Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2016

Stockholm är nu mindre kallt. Det är snarare lite fuktigt eller blött – ungefär som en kväll på Café Opera. Om jag ska ägna mig åt någon sorts sanningsenlighet så måste jag dock tillstå att jag inte vet så mycket om det sistnämnda. Det är bara ett antagande. Grundat på hörsägen. Egentligen är det farliga saker, för man bör inte uttala sig om sådant som man inte vet något om. Likväl känns det som om det är just det som allt fler människor ägnar sig åt. Är det inte märkligt? Tyckandet tycks ha blivit svenskens favorithobby, kanske rent av livsluft, och allra helst ska tyckandet utmynna i en redig konflikt där man kan tvåla till sin meningsmotståndare på ett hejdundrande sätt. Och vill det sig riktigt väl så blir resultatet en debatt om debatten och om man har riktig tur så kan det bli en debatt om debatten om debatten om debatten. Och så vidare.

Och i debatten ska man inte bara hålla reda på själva sakfrågan (som man alltså ofta inte vet särskilt mycket om) utan även ha fullständig koll på, och avslöja, retoriska finter. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det alldeles oerhört populärt att skrika ”Härskarteknik!” om någon ägnade sig åt det som kallas just härskarteknik. För på så vis kunde man liksom kullkasta debattens legitimitet och så fick man en debatt om härskarteknik i stället. Alltså. Om jag ska vara helt ärlig så hänger jag inte med längre. Jag orkar inte. Denna vecka 4 på detta femtionde år konstaterar jag mest att jag är oändligt trött på pajkastning och den taggarna-utåt-attityd som inte bara präglar vårt svenska samhälle utan också, tycks det, stora delar av världen. Vad ska det vara bra för?

På 60- och 70-talen gav man förmodligen uttryck för sitt tyckande över en pava rödvin hemma hos någon en fredags- eller lördagskväll. Och så var det bra med det. Nu kan man sitta och tycka och elda upp sig dygnet runt vid sin dator, om man nu har tid och vill det. Kanske är det bra. Jag vet inte. Kanske övar man sig på så sätt i kritiskt tänkande och lyckas lösa världsproblem. Det är i så fall fantastiskt. Men det tycks verkligen inte vara så. I stället tenderar man att cementera sin världsbild genom att söka upp likasinnade, strunta i de aspekter som motsäger den egna tesen och blockera alla som inte tycker likadant. Den egendomliga uppfinningen internet som har möjliggjort en så anmärkningsvärd globalisering på mycket kort tid fungerar alltså ironiskt nog även isolerande. Vi möter människor virtuellt, missförstår människor virtuellt. Kanske vill vi missförstå för att bekräfta vår egen tes om saker – och jag inbillar mig att det är lättare om man slipper möta människor i verkligheten.

Min poäng? Alla kanske inte måste göra sig hörda jämt och i alla frågor. Helt enkelt för att man riskerar att inte komma någon vart genom att man urvattnar grundfrågan. Och för att gemene man kanske inte så ofta egentligen har något att komma med. Det är liksom viktigare att synas än att faktiskt komma med något vettigt och nytt. Men det är förstås fullt möjligt att jag är den enda i hela landet som upplever den  här åsiktskanonaden som exceptionellt tröttande. Det är fullt möjligt att jag är ensam om att vilja dra i nödbromsen och skrika: ”Sansa er!” Jag efterlyser en tidig vårstädning då allt detta dammiga och unkna elimineras och himlen får vara klarblå ett tag. Några små molntussar kan dock få existera.

Det var veckans dystra filosoferande. Denna vecka 4 har jag glatt mig åt:
– John Cales nygamla skiva Music For a New Society/M:FANS
– En rolig och god lunch invid en byst av Hjalmar Branting
– Att Filip och Fredrik åkte ur På spåret
Man får glädjas åt det som finns att glädjas åt. Varsågod, nu kan debatten börja.

Annonser

Read Full Post »

Folk dör hit och dit för tillfället. Några är kända. Men de flesta är okända. En del av de kända är 69 år gamla när de dör. De flesta som dör 69 år gamla är inte kända, i alla fall inte på det sättet som vi menar med kända. Det finns de som säger att 69 är det nya 27, och då åsyftar det faktum att ett antal kändisar har dött när de var 27 år gamla. Och så letar man frenetiskt efter nästa kändis som är 69 år och som står på kö att dö. Det är förstås absurt. 69 år är en något mer normal ålder att dö i, åtminstone jämfört med 27 år.

