Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2016

Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.

Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.

Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.

På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.

Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.

Annonser

Read Full Post »

Det är något märkligt med mina pelargoner. De som står i köksfönstren, mot norr, sticker iväg och blir höga och rangliga som någon sorts tonårsvarelser, medan de som står i vardagsrums- respektive sovrumsfönstret, mot söder, mest liknar knotiga små bönder från Storkyro socken i Österbotten. Borde det inte vara tvärtom, undrar vän av ordning? Men pelargoner kanske inte uppskattar södersolen? De kanske är framavlade i små stugfönster och pörten ute i den småländska skogen? ”Sol och värme? Det är inte för oss.” Resebyråer med enbart pelargoner som kunder säljer inga charterresor till Mallorca. Ej heller till Thailand.

För att skona dem under min nyligen avslutade bortovaro och deras då vattenlösa tillvaro har jag haft alla dessa blommor nedställda på golvet där jag inbillar mig att solen inte når dem på samma sätt. Men nu är de återbördade till fönsterbänkarna, ty nu börjar vardagen igen. Allvaret. Semestern är slut. Jag inbillar mig att pelargonerna är lika ovilliga som jag, ty det blir allt svårare att återgå till arbetet efter havd semester: Detta att åter inträda i fållan, detta att vara skärpt, hålla tider, vara civiliserad och kanske till och med trevlig. Att ställas tillbaka på fönsterbrädan. Det är inte lätt. Man vill gärna för evigt föra en sorg- och bekymmerslös tillvaro och kuska runt i främmande och exotiska länder, som exempelvis Finland.

Ja, det är ju där jag har varit som senast. Jag skojar inte när jag säger att det är främmande och exotiskt. Jag syftar då kanske främst på språket, men det var jag inne på redan förra veckan. Jag syftar dock även på att det faktiskt är ganska annorlunda även i andra avseenden, åtminstone när man kommer ut på landsbygden och besöker de mindre städerna. Det känns lite ålderdomligare än Sverige på något märkligt sätt, och jag menar det inte i någon negativ bemärkelse. Det är som om finländarna har en närmare kontakt med och är mer varsamma om det kulturarv de har kvar – kanske blir det så när man under många år har lytt under främmande herrar. En annan förklaring kan vara att man helt enkelt inte har haft råd att göra sig av med gamla vackra trästäder som Kristinestad, Raumo och Kaskö (jag använder här de svenska namnen) och ersätta dem med kyliga betong- och glasåbäken. Relativ fattigdom är ibland av godo.

Men Finland är uppenbarligen också landet där man i en ganska stor stad som Tammerfors i ett desperat försök att undkomma dyra hotellrum kan hamna på ett indiskt hotell. Ursäkta? Indiskt hotell? Javisst. Med rum inredda i något som man med lite god vilja kan kalla traditionell indisk stil. För säkerhets skull heter det Hotel Mango, efter Indiens nationalfrukt. Exotiskt! Men vad gör man när man på kvällen anländer hungrig till ett hotell som är beläget i det där området som finns i alla större städer där bilhandlare och kontorsmaterielgrossister huserar? Vad gör man när man inte har lust att med hyrbilen traggla sig in till mer civiliserade områden? Jo, man besöker den restaurang som så lägligt råkar ligga cirka 25 meter från hotellet. En indisk restaurang. Ett rent sammanträffande, förstås.

Finland är också landet där man i ytterligare ett desperat försök att undkomma dyra hotellrum kan hamna på en anläggning som ligger på en ö och är en kombination av camping, stugby och mycket enkelt hotell. Där de på restaurangen serverar lastbilsförarschnitzel med sardell och kapris. Där de på sin hemsida stolt påstår sig tala finska, engelska, svenska och ryska, men i själva verket bara talar en rudimentär form av engelska. Och finska, förstås. Jag ska sannerligen inte påstå att liknande anläggningar inte kan påträffas även i Sverige, kanske strax utanför i Njutånger, och likväl kändes detta som något synnerligen finskt. Min fördomsfullhet är enorm. Livet är fullt av överraskningar. Finland är vackert. Bastu hade de förstås.

Men nu är det slut. Det är över. Nu börjar nästan ett år av slaveri. Nästan ett år av fångenskap med bara korta stunder av frihet. Himlen förmörkas. Vintern gör sitt intåg. Förpliktelserna står på kö. Jag och pelargonerna vill på ett magiskt sätt gå i ide, eller vad nu blommor gör, och vakna någon gång i mitten av april. Vi vill inte arbeta. Vill inte. Dock ämnar vi göra vårt bästa.

