Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2014

Augusta Åkerlöfs porträtt

Augusta Åkerlöfs porträtt

På Ulriksdals slott hänger ett porträtt som jag under min tid som museilärare där hade väldigt svårt för att bara gå förbi. Om jag guidade en grupp så var jag bara tvungen att berätta om det – och om jag bara passerade så kunde jag inte låta bli att kasta en blick på det och säga hej till den avporträtterade. Han såg så sympatisk ut och jag funderade alltid över hur han egentligen hade det. Det är en lite speciell målning, av ett par olika skäl. Dels hette konstnären Augusta Åkerlöf – och det var inte särskilt vanligt att en kvinna kunde försörja sig som konstnär på den tiden, även om det faktiskt just då blev något vanligare. Om jag minns rätt så fick hon ett visst understöd av kungen, Karl XV, som var mycket konstintresserad och dessutom själv målade. Typiskt nog är Augusta Åkerlöf tämligen okänd. Gör en Google-sökning och se hur många träffar ni får. Och dels är den avporträtterade en svart man.

Den avbildade unge mannens namn var John Panzio Toxon, fast det finns en hel del frågetecken kring namnet. Ibland kallas han Johan. Ibland skrivs namnet Tockson, ibland Tuckson, ibland Tocson. Och enligt vissa uppgifter ska namnet Panzio ha hittats på av Karl XV. Man vet inte heller riktigt var han kom ifrån. Hans födelseort anges helt enkelt som ”Afrika”, vilket ju är aningen oprecist. Någonstans har jag hört att han skulle ha kommit från Nordafrika, men inga mer precisa uppgifter tycks finnas. Det är inte heller helt klarlagt hur han kom till Sverige, men enligt uppgift ska han ha varit en gåva (!) till Prins August 1858. Prinsen skänkte senast året därpå Toxon vidare till brodern Karl XV. Han omnämns nämligen i Fritz von Dardels memoarer i juni 1859. Toxon var då drygt 20 år gammal. I en roman från 1891, löst baserad på Toxons liv, hävdar författarsignaturen Svante att den unge mannen följde med ett fartyg från Afrika till Göteborg i början av 1840-talet. Där skulle han ha fått tjänst hos en major Wästfelt som vid en middagsbjudning till Karl XV:s ära skänkte gossen till kungen. Men det är svårt att veta vad som är fakta och vad som är fiktion i historien kring hur Toxon hamnade vid hovet.

Fritz von Dardel. 1860.

Fritz von Dardel. 1860.

Det här är förstås i vårt perspektiv något ganska förskräckligt, men sett i ett historiskt perspektiv så är det inte så anmärkningsvärt. Svarta människor var förstås oerhört ovanliga på våra breddgrader och de föstes nog traditionellt in i samma kategori som dvärgar och andra människor som avvek från normen. Redan Gustav Vasa lär ha haft en svart man, en så kallad blåman, vid sitt hov. Gustav Badin som verkade som hovman vid Lovisa Ulrikas hov är ett annat exempel, därtill kanske det mest välkända. Färgade människor sågs som kuriositeter – och de skulle finnas vid ett hov med självaktning. Det exotiska både roade och skrämde. I Ulriksdals slottspark står sedan 1863 en skulpturgrupp som föreställer nätdragande morianer, ytterligare ett uttryck för fäblessen för det exotiska. Eftersom Karl XV ofta bodde på slottet så måste Toxon ha sett denna skulpturgrupp och förstått att han så att säga ingick i samma kategori eller sammanhang. Frågan är om han reflekterade vidare över det. Kanske var han trots allt glad att han slapp gå omkring klädd i enbart ett höftskynke, den klädsel som de två morianerna i skulpturgruppen har förärats.

John Panzio Toxon hade en lite speciell position. Hans officiella titel var extra kammartjänare, men kallades ofta ”piprensaren” eftersom en av hans uppgifter var att stoppa och rensa kungens pipor. Karl XV var en samlare av rang och hade bland annat en omfattande pipsamling. Men om Toxon också hade hand om den ska jag låta vara osagt. Eftersom kungen mest rökte cigarr så bör Toxon snarare ha haft allmänna uppassande uppgifter. Kanske var titeln ”piprensare” ett utslag av tidens skämtlynne. Men förmodligen skulle Toxon framför allt gå omkring och vara allmänt exotisk. På Augusta Åkerlöfs porträtt utgör han huvudmotivet, men i övrig dyker han främst upp som bifigur i några teckningar och akvareller av hovmannen Fritz von Dardels hand. I en teckning från 1860 står han bredvid Karl XV när denne sitter i ett tält på Ljungbyhed i Skåne och samtalar med monarkkollegan Fredrik VII av Danmark. Då har han en butelj i handen och man får förmoda att uppgiften är att fylla på de båda monarkernas glas. Antagligen ganska ofta. I övrigt känner man igen Toxon från Åkerlöfs porträtt – han är klädd i en fez med tofs, knäbyxor och ett slags bolero med korta ärmar. Det tycks ha varit hans uniform. I den ovan nämnda dagboksanteckningen av Dardel nämner hans särskilt Toxons röda jacka.

