Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.
Stoftgrandet från 1919 kallad
es vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.
Brytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.
Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.
Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”
Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.
Där sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.
elbrundino 