Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2016

Av något skäl har jag under denna vecka ställt mig frågan huruvida nostalgi är en sjukdom som drabbar alla. Och om denna sjukdom måhända kryper allt lägre ner i åldrarna ju längre tiden går, om den formuleringen är begriplig. Med andra ord: Drabbas vi av nostalgi fortare i dag än för, säg, tjugo år sedan? Jag vet av vilket skäl jag började fundera över detta. Någon nämnde i ett radioprogram att glassen Igloo inte längre finns. Det förvånade mig. Ännu mer förvånad blev jag sedan elementära efterforskningar avslöjat att Igloo försvann redan 1997 då jag var nitton år yngre än jag är i dag. Jag har således i 19 år inte vetat att jag saknar glassen Igloo! För naturligtvis saknar jag den. Naturligtvis fylls jag med nostalgi när detta faktum långsamt slår rot i mitt medvetande. Ty nog handlar väl nostalgi om saknad?

Men är då Igloo egentligen värd att sakna? Var det inte i själva verket en mer än lovligt kletig och sötsliskig historia? Jo, det måste man ju tillstå. Det är väl snarare så att den eländiga glassen framkallar minnen av bekymmersfria och varma barndomssomrar. Glassens uppbyggnad med två pinnar gjorde dessutom att man kunde dela  den med en kompis. Även detta förhållande gör den till ett sympatiskt minne. Man delade den naturligtvis aldrig med en kompis, men i minnet gjorde man det. Eller kanske i fantasin. Och det var fint. Så egendomligt det är, när man tänker efter, att lite simpel frusen saft på två träpinnar kan vara en sådan monumental nostalgibärare.

Jag beslöt mig för att göra ett nostalgiexperiment. Jag letade upp tre avsnitt av Robert Brobergs The Pling & Plong Show från 1970 och såg dem i ett svep. Jag minns inte om jag såg serien då – jag var bara fyra och ett halvt år – men jag minns den ändå på något sätt med nostalgisk värme. Nu ville jag se om samma känsla infann sig så här i vuxen ålder. Det gjorde den tyvärr inte. Tvärtom ställde jag mig frågan vad jag tyckte var så fantastiskt då. Och jag frågade mig hur ett nutida barn skulle uppfatta serien. Men tiderna förändras och vi med den. Vi kan rimligen inte se något som är 45 år gammalt med samma ögon som vi såg det för 45 år sedan.

För några år sedan återsåg jag även en annan TV-serie från min barndom, en serie som jag då tyckte var nästan outhärdligt spännande och fantasieggande. Titeln var Huset Silfvercronas gåta och handlade om resor i den svenska historien. Nostalgins skimmer fick mig att vilja se den igen. Tyvärr visade den sig vara nästan omöjlig att se på grund av att den är hopplöst vänstervriden till sin karaktär. Skrämmande nog förstod man inte det då, inte bara för att man var ett barn – utan för att det var den rådande tidsandan. Jag önskade att jag inte hade sett serien igen. På samma sätt önskar jag att jag inte hade sett The Pling & Plong Show igen. Den ljuva nostalgikänslan dör. Det kan vara fullständigt förödande att försöka återuppleva det som man hyser någon form av nostalgisk känsla för. På samma sätt kanske man borde undvika att återvända till platser som är förknippade med vackra minnen. Nostalgin blir skönare på det sättet. Igloon blir godare och mindre kletig. I stället för att återvända till, och återanvända, det förflutna bör man nog hitta nya saker som man senare kan bli nostalgisk över. På så sätt skapas en framåtrörelse. Man fastnar inte i geggan. Jag tycker ingalunda att nostalgi är fult, men det är lätt att den gör så att man stagnerar. Det blir min slutsats av upplevelserna i vecka 21 under det femtionde året.

 

Annonser

Read Full Post »

dylan_savoyBob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.

Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.

Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.

Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.

För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?

Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.

