Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Lögner’ Category

BorstDär sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.

Noga räknat är inte kammaren bara Olles. Han delar den med hustrun Gerd, som dock för närvarande inte är hemma. Hon befinner sig nere i tvättstugan på gården. De har nu varit gifta i 32 år och har fyra barn, två pojkar och två flickor, men de är alla utflugna ur boet. Lyckligtvis, kanske man får säga, eftersom en kammare och ett kök är en trång bostad för sex personer. Nu lever Olle och Gerd nästan i lyx, i alla fall då det gäller utrymme. Inte i andra avseenden. De har diskuterat om de kanske ska försöka hitta en inneboende för att dryga ut kassan, men de har hittills valt att hellre leva snålt. Man vet aldrig vad inneboende är för sorts människor.

Här sitter alltså Galt-Olle. Han är prydligt klädd men har dristat sig att kavla upp skjortärmarna, som för att ge sig i kast med någon form av arbete. Varje grått hårstrå ligger på plats, omsorgsfullt bakåtstruket. Han ser koncentrerad ut. Och det är inte konstigt, för han är i färd med att göra något som han tar på mycket stort allvar. Olle är professionell spelman och övar just nu på en gånglåt från Ovanåker i södra Hälsingland. Den ligger honom varmt om hjärtat eftersom han stammar därifrån. Men vad är det för märkligt instrument han trakterar? Är det en fiol? En nyckelharpa? Nej, det är inget annat än en magbågstridla – en lokal specialitet från just Hälsingland. Olle tillhör en urgammal spelmanssläkt och instrumentet är åtminstone 300 år gammalt. Just det här exemplaret har dock Galt-Olles far, Galt-Johan, byggt.

Hur fungerar det? Själva instrumentet, stridlan, liknar mest en svarvad pinne och har en så kallad magsköld i ena änden. Denna magsköld fästs med hjälp av en rem runt magen på spelmannen. Magen fungerar därigenom som resonanslåda för instrumentet, förutsatt att den är någorlunda tom. Det gäller därför att inte äta för mycket före ett framträdande – helst inget alls. Men vem som helst som förstår något om akustik inser naturligtvis att själva instrumentet också måste komma i svängning. Detta sker genom att man gnider ett slags stråke över stridlans olika delar. Tonhöjden kan även varieras genom att man med vänsterhanden, eller högerhanden om man är vänsterhänt, samtidigt skjuter en väloljad låda in och ut ur ett skrivbord. Det syns tydligt på fotot.

Kan Olle försörja sig på sitt yrke? Bara tidvis. Ibland har han en god inkomst, ibland ingen alls. Allt beror på hur många bröllop, begravningar och dop som äger rum. Där har Olle sin största utkomst. Midsommar och jul är högsäsong. Då är efterfrågan på topp. Men det är mest människor från Hälsingland som efterfrågar hans tjänster, vare sig de är levande eller döda. En människa från exempelvis Västbo härad i Småland vill inte höra gånglåtar från Hälsingland, i synnerhet inte på sin begravning. Livet är hårt, som flickan sa. Men Galt-Olle är en stolt yrkesman och vill inte bryta släktens spelmanstradition. Detta trots att han mycket väl vet att ingen av de två sönerna är intresserad av att ta över, att föra traditionen vidare. Det gör förstås ont i honom, men han avslöjar det inte med en min.

Lyckligtvis arbetar även hustrun Gerd. Hon är förvisso sångerska, vilket kanske inte är ett så mycket mer lukrativt yrke, men hennes synnerligen skabrösa visor är mycket populära på stadens ölkaféer. Måhända är det en överdrift att kalla henne för celebritet, men det är inte långt ifrån. Hon är efterfrågad både på Södermalm, i Gamla stan och i Klarakvarteren. Tillsammans hankar sig Olle och Gerd fram. Det finns många i deras kvarter som har det betydligt sämre i efterkrigstidens Sverige. I synnerhet de som varken trakterar magbågstridla eller sjunger svårt skabrösa visor. Arma människor.

*********************************************************************************

Ska sanningen fram så föreställer bilden till min förvåning i själva verket en borstbindare.
En sådan där som svär som en sådan.
Fotot är taget 1946 av Lennart af Petersens (1913-2004) och finns på stockholmskallan.se.
Fotonummer F 37101.

