Stockholm är nu mindre kallt. Det är snarare lite fuktigt eller blött – ungefär som en kväll på Café Opera. Om jag ska ägna mig åt någon sorts sanningsenlighet så måste jag dock tillstå att jag inte vet så mycket om det sistnämnda. Det är bara ett antagande. Grundat på hörsägen. Egentligen är det farliga saker, för man bör inte uttala sig om sådant som man inte vet något om. Likväl känns det som om det är just det som allt fler människor ägnar sig åt. Är det inte märkligt? Tyckandet tycks ha blivit svenskens favorithobby, kanske rent av livsluft, och allra helst ska tyckandet utmynna i en redig konflikt där man kan tvåla till sin meningsmotståndare på ett hejdundrande sätt. Och vill det sig riktigt väl så blir resultatet en debatt om debatten och om man har riktig tur så kan det bli en debatt om debatten om debatten om debatten. Och så vidare.
Och i debatten ska man inte bara hålla reda på själva sakfrågan (som man alltså ofta inte vet särskilt mycket om) utan även ha fullständig koll på, och avslöja, retoriska finter. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det alldeles oerhört populärt att skrika ”Härskarteknik!” om någon ägnade sig åt det som kallas just härskarteknik. För på så vis kunde man liksom kullkasta debattens legitimitet och så fick man en debatt om härskarteknik i stället. Alltså. Om jag ska vara helt ärlig så hänger jag inte med längre. Jag orkar inte. Denna vecka 4 på detta femtionde år konstaterar jag mest att jag är oändligt trött på pajkastning och den taggarna-utåt-attityd som inte bara präglar vårt svenska samhälle utan också, tycks det, stora delar av världen. Vad ska det vara bra för?
På 60- och 70-talen gav man förmodligen uttryck för sitt tyckande över en pava rödvin hemma hos någon en fredags- eller lördagskväll. Och så var det bra med det. Nu kan man sitta och tycka och elda upp sig dygnet runt vid sin dator, om man nu har tid och vill det. Kanske är det bra. Jag vet inte. Kanske övar man sig på så sätt i kritiskt tänkande och lyckas lösa världsproblem. Det är i så fall fantastiskt. Men det tycks verkligen inte vara så. I stället tenderar man att cementera sin världsbild genom att söka upp likasinnade, strunta i de aspekter som motsäger den egna tesen och blockera alla som inte tycker likadant. Den egendomliga uppfinningen internet som har möjliggjort en så anmärkningsvärd globalisering på mycket kort tid fungerar alltså ironiskt nog även isolerande. Vi möter människor virtuellt, missförstår människor virtuellt. Kanske vill vi missförstå för att bekräfta vår egen tes om saker – och jag inbillar mig att det är lättare om man slipper möta människor i verkligheten.
Min poäng? Alla kanske inte måste göra sig hörda jämt och i alla frågor. Helt enkelt för att man riskerar att inte komma någon vart genom att man urvattnar grundfrågan. Och för att gemene man kanske inte så ofta egentligen har något att komma med. Det är liksom viktigare att synas än att faktiskt komma med något vettigt och nytt. Men det är förstås fullt möjligt att jag är den enda i hela landet som upplever den här åsiktskanonaden som exceptionellt tröttande. Det är fullt möjligt att jag är ensam om att vilja dra i nödbromsen och skrika: ”Sansa er!” Jag efterlyser en tidig vårstädning då allt detta dammiga och unkna elimineras och himlen får vara klarblå ett tag. Några små molntussar kan dock få existera.
Det var veckans dystra filosoferande. Denna vecka 4 har jag glatt mig åt:
– John Cales nygamla skiva Music For a New Society/M:FANS
– En rolig och god lunch invid en byst av Hjalmar Branting
– Att Filip och Fredrik åkte ur På spåret
Man får glädjas åt det som finns att glädjas åt. Varsågod, nu kan debatten börja.
elbrundino 