Av något skäl har jag under denna vecka ställt mig frågan huruvida nostalgi är en sjukdom som drabbar alla. Och om denna sjukdom måhända kryper allt lägre ner i åldrarna ju längre tiden går, om den formuleringen är begriplig. Med andra ord: Drabbas vi av nostalgi fortare i dag än för, säg, tjugo år sedan? Jag vet av vilket skäl jag började fundera över detta. Någon nämnde i ett radioprogram att glassen Igloo inte längre finns. Det förvånade mig. Ännu mer förvånad blev jag sedan elementära efterforskningar avslöjat att Igloo försvann redan 1997 då jag var nitton år yngre än jag är i dag. Jag har således i 19 år inte vetat att jag saknar glassen Igloo! För naturligtvis saknar jag den. Naturligtvis fylls jag med nostalgi när detta faktum långsamt slår rot i mitt medvetande. Ty nog handlar väl nostalgi om saknad?
Men är då Igloo egentligen värd att sakna? Var det inte i själva verket en mer än lovligt kletig och sötsliskig historia? Jo, det måste man ju tillstå. Det är väl snarare så att den eländiga glassen framkallar minnen av bekymmersfria och varma barndomssomrar. Glassens uppbyggnad med två pinnar gjorde dessutom att man kunde dela den med en kompis. Även detta förhållande gör den till ett sympatiskt minne. Man delade den naturligtvis aldrig med en kompis, men i minnet gjorde man det. Eller kanske i fantasin. Och det var fint. Så egendomligt det är, när man tänker efter, att lite simpel frusen saft på två träpinnar kan vara en sådan monumental nostalgibärare.
Jag beslöt mig för att göra ett nostalgiexperiment. Jag letade upp tre avsnitt av Robert Brobergs The Pling & Plong Show från 1970 och såg dem i ett svep. Jag minns inte om jag såg serien då – jag var bara fyra och ett halvt år – men jag minns den ändå på något sätt med nostalgisk värme. Nu ville jag se om samma känsla infann sig så här i vuxen ålder. Det gjorde den tyvärr inte. Tvärtom ställde jag mig frågan vad jag tyckte var så fantastiskt då. Och jag frågade mig hur ett nutida barn skulle uppfatta serien. Men tiderna förändras och vi med den. Vi kan rimligen inte se något som är 45 år gammalt med samma ögon som vi såg det för 45 år sedan.
För några år sedan återsåg jag även en annan TV-serie från min barndom, en serie som jag då tyckte var nästan outhärdligt spännande och fantasieggande. Titeln var Huset Silfvercronas gåta och handlade om resor i den svenska historien. Nostalgins skimmer fick mig att vilja se den igen. Tyvärr visade den sig vara nästan omöjlig att se på grund av att den är hopplöst vänstervriden till sin karaktär. Skrämmande nog förstod man inte det då, inte bara för att man var ett barn – utan för att det var den rådande tidsandan. Jag önskade att jag inte hade sett serien igen. På samma sätt önskar jag att jag inte hade sett The Pling & Plong Show igen. Den ljuva nostalgikänslan dör. Det kan vara fullständigt förödande att försöka återuppleva det som man hyser någon form av nostalgisk känsla för. På samma sätt kanske man borde undvika att återvända till platser som är förknippade med vackra minnen. Nostalgin blir skönare på det sättet. Igloon blir godare och mindre kletig. I stället för att återvända till, och återanvända, det förflutna bör man nog hitta nya saker som man senare kan bli nostalgisk över. På så sätt skapas en framåtrörelse. Man fastnar inte i geggan. Jag tycker ingalunda att nostalgi är fult, men det är lätt att den gör så att man stagnerar. Det blir min slutsats av upplevelserna i vecka 21 under det femtionde året.
Bob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.
elbrundino 