 

Annonser

Read Full Post »

Detta är den femtionde veckan under det femtionde året som egentligen är det femtioförsta året sedan i april. Ibland måste man tillåtas rucka något lite på verkligheten. Man kan kalla det att ljuga eller att fara med osanning eller att narras eller lite vad man vill, men så länge det inte skadar någon nämnvärt mycket så kan detta förfarande vara uppfriskande. Tänk om inget fabulerande tilläts. Tänk om fantasi icke fick förekomma. Kanske är det dit vi är på väg i denna dystra tid då sanningen är en enda, fast egentligen flera, allt beroende på vem man väljer att lyssna på. Vad jag vill säga är att allt är svart eller vitt. Det kan inte finnas ett enda korn av sanning i det som man inte vill höra talas om, i det som för tillfället utgör vår världsbild. Nyanserna är borta. Om det är ett hot mot fantasin vet jag inte, men emellanåt känns det så. Till exempel just nu.

Detta är veckan före julveckan, om man med julveckan menar den vecka då julafton infaller. Det är av tradition den vecka då somliga av oss, exempelvis jag, drabbas av ruelse över att vi tvärsemot alla föresatser inte har gjort det som skulle göras i tid. Nu är jag inte den som bakar lussekatter och pepparkakor och jultårtor och klenäter och struvor. Jag är inte heller den som griljerar pepparkakshus och lägger in julkort och skickar skinka och bygger sill. Men jag tycker att det är trevligt om det är städat och fint och lite lagom julmysigt i lägenheten kvällen före den berömda dopparedagen. I idealvärlden slår jag mig då ner tillsammans med en skinksmörgås och en julmust i soffan, tindrar lite med ögonen och ser något julsentimentalt på TV. Men de senaste åren har det inte alls blivit så. Julstädningen har i stället fått ske på juldagen, då allt liksom redan är över. Så vidare bra på att planera är jag inte. Åtminstone inte när det gäller julen.

Kanske skulle det gå lättare om man struntade i att följa med i så kallade sociala medier, där man ständigt matas med andras duktighet. Man kan tro att inblicken i andras formidabla planeringsförmåga skulle fungera som en sporre för de egna aktiviteterna och måstena, men tyvärr fungerar det inte så för mig. Jag reagerar snarare med en axelryckning och tänker att de är lite tokiga som är ute i så extremt god tid och att jag inte kommer att ha några som helst problem med att hinna göra det jag ska. Kanske vore det därför lättare om incitamentet till den där axelryckningen uteblev? Men jag sitter stenhårt fast i det förkättrade Facebook och matas dagligen med andras förträfflighet. Lyckligtvis finns det även de som inte är rädda för att presentera sina misslyckanden – vilket är en trevlig motvikt. Vi behöver se att alla inte är så lyckade jämt. På så sätt är Facebook bra. Men oavsett det så börjar jag tröttna. Det är som om hjärnan hela tiden arbetar på nästa sak som jag ska skriva på Facebook. Och ibland blir belöningen i form av uppmärksamhet alltför skral i relation till tankeinsatsen. Det är ett sjukt beteende som naturligtvis är att likna vid ett svårt beroende.

Jag läste i veckan om en skribent som för ett år sedan kom fram till att han skulle sluta använda Facebook. ”Utvecklingen hade gått så snabbt men samtidigt så långsamt att jag inte märkte att jag höll på att bli dum” skriver han. Och jag förstår vad han menar. Jag finner, precis som han, att det har blivit svårt att koncentrera sig på andra saker – som exempelvis att läsa en lite mer komplicerad text – därför att minsta motstånd i detta ”andra” blir en förevändning för att ägna sig åt något mer lättsmält. Distraktionerna äro legio. Om dessa distraktioner dessutom orsakar ilska och upprördhet så går det åt en massa energi som bättre kan användas till andra saker. Då är det lätt att drömma sig tillbaka till en tid då folk mest la upp bilder på vad de skulle äta till middag eller förkunnade att de nu hade köpt en hund. Oförargliga saker som man liksom lika gärna kunde strunta i att läsa. Så kanske är det här veckan då jag bestämmer mig för att sluta använda Facebook. Mer troligt är dock att det inte är det. Det hänger lite på utvecklingen. Tills vidare ska jag begrunda följande mening skriven av ovan nämnde skribent: ”Sociala medier är som att äta popcorn, mest luft som gör en otillfredsställd och överstimulerad samtidigt.” Vi kanske hörs nästa vecka.

