Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.
Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?
Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.
I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.
Den här veckan anser jag att den väderansvarige i Sverige snarast borde gå en trettiopoängskurs i hur man bestämmer sig. Det går inte att fortsätta på den inslagna banan med vårlik höstvärme den ena dagen och vinterlik vinterkyla den andra. Vi veta icke hur vi ska klä oss! Vi veta icke vilka skor vi ska plocka fram på kvällen för att snabbt kunna komma iväg till dagens vedermödor morgonen därpå. Men säkert ingår det i en plan där syftet är att göra oss alla till stammande och viljelösa vrak. Kanske är nu tanken att landskapet ska vara snötäckt till strax efter nyår, då våren ska inträda. Kanske är detta inte alls tanken. Man borde åtminstone kunna ringa någon och fråga.
Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.
elbrundino 