Read Full Post »

IMGP7823 (2)

Dromedarer i Djursholm är mer exotiska än dromedarer i Marrakech

Nog är det egendomligt. Just under vecka 20 under det femtionde året, just som Sverige börjar kännas som ett temperaturmässigt drägligt land att bo i igen, just medan lindalléerna fortfarande ståtar med den där skirt vackra grönskan, då drabbas jag av den där envist återkommande längtan att bege mig någon annanstans. Nej, det handlar inte om att fly från allergier eller betalning av kvarskatt. Det handlar bara om en fysisk och psykisk längtan efter något odefinierbart annat. Ibland får jag dock för mig att det rör sig om ren tristess, vilket i så fall naturligtvis är det som verkligen är egendomligt. Det är ju nu som man på allvar kan göra utflykter i närmiljön. Promenera. Cykla. Sitta på en parkbänk och läsa eller bara filosofera utan att frysa ädlare kroppsdelar av sig. Men icke. Då börjar den människa som är jag drömma om att befinna sig på resande fot i större bemärkelse.

Diverse artiklar i diverse tidningar gör sitt till för att piska upp reslusten. Fast det är nog nu ganska länge sedan som de där researtiklarna förvandlades till något märkligt. De resmål som presenteras ligger oftast i främmande världsdelar. De förklarar vilket lyxhotell man ska bo på när man åker till Aruba eller Nya Guinea. Och vilket spa som är bäst när man besöker Kiribati. Och vilken femstjärnig restaurang som har den bästa franska maten i Kotzebue i Alaska. Och kanske framför allt vad man ska shoppa när man turistar i N’Djamena i Tchad. Det är som om alla tidningar förutsätter att deras läsare är perverst äventyrslystna mångmiljonärer. Som i vissa fall drivs av dödslängtan. Det tycks för övrigt vara fullkomligt omodernt att tala om vad man bör se på olika platser, det handlar bara om var man ska äta, var man ska bo och vad man ska uppleva. Svenska Dagbladet ägnar sig till och med åt att tala om exakt vad man ska ha med sig till olika platser – och var man kan köpa dessa tingestar. Ett exempel: Om man ska bo en helg på hotellet Belmond Le Manoir Aux Quat Saisons (drygt 900 pund per natt) ska man ta med sig en klänning från Ganni (1 549 kronor), ett par Ancient Greek-sandaler (2 200 kronor), en H&M-hatt (endast 99 kronor!) och en väska från Tiger of Sweden (2 999 kronor). Ja, de talar också om vad man ska läsa under resan, nämligen Resan ut av Virginia Woolf. Den kostar bara 55 kronor.

Absurt? Jag tillåter mig att tycka att en aning absurt det är. Jag kan i mitt stilla sinne inte låta bli att undra om någon enda människa tar detta på allvar. Eller om ens skribenten gör det. Jag förstår förvisso att just Svenska Dagbladet kanske riktar sig till en läsare som inte riktigt är som jag. Men ändå. Jag förstår förvisso också att människor reser på olika sätt. För min del handlar det om att se saker, att få insupa atmosfärer och i bästa fall få en ökad förståelse för en åtminstone något annorlunda kultur. Det handlar om att få ytterligare en bit i det som jag vill kalla det riktiga livspusslet, ännu en bit som kanske leder till att pusslet kommer ett steg närmare en fullbordan som jag i och för sig hoppas aldrig kommer. Så förfärligt det vore att bli färdig, att känna att ingenting finns kvar. Så förfärligt det vore att sitta där på ett slags livets all inclusive-hotell. Så förfärligt att bara röra sig mellan poolen och baren och vara nöjd med det.

Längtan bort vid denna tid kan alltså vara ett utslag av tristess. Det kan också vara en fråga om en drivkraft att få uppleva något annat än det trygga och invanda för att få den där nya pusselbiten, den där nya aha-upplevelsen. Kanske är det förresten samma sak om jag tänker efter. Självklart är det inget konstigt att vilja vidga sina vyer. Det konstiga ligger just i detta att denna längtan infinner sig när Sverige, hembygden, är som allra vackrast. I väntan på att få komma bort gör jag små tafatta utflyktsförsök. I går tog jag Roslagsbanan till det exotiska Djursholm, ty där har jag aldrig satt mina näpna små fötter tidigare. Kanske var det ingen större upplevelse, men jag såg i alla fall några kameler och dromedarer som vandrade omkring i en hage. Det var inte den sortens fauna som jag förväntade mig. Men när jag flanerade i detta område greps jag av en svårartad längtan att åka därifrån. Och några strofer ur Cornelis Vreeswijks sång Getinghonung Provençale
dök upp i huvudet:

För övrigt är det väl ungefär
samma turister här som där
Samma diskotek och samma dans
och samma gamla längtan nån annanstans

För ungefär så är det. Och det slog mig att det dessutom numera kanske är viktigare att tala om för andra var vi befinner oss än att befinna oss där vi befinner oss. Oavsett om vi är i Djursholm eller i Marrakech. Vi reser liksom av fel orsaker. Kan det inte vara så, medborgare?