 

Read Full Post »

IMGP7785a

Det är som om naturen i vecka 18 under det femtionde året bestämde sig för att hoppa över våren. Jag talar nu inte om snödroppsvåren eller islossningsvåren. Nej, jag talar om lövsprickningsvåren. I mitt sinne ska den gå långsamt så att man hinner med, långsamt så att effekten blir så skonsam som möjligt. Man måste nämligen hinna vänja sig vid våren både fysiskt och psykiskt. Men allt ska gå fort nu för tiden. Allt på en gång, annars kan det lika gärna vara. Förvisso kommer effekten ändå, förr eller senare. Det jag syftar på är det märkliga att allt det vackra och skira plötsligt som per automatik också förfulas. Så fort värmen kommer drabbas Sverige av fylleri och drängighet. Vi klarar inte av solens återkomst. Jag ser rödbrusiga herrar och damer överallt, människor som knappt kan stå på benen och än mindre uttrycka sig klart. Häromkvällen, till exempel, befann sig en glad och snacksalig man ombord på buss nummer 160 från Gullmarsplan. Hur han tog sig ombord vet jag inte, än mindre hur han lyckades förflytta sig längst bak i bussen. Han var nämligen rejält påstruken. I bästa fall kunde man urskilja ungefär vart trettionde ord. I övrigt var han obegriplig. Men glad. Det är nu man ser dem, men jag undrar om de kanske är lika dåliga på att stå på benen även resten av året, men att vingligheten och bristen på någorlunda artikulerat tal då försiggår inomhus. Och jag funderar på hur utländska turister uppfattar det här fenomenet. Ser de fylleristerna som ett pittoreskt inslag? Eller som ytterligare bevis för att svenskarna är suicidala gynnare som dövar sin ångest genom att dricka alkoholhaltiga drycker?

Det är nu nämligen tillräckligt gynnsamt väder för turisterna att invadera Stockholm igen. Spridda skurar syns även under vintern, men det är nu de blir tydliga. De stora grupperna som vallas runt av någon som viftar med en flagga, ett paraply eller något som liknar en dammvippa för att man tydligt ska se vem man ska följa. Jag undrar om de inte får kramp i armen. Varje gång man går förbi hörnet av Prästgatan och Kåkbrinken i Gamla Stan så står det en större eller mindre grupp turister framför den runsten som sitter infälld i en husvägg där. Det är en obligatorisk anhalt på vandringen i Stockholm. Jag vet inte vad guiden berättar om stenen, men varje gång slår det mig att hen skulle kunna dra vilken amsaga som helst, till exempel angående vad runorna berättar. ”Här slog Gunnlög en kullerbytta med efterföljande nigsittande i januari 1012.” Och jag leker med tanken på att själv leda en stadsvandring i Gamla Stan – och ljuga friskt. Hitta på de mest fantastiska amsagor. Det gäller bara att få historien att hänga ihop någorlunda och att se trovärdig ut. Måhända skulle det mest vara underhållande för mig själv, måhända skulle det vara elakt mot turisterna. Men ibland tror jag att det är viktigare att vara underhållande än att vara historiskt korrekt. Någon unik idé är det inte. Gösta Ekman hade en gång en idé om att skriva en guidebok om en stad som han aldrig hade varit i. Det är lite samma sak. Nu blev det ingen guidebok, men själva tanken ledde, åtminstone enligt honom själ, till Hasse och Tages film Picassos äventyr, som ju är en påhittad biografi över en verklig person.

Hur skulle jag själv reagera om jag turistade och fick höra egendomliga historier av en skojfrisk guide? Svårt att säga. Men man vill ju i alla fall hålla god min, även om man genomskådar eventuella lögner. Häromdagen, på en ljuvlig Kristi himmelsfärdsdag, var vi på en liten utflykt till något så osannolikt som Torshälla. Varför? Är det inte en grå och tråkig liten industriort? Alls icke. Det visade sig vara en kuperad och charmig liten håla med tre pizzerior, vackert belägen vid en bred å. Där finns en kringbyggd borgargård från 1700-talet som är en av få byggnader som klarade sig i den stora stadsbranden 1798. Egentligen var gården inte öppen, men en farbror från hembygdsföreningen var likväl där och kunde inte låta bli att dra några skrönor om orten och gården. Jag ska inte påstå att han ljög, men kanske tänjde han lite på sanningen. Och det kan man gott göra som lokalpatriot. Man kommer undan med det. Hur som helst så slog det mig att även den minsta ort har sin historia. Det kanske inte alltid är världens intressantaste historia, men de som bor där är stolta över den. Och det ska man vara. Det finns alltid något att berätta. Alltid något att lära sig. Till och med om Torshälla.

