elbrundino

Förtätning. Har ni hört det ordet på sistone? Om man bor i Stockholm så kan jag garantera att man har gjort det. ”Stockholm växer så det knakar” har ni säkert också hört ett par hundra tusen gånger. Likaså att Stockholm växer med motsvarande antalet passagerare i två SL-bussar varje dag. En av de bussarna innehåller dock nyfödda barn som väl kanske behöver en bostad om 20 år, men knappast just nu. Nåväl. Det är kanske inte helt lätt att göra något åt denna befolkningstillväxt – och det finns heller ingen politisk vilja att göra det. Vi har ju i Sverige tack och lov rätt att bosätta oss var vi vill, men vi ska komma ihåg att vi inte alltid har möjlighet att göra det. Det kan finnas begränsningar av olika slag. Jag skulle till exempel gärna bo i en herrgård på landet, men jag inser att det inte är möjligt och därför bor jag i en betydligt mer modest tvåa i en förort. Från bland annat politiskt håll anses det också vara ”jättebra” att Stockholm växer. Dock definieras det sällan varför det är ”jättebra”. Man får nog förutsätta att det handlar om att ett ökat invånarantal leder till en större marknad, alltså krasst uttryckt att näringslivet tjänar mer pengar. Man kan förstås då dra fram argumentet att det ger fler jobb, och att det ju är bra eftersom de nya invånarna måste ha jobb. Politikerna blir naturligtvis också glada över att få mera skattepengar att leka med. Men här finns också ett annat perspektiv, nämligen den stockholmska tendensen att vilja vara störst och bäst. Ett argument som hörs ibland är också att fler invånare i staden leder till en större dynamik. Se där, ett fint begrepp som man också sällan bryr sig om att definiera.

Trevliga hus?

Nå, egentligen skulle jag orera lite kring bostadsbyggande och förtätning. Det kan förefalla vara en mycket enkel ekvation: Folk behöver bostäder -> Det finns inte tillräckligt många bostäder -> Då bygger vi bostäder. Men riktigt så enkelt är det inte. Samtliga politiska partier som är företrädda i Stadshuset är rörande överens om att det ska byggas omkring 140 000 bostäder i Stockholm. 140 000. Forskaren Josefin Wangel på KTH menar att det handlar om ett prognosbaserat byggande, det vill säga att det inte alls behövs 140 000 nya lägenheter i nuläget. Däremot kan ett överskott på lägenheter leda till att ännu fler människor flyttar till Stockholm, helt enkelt för att möjligheten att bosätta sig här finns. Man skulle kunna kalla det för en självuppfyllande profetia. I nuläget kanske många känner sig kallade, men hindras av bristen på bostäder. Förhoppningsvis upptäcker de att de faktiskt kan leva även på andra håll i Sverige. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det i nuläget råder brist på bostäder i Stockholm. Dagens Nyheter rapporterade för en tid sedan att ungdomar tvingas ”fly” från Stockholm på grund av bostadsbristen. Just det. Fly. Hals över huvud. Dock: Det tar tid att bygga 140 000 lägenheter. Då talar jag inte om det faktiska byggandet, utan den process som föregår själva byggnationen. Det ska nämligen upprättas detaljplaner och hållas samråd, en demokratisk finess som vi har i det här landet. Och sedan kommer ofta ett antal överklaganden ovanpå det. Det senare är något som uppenbarligen besvärar våra politiker ganska rejält. Det suckas och stönas över att folk envisas med att överklaga, för det tar ju en sån förfärlig tid i anspråk och, som Folkpartiets Lotta Edholm uttryckte det i en debatt i somras: ”Det här är ju processer som vi i Staden ändå oftast vinner.” Fint. Budskapet här är alltså: ”Lägg er inte i det här, vi får ändå som vi vill.” För att minska benägenheten att överklaga byggprojekt vill man nu införa en överklagandeavgift.