Fritz von Dardel. 1868.

Fritz von Dardel. 1868.

Ett annat verk av Dardel visar ett midsommarfirande på Ulriksdal 1868. Här är Toxon avbildad när han dansar tillsammans med de andra. Klädseln är den vanliga – tofsförsedd fez och knäbyxor. Bilden finns i två något olika varianter, en skissartad och en mer färdig, men Toxon ser likadan ut på båda. Den 1 juni 1869, dyker Toxon upp på ännu en Dardel-bild från en tillställning på Ulriksdal. Här står han med en bricka med två glas i handen, den här gången iklädd en ljusröd variant av boleron, blåa knäbyxor och en huvudbonad som mera liknar en tomteluva än en fez. Han tycks också bära samma typ av blåvitrandiga skjorta som på Augusta Åkerlöfs porträtt. På en teckning av O. L. Andersson i Ny Illustrerad Tidning 1865 syns Toxon då han är på väg in i ett litet tält vid en militärmanöver på Axvalla hed – och här förefaller han faktiskt hålla en långskaftad pipa i handen. I övrigt ser han ut precis som man är van vid att se honom. Det finns också två bilder där Toxon framställs helt civil: På en teckning i tidningen Söndagsnisse ses han i profil, uppenbarligen på promenad i Stockholm, elegant klädd i rock och stormhatt. I ena handen håller han ett paraply och i den andra en cigarrett. Och så finns det faktiskt ett fint ateljéfoto av en fotograf vid namn Isberg. Här ser vi Toxon i ljusa byxor och mörk rock. Stormhatten ligger på ett litet bord bredvid. Även här har han en cigarrett i handen. Man känner igen honom från Augusta Åkerlöfs porträtt.

Fritz von Dardel. 1869.

Fritz von Dardel. 1869.

Hur gick det då för Toxon? Ja, enligt vad det påstås så avskedades han från sin tjänst 1866, officiellt för att han hade stulit kungens cigarrer. Enligt andra uppgifter var den egentliga anledningen att han hade varit lite för närgången mot hovets damer. Men vad är det egentligen som säger att det inte var tvärtom, att hovets damer var lite för intresserade av den exotiske unge mannen? Hur som helst så måste han ha tillåtits att vara kvar vid hovet eftersom han bevisligen fanns med både vid midsommarfirandet på Ulriksdal 1868 och vid en tillställning på samma slott i juni 1869. Det troliga är att han blev kvar vid hovet fram till 1870, då han gifte sig med en viss guttaperkadirektör Anderssons dotter, Matilda Charlotta. Med henne fick han två barn. Redan 1858 fick han dock tvillingar med en Cajsa Lisa Andersdotter. Det tycks vara säkerställt. Det finns också uppgifter om att han skulle ha fått barn även med en lapska (!) och en möbelpolererska vid hovet, vilket påstås ha bekymrat den djupt religiösa och därför moralistiska drottning Lovisa. Kanske bidrog det till att Toxon så småningom fick lämna hovet helt? Det glunkas också om att han skulle ha försett riksdagsmännen med skvaller från hovet, förmodligen i utbyte mot en liten dusör. Toxon uppbar nämligen ingen lön för sitt arbete, utan fick nöja sig med fri kost och logi och sporadiskt tillstuckna fickpengar. När han slutade vid hovet erhöll han dock en liten pension. Efter Karl XV:s död 1872 blir det betydligt mer sparsamt med omnämnanden. Toxon lär en tid ha arbetat på ett romerskt bad och drog sig kanske fram på olika ströjobb i Stockholm. Han avled på sommaren 1888 (enligt andra uppgifter 1887) i en biljardsalong där han arbetade.

Ur Ny Illustrerad Tidning. O.L. Andersson. Okänt årtal.

Ur Ny Illustrerad Tidning.
O.L. Andersson. Okänt årtal.