Read Full Post »

Erik Struvskägg. Smaka lite på detta ytterst sägenomspunna namn och tänk sedan efter: Hur ofta refererar vi inte till honom utan att närmare tänka på vem han var? Vad vet vi egentligen om honom? Vad är sanning och vad är myt? Den sista frågan kan upplevas som provocerande; det är naturligtvis frestande att tro att allt är sanning, men ibland måste man ta tjuren vid hornen och döda sina allra käraste älsklingar. Låt mig i det följande försöka få lite rätsida på ämnet genom att gräva i såväl kända som okända eller åtminstone kontroversiella källor.

Struvskägg2

En av mycket få bilder som antas föreställa Erik Struvskägg

Om vi till att börja med försöker sätta in Erik Struvskägg i sitt historiska sammanhang så har det närmast oreflekterat hävdats att han var son till Struve Eriksson – och att man alltså följt gamla ärevördiga och tidstypiska patronymiska namngivningsprinciper, om än med en viss modifiering. (Själva namnet tänker jag dock återkomma till senare.) Man har därför, trots att födelseår för Struvskägg är okänt, antagit att han föddes omkring 1370. Det är nämligen känt att den förmodade fadern föddes 1348 och avled genom ett olyckligt fall från ett dryckeskärl redan 1372. Nu vill dock nya rön baserade på dendrokronologi placera Struvskäggs födelse något senare, nämligen omkring 1380. Det innebär av naturliga skäl att han inte alls var son till Struve Eriksson. Han ska i stället ha framavlats av den i Östergötland kände hövits- och renässansmannen Hillebard Ättling och dennes hustru Almveig. Kanske måste vi alltså vänja oss vid ca 1380 som födelseår. Dödsåret är ju sedan tidigare fastställt till 1434, vilket innebär att han kan ha träffat Engelbrekt, och det är ju lika spännande så. Det finns alls ingen anledning att rucka på det.

Själva namnets ursprung har ju som bekant stötts och blötts genom århundradena. Universalgeniet Johannes Bureus i Uppsala publicerade en avvikande teori redan 1598 i verket Sumlen är uthi ähro åtskillighe collectaneer. Där avvisar han den då gängse uppfattningen att Struvskägg är ett modifierat patronymikon och pekar i stället på en lokal tradition som hävdar att namnet kommer av det fornsvenska ordet stöf , alltså ”stoff” eller ”damm” (jfr danskans och norskans støv), och syftar på att Erik Struvskägg sällan eller aldrig dammade det yviga skägget. Kanske ansågs denna historia inte särskilt smickrande och kanske är det just därför som Bureus teori inte fick något riktigt fäste. Man har i stället mestadels fortsatt att betrakta namnet som ett patronymikon.

Men på 1820-talet började Erik Gustaf Geijer intressera sig för saken och menade att man genom en beklaglig felläsning i mitten av 1400-talet förvanskat skruv till struv. Namnet skulle alltså egentligen vara Skruvskägg, vilket antingen kunde vara en referens till orten Skruv i Småland (bland annat känd för sitt glasbruk) eller möjligen en mer prosaisk referens till att Eriks skägg var vridet på ett avvikande sätt, kanske genom en genetisk defekt. Nu vill man ju gärna säga att vi med hjälp av modern digitalteknik har kommit ett steg närmare den absoluta sanningen. Men i stället är det ett sensationellt fynd av en tidigare okänd analog handskrift i en jordkällare strax utanför Kränkeboda i Jämtland som tycks erbjuda oss lösningen. Skriften har ännu inte daterats, men mycket tyder på att den härrör från 1400-talets första fjärdedel – alltså från Struvskäggs egen tid. Det rör sig om ett slags krönika som troligen är identisk med den mytiska Skrikarekrönikan, så kallad för att den traderades muntligt genom flera hundra år genom ”skrikare”. Dessa stod på byarnas allmänningar och skrek från generation till generation. Och det riktigt häpnadsväckande är att Erik Struvskägg nämns i denna skrift, inte bara i förbi- utan faktiskt tämligen ingående. Här framkommer sensationellt nog att struv-ledet i namnet faktiskt kommer av struva, alltså det flottyrkokta, spröda bakverket med samma namn. Så här lyder den rimmade versen som beskriver hur Erik Struvskägg fick sitt namn (i något moderniserad språkdräkt):