Men då frågar jag mig: Är det konstigt att människor som berörs av nybyggnation överklagar besluten? Jag tycker inte det. Man vänjer sig vid sin boendemiljö, man vänjer sig vid trädet man har utanför fönstret eller på andra sidan vägen. Kanske har man valt att flytta till en specifik bostad för att den erbjuder precis exakt det som man eftersökte. Och plötsligt en dag får man beskedet att Staden har bestämt att det ska byggas ett tiovåningshus i den lilla skogsdungen utanför sovrumsfönstret, där man ibland ser rådjur och harar skutta omkring. Och det vill man inte. Och då förvandlas man till en sån där otäck, otäck NIMBY. En Not In My Backyard-person. Och det är fult, fult, fult. Man är en egoist som inte bryr sig om sina stackars bostadslösa medmänniskor. Man tar inte sitt ansvar. Det tycker i alla fall medlemmarna av YIMBY (Yes In My Backyard) som inte förespråkar diskmedel på sina gårdar, vilket namnet kan förleda en att tro, utan säger ja till byggande överallt. Men nybyggnationen får inte se ut hur som helst. Det ska vara tät bebyggelse. Den ska ha en urban kvartersstruktur. Och det ska (detta är ett nästan maniskt framställt krav) finnas lokaler för kaféer, restauranger och butiker i bottenvåningen. Vem som ska driva och frekventera denna oerhörda mängd butiker och näringsställen kan man fråga sig. Och Stockholms förorter ska urbaniseras så att de blir stadsmässiga och blir en fortsättning på innerstaden. Varför det då? Jo, för att det är så majoriteten vill bo. Jag vet inte riktigt var den uppgiften kommer ifrån. Ibland anförs de extremt höga priserna på innerstadens bostadsrätter som ”bevis” på att alla människor vill bo i en kvartersstruktur, vill bo urbant, i innerstaden. Ja, det tycks vara YIMBY:iternas fasta övertygelse att de som bor i förorten gör det enbart för att de inte har råd att bo i innerstaden. Det är med andra ord fullständigt otänkbart att det finns människor som aktivt har valt att bo i den hemska, hemska förorten, i det som någon beskrev som ”ett betonggetto kringgärdat av enorma parkeringsplatser”. Av detta följer också att förorten fullständigt saknar värde så som den ser ut i dag, för den består av bostadsområden snarare än STAD. Och nu är det STAD som gäller. Alltså ska vi som bor i, trivs i och har valt att bo i den fina, gröna förorten tvingas in i STADEN och vara solidariska mot alla stackars inflyttade bostadslösa människor och inte vara såna egoister. Faktum är att Stockholms stad är så maniskt och paniskt nervösa över att nya bostadsområden ska komma att betraktas som något annat än STAD att de kungör på skyltar att här bygger de minsann STAD. Och för säkerhets skull ska alla nya STADSdelar få namn som slutar på STAD, så att ingen kan tvivla. Förlåt, men det blir lite löjligt.

Men nu kommer vi till det intressanta. Ibland råkar förtätnings/urbaniseringsförespråkare försäga sig lite. Och då framkommer det ofta att den ”majoritet” som vill bo i en urban kvartersstruktur men inte har råd är…de själva. Häpp! Det finns med andra ord ett egoistiskt inslag i denna strävan efter stadsmässighet. Om M0hammed inte kan komma till berget så får berget komma till Mohammed, för att parafrasera ett gammalt talesätt. Och då måste man fråga sig vilken egoism som är mest eller kanske minst värd. Man kanske rent av, för balansens skull, ska sluta tala om egoism i det här sammanhanget? Nu är det egentligen lönlöst att käfta emot, eftersom politikerna har bestämt att innerstaden ska växa utåt. Och just därför är det lite anmärkningsvärt att finansborgarrådet Sten Nordin vid den tidigare nämnda debatten sa: ”Folk älskar sina stadsdelar /…/ men de vill att de ska utvecklas.” Och då får man anta att utveckling är lika med urbanisering och införande av kvartersstruktur. Fast jag måste ju be att få påpeka att han inte har frågat mig om den saken.

Förtätningsförespråkarna menar också att en urbanisering av förorten är bra därför att den leder till att behovet av bilar minskar. Det kanske stämmer, förutsatt att det kommer att finnas kollektiva färdmedel att ta till – och att förskolor, butiker och annat finns inom rimligt avstånd från bostäderna. Men det egendomliga är ju att Stockholm är väldigt välförsett med kollektiva färdmedel redan i nuläget – och jag törs nog påstå att de flesta som bor i förorten bara innehar och använder bil om det verkligen är nödvändigt. Men det finns många aspekter på det här och kanske finns det till och med någon undersökning som visar att jag har helt fel. Ett annat argument som förs fram när det gäller förtätning är att toleransen är högre i staden, nästan inom vilket område det än gäller. Men där är jag inne på KTH-forskaren Josefin Wangels linje: Det behöver inte alls bero på att folk bor tätare inpå varandra. I Stockholm är det snarare så att de som har råd att bo i innerstaden också är mer välutbildade och därmed (förhoppningsvis) mer toleranta. Utbildning och tolerans går ofta hand i hand. På samma sätt hävdar debattören och arkitekten Ola Andersson att människor i innerstaden är friskare än människor i förorten, trots att förortsborna rimligen har större tillgång till rekreationsområden. Men det är knappast det faktum att folk bor i innerstaden som gör dem friskare. Jag misstänker även här att det är den högre inkomsten (gymkort kostar en slant) och den högre utbildningen som spelar in.