Read Full Post »

Mina damer och herrar och allt däremellan! För en vecka sedan riktade jag en bredsida mot Naturen för att hon hade hoppat över våren och gått direkt på högsommaren. Minnes I detta? Inte att jag riktade nämnda bredsida, utan det vädermässiga sakförhållandet? På grund av detta, och enbart på grund av detta, bestämde sig Naturen för att den här veckan gå direkt in i oktober med arktisk kyla och blåst. Detta är således mitt fel. Jag ber ödmjukast om ursäkt och försäkrar att jag under 85 procent av min vakna tid skäms å det grövsta. Jag bär dessutom tagelskjorta, vilket förhoppningsvis visar på det djupt kända allvaret i min botgöring. Naturens hämnd är hård. Det vet jag nu.

Från att nästan ha velat bada vill man nu närmast bara lägga sig under en filt och läsa en mycket spännande bok. Vilket jag faktiskt också har gjort. Som jag någon gång tidigare har meddelat så brukar jag ibland vandra in i en bokhandel och be de små människor som arbetar där att rekommendera något alster. Den här gången hävdade en liten person med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna att hon sett att jag stod och tittade på Karl Ove Knausgårds böcker och att hon därför minsann visste vad jag borde läsa. Det där missuppfattade hon naturligtvis, men jag köpte snällt den rekommenderade boken för att inte göra henne ledsen. Och nu måste jag erkänna att boken hon satte i mina händer, Stallo av Stefan Spjut, grep tag i mig. 600-sidiga böcker tenderar att skrämma mig, men det här visade sig vara en så kallad bladvändare (fast noga räknat så är det ju jag som är bladvändaren). Jag var till och med inriktad på att i min tur rekommendera boken till såväl kreti som pleti. Men så hände det där som egentligen händer ganska sällan i litteraturens värld: Det spårar ur. Det blir för konstigt. Tyckte jag. Men jag tycker ju å andra sidan nästan onödigt mycket, och allt jag säger behöver man ju inte bry sig om.

Denna vecka 19 under det femtionde året har Stockholm annars präglats av så kallas schlageryra. Det är en av de yror som jag har svårast att fördra, och alldeles i synnerhet när den så påtagligt påverkar den omedelbara kringmiljön. Jag såg till exempel några medelålders herrar helt ogenerat gå på Regeringsgatan iklädda smoking och silverglänsande hattar och halsdukar. Och svenska flaggor som mantlar. Jag såg ett gäng yngre personer med blåa clownperuker i Gamla stan. De skrålade Heroes. Inte Bowie-låten, utan den där nya. Schlager får vanligtvis sansade människor att helt tappa värdigheten. De får plötsligt för sig att sjunga karaoke. Det är rent tragiskt att se. Och det kanske är just därför jag vill erkänna med mycket små bokstäver (om jag bara kunde klura ut hur man får till mycket små bokstäver här) att jag för mycket länge sedan deltog i ett projekt vars syfte var att få med en melodi i den där eländiga festivalen. Det misslyckades. Detta är inget jag gråter över, eftersom jag inser vad det hade kunnat leda till. Om det hade velat sig illa så kunde jag ha fått mellannamnet ”Pling”, och – handen på hjärnan – det vill man ju inte. Ja, jag skrev alltså texter. Schlagertexter. Då inbillade jag mig att de var bra, eller åtminstone bra mycket bättre än annat som skrevs på den tiden. Det inbillar jag mig inte längre. Detta är preskriberat. Men jag vill ändå rakryggat erkänna vad jag har gjort, som en bikt.

Det finns mycket att be om ursäkt för. Mycket att bikta. Man hinner med mycket dumheter under femtio års tid. Men någonstans får man väl ändå anta att alla de där sakerna som man i efterhand kanske inte är så stolt över ändå har bidragit till att man i dag är en så fantastisk människa? Trots att man ibland fortfarande begår dumheter. Som det där med att skälla ut vädret. Detta skall icke upprepas.