Ja, hur hade han det egentligen, den gode Toxon? Man kan ju undra hur det kändes att vara den ende (?) färgade personen i Stockholm och hur det kändes att bli skänkt hit och dit som något slags handelsvara. Hur kändes det att gå omkring i en märklig dräkt och ha till huvuduppgift att vara just exotisk? Det kan helt enkelt inte ha varit våldsamt roligt. Å andra sidan kan man tycka att en tjänst vid hovet var något fint och att han knappast behövde svälta eller lida nöd på något sätt. Finns det då inga vittnesmål av John Panzio Toxon själv? Jo, det gör det faktiskt, åtminstone indirekt. I Folkminnesarkivet i Lund finns det en uppteckning från 1931 av en man som i sin ungdom arbetade som vaktpojke på Bäckaskogs slott i Skåne där Karl XV ibland vistades på somrarna. Vaktpojken och Toxon badade en gång tillsammans och då beklagade sig Toxon och sa att det var tråkigt att vara en svart pojke för att alla såg ned på honom. Samme man berättade också att allmogeflickorna som kom för att få en skymt av kungen blev rädda när Toxon uppenbarade sig. Nå, hur man än tänker och spekulerar kring Toxon så måste man i alla fall säga att hans levnadsöde är minst sagt fascinerande.

I början av hans tid vid hovet fick Toxon delta vid den traditionella förstamajpromenaden ut till Djurgården. Då ska han iklädd blå dräkt och röd fez ha ridit på en vit häst – och bör ha varit en anslående syn. I romanen ”Det nya riket” (utgiven 1882) låter August Strindberg Karl XV tala för sig själv under en förstamajpromenad i mitten av 1860-talet och säga:

Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.

Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.

Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, att vi inte heller äro så dumma att vi tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha’n I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser livad ut?

 

Och så avslutar Strindberg: Ändlösa hurrarop för piprensarn! Just det. Hurra för John Panzio Toxon!

Ateljéfoto av fotograf Isberg.

Ateljéfoto av fotograf Isberg.

 

 

Annonser

Read Full Post »

Förtätning. Har ni hört det ordet på sistone? Om man bor i Stockholm så kan jag garantera att man har gjort det. ”Stockholm växer så det knakar” har ni säkert också hört ett par hundra tusen gånger. Likaså att Stockholm växer med motsvarande antalet passagerare i två SL-bussar varje dag. En av de bussarna innehåller dock nyfödda barn som väl kanske behöver en bostad om 20 år, men knappast just nu. Nåväl. Det är kanske inte helt lätt att göra något åt denna befolkningstillväxt – och det finns heller ingen politisk vilja att göra det. Vi har ju i Sverige tack och lov rätt att bosätta oss var vi vill, men vi ska komma ihåg att vi inte alltid har möjlighet att göra det. Det kan finnas begränsningar av olika slag. Jag skulle till exempel gärna bo i en herrgård på landet, men jag inser att det inte är möjligt och därför bor jag i en betydligt mer modest tvåa i en förort. Från bland annat politiskt håll anses det också vara ”jättebra” att Stockholm växer. Dock definieras det sällan varför det är ”jättebra”. Man får nog förutsätta att det handlar om att ett ökat invånarantal leder till en större marknad, alltså krasst uttryckt att näringslivet tjänar mer pengar. Man kan förstås då dra fram argumentet att det ger fler jobb, och att det ju är bra eftersom de nya invånarna måste ha jobb. Politikerna blir naturligtvis också glada över att få mera skattepengar att leka med. Men här finns också ett annat perspektiv, nämligen den stockholmska tendensen att vilja vara störst och bäst. Ett argument som hörs ibland är också att fler invånare i staden leder till en större dynamik. Se där, ett fint begrepp som man också sällan bryr sig om att definiera.

 

Trevliga hus?

Trevliga hus?

