. Och med ”god” menar jag i ordets alla bemärkelser, särskilt marinerad i en blandning av ramslöksolja och konjak och därpå helstekt. (Glöm inte ditt salt och din peppar.) Vilken fågel talar jag om? Jo, naturligtvis vanartig trätukan, världsmästaren i kamouflage (VM i Slite 2013). Handen på hjärnan, vem skulle tro att grenen på bilden i själva verket är en fågel? Imponerande är blott förnamnet.

Nu är det förstås lätt att tro att allting med Gotland är unikt och märkvärdigt. Så är naturligtvis inte fallet. En gång om året invaderas till exempel Visby av helt vanliga och ouppfostrade stockholmare, under den kanske något märkligt bekallade Stockholmsveckan. Då förvandlas hela staden till Stureplan, vilket möjligen kan vara förklaringen till namnet. De bofasta ryser, men passar samtidigt på att tjäna grova pengar, tills ungdomarna som genom ett trollslag försvinner till Saint Tropez – även kallat Troppan. Det gäller att fördela lidandet någorlunda geografiskt jämnt. En annan vecka dyker den helt vanliga så kallade politikereliten upp och bräker i en lek som heter Almedalsveckan. Inte heller det är särskilt märkvärdigt eller unikt. En tredje vecka dyker horder av människor upp utklädda i hosor och ringbrynjor och munkkåpor. De äter lambskalle och tittar på människor som jonglerar med eld i en lek som heter Medeltidsveckan. Märkvärdigt och unikt? Inte särskilt.

Vanlig ko

Vanlig ko

Många är kanske lite rädda för att besöka Gotland just därför att så mycket är främmande och obegripligt. Men man behöver alltså inte vara rädd. Som svensk blir man för det mesta någorlunda väl bemött, vattnet går att dricka och det är inga större problem att hitta mat som man känner igen – om man bara lyckas gräva sig förbi alla lambskallar och ugnstrull och torskboddar. (Tänk dock på att det bara finns ett enda McDonald’s på hela ön. Eller ”öjn” som gotlänningarna envisas med att säga.) Allting är inte annorlunda på Gotland, vad de än vill få oss att tro. Här ovan ser vi till exempel en helt vanlig lipande ko.

 

 

Read Full Post »