Read Full Post »

IMGP7785a

Det är som om naturen i vecka 18 under det femtionde året bestämde sig för att hoppa över våren. Jag talar nu inte om snödroppsvåren eller islossningsvåren. Nej, jag talar om lövsprickningsvåren. I mitt sinne ska den gå långsamt så att man hinner med, långsamt så att effekten blir så skonsam som möjligt. Man måste nämligen hinna vänja sig vid våren både fysiskt och psykiskt. Men allt ska gå fort nu för tiden. Allt på en gång, annars kan det lika gärna vara. Förvisso kommer effekten ändå, förr eller senare. Det jag syftar på är det märkliga att allt det vackra och skira plötsligt som per automatik också förfulas. Så fort värmen kommer drabbas Sverige av fylleri och drängighet. Vi klarar inte av solens återkomst. Jag ser rödbrusiga herrar och damer överallt, människor som knappt kan stå på benen och än mindre uttrycka sig klart. Häromkvällen, till exempel, befann sig en glad och snacksalig man ombord på buss nummer 160 från Gullmarsplan. Hur han tog sig ombord vet jag inte, än mindre hur han lyckades förflytta sig längst bak i bussen. Han var nämligen rejält påstruken. I bästa fall kunde man urskilja ungefär vart trettionde ord. I övrigt var han obegriplig. Men glad. Det är nu man ser dem, men jag undrar om de kanske är lika dåliga på att stå på benen även resten av året, men att vingligheten och bristen på någorlunda artikulerat tal då försiggår inomhus. Och jag funderar på hur utländska turister uppfattar det här fenomenet. Ser de fylleristerna som ett pittoreskt inslag? Eller som ytterligare bevis för att svenskarna är suicidala gynnare som dövar sin ångest genom att dricka alkoholhaltiga drycker?

Det är nu nämligen tillräckligt gynnsamt väder för turisterna att invadera Stockholm igen. Spridda skurar syns även under vintern, men det är nu de blir tydliga. De stora grupperna som vallas runt av någon som viftar med en flagga, ett paraply eller något som liknar en dammvippa för att man tydligt ska se vem man ska följa. Jag undrar om de inte får kramp i armen. Varje gång man går förbi hörnet av Prästgatan och Kåkbrinken i Gamla Stan så står det en större eller mindre grupp turister framför den runsten som sitter infälld i en husvägg där. Det är en obligatorisk anhalt på vandringen i Stockholm. Jag vet inte vad guiden berättar om stenen, men varje gång slår det mig att hen skulle kunna dra vilken amsaga som helst, till exempel angående vad runorna berättar. ”Här slog Gunnlög en kullerbytta med efterföljande nigsittande i januari 1012.” Och jag leker med tanken på att själv leda en stadsvandring i Gamla Stan – och ljuga friskt. Hitta på de mest fantastiska amsagor. Det gäller bara att få historien att hänga ihop någorlunda och att se trovärdig ut. Måhända skulle det mest vara underhållande för mig själv, måhända skulle det vara elakt mot turisterna. Men ibland tror jag att det är viktigare att vara underhållande än att vara historiskt korrekt. Någon unik idé är det inte. Gösta Ekman hade en gång en idé om att skriva en guidebok om en stad som han aldrig hade varit i. Det är lite samma sak. Nu blev det ingen guidebok, men själva tanken ledde, åtminstone enligt honom själ, till Hasse och Tages film Picassos äventyr, som ju är en påhittad biografi över en verklig person.

Hur skulle jag själv reagera om jag turistade och fick höra egendomliga historier av en skojfrisk guide? Svårt att säga. Men man vill ju i alla fall hålla god min, även om man genomskådar eventuella lögner. Häromdagen, på en ljuvlig Kristi himmelsfärdsdag, var vi på en liten utflykt till något så osannolikt som Torshälla. Varför? Är det inte en grå och tråkig liten industriort? Alls icke. Det visade sig vara en kuperad och charmig liten håla med tre pizzerior, vackert belägen vid en bred å. Där finns en kringbyggd borgargård från 1700-talet som är en av få byggnader som klarade sig i den stora stadsbranden 1798. Egentligen var gården inte öppen, men en farbror från hembygdsföreningen var likväl där och kunde inte låta bli att dra några skrönor om orten och gården. Jag ska inte påstå att han ljög, men kanske tänjde han lite på sanningen. Och det kan man gott göra som lokalpatriot. Man kommer undan med det. Hur som helst så slog det mig att även den minsta ort har sin historia. Det kanske inte alltid är världens intressantaste historia, men de som bor där är stolta över den. Och det ska man vara. Det finns alltid något att berätta. Alltid något att lära sig. Till och med om Torshälla.