Vissa människor är i stället 72 år när de dör. De har således vänt på siffran. En sådan är Kjell Alinge som gick bort den här veckan. Det var en begåvad karl. Jag baserar omdömet på att han är en av de där människorna som har fått mig att skratta, och det är väldigt mycket värt. Ja, i min ungdom skrattade jag utan att skämmas åt hans och Janne Forssells Hemma hos-skivor. Genialiskt vild, spretande och absurd humor. Den där typen av humor som gör så att alla ansträngningar att behålla någon sorts värdighet omintetgörs och man skrattar så att man får ont i en märklig muskel i nacken. Musculus ridere kanske den heter eller borde heta. Det är inte så ofta den aktiveras. För ett antal år sedan skulle Kjell Alinge signera samlingsboxen Hemma hos Box 1 i en bokaffär vid Odenplan i Stockholm. Jag var där och smög runt och hade tänkt köpa ett exemplar. Men så hördes en röst i högtalarna som meddelade att han hade ringt och lämnat återbud. Han var sjuk. Så tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa människan.

Men jag minns förstås också Alinge från radioprogrammet Eldorado. Han ägnade sig åt en häpnadsväckande form av poetiskt målande ordflöde som tyder på en exceptionell associationsförmåga. Inbillar jag mig i alla fall. Jag undrade ofta om han hade ett mycket detaljerat manus eller om han improviserade. Egentligen spelar det ingen roll, men jag undrar ändå. Jag minns alldeles särskilt hans nedtonade och fina minnesprogram över John Lennon som trots att det måste ha pusslats ihop väldigt snabbt var så oerhört balanserat i sin utformning. Jag har fortfarande, 35 år senare, kassetterna kvar. Jag vet inte om de går att lyssna på.

Denna vecka 3 går också något annat i graven. Stockholms äldsta polska restaurang Café Piastowska på Tegnérgatan lägger ner verksamheten, vilket är mycket sorgligt. Jag har bara varit där en handfull gånger, men varje gång var en upplevelse. Det var som att kliva in i en svunnen tid med spetsdukar och mörka väggar och trettiotalsmusik. Det var den typen av miljö som jag tror att många ljust-och-fräscht-vurmande nutidsmänniskor är lite rädda för. Om de mot all förmodan skulle ha vågat sig in och vågat slå sig ner vid ett av borden så skulle de förmodligen ha varit helt oförstående inför den äldre man som tidigare tog emot beställningarna. Det var som om hela han sjöng långsamhetens lov. Han talade dessutom så tyst att det var svårt att uppfatta vad man åt eller beställde, men det var en del av charmen. Han tog den polska maten (som hans hustru lagade) på stort allvar, men man anade hela tiden glimten i ögat hos honom. Den typen av människa är sällsynt numera.

Det är möjligt att Café Piastowska inte har varit riktigt samma sak sedan både han och hans hustru gick bort, men själva atmosfären, själva miljön har varit densamma. Och den polska maten har det absolut inte heller varit något fel på. Nu får man gå till andra ställen om man vill ha polsk mat, men det är förskräckligt synd att den lite mystiska och intima miljön försvinner. Stockholm behöver den typen av oaser som inte har nåtts av den könlösa och stenhårda renoveringsivern. Rörelser som inte drivs av profithunger, utan av en kärlek till det man håller på med. Det inbodda och djupt mänskliga. Det är väl inget att vara rädd för?

I väntan på våren kan man lyssna på I blomsteraffären eller Fffllpll & MÄÄzzÖ & Gyckslllp med Kjell Alinge och Janne Forssell. Eller också kan man låta bli. Vi lever ju i ett någorlunda fritt land.

 

Read Full Post »

Stockholm är liksom förra veckan mycket kallt, och därtill en smula halt. Människorna i norr fnyser förvisso åt oss sörlänningar och anser oss vara klena, men då får de väl göra det. Vad som anses vara kallt är naturligtvis relativt. Jag försöker dock klä mig efter väderleken och släppa ner de uppskjutna axlarna så fort jag tänker på hur uppskjutna de är. Jag är rätt bra på att skjuta upp – ingen kan påstå något annat.