Nå, egentligen skulle jag orera lite kring bostadsbyggande och förtätning. Det kan förefalla vara en mycket enkel ekvation: Folk behöver bostäder -> Det finns inte tillräckligt många bostäder -> Då bygger vi bostäder. Men riktigt så enkelt är det inte. Samtliga politiska partier som är företrädda i Stadshuset är rörande överens om att det ska byggas omkring 140 000 bostäder i Stockholm. 140 000. Forskaren Josefin Wangel på KTH menar att det handlar om ett prognosbaserat byggande, det vill säga att det inte alls behövs 140 000 nya lägenheter i nuläget. Däremot kan ett överskott på lägenheter leda till att ännu fler människor flyttar till Stockholm, helt enkelt för att möjligheten att bosätta sig här finns. Man skulle kunna kalla det för en självuppfyllande profetia. I nuläget kanske många känner sig kallade, men hindras av bristen på bostäder. Förhoppningsvis upptäcker de att de faktiskt kan leva även på andra håll i Sverige. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det i nuläget råder brist på bostäder i Stockholm. Dagens Nyheter rapporterade för en tid sedan att ungdomar tvingas ”fly” från Stockholm på grund av bostadsbristen. Just det. Fly. Hals över huvud. Dock: Det tar tid att bygga 140 000 lägenheter. Då talar jag inte om det faktiska byggandet, utan den process som föregår själva byggnationen. Det ska nämligen upprättas detaljplaner och hållas samråd, en demokratisk finess som vi har i det här landet. Och sedan kommer ofta ett antal överklaganden ovanpå det. Det senare är något som uppenbarligen besvärar våra politiker ganska rejält. Det suckas och stönas över att folk envisas med att överklaga, för det tar ju en sån förfärlig tid i anspråk och, som Folkpartiets Lotta Edholm uttryckte det i en debatt i somras: ”Det här är ju processer som vi i Staden ändå oftast vinner.” Fint. Budskapet här är alltså: ”Lägg er inte i det här, vi får ändå som vi vill.” För att minska benägenheten att överklaga byggprojekt vill man nu införa en överklagandeavgift.

Men då frågar jag mig: Är det konstigt att människor som berörs av nybyggnation överklagar besluten? Jag tycker inte det. Man vänjer sig vid sin boendemiljö, man vänjer sig vid trädet man har utanför fönstret eller på andra sidan vägen. Kanske har man valt att flytta till en specifik bostad för att den erbjuder precis exakt det som man eftersökte. Och plötsligt en dag får man beskedet att Staden har bestämt att det ska byggas ett tiovåningshus i den lilla skogsdungen utanför sovrumsfönstret, där man ibland ser rådjur och harar skutta omkring. Och det vill man inte. Och då förvandlas man till en sån där otäck, otäck NIMBY. En Not In My Backyard-person. Och det är fult, fult, fult. Man är en egoist som inte bryr sig om sina stackars bostadslösa medmänniskor. Man tar inte sitt ansvar. Det tycker i alla fall medlemmarna av YIMBY (Yes In My Backyard) som inte förespråkar diskmedel på sina gårdar, vilket namnet kan förleda en att tro, utan säger ja till byggande överallt. Men nybyggnationen får inte se ut hur som helst. Det ska vara tät bebyggelse. Den ska ha en urban kvartersstruktur. Och det ska (detta är ett nästan maniskt framställt krav) finnas lokaler för kaféer, restauranger och butiker i bottenvåningen. Vem som ska driva och frekventera denna oerhörda mängd butiker och näringsställen kan man fråga sig. Och Stockholms förorter ska urbaniseras så att de blir stadsmässiga och blir en fortsättning på innerstaden. Varför det då? Jo, för att det är så majoriteten vill bo. Jag vet inte riktigt var den uppgiften kommer ifrån. Ibland anförs de extremt höga priserna på innerstadens bostadsrätter som ”bevis” på att alla människor vill bo i en kvartersstruktur, vill bo urbant, i innerstaden. Ja, det tycks vara YIMBY:iternas fasta övertygelse att de som bor i förorten gör det enbart för att de inte har råd att bo i innerstaden. Det är med andra ord fullständigt otänkbart att det finns människor som aktivt har valt att bo i den hemska, hemska förorten, i det som någon beskrev som ”ett betonggetto kringgärdat av enorma parkeringsplatser”. Av detta följer också att förorten fullständigt saknar värde så som den ser ut i dag, för den består av bostadsområden snarare än STAD. Och nu är det STAD som gäller. Alltså ska vi som bor i, trivs i och har valt att bo i den fina, gröna förorten tvingas in i STADEN och vara solidariska mot alla stackars inflyttade bostadslösa människor och inte vara såna egoister. Faktum är att Stockholms stad är så maniskt och paniskt nervösa över att nya bostadsområden ska komma att betraktas som något annat än STAD att de kungör på skyltar att här bygger de minsann STAD. Och för säkerhets skull ska alla nya STADSdelar få namn som slutar på STAD, så att ingen kan tvivla. Förlåt, men det blir lite löjligt.