När det dracks jul skulle struvor nu bakas
Struvornas bak kunde icke försakas
Nu Erik han föll, doppa skägget i smeten
Tokigt det blev för den struvsugne geten
Trynet nu fullt av grädde, mjöl och ägg
Alltsedan dess är hans namn Erik Struvskägg

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

I denna handskrift finner vi för övrigt belägg för att historien om Struvskägg som skaparen av Örebros (tidigare) stadsvapen är alldeles sann, något som tidigare har disputerats. Historien är förstås allmänt bekant, men här är den ändå i korthet: Vid ett besök i Örebro ska Erik Struvskägg ha åhört ett animerat gräl kring hur Örebros stadsvapen borde se ut. Man var inte alls överens. Struvskägg tröttnade efter ett tag på osämjan, drog resolut ner byxorna och satte sig i en snödriva. Varpå han sa: ”Där har ni ert stadsvapen!” Och så blev det.

Ännu en historia som bekräftas i krönikan, trots att den låter osannolik, är den om Eriks första hustru. Jag åsyftar förstås Hafsa Mostersson (säkerligen ett misstag i folkbokföringen) som var bördig från Keflavik på Island. Hon synes ha varit en duglig kvinna (eller fruentimber som man sa då) och likväl blev hon som bekant efter en tid förskjuten av maken. Orsaken? Ja, enligt myten skulle hon ha begått det klassiska misstaget att baka vaniljbullar på arbetstid. Osannolikt? Ja, eftersom vanilj var helt okänt i Europa före Columbus. Kanske är det just på grund av detta som historien har betraktats som en myt. Men se vad som står i Skrikarekrönikan:

När det dracks jul skulle bullar nu bakas
Bullarnas bak kunde icke försakas
Nu Hafsa hon skördade saffran ur mossan
Men gjorde det på sin arbetstid, tossan!
Bullarna blev goda med saffran och gluten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Själva historien är således sann, men det var alltså saffransbullar och inte vaniljbullar som var orsaken. Det gör förstås inte det hela mindre tragiskt. Än mer tragiskt är kanske att Erik Struvskäggs andra hustru, den minst lika dugliga Fastlög Halldisdotter (bördig från Kusböle), gick exakt samma öde till mötes – fast den här gången gällde det mjöd:

När det dracks jul skulle mjödet nu bryggas
Fastlög hon ville nu smaken skull’ tryggas
Samlade nu därför honung och malt
Men gjorde det på arbetstid utan dalt
Mjödet blev gott, som en hård smäll på truten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda

Den så kallade Struvskäggstenen utanför Bjättlunda

Det står helt klart att Erik Struvskägg inte hade mycket till övers för den som inte kunde skilja på arbete och fritid. Efter två hustrur tycks han ha gett upp. Det finns åtminstone inga tecken på att han skulle ha ingått fler äktenskap. Påståendet att han skulle ha avverkat närmare 17 fruar torde alltså vara en ren myt. Inte heller finns det några som helst belägg för att han skulle ha namngivit Kungens kurva söder om Stockholm. Det faller på sin egen orimlighet, dels på grund av att Struvskägg inte var kung, dels för att kurvan på hans tid var en raksträcka. Däremot förefaller historien  om den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda i Närke vara alldeles sann. Erik Struvskägg bar alltid med sig denna sten ifall han skulle anfallas av jättar. Det förefaller rimligt, enär det dels är känt att han led av en närmast övermänsklig styrka och dels att jättar var mycket vanliga på hans tid. Vi kan dock avfärda en annan historia om Erik Struvskägg som en ren myt, nämligen den att han skulle ha uppfunnit pendlarmuggen.

Read Full Post »

Den märkliga fiskenDen 16 september 1615 skedde något märkligt utanför det lilla fiskeläget Heiligenhafen i Holstein, närmare bestämt en liten bit ut på havet. Den väderbitne och erfarne fiskaren Godehard gick som vanligt ut med sin lilla fiskebåt tidigt på morgonen för att ordna mat till det egna middagsbordet, men förmodligen också för fånga fisk som han kunde sälja till grannarna i byn. Han hade sällskap av någon av de två sönerna (Gangolf eller Medardus – det är inte klarlagt). Himlen sägs ha varit molnfri, det var redan på morgonen ganska varmt och vinden var så svag att de båda bör ha nödgats ro för att överhuvudtaget komma ut på havet. Källorna säger ingenting om att något ovanligt skulle ha varit å färde.