Vecka 2 inleddes med nyheten om David Bowies bortgång. Det kom verkligen som en överraskning eftersom ingen ens visste om att han var sjuk. Han släppte sin senaste (sista) skiva på fredagen i vecka 1 och jag gick och köpte den på lördagen i vecka 1 och så avled han på söndagen i vecka 1. Det var första gången jag köpte en av hans skivor i samband med utgivandet. Konstigt. Men de recensioner jag läst gjorde mig nyfiken.

Nu kommer chocken. Mitt förhållande till David Bowie är inte innerligt. Det är absolut mer än hyfsat, men det är inte innerligt. Jag vet inte riktigt varför. Min bror var helt såld på Bowie och försökte nog få in mig på samma bana, men antagligen var jag alltför upptagen av mitt grava Beatles-missbruk. Men jag lyssnade med behållning på Hunky Dory och i synnerhet Life on Mars. Inte bara för att Lennon (eller är det Lenin?) nämns i texten. Min bror hade också en notbok med Bowie-låtar och jag försökte ganska flitigt framföra just Life on Mars på pianot därhemma – med föga framgång. Jag kan nämligen inte spela piano. Fast i huvudet lät det ju bra. Det gör det alltid.

Av min bror fick jag också Low och Young Americans i födelsedagspresent 1982. Jag fyllde då sexton år och bar antagligen fortfarande mycket fula glasögon. Man gjorde det på 80-talet eftersom man inte förstod bättre. Jag kan se att jag lyssnade ganska flitigt på de där skivorna, ty de är rätt misshandlade. På Young Americans medverkade John Lennon. Jag tyckte nog att det var en viktig skiva av just den anledningen. De var liksom dubbelt så coola tillsammans – två engelsmän i New York. Men jag vet inte. Kanske var problemet för mig att David Bowie förändrades hela tiden, att han alltid gick vidare och aldrig stod stilla. Att han var för kameleontisk. Vilket ironiskt nog är det som framhålls som hans signum, det vill säga det som gjorde honom intressant. Men som jag sa så vet jag inte och det kan hända att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag inbillar mig att man kan vara en relativt bra människa utan att ha ett innerligt förhållande till David Bowie.

Det jag däremot vet är att jag finner denna sista skiva Blackstar sällsamt fascinerande. Det känns som något som man kan vrida och vända på mycket länge utan att till fullo förstå. Något gåtfullt och mycket mångbottnat. Något som samtidigt lyckas vara både skrämmande och vackert. Att det är ett medvetet farväl behöver inte påtalas, men det gör det bara till ett ännu mer gripande verk. Någon menade att de sju sångerna symboliserar veckans sju dagar. Inte vilken vecka som helst naturligtvis, utan veckan kring någons död. Själv ser jag dem nästan som ett rekviem, en dödsmässa. Både Faurés och Brahms rekvier består av sju satser, Mozarts däremot av åtta. För att nu ta tre av de mest kända.

Har någon annan döende artist gjort något liknande? Både ja och nej. Jag kommer på rak arm bara på en handfull exempel, men det finns säkerligen fler:

Lee Hazlewood drabbades av njurcancer 2005, bestämde sig för att spela in en sista skiva (som gavs ut i slutet av 2006) och avled i augusti 2007. Men resultatet blev ett lite halvtrist hopkok och det är egentligen bara den galghumoristiska titeln Cake or Death och den sista sången T.O.M (The Old Man) som antyder att det är ett farväl.

George Harrison avled i lungcancer i november 2001. Han hann inte avsluta sin sista skiva Brainwashed, som dock färdigställdes efter noggranna instruktioner och gavs ut postumt ett år senare. Den antyder ännu mindre ett avslut eller ett farväl – det är snarare ”business as usual” som gäller. En typisk Harrison-skiva.

Warren Zevon drabbades av cancer 2002 och beslöt att spela in en sista skiva, The Wind. Den gavs ut i slutet av augusti och Zevon avled 7 september. Endast en cover av Bob Dylans uttjatade Knockin’ on Heaven’s Door och den avslutande hjärtekniparen Keep Me in Your Heart antyder vad som väntade. Märkligt nog beskrev han den näst sista skivan My Ride’s Here som ”en meditation över döden” – men den gavs ut redan innan han fick sin cancerdiagnos.