Read Full Post »

img015 (2)

Eld. Klarinettväska. Studentmössa. Och bredvid mig en numera tämligen känd skådespelare.

 

Sista april. Så sa vi i Uppsala när jag var en liten grabb på 70-talet. Inte sjutton sa vi väl Valborgsmässoafton? För svårt. För pretentiöst. Men oavsett vad vi sa så var det en högtid i långt högre grad än den efterföljande arbetarhögtiden första maj. Så är det när man har det ganska bra i en villaförort. Så är det när denna villaförort råkar vara den där Sveriges kanske mest imposanta så kallade majbrasa traditionsenligt antänds och avbränns på Kungshögarna. Det ligger något närmast magiskt och hedniskt över hela ritualen och man inbillar sig gärna att det är en kvarleva från vikingarnas blot. Att man i flera hundra år har samlat ris och löv och gamla uttjänta soffor i en stor hög och fjuttat på. Man inbillar sig så oerhört mycket.

För det är klart att det var elden som fascinerade när man var liten. Och smällarna. Inte var det vårtalet och hurrandet och vårsångerna och fylleriet – även om jag inte kan minnas att det sistnämnda var något man märkte av. Var sak har liksom sin tid. Smällarna var för övrigt något som de stora grabbarna ägnade sig åt. Kinapuffar var farliga, oåtkomliga saker. Vilket för all del inte hindrade mig och grannen från att ganska tidigt på morgonen den första maj ge oss iväg på våra cyklar med limpsadel för att kolla om vi kunde hitta några tappade eller icke-detonerade ettöres-, tvåöres- eller treöressmällare. Små dynamitgubbar som väl möjligen någon gång i forntiden kostade just ett, två eller tre öre. Inte fick jag hålla på med dylikt. Men om man hittade en och råkade antända den? Det kunde väl ingen säga något om?

Man växer dock upp ganska snabbt. Vissa gör i alla fall det. Fascinationen för eld och smällar avtar. Pyromantendenserna ersätts av andra tendenser. Men jag var en välartad gosse. Det skulle till exempel aldrig ha fallit mig in att avvika från skolan för att bege mig ner på stan för att titta på den traditionella så kallade forsränningen i Fyrisån. Det fanns dock de som gjorde det. Traditionell och traditionell, förresten. Man vill ju gärna inbilla sig att även den traditionen har varit igång sedan vikingatiden. I själva verket drog den inte igång, i mycket liten skala, förrän 1975. Jag var då nyss fyllda nio år och fick nog inte ens vistas på stan ensam. När jag första gången fick möjlighet att se den konstaterade jag snabbt att den tillhörde den där kategorin företeelser som många pratar om men som i själva verket är tämligen ointressant. Det är ju ofta så med traditioner.

I dag går jag som pliktskyldigast och kastar ett getöga på närmaste majbrasa på sista april. För att känna lite av värmen från elden. Kanske för att sätta lite brandrök i halsen. Det räcker så. Vårtalen är svåra att variera och är märkvärdigt substanslösa. Körsång i skrälliga högtalare kan man vara utan. Fingertopparna blir vita av köld bara jag tänker på april månads sista skälvande timmar. Jag tänker tillbaka på mina insatser som både orkestermedlem och körsångare på Kungshögarna i Gamla Uppsala. Det är svårt att spela klarinett med vantar på. Det är mycket enklare att sjunga. Basstämman i Vintern raaasat ut bland våra fjällar sitter i ryggmärgen. Men jag tänker också tillbaka på ett vårtal som aldrig hölls. En gång fick nämligen någon för sig att fråga mig om jag ville hålla vårtalet. Detta vårtalens vårtal. Kanske skulle min ungdomliga fantasi ha kreerat ett roligt, uppfriskande och annorlunda vårtal. Men jag tackade nej, av ren självbevarelsedrift. Man måste göra det ibland. Som när jag blev tillfrågad om jag ville nyöversätta Tolkiens ”Ringen”-trilogi. Man måste veta sina begränsningar. Det gör jag fortfarande, denna sjuttonde vecka under det femtionde året. Ibland ångrar jag denna brist på mod. För det mesta gör jag det inte.

Read Full Post »