Men nu kommer vi till det intressanta. Ibland råkar förtätnings/urbaniseringsförespråkare försäga sig lite. Och då framkommer det ofta att den ”majoritet” som vill bo i en urban kvartersstruktur men inte har råd är…de själva. Häpp! Det finns med andra ord ett egoistiskt inslag i denna strävan efter stadsmässighet. Om M0hammed inte kan komma till berget så får berget komma till Mohammed, för att parafrasera ett gammalt talesätt. Och då måste man fråga sig vilken egoism som är mest eller kanske minst värd. Man kanske rent av, för balansens skull, ska sluta tala om egoism i det här sammanhanget? Nu är det egentligen lönlöst att käfta emot, eftersom politikerna har bestämt att innerstaden ska växa utåt. Och just därför är det lite anmärkningsvärt att finansborgarrådet Sten Nordin vid den tidigare nämnda debatten sa: ”Folk älskar sina stadsdelar /…/ men de vill att de ska utvecklas.” Och då får man anta att utveckling är lika med urbanisering och införande av kvartersstruktur. Fast jag måste ju be att få påpeka att han inte har frågat mig om den saken.

Förtätningsförespråkarna menar också att en urbanisering av förorten är bra därför att den leder till att behovet av bilar minskar. Det kanske stämmer, förutsatt att det kommer att finnas kollektiva färdmedel att ta till – och att förskolor, butiker och annat finns inom rimligt avstånd från bostäderna. Men det egendomliga är ju att Stockholm är väldigt välförsett med kollektiva färdmedel redan i nuläget – och jag törs nog påstå att de flesta som bor i förorten bara innehar och använder bil om det verkligen är nödvändigt. Men det finns många aspekter på det här och kanske finns det till och med någon undersökning som visar att jag har helt fel. Ett annat argument som förs fram när det gäller förtätning är att toleransen är högre i staden, nästan inom vilket område det än gäller. Men där är jag inne på KTH-forskaren Josefin Wangels linje: Det behöver inte alls bero på att folk bor tätare inpå varandra. I Stockholm är det snarare så att de som har råd att bo i innerstaden också är mer välutbildade och därmed (förhoppningsvis) mer toleranta. Utbildning och tolerans går ofta hand i hand. På samma sätt hävdar debattören och arkitekten Ola Andersson att människor i innerstaden är friskare än människor i förorten, trots att förortsborna rimligen har större tillgång till rekreationsområden. Men det är knappast det faktum att folk bor i innerstaden som gör dem friskare. Jag misstänker även här att det är den högre inkomsten (gymkort kostar en slant) och den högre utbildningen som spelar in.

Trevliga hus?

Trevliga hus?

Är jag då en sån där förhatlig NIMBY-människa? Det är lätt att tro det med ledning av ovanstående resonemang. Jag har nyligen flyttat till en ny lägenhet och kommer i framtiden att få fyra ”förtätningshus” inpå knuten. Jag kommer att få en ny utsikt både genom köksfönstet och vardagsrumsfönstret. Det är lite tråkigt, men vet ni vad? Jag accepterar det. Men bara så länge husen blir vackra att titta på. Och här har vi det stora, stora problemet. När man bygger nytt i dag så tenderar man att utgå från formulär 1A. Allt ser likadant ut. Förmodligen för att det blir billigare så. Titta till exempel på bild 3-7 här: http://bygg.stockholm.se/Alla-projekt/arstastraket/ Det är intill förväxling samma typ av arkitektur som i mängder av andra nybyggda bostadsområden, vilket gör att områdena inte får någon egen karaktär och identitet. Det blir fult och tråkigt. Den typen av hus har jag ingen lust att se genom köksfönstret. Här kan man i stället tänka sig två saker, antingen en form av pastischarkitektur som alltså härmar den befintliga bebyggelsen (”Tråkigt” säger YIMBY). Eller något totalt annorlunda som ändå harmonierar med de gamla 1940-talshusen. Men det är antagligen att hoppas på för mycket. Det sköna är nämligen inte prioriterat när det gäller bostadsbyggande. För att återvända till Ola Andersson, som jag nämnde tidigare, så fick han vid en debatt i ABF-huset i april frågan varför bostadshusen som byggs nu är så fula och likartade, och om man inte kunde tänka sig att bygga hus i en väl beprövad stil som många uppskattar. Frågeställaren tog husen vid Järla sjö som exempel. Svaret blev att man självklart kan göra det, men att det absolut inte är aktuellt om man ska bygga 140 000 lägenheter i ett svep. Ola Andersson tillade dessutom syrligt att han verkligen inte ville vara den som talar om för alla stackars bostadslösa att lägenheterna skulle bli försenade på grund av att någon vill göra husen vackra. Frågeställaren undrade då om man inte riskerade att få nya miljonprogramsområden. Men det är tydligen vad åtminstone herr Andersson är ute efter. Han anser nämligen att det enda problemet med miljonprogramsområdena är att de ligger för långt från innerstaden. Jag måste säga att det är oroväckande att höra detta av en arkitekt. En arkitekt borde nämligen veta att ett boende inte bara är tak över huvudet, utan så mycket mer. Man ska inte förakta den yttre gestaltningens betydelse för trivseln. Vi är inte maskiner som bor i maskiner.