Trevliga hus?

Är jag då en sån där förhatlig NIMBY-människa? Det är lätt att tro det med ledning av ovanstående resonemang. Jag har nyligen flyttat till en ny lägenhet och kommer i framtiden att få fyra ”förtätningshus” inpå knuten. Jag kommer att få en ny utsikt både genom köksfönstet och vardagsrumsfönstret. Det är lite tråkigt, men vet ni vad? Jag accepterar det. Men bara så länge husen blir vackra att titta på. Och här har vi det stora, stora problemet. När man bygger nytt i dag så tenderar man att utgå från formulär 1A. Allt ser likadant ut. Förmodligen för att det blir billigare så. Titta till exempel på bild 3-7 här: http://bygg.stockholm.se/Alla-projekt/arstastraket/ Det är intill förväxling samma typ av arkitektur som i mängder av andra nybyggda bostadsområden, vilket gör att områdena inte får någon egen karaktär och identitet. Det blir fult och tråkigt. Den typen av hus har jag ingen lust att se genom köksfönstret. Här kan man i stället tänka sig två saker, antingen en form av pastischarkitektur som alltså härmar den befintliga bebyggelsen (”Tråkigt” säger YIMBY). Eller något totalt annorlunda som ändå harmonierar med de gamla 1940-talshusen. Men det är antagligen att hoppas på för mycket. Det sköna är nämligen inte prioriterat när det gäller bostadsbyggande. För att återvända till Ola Andersson, som jag nämnde tidigare, så fick han vid en debatt i ABF-huset i april frågan varför bostadshusen som byggs nu är så fula och likartade, och om man inte kunde tänka sig att bygga hus i en väl beprövad stil som många uppskattar. Frågeställaren tog husen vid Järla sjö som exempel. Svaret blev att man självklart kan göra det, men att det absolut inte är aktuellt om man ska bygga 140 000 lägenheter i ett svep. Ola Andersson tillade dessutom syrligt att han verkligen inte ville vara den som talar om för alla stackars bostadslösa att lägenheterna skulle bli försenade på grund av att någon vill göra husen vackra. Frågeställaren undrade då om man inte riskerade att få nya miljonprogramsområden. Men det är tydligen vad åtminstone herr Andersson är ute efter. Han anser nämligen att det enda problemet med miljonprogramsområdena är att de ligger för långt från innerstaden. Jag måste säga att det är oroväckande att höra detta av en arkitekt. En arkitekt borde nämligen veta att ett boende inte bara är tak över huvudet, utan så mycket mer. Man ska inte förakta den yttre gestaltningens betydelse för trivseln. Vi är inte maskiner som bor i maskiner.

YIMBY har förstås sina poänger. Vid en debatt på Stockholms stadsbibliotek nämnde YIMBY:s talesman Gustav Svärd två saker som jag skriver under på: 1. Befintlig arkitektur, oftast från 1970- och 1980-talen, som är kvalitetsmässigt undermålig bör ersättas av byggnader av hög kvalitet. Det finns en hel del ganska anskrämliga byggnader i Stockholm, byggnader som, för att låna ett uttryck från stadsplaneraren Aleksander Wolodarski, ”inte sjunger”. 2. Vi måste sluta bygga kuber. Japp, har ni tänkt på det? Det är bara fyrkanter som gäller. Skokartonger i betong, glas och stål. Den arkitekt som känner sig lite äventyrlig placerar två kuber av olika storlek på varandra – och kanske rentav låter den ena skjuta ut lite över den andra. Och – naturligtvis – platta tak. Sätt ett sadeltak på en kub, så ser den genast mycket trevligare ut – den får liv på ett helt annat sätt än en kub med platt tak. Även Ola Andersson har sina poänger. Här kan ni till exempel läsa hans utmärkta artikel om varför politiker drabbas av höga hus-febern, en artikel som till exempel Centerpartiets Per Ankersjö borde läsa om och om igen. (Han tar nämligen varje tillfälle i akt att föra fram sin idé om att vi måste bygga höga hus i Stockholm. ”Folk börjar prata om att jag vill förvandla Stockholm till Manhattan – men så är det inte” sa han vid en debatt.  Fan tro’t. Kika på bakgrundsbilden på hans Twitterkonto. En programförklaring?) Ola Andersson har för övrigt också den goda smaken att ifrågasätta Nya Slussen och åtminstone storleken på den tänkta Nobelbyggnaden på Blasieholmen.