Lou Reed? Nej. Han hoppades antagligen på att överleva genom en levertransplantation men avled ganska plötsligt i oktober 2013 och hann nog aldrig ens tänka på att spela in ett farväl. Hans temaskiva kring förlust och död, Magic and Loss, gavs ut redan 1992. Det är en gripande skiva på nästan samma sätt som Bowies Blackstarmen den kan alltså inte riktigt räknas i det här sammanhanget.

Det känns med andra ord som om David Bowie gjorde något fullständigt unikt i och med denna sista både obehagliga och vackra skiva. För vem har kraften att, i hemlighet döende, skapa både ett komplext testamente över sig själv och en gåva till sin publik? Det är vad man kan fundera över under vecka 2 i detta femtionde år. Eller också kan man glädjas över att en ny säsong av Antikrundan börjar just i kväll. Innan jag kan glädjas måste jag dock plocka bort adventsljusstakarna som skulle ha tagits bort redan i går. Om tjugondag Knut-inspektörerna kommer nu så är jag mycket illa ute.

Read Full Post »

Stockholm har blivit kallt. Jag menar det bokstavligt, på minusgraderviset. Om jag ställer mig mycket nära fönstret och tar av mig glasögonen så tycker jag mig urskilja att termometern visar på sju grader kallt. Kanske är det inte så mycket jämfört med minus tjugosju grader, men jag är en människa vars hjärna fryser till is vid minsta minusgrad och jag gillar inte att inte kunna tänka. (Förlåt om det låter skrytsamt.) Min morbror brukade åtminstone förr ibland säga: ”De här dagarna kan man inte kalla kalla. Nej, de borde heta heta.” Då avsåg han varma sommardagar. I dag får man väl säga tvärtom, men då fungerar inte ordleken riktigt. Kanhända är det därför jag föredrar värme.

Stockholm har för övrigt blivit kallt även på det andra sättet, på Orup-sättet. Det var uppenbarligen kallt redan 1992 om man får tro honom, men i så fall är det nog ännu kallare nu. Tveklöst är det så. Det är förstås fullt möjligt att Stockholm aldrig har varit särskilt varmt. På Orup-sättet, alltså. Men det lämnar jag därhän för den här gången.

Det här är årets första vecka, den som bär nummer ett. Det är också den vecka då trettondedag jul infaller, förvisso en sympatisk helgdag som möjligen är avsedd att något underlätta återgången till vardagen efter julen och nyåret. Den kan så att säga mildra chocken en aning. Men eftersom jag är en obotlig pessimist så ser jag den snarare som helgen som inleder de förskräckliga så kallade oxveckorna. I äldre tradition inföll dessa veckor mellan midsommar och allhelgonahelgen. Detta måste ses i ett lantbrukarperspektiv, för vem skulle i dag få för sig att tycka att de ljuvligaste sommarmånaderna förtjänar detta namn? Men i bondesamhället var det en lång period utan extra ledigheter då man fick slita som en oxe. Hur som helst så blir åtminstone jag trött ända in i själen bara jag hör ordet oxveckor. Hur ska man orka med så mycket vardag?

Och så kylan på det. Förfrusna tankar. Härom morgonen gick jag i mörkret och kylan förbi två människor på Tyska brinken i Gamla stan. En yngre man och en yngre kvinna möttes och kände igen varandra. Jag föreställer mig att mannen var konsult och emellanåt i kraft av sitt yrke besökte kvinnan på hennes arbetsplats. Följande dialog hann utspela sig medan de var inom hörhåll.

Kvinnan: Nämen hej! Är du på väg till oss?!
Mannen: Nej, jag är på väg till jobbet.
Kvinnan: Till oss?!
Mannen: Nej, jag är på väg till mitt jobb. Jag jobbar här.
Kvinnan: Vadå? Bor du här i Gamla stan?!

Jag reflekterade över detta och undrade hur det kommer sig att folk numera inte lyssnar på varandra. Hungrar vi kanske så mycket över ny information att vi liksom ligger ett steg före? Att vi hoppar över det som händer här och nu till förmån för det som händer sedan? Eller är det bara så att vi blir dumma i huvudet av den här kylan? Det är i så fall varken konstigt eller oförlåtligt. Men så slog det mig att det inte är något nytt. Åtminstone presenterade Sandro Key-Åberg något liknande i sin bok O, scenprator 1965. Där excellerar folk i att liksom prata förbi varandra. Och det är nu femtio år sedan. Men kanske var det mycket, mycket kallt redan 1965? Om det kan jag inte uttala mig.

 

 

Read Full Post »