YIMBY har förstås sina poänger. Vid en debatt på Stockholms stadsbibliotek nämnde YIMBY:s talesman Gustav Svärd två saker som jag skriver under på: 1. Befintlig arkitektur, oftast från 1970- och 1980-talen, som är kvalitetsmässigt undermålig bör ersättas av byggnader av hög kvalitet. Det finns en hel del ganska anskrämliga byggnader i Stockholm, byggnader som, för att låna ett uttryck från stadsplaneraren Aleksander Wolodarski, ”inte sjunger”. 2. Vi måste sluta bygga kuber. Japp, har ni tänkt på det? Det är bara fyrkanter som gäller. Skokartonger i betong, glas och stål. Den arkitekt som känner sig lite äventyrlig placerar två kuber av olika storlek på varandra – och kanske rentav låter den ena skjuta ut lite över den andra. Och – naturligtvis – platta tak. Sätt ett sadeltak på en kub, så ser den genast mycket trevligare ut – den får liv på ett helt annat sätt än en kub med platt tak. Även Ola Andersson har sina poänger. Här kan ni till exempel läsa hans utmärkta artikel om varför politiker drabbas av höga hus-febern, en artikel som till exempel Centerpartiets Per Ankersjö borde läsa om och om igen. (Han tar nämligen varje tillfälle i akt att föra fram sin idé om att vi måste bygga höga hus i Stockholm. ”Folk börjar prata om att jag vill förvandla Stockholm till Manhattan – men så är det inte” sa han vid en debatt.  Fan tro’t. Kika på bakgrundsbilden på hans Twitterkonto. En programförklaring?) Ola Andersson har för övrigt också den goda smaken att ifrågasätta Nya Slussen och åtminstone storleken på den tänkta Nobelbyggnaden på Blasieholmen.

Men jag har alltså problem med vissa saker. 1. Åsikten att alla (eller åtminstone den stora majoriteten) egentligen vill bo i innerstaden och att innerstaden därför måste växa utåt genom en förvandling av förorten till innerstad. Den tidigare nämnda Gustav Svärd menar att man faktiskt bara behöver bygga något enstaka hus här och något hus där för att få den efterlängtade urbana kvartersstrukturen med innergårdar. Men jag vill mena att det finns väldigt många som trivs ypperligt bra i förorten och inte vill tvingas in i någon urban kvartersstruktur. En av de stora poängerna med Stockholm är att det går att bo i en lugn, grön miljö och ändå bo mycket nära city. Ja, man kan till och med bo i ett småhusområde och ändå med kollektiva färdmedel tas sig in till centrum på 10-12 minuter. Det är ganska fantastiskt. 2. Åsikten att förorten är ett misslyckande i form av fullständigt värdelösa betonggetton kringgärdade av enorma parkeringsplatser eftersom alla som bor där har bil. Det finns kanske förorter som ser ut så, men det finns också de som inte alls gör det. Jag vill med andra ord hävda att förorten har ett värde i sig. 3. Likriktningen i arkitekturen och stadsplaneringen som gör att nästan alla nybyggda områden tenderar att se lika tråkiga ut. Det finns också något extremt styrt över nya områden, som om någon på ett högst ocharmigt och robotliknande vis har reglerat exakt var allting ska ha sin plats. Men så blir det väl i en tid när politiker inte talar om parker utan om ”parkstrukturer”, inte om köpcentrum utan om ”handelsplatser”… Det blir inte bättre av att man hellre river befintlig bebyggelse än inkorporerar den i den nya bebyggelsen. Det numera rivna gamla stationshuset vid Norra station är ett utmärkt exempel. Att man under en kort period ska bygga 140 000 bostäder är knappast heller någon bra förutsättning för att få en varierad och vacker bebyggelse.