Näten hade de lagt ut kvällen före på en plats som normalt sett gav mycket fisk, men när de nu kom för att ta upp näten så var de nog inte beredda på exakt hur stor fångsten skulle bli – och än mindre på hur märkvärdig en viss del av den skulle vara. Det var knappt att de med gemensamma ansträngningar lyckades bärga fångsten, och vid ett tillfälle, berättar källorna, var det nära att Godehard föll överbord. Två lyckliga män började lösgöra alla fiskarna ur nätet och det dröjde en liten stund innan de hittade Fisken. (Jag skriver den här och hädanefter med versal för att skilja den från alla andra fiskar som de fick den dagen.) Man kan bara föreställa sig hur nära det måste ha varit att både Godehard och sonen föll överbord, men nu av pur häpnad eller kanske till och med förskräckelse.

Fisken såg förvisso i princip ut som en fisk brukar göra, men den skilde sig åt på några avgörande punkter. Ur buken stack två till synes mänskliga små fötter fram. På motsvarande ställen på ryggen stack två hillebarder upp. Och strax bakom huvudet på Fiskens vänstra sida satt ett svärd! Därtill var Fisken – även det på vänstra sidan – försedd med bokstäver, liksom urgröpta eller utsparade ur fjällen. Det är oklart om de båda fiskarna kunde läsa vad det stod, eftersom läskunnigheten ännu inte var så utbredd, men om de kunde läsa så stod det WEWEWEDENME. Man får förmoda att Godehard och hans son förstod att det var något särskilt med fisken och att det var därför de valde att låta den leva.

Hemma i byn förevisades den egendomliga Fisken för grannarna, som omväxlande kallade den för sehr schön och wunderbar, men alla var nog egentligen rörande överens om att den snarare var sehr schreckenerregend (skräckinjagande). Hur förklarar man det? Förmodligen föreställde man sig att en fisk som var försedd med både mänskliga vapen och människofötter också måste ha mänskliga egenskaper. Kanske förstod den mänskligt tal – och därtill tyska? Man bör nog se människornas försiktighet i det ljuset. Sanningen är nog att de var skräckslagna. Just vid den här tiden hade man sett flera järtecken av varierande slag på skilda håll i Nordeuropa och det ligger nära till hands att anta att folk såg även denna märkvärdiga varelse som just ett järtecken.

 

Johan Adolf von Holstein

Johan Adolf von Holstein

Prästen i det närbelägna Gremersdorf fick snabbt höra talas om Fisken och kom personligen ridande för att inspektera den. Han betraktade den ”bleksiktigt och skälvande”, som det står i en krönika från tiden, medan han mumlade böner. Han noterade också bokstäverna på Fiskens sida och ägnade mycken möda åt att försöka förstå vad de betydde. Dock tycks han ha insett sina begränsningar och beslöt därför att Fisken skyndsamt måtte skickas till hertig Johan Adolf av Schleswig-Holstein-Gottorp för ytterligare bedömning. Hertigen mottog Fisken tre dagar senare i stora audienssalen på Schloss Gottorf i Schleswig. Han var en bildad man och hade hört talas om andra märkliga fiskar (bland annat en textförsedd sill som fångats utanför Bohuslän 1587) så han tycks ha varit lite mer förberedd på vad han skulle få se. Men när han såg de små fötterna under Fiskens buk utbrast han i det bevingade uttrycket: Mein Gott, ich weiß, dass Fische haben Knochen, aber wenn der Fisch hat Füße? (Min Gud, jag vet att fiskar har ben, men när fick fiskar fötter?). Han blev så tagen att han lät skicka Fisken vidare till kungen av Danmark för närmare beskådan.

Kristian IV

Kristian IV

Kristian IV tog emot Fisken under ceremoniella former på det då nästan helt nyuppförda Rosenborgs slott i Köpenhamn. Sedan även kungen gått bet på att tyda inskriptionen på Fiskens sida överlämnade han Fisken till riksrådet Kristian Friis för att denne skulle ombesörja en noggrannare undersökning. Innan det skedde utnämnde dock kungen Fisken till Royale Prophaet och gav den Elefantorden, för vilket Fisken tackade genom att sprattla med fötterna. Kristian Friis tog så hjälp av vetenskapsmannen Kasper Bartholin för att tyda både skriften på Fisken och dess extra attribut.