Read Full Post »

Det är intressant att byta miljö emellanåt. Nej, jag använder inte uttrycket ”byta miljö” som en omskrivning för ”sitta på anstalt”. Jag har bara tagit båten över till Finland några dagar. Men först drällde jag planlöst omkring i det ängsligt urbana Stockholm och irriterade mig på halvtaskigt väder och konstiga beteenden. Varför tycker till exempel folk att det är roligt att härma informationsrösten i tunnelbanan som förkunnar vilka linjer man kan byta till vid exempelvis Gullmarsplan? Eller är det ett sätt att visa att man är duktig som har lyckats memorera den harangen? Eller är det en ren reflex? Ibland ser man att folk bara rör på munnen, som om de skäms lite för att de egentligen vill stämma in i det där. Och samma sak med ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”. Slutade det inte vara roligt att skrika ”Se upp för dårarna, dårarna sprängs” omkring 1978?

Det där skulle inte inträffa i Finland. Inte ens i Helsingfors hamnkvarter eller Vasas tuffaste hiphopområde. Därför är det skönt att ge sig iväg till vårt östra och förnämliga grannland en stund när irritationen blir för stor. En stor fördel är det fullkomligt obegripliga språket som lämnar fältet fritt för tolkningar – eller kanske snarare missförstånd. Om jag vill tro att Valokuvina är en ort och inte betyder ”i fotografier” så gör jag det. Och vill jag tala svenska med någon som bara talar finska så gör jag det också. Pinsam är mitt mellannamn. Men de finsktalande låter sig inte nedslås. De skrattar förlåtande och kanske lite generat, och bed & breakfast-kvinnorna insisterar på att man ska använda deras sauna. Annars blir man betraktad som konstig. Och vem vill vara konstig? När man är i Finland gör man således som finländarna gör: dricker kahvi och äter pulla och badar bastu. Fast eventuellt inte samtidigt. Det finns trots allt vissa regler för hur man bär sig åt på finska.

Just nu slår det mig faktiskt att min ovan framkastade tes kanske är helt galen. Ty en obegriplig harang på finska som jag antar betyder ”får det lov att vara lite mer memma?” kanske i själva verket betyder ”se upp för dårarna, dårarna sprängs”. Hur i all världen ska jag kunna veta det?

Read Full Post »

Emellanåt drabbas jag av förundran över alla dessa platser som jag inte känner till, och alla dessa människor som bor på de platser som jag inte känner till. Vad gör de där människorna hela dagarna? Hur kan livet i de där städerna pågå utan att jag har en aning om det? Och framför allt; utan att de har en aning om min existens. Äsch. Det sista var kanske en aning självupptaget, men ni kanske förstår tanken? Ett exempel på en sådan ”okänd” stad är Coimbra i Portugal. Om den skulle ligga i England så skulle den ha hetat Queenborough, ty ungefär så uttalas det. Det är en sådan där stad som ligger utspridd på två sidor om en flod. Och tåget rullar in till stationen på spår som löper längs med den där floden och allt är soligt och leende och vackert. Men någon bagageförvaring på stationen har de ju inte. Antingen är sådant numera omodernt eller också beror det på terroristhot. Jag vet inte vilket. Det där är ju ett problem när man reser runt med en sådan där käck kabinväska med hjul på. Men Coimbra visar sig vara försedd med en turistinformation som förbarmar sig och tar hand om väskorna några timmar. Sympatiskt.

CoimbraVad är då förklaringen till att en person som jag har kunnat låta bli att känna till Coimbras existens i femtio år? Ren nonchalans? Kanske. Men om sanningen ska fram så kan man ju inte känna till allt, och jag dristar mig att påstå att det kan bero på att Portugal av något skäl har hamnat i skymundan. Vi reser gärna till Spanien, Italien, Frankrike…medan Portugal på något sätt har blivit ett eländigt land som inte har något att erbjuda – möjligen bortsett från stränderna i Algarve. Ett slags Spaniens fattiga kusin där man bara äter torsk. Låt mig då berätta att Coimbra påminner om en gammal italiensk stad (men säg inte det till en portugis!) med smala gränder och vackra hus och charmiga torg. Staden råkar dessutom vara Portugals gamla huvudstad. Och här finns – inte minst – Portugals äldsta universitet, förvisso grundat i Lissabon 1290, men flyttat till Coimbra 1308. Universitetet tronar högst upp på berget och kröns av ett klocktorn vars topp man når via en klaustrofobisk trappa. De äldsta och praktfullaste delarna är sedan 1537 inrymda i det gamla kungliga slottet – och här finns bland annat ett urtjusigt 1700-talsbibliotek och en stor 1650-talssal med ett fantastiskt tak som påminner om en uppochnedvänd båt. Bara en sådan sak.

Trots detta minns jag allra bäst från Coimbra ett glas sangria. Det känns på sätt och vis lite futtigt och djupt orättvist. Men en stekhet dag då man fruktar att varje steg ska leda till döden finns det knappast något bättre än att slå sig ner på en liten uteservering vid något som kan liknas vid ett litet torg och av en liten människa beställa ett stort glas sangria. Med bär i. Och en kanelstång. Det är sådana saker som stannar kvar i minnet, hur konstigt det än kan låta. Hur som helst så förtjänar denna lilla universitetsstad förmodligen ett längre besök än bara ett fåtal timmar, men den hann ändå lyckas tjusa mig tillräckligt mycket för att jag ska skulle kunna tänka mig att bosätta mig där. Det är ett gott betyg på en stad.