Men jag har alltså problem med vissa saker. 1. Åsikten att alla (eller åtminstone den stora majoriteten) egentligen vill bo i innerstaden och att innerstaden därför måste växa utåt genom en förvandling av förorten till innerstad. Den tidigare nämnda Gustav Svärd menar att man faktiskt bara behöver bygga något enstaka hus här och något hus där för att få den efterlängtade urbana kvartersstrukturen med innergårdar. Men jag vill mena att det finns väldigt många som trivs ypperligt bra i förorten och inte vill tvingas in i någon urban kvartersstruktur. En av de stora poängerna med Stockholm är att det går att bo i en lugn, grön miljö och ändå bo mycket nära city. Ja, man kan till och med bo i ett småhusområde och ändå med kollektiva färdmedel tas sig in till centrum på 10-12 minuter. Det är ganska fantastiskt. 2. Åsikten att förorten är ett misslyckande i form av fullständigt värdelösa betonggetton kringgärdade av enorma parkeringsplatser eftersom alla som bor där har bil. Det finns kanske förorter som ser ut så, men det finns också de som inte alls gör det. Jag vill med andra ord hävda att förorten har ett värde i sig. 3. Likriktningen i arkitekturen och stadsplaneringen som gör att nästan alla nybyggda områden tenderar att se lika tråkiga ut. Det finns också något extremt styrt över nya områden, som om någon på ett högst ocharmigt och robotliknande vis har reglerat exakt var allting ska ha sin plats. Men så blir det väl i en tid när politiker inte talar om parker utan om ”parkstrukturer”, inte om köpcentrum utan om ”handelsplatser”… Det blir inte bättre av att man hellre river befintlig bebyggelse än inkorporerar den i den nya bebyggelsen. Det numera rivna gamla stationshuset vid Norra station är ett utmärkt exempel. Att man under en kort period ska bygga 140 000 bostäder är knappast heller någon bra förutsättning för att få en varierad och vacker bebyggelse.

Men tjänar det något till att gnälla? Är det kanske så att majoriteten av Stockholms invånare helt enkelt inte bryr sig om hur miljön ser ut? Är det rent av så att de flesta – och inte bara Centerpartiet med Per Ankersjö i spetsen – helst vill att Stockholm blir en ”riktig stad” à la New York eller London för att de ska trivas? Politikerna talar ofta om att Stockholm behöver fler ”urbana kvalitéer”, vad nu det betyder. Och Stadsbyggnadskontoret hävdar på fullt allvar att det i Stockholm ”råder brist på urbana miljöer”. Och företrädare för YIMBY gör sitt till för att på olika vägar förklara för allmänheten att alla vill bo i urbana kvartersstrukturer. Ett exempel: För en tid sedan blev det klart att ledningen för seniorboendet Blomsterfonden på Ringvägen vill bygga till genom att bygga samman de befintliga husen med nya hus på så sätt att de öppna parkutrymmena förvandlas till slutna gårdar. De boende seniorerna protesterar. De är rädda att de ska känna sig instängda och att solen ska stängas ute. Men genast är signaturen ”116” där och förklarar att de ju kommer att få ”den typ av innergård människor älskar och helst av allt vill ha” och frågar sig :”Vad är det de klagar över?” De boende i Blomsterfonden har alltså inte själsförmögenhet nog att själva ha en uppfattning. De tycker fel. Och de är uppenbarligen inte de enda som ingenting begriper. Som sagt, det tjänar nog ingenting till att gnälla, eftersom alla politiska partier tycks vara överens om att den urbana kvartersstrukturen med butiker och näringsställen i bottenvåningen är vad folk vill ha – och då är det det som gäller. Och visst, folk behöver bostäder och staden är skyldig att se till att det finns bostäder. Men då gäller det att göra det bästa av situationen och bygga på ett bra sätt. Där tror jag tyvärr att man har låst sig vid denna urbana kvartersstruktur på ett olyckligt sätt. Det borgar inte för variation och det borgar inte för att Stockholm ska vara en stad för alla, eftersom de som trivs i förorten tvingas in i innerstaden – eller det man hoppas ska bli en förlängning av innerstaden. Här krävs också en ny attityd. De boende i de områden där nybyggen är aktuella måste kopplas in i ett betydligt tidigare skede än vad som sker i dag. Om medborgarna får vara med i processen från början så är jag övertygad om att antalet överklaganden kommer att minska mycket kraftigt. Lyckligtvis finns det ett par politiska partier som har begripit det, så förhoppningsvis kan Stockholm fortsättningsvis byggas ut och förtätas med både hjärta och hjärna. Men helst mest med hjärta.

Read Full Post »