Bartholin funderade både länge och väl. Det var inte svårt att förstå att svärdet och de båda hillebarderna förebådade ett krig. Även fötterna kunde vara ett tecken på långa marscher. Det faktum att fötterna saknade skor skulle kunna innebära att den marscherande armén skulle bestå av illa utrustade trashankar. Men fötterna skulle också kunna tyda på att armén skulle ”gå långt”, det vill säga ha framgång. En annan sak som pekade i den riktningen var ju att fötterna faktiskt var riktade framåt – med tårna mot huvudet. Bartholin kom dock aldrig fram till någon definitiv slutsats.

Den märkliga skriften, då? WEWEWEDENME. Ja, i värsta fall skulle den kunna uttydas ”VE, VE, VE, DENME”, där DENME skulle stå för DANMARK. Men eftersom man vid den här tiden gärna ägnade sig åt talmystik så plockade Bartholin ut de romerska siffrorna ur texten. Det skulle då bli VVVDM, alltså 5 5 5 500 1 000. Om man lägger ihop siffrorna och struntar i nollorna så får man summan 16. Han menade att det kunde tyda på att det krig som Fisken förebådade skulle utbryta 1616, alltså redan nästa år. Men han noterade också att Fisken hade fångats…16 september! Om man däremot lägger ihop siffrorna med nollorna så får man 5+5+5+500+1 000 = 1515. Men eftersom man då hamnade hundra år fel så förkastade Bartholin den tesen.

Kasper Bartholin

Kasper Bartholin

Bartholin kom dock snart på att han glömt bort det inte helt frekvent använda N (nonaginta), det vill säga 90. Då får man 5 5 5 500 90 1 000 = 30 om man struntar i nollorna. Eller 1605 om man använder det andra systemet. Inte heller det tycktes stämma eftersom årtalet redan var passerat. Möjligen kunde Fisken vara född då.

Men det fanns ännu en möjlighet. Eftersom det faktiskt stod W och inte V på Fisken så skulle det kunna innebära att varje V i själva verket betydde V gånger 2, alltså 10. Vad ger då detta? Jo: 10 10 10 500 1 000 = 9. Eller 1530. Och om man tar med nonaginta: 10 10 10 500 90 1 000 = 18. Eller 1620! Nu började det likna något. Det borde innebära att ett förmodat krig skulle komma att utbryta i den 9 månaden, alltså september, 1620! Saken tycktes vara klar och Bartholin lät meddela sin slutsats till Kristian IV. Kungen blev först mycket imponerad och gratulerade både vetenskapsmannen och Fisken. Sedan kom han dock på att det var märkligt att W skulle betyda V gånger 2. Varför stod det då inte X i stället? Och varför hade Fisken krånglat till det så? Hade det inte varit vettigare att klart och tydligt bära inskriptionen IX MDCXX? Ja, det kunde varken Bartholin eller Fisken svara på. Den stackars vetenskapsmannen förvisades till en by nära dagens Esbjerg och Fisken sattes i karantän.

Kungen hade tidigare haft den engelska kompositören John Dowland i sin tjänst och då lärt sig lite av hans språk. Han insåg nu, när han beskådade den teckning av Fisken som han låtit göra, att WEWEWEDENME naturligtvis var engelska! Visserligen föreföll det som om en bokstav saknades, men kunde man egentligen begära att en fisk skulle kunna stava? WE WE WE SWEDEN ME! Kungen blev mycket glad över budskapet, som han naturligtvis tolkade på ett för honom fördelaktigt sätt. Danmark skulle äntligen erövra Sverige.

Fisken hämtades ur sin karantän och utnämndes till rikskansler, biskop och preses vid vetenskapsakademien. Den lärde sig att använda sina fötter och även att uttrycka enklare fraser på danska. Kungen använde ibland Fiskens hillebarder som hatthängare, när han var på skämthumör. Glädjen blev dock inte våldsamt lång. 1618 utbröt trettioåriga kriget och halvtannat år senare avled Fisken i sviterna efter en helt vanlig influensa. Den förärades en statsbegravning och vilar än i dag i Roskilde domkyrka. Och det är förstås alldeles, alldeles sant.

Read Full Post »