Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘USA’ Category

IMGP9813 (2)I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.

Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.

När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:

Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!

Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.

Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.

Annonser

Read Full Post »

black-fridayDen här veckan anser jag att den väderansvarige i Sverige snarast borde gå en trettiopoängskurs i hur man bestämmer sig. Det går inte att fortsätta på den inslagna banan med vårlik höstvärme den ena dagen och vinterlik vinterkyla den andra. Vi veta icke hur vi ska klä oss! Vi veta icke vilka skor vi ska plocka fram på kvällen för att snabbt kunna komma iväg till dagens vedermödor morgonen därpå. Men säkert ingår det i en plan där syftet är att göra oss alla till stammande och viljelösa vrak. Kanske är nu tanken att landskapet ska vara snötäckt till strax efter nyår, då våren ska inträda. Kanske är detta inte alls tanken. Man borde åtminstone kunna ringa någon och fråga.

Nå. För att i någon mån införa oss anställda i en tidig julstämning och därmed invagga oss i en form av julvänlighet som med rimlig hushållning skulle kunna räcka ända till påsk, har det traditionsenliga ”jobbets julbord” redan inmundigats under denna vecka 47. Julbord i november! Finns det inga gränser? (Jodå.) Men kanske är tanken god. Kanske är tanken att man därmed på nytt ska hinna bli sugen på julmat lagom till den ljustindrande julaftonen? I så fall godkänns arrangemanget. Det gör det förvisso ändå, ty det var ett utmärkt julbord å utmärkt lokal på Djurgården. Synd bara att bordets håvor alltid får den karaktärslöse att överskatta sitt matbehov. Man orkar inte äta hur mycket som helst, men förnuftet sätts av någon anledning ständigt ur spel när det gäller just julbord. Jag tror att det delvis handlar om konstnärlighet – man vill genom tallriken tillfredsställa sitt estetiska sinne. Det går helt enkelt inte an att lägga en ynklig bit senapssill mitt på tallriken och en potatis och kanske en fylld ägghalva någonstans i periferin. Det ser inte klokt ut. Vår rädsla för tomrummet (den har ett fint namn: horror vacui) gör sig gällande. Jag talar då främst om detta horror vacui som ett konstvetenskapligt begrepp. Då hävdar kanske den som har för vana att invända mot allt att en julbordstallrik alls icke är konst. Men då hävdar jag i min tur att jodå, det är visst konst. Eller åtminstone en konst. En julbordstallrik är en komposition som kräver balans och sillinläggningar i så många färger som möjligt.

Efter detta överflöd satt jag alltså där stinn och lite illamående och kastade blickar på det framförstående glaset med mumma men beslöt att det med största sannolikhet inte skulle låta sig inmundigas. Jag når alltid det stadium då jag mest av allt önskar att det hela ska ta slut. Inte för att det på något sätt är otrevligt, utan helt enkelt för att stinnheten och det lätta illamåendet bara får mig att längta hem till en säng och det tillhörande horisontalläge som den erbjuder. Det ser inte bra ut att exempelvis lägga sig under bordet å restaurangen. Men jag finner det alltid svårt att bryta taffeln och förklara att jag är stinn och lite illamående och längtar efter en säng att sova i. Sålunda sitter jag snällt kvar och inväntar etablissemangets stängningstid. Vilket naturligtvis är fåfängt, eftersom ingen annan utom jag själv är medveten om att etablissemanget stängde för tjugo minuter sedan. Man vill inte vara den som reser sig och kungör att man ämnar göra kväll – eller natt – delvis av rädsla för att ingen ska höra eller alls bry sig om det. Sålunda sitter man kvar med ett, som man tror, fryntligt leende på läpparna. I själva verket är det antagligen snarare en obehaglig grimas. Men tids nog förbleknar minnet av detta tillstånd och underligt nog blir man småningom ånyo hungrig. Någon risgrynsgröt fick jag dock icke.

Under denna vecka 47 har även den så kallade Black Friday infallit. Det är här meningen att det två orden ”så kallade” ska signalera ett visst mått av förakt. Någon frågade vad folk egentligen har emot denna så kallade Black Friday. Är det inte bra att butikerna sänker priserna så att vanligt folk har råd att köpa vad de behöver? Jo, det är klart. Själv passade jag på att köpa både en välbehövlig kavaj och ett par välbehövliga skodon. Risken är möjligen att folk köper vad de inte behöver av bara farten, men i så fall får det väl vara deras problem. Och kanske jordens, eftersom dess – och våra – resurser är begränsade. Nej, mitt förakt handlar inte i första hand om detta. Det rör snarare två andra saker: Dels namnet – Den svarta fredagen. En svart dag kännetecknar i min värld en dag som inte är det allra minsta bra. En svart dag för mänskligheten. Det är med andra ord ett mycket märkligt namn på något som många förmodligen ser som en positiv dag. Dessutom passar åtminstone de svenska butikerna på att ha Black Friday under hela helgen. Och i vissa fall hela veckan. Fredag hela veckan, liksom. En känd bilhandlare har till och med ”Black Friday-veckor”. Det är i dag söndag och morgontidningen har annonser för Black Friday. Hur svårt skulle det vara att döpa om alltihop till Stora novemberrean eller Billiga fredagen eller något annat? För töntigt? Naturligtvis. Vi behåller det amerikanska namnet. Fräckt och fräscht. Coolt.

Men det som förefaller mig verkligt skrämmande är hur extremt snabbt något kan introduceras på bred front och få ett så oerhört starkt genomslag. Det är som om ett dekret har utfärdats av President Mammon: ”Vi har i vår stora vishet beslutat att även Sverige skall ha den genomkommersiella dag som infaller dagen efter Thanksgiving, och denna dags namn skall vara Black Friday. (Vadå? Firas inte Thanksgiving i Sverige? Nå, det får vi ta itu med nästa år. En sak i taget.)” Och likt viljelösa flyn som dras till det stora ljuset så accepterar vi genast detta påfund och inbillar oss kanske till och med att det är en gammal svensk tradition. Jag spårar i detta en brist på kritiskt tänkande, en avsaknad av sund skepticism. Jaha, men det här är ju bara ett oskyldigt kommersiellt jippo! Måhända. Men vad händer nästa gång någon på högre ort bestämmer något som kanske inte alls är lika ”oskyldigt” och drar igång samma effektiva maskineri för att genomföra detta något? Vi är så förfärligt lättledda. Och detta är skrämmande i dessa populistiska tider.

Låter ovanstående förnumstigt? Jag har själv svårt att fördra förnumstighet, men tänker samtidigt att om inte jag idkar förnumstighet så gör någon annan det. Och om det är något jag vet så är det vems förnumstighet jag föredrar. Några förnumstiga frågor på det?

Read Full Post »

imgp8943-4Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.

Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.

Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.

Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.

Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:

Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.

Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:

They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man

Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.

Read Full Post »