Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘USA’ Category

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Annonser

Read Full Post »

IMGP9813 (2)I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.

Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.

När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:

Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!

Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.

Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.

Read Full Post »

black-fridayDen här veckan anser jag att den väderansvarige i Sverige snarast borde gå en trettiopoängskurs i hur man bestämmer sig. Det går inte att fortsätta på den inslagna banan med vårlik höstvärme den ena dagen och vinterlik vinterkyla den andra. Vi veta icke hur vi ska klä oss! Vi veta icke vilka skor vi ska plocka fram på kvällen för att snabbt kunna komma iväg till dagens vedermödor morgonen därpå. Men säkert ingår det i en plan där syftet är att göra oss alla till stammande och viljelösa vrak. Kanske är nu tanken att landskapet ska vara snötäckt till strax efter nyår, då våren ska inträda. Kanske är detta inte alls tanken. Man borde åtminstone kunna ringa någon och fråga.

Nå. För att i någon mån införa oss anställda i en tidig julstämning och därmed invagga oss i en form av julvänlighet som med rimlig hushållning skulle kunna räcka ända till påsk, har det traditionsenliga ”jobbets julbord” redan inmundigats under denna vecka 47. Julbord i november! Finns det inga gränser? (Jodå.) Men kanske är tanken god. Kanske är tanken att man därmed på nytt ska hinna bli sugen på julmat lagom till den ljustindrande julaftonen? I så fall godkänns arrangemanget. Det gör det förvisso ändå, ty det var ett utmärkt julbord å utmärkt lokal på Djurgården. Synd bara att bordets håvor alltid får den karaktärslöse att överskatta sitt matbehov. Man orkar inte äta hur mycket som helst, men förnuftet sätts av någon anledning ständigt ur spel när det gäller just julbord. Jag tror att det delvis handlar om konstnärlighet – man vill genom tallriken tillfredsställa sitt estetiska sinne. Det går helt enkelt inte an att lägga en ynklig bit senapssill mitt på tallriken och en potatis och kanske en fylld ägghalva någonstans i periferin. Det ser inte klokt ut. Vår rädsla för tomrummet (den har ett fint namn: horror vacui) gör sig gällande. Jag talar då främst om detta horror vacui som ett konstvetenskapligt begrepp. Då hävdar kanske den som har för vana att invända mot allt att en julbordstallrik alls icke är konst. Men då hävdar jag i min tur att jodå, det är visst konst. Eller åtminstone en konst. En julbordstallrik är en komposition som kräver balans och sillinläggningar i så många färger som möjligt.

Efter detta överflöd satt jag alltså där stinn och lite illamående och kastade blickar på det framförstående glaset med mumma men beslöt att det med största sannolikhet inte skulle låta sig inmundigas. Jag når alltid det stadium då jag mest av allt önskar att det hela ska ta slut. Inte för att det på något sätt är otrevligt, utan helt enkelt för att stinnheten och det lätta illamåendet bara får mig att längta hem till en säng och det tillhörande horisontalläge som den erbjuder. Det ser inte bra ut att exempelvis lägga sig under bordet å restaurangen. Men jag finner det alltid svårt att bryta taffeln och förklara att jag är stinn och lite illamående och längtar efter en säng att sova i. Sålunda sitter jag snällt kvar och inväntar etablissemangets stängningstid. Vilket naturligtvis är fåfängt, eftersom ingen annan utom jag själv är medveten om att etablissemanget stängde för tjugo minuter sedan. Man vill inte vara den som reser sig och kungör att man ämnar göra kväll – eller natt – delvis av rädsla för att ingen ska höra eller alls bry sig om det. Sålunda sitter man kvar med ett, som man tror, fryntligt leende på läpparna. I själva verket är det antagligen snarare en obehaglig grimas. Men tids nog förbleknar minnet av detta tillstånd och underligt nog blir man småningom ånyo hungrig. Någon risgrynsgröt fick jag dock icke.

Under denna vecka 47 har även den så kallade Black Friday infallit. Det är här meningen att det två orden ”så kallade” ska signalera ett visst mått av förakt. Någon frågade vad folk egentligen har emot denna så kallade Black Friday. Är det inte bra att butikerna sänker priserna så att vanligt folk har råd att köpa vad de behöver? Jo, det är klart. Själv passade jag på att köpa både en välbehövlig kavaj och ett par välbehövliga skodon. Risken är möjligen att folk köper vad de inte behöver av bara farten, men i så fall får det väl vara deras problem. Och kanske jordens, eftersom dess – och våra – resurser är begränsade. Nej, mitt förakt handlar inte i första hand om detta. Det rör snarare två andra saker: Dels namnet – Den svarta fredagen. En svart dag kännetecknar i min värld en dag som inte är det allra minsta bra. En svart dag för mänskligheten. Det är med andra ord ett mycket märkligt namn på något som många förmodligen ser som en positiv dag. Dessutom passar åtminstone de svenska butikerna på att ha Black Friday under hela helgen. Och i vissa fall hela veckan. Fredag hela veckan, liksom. En känd bilhandlare har till och med ”Black Friday-veckor”. Det är i dag söndag och morgontidningen har annonser för Black Friday. Hur svårt skulle det vara att döpa om alltihop till Stora novemberrean eller Billiga fredagen eller något annat? För töntigt? Naturligtvis. Vi behåller det amerikanska namnet. Fräckt och fräscht. Coolt.

Men det som förefaller mig verkligt skrämmande är hur extremt snabbt något kan introduceras på bred front och få ett så oerhört starkt genomslag. Det är som om ett dekret har utfärdats av President Mammon: ”Vi har i vår stora vishet beslutat att även Sverige skall ha den genomkommersiella dag som infaller dagen efter Thanksgiving, och denna dags namn skall vara Black Friday. (Vadå? Firas inte Thanksgiving i Sverige? Nå, det får vi ta itu med nästa år. En sak i taget.)” Och likt viljelösa flyn som dras till det stora ljuset så accepterar vi genast detta påfund och inbillar oss kanske till och med att det är en gammal svensk tradition. Jag spårar i detta en brist på kritiskt tänkande, en avsaknad av sund skepticism. Jaha, men det här är ju bara ett oskyldigt kommersiellt jippo! Måhända. Men vad händer nästa gång någon på högre ort bestämmer något som kanske inte alls är lika ”oskyldigt” och drar igång samma effektiva maskineri för att genomföra detta något? Vi är så förfärligt lättledda. Och detta är skrämmande i dessa populistiska tider.

Låter ovanstående förnumstigt? Jag har själv svårt att fördra förnumstighet, men tänker samtidigt att om inte jag idkar förnumstighet så gör någon annan det. Och om det är något jag vet så är det vems förnumstighet jag föredrar. Några förnumstiga frågor på det?

Read Full Post »

imgp8943-4Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.

Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.

Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.

Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.

Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:

Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.

Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:

They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man

Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.

Read Full Post »