Men tjänar det något till att gnälla? Är det kanske så att majoriteten av Stockholms invånare helt enkelt inte bryr sig om hur miljön ser ut? Är det rent av så att de flesta – och inte bara Centerpartiet med Per Ankersjö i spetsen – helst vill att Stockholm blir en ”riktig stad” à la New York eller London för att de ska trivas? Politikerna talar ofta om att Stockholm behöver fler ”urbana kvalitéer”, vad nu det betyder. Och Stadsbyggnadskontoret hävdar på fullt allvar att det i Stockholm ”råder brist på urbana miljöer”. Och företrädare för YIMBY gör sitt till för att på olika vägar förklara för allmänheten att alla vill bo i urbana kvartersstrukturer. Ett exempel: För en tid sedan blev det klart att ledningen för seniorboendet Blomsterfonden på Ringvägen vill bygga till genom att bygga samman de befintliga husen med nya hus på så sätt att de öppna parkutrymmena förvandlas till slutna gårdar. De boende seniorerna protesterar. De är rädda att de ska känna sig instängda och att solen ska stängas ute. Men genast är signaturen ”116” där och förklarar att de ju kommer att få ”den typ av innergård människor älskar och helst av allt vill ha” och frågar sig :”Vad är det de klagar över?” De boende i Blomsterfonden har alltså inte själsförmögenhet nog att själva ha en uppfattning. De tycker fel. Och de är uppenbarligen inte de enda som ingenting begriper. Som sagt, det tjänar nog ingenting till att gnälla, eftersom alla politiska partier tycks vara överens om att den urbana kvartersstrukturen med butiker och näringsställen i bottenvåningen är vad folk vill ha – och då är det det som gäller. Och visst, folk behöver bostäder och staden är skyldig att se till att det finns bostäder. Men då gäller det att göra det bästa av situationen och bygga på ett bra sätt. Där tror jag tyvärr att man har låst sig vid denna urbana kvartersstruktur på ett olyckligt sätt. Det borgar inte för variation och det borgar inte för att Stockholm ska vara en stad för alla, eftersom de som trivs i förorten tvingas in i innerstaden – eller det man hoppas ska bli en förlängning av innerstaden. Här krävs också en ny attityd. De boende i de områden där nybyggen är aktuella måste kopplas in i ett betydligt tidigare skede än vad som sker i dag. Om medborgarna får vara med i processen från början så är jag övertygad om att antalet överklaganden kommer att minska mycket kraftigt. Lyckligtvis finns det ett par politiska partier som har begripit det, så förhoppningsvis kan Stockholm fortsättningsvis byggas ut och förtätas med både hjärta och hjärna. Men helst mest med hjärta.

 

 

Read Full Post »

Ulriksdals slottskapell

Ulriksdals slottskapell

Nog är det märkligt. Eftersom det har talats mycket om skolan och lärare på sista tiden så har jag under en tid funderat på att skriva en liten hyllning till några lärare som betytt alldeles särskilt mycket för mig. Lärare som genom ett starkt engagemang och entusiasm inspirerat mig. Jag tror nämligen att det är just de två egenskaperna som så att säga ”gör” en bra lärare. Men jag har inte riktigt kommit till skott med den där hyllningen. Och så, en solig lördag i början av september, står plötsligt en av dessa lärare livs levande framför mig! Jag hade tackat ja till att åka ut till min forna arbetsplats Ulriksdals slott och hålla en visning av det därstädes belägna slottskapellet. Gruppen kom från Uppsala och leddes av en man som jag för nu ganska många år sedan hjälpte med uppgifter till en bok om ett litet ordenssällskap vid namn E.B.B. Det står för ”Enkan Bloms Bekanta”, även om en del när det begav sig påstod att det egentligen ska utläsas ”En Butelj mellan Bommarna”. Sällskapet ägnade sig nämligen åt att spela kägla – och att dricka punsch.

Nåväl. När gruppen äntligen började trilla in, en halvtimme försenad, fick jag veta av turnéledaren Tom Lundin att Torbjörn Fulton gärna ville börja med att säga några ord utanför kapellet. Torbjörn Fulton! Japp, han är en av de där lärarna som jag hade tänkt hylla som särskilt betydelsefull. ”Jaså, är Torbjörn Fulton med?” sa jag lite dumt. ”Honom har jag studerat för för mycket länge sen.” Jag fylldes med glädje, men också med ett uns bävan. Fulton är nämligen en extremt kunnig person inom det arkitekturhistoriska området – och när han väl börjar berätta om något så tenderar han att vara ohejdbar. Missförstå mig inte – jag älskar det! Men när man har förberett en visning och upptäcker att någon annan tar tillfället i akt att berätta det som man själv har tänkt redogöra för så blir man lite orolig. Det löste sig dock, och han nöjde sig med att berätta lite om exteriören och vilka influenser som kunde spåras i detta lite märkliga byggnadsverk. Det var dock glädjande att se att mannen knappt hade förändrats alls på de drygt tjugo år som gått sedan jag läste i Uppsala för honom. Så låt mig då berätta lite om Torbjörn Fulton.

Herr Fulton är en man som gärna klär sig i bruna byxor, väst och en beige eller ljusblå skjorta. Till denna ensemble bärs ett fickur i västfickan. Och en brun skinnportfölj. Och en käpp. På näsan vilar ett par glasögon och bakom dem syns ett par plirande, pigga och humoristiska ögon. Han är lite krökt – och var det redan då för mycket länge sedan. Vi studenter trodde nog i ungdomligt oförstånd att han var närmare sjuttio år, men vi fick så småningom reda på att han led av en sjukdom som gjorde att han såg äldre ut än han är. I själva verket var han bara 50 år då. Men vilken man! Från det allra första ögonblick han öppnade munnen så förstod man att han verkligen brann för arkitekturhistorien. Han berättade att han redan som liten ritade slott och intresserade sig särskilt för vasatidens slott, så det är inte konstigt att han besatt en oerhörd kunskap i ämnet arkitekturhistoria. Men en lärare är inte bra bara för att hen besitter en gedigen kunskap. Där måste också finnas en förmåga att lära ut, en förmåga att åskådliggöra saker och ting på ett vettigt sätt, en entusiasm av stora mått. Kort sagt, en pedagogisk förmåga. Och personligen tycker jag att humor är en nog så viktig ingrediens.

Tro mig, den som en gång har sett Torbjörn Fulton åskådliggöra kryssvalvets princip glömmer det aldrig. Detta gjorde han vid en exkursion till Uppsala domkyrka (en mycket kort exkursion – Konstvetenskapliga institutionen låg tjugo meter därifrån) i början av kursen. Med portföljen i ena handen och käppen i den andra lyfte han armarna och satte dem i kors. Jag kan lova att alla stod med hjärtat i halsgropen och undrade om han skulle klara att hålla balansen eller om han skulle falla omkull. Ibland talade han så entusiastiskt att han började hosta å det våldsammaste – och då trodde förstås alla att han skulle dö. Men det var nästan som om skröpligheten bara var en illusion. Vår andre lärare Thomas, också han en utmärkt pedagog, avslöjade för oss att Fulton emellanåt flög till New York för att titta på skyskrapor. Han älskade nämligen skyskrapor. Inget konstigt med det – är man arkitekturfantast så är man – det var bara så svårt att föreställa sig honom genomgå umbäranden i ett hektiskt New York. Med käppen och portföljen i högsta hugg.

Under en period var han frånvarande på grund av sjukdom, men då såg han till att skriva små brev till kollegan Thomas med instruktioner för vad ”de små alumnerna” borde läsa. Breven signerade han ibland genom underbara små teckningar av sig själv. Thomas kunde inte låta bli att visa dem för oss. Dessa små självporträtt ger en signal om det kanske underbaraste hos Torbjörn Fulton; den fina humorn och självdistansen. Vid något tillfälle kom freden i Roskilde på tal. Då berättade Torbjörn Fulton att han hade en faster som var bosatt i Danmark och som emellanåt besökte honom i Uppsala. ”Då råkar vi förr eller senare alltid i gräl om freden i Roskilde – och så jagar vi varandra med käpparna runt matsalsbordet.” Och så följde ett muntert gnäggande över en bild som han uppenbarligen också själv tyckte var oerhört rolig. En lärare som bjuder på sig själv på det viset glömmer man inte.

När Torbjörn så småningom berättat klart om Ulriksdals slottskapell så påtalade gruppens ledare för honom att jag som skulle vara deras guide i kapellet hade studerat för honom. Fulton plirade roat mot mig.

”Jaså, när kan det ha varit?”
 
”I början av 90-talet”.
 
”Jaha. Ja, det är ju ett tag sedan. Var det möjligen du som arbetade på en C-uppsats om Lejondals slott? Jag har fortfarande manuskriptet hemma hos mig. Den uppsatsen kunde du ha lagt fram utan problem.”

Vilket minne! Och vilken vänlighet. Det ska erkännas att det sedan kändes lite nervöst att stå och redogöra för konst- och arkitekturhistoriska sammanhang inför ett vandrande lexikon av Torbjörn Fultons kaliber, men det gick lyckligtvis fint. Det är nog dock tur att jag före visningen inte visste vad som komma skulle. Den siste som klev ombord på bussen tog mig nämligen i hand och tackade så mycket för visningen. ”Jan von Bonsdorff heter jag. Jag är professor vid institutionen för konstvetenskap i Uppsala. Kom gärna tillbaka dit vid tillfälle.” Hoppsan, Kerstin. Ja, kanske det.

Read Full Post »