IMGP8085 (2)Detsamma gäller inte Porto. Första intrycket av en stad är viktigt, och här var det inte bra. När man anländer dit en söndagskväll kan man drabbas av samma känsla som man kan få i en svensk småstad, som exempelvis Köping. Människor som hänger vid Bengans Korv & Mos kastar jantelagsblickar på en och uttrycker därmed med stor tydlighet: ”Vad har du här att göra? Här är du inte välkommen. Stick.” En skitig och dyster stad helt utan turister. Och ändå omöjligt att få sig i en bit mat eftersom varenda restaurang är fullsatt. Och när man äntligen får ett bord på en kanske något för snofsig restaurang så uppstår ”ett problem” med huvudrätten så att det dröjer läääääääääääääänge innan man får någon mat. Bara som ytterligare en markering att man gör allra bäst i att bara hoppa på nästa tåg och försvinna från stan. Men det första intrycket kan också vara bedrägligt. När solen skiner förvandlas Porto till något annat, i synnerhet i kvarteren kring floden. Då syns turisterna. Då syns färgerna. Då syns folklivet. Och stämningen blir långt mindre hotfull.

IMGP8087 (2)Likväl har Porto egendomligt lite att erbjuda då det gäller sevärdheter. Det är mera en stad att vandra runt i, en stad att klättra i trappor i. Och ironiskt nog får man ta sig över den magnifika bron Ponte Dom Luís I till andra sidan floden för att till fullo njuta av den vackra vyn över Porto, staden som börjar nere vid floden, klättrar uppåt och bildar som en vägg av ganska färgglada hus. Men då befinner man sig kuriöst nog inte längre i Porto, utan i Vila Nova de Gaia. Det är också där de stora portvinshusen har sina lokaler. Ferreira, Croft, Taylor’s, Offley, Sandeman, Kopke, Cálem… Det är bara att välja på vilket ställe man vill gå på visning med efterföljande provsmakning. Naturligtvis är visningarna lika mycket reklam som information som säljtillfällen. Men det är ju bäst att passa på när man ändå så att säga befinner sig vid dryckens källa. Sandemans guide var utklädd till gubben på deras etikett och erbjöd provsmakning av ett vitt portvin och ett rött. Det pretentiösa yngre paret bredvid oss tog en tiondels klunk av vardera och gick sedan till butiken för att säkerligen inhandla betydligt finare varianter. Så gör kanske finsmakare. Så gör inte jag. Men jag avhöll mig åtminstone från att lägga beslag på deras glas. Det finns gränser även för min fräckhet, även om många har svårt att tro det.

IMGP8127 (2)Om man nu inte nöjer sig med att vandra runt och provsmaka portvin hela dagarna så kan man från Porto också avresa på något som en svensk morgontidning utnämnt till en av världens vackraste tågresor. Den går längs floden Douros dalgång och varar i 210 minuter. På slutdestinationen har man 40 minuter på sig att avverka alla sevärdheter innan man ånyo sätter sig på tåget (samma tåg) och påbörjar återfärden på 210 minuter. Detta kräver kanske ett visst tålamod. Om man däremot fuskar lite och hyr en bil, så kan man färdas i den till den lilla hålan Pinhão och därifrån ta tåget till slutstationen Pocinho, som verkligen är en liten håla. Då tar turen en timme i vardera riktningen, vilket räcker ganska bra. Sevärdheterna i Pocinho inskränker sig förresten till en bar och en äldre farbror med skägg och käpp. Man förstår ibland inte hur vissa orter ens kan existera. Och ändå ha en järnvägsstation. Man får en känsla av att tågets ankomst och avgång från denna ändstation är det enda som någonsin händer här. Och kanske är människorna som framlever sina dagar nöjda med det. Men var det åtminstone en vacker resa? Jodå, om än kanske inte fullt så oerhört vacker som nämnda morgontidning ville låta påskina. Men kanske är det bara jag som är hårdhjärtad och luttrad och inte förstår mig på skönhetsupplevelser.

Så åter till Lissabon för en halvdag bland slotten i turistfällan Sintra, ett besök som jag här förbigår med tystnad. (Det till synes spektakulära är inte alltid värt besväret.) Med tystnad förbigår jag även den pinsamma glaskrossningsincidenten på crossover-restaurangen på Avenida Marginal. (Förlåt!) Liksom den av misstag beställda kannan sangria till en middag en huttrig kväll i Lissabon. (Jo, det var faktiskt ett misstag.) Och inte heller finner jag det värt att berätta om det lyhörda hotellet Americano Inn Rossio och det där alltför tidiga uppvaknandet orsakat av en kammarkör från Enköping. (Inte en kyrkokör från Tranås, vilket jag tidigare har hävdat.) Allt kan väl inte vara en all inclusive-dans på rosor under en semesterresa. Misslyckanden och besvikelser kan ju vara just det som man minns om hundra år. Och så den tidigare nämnda sangrian i Coimbra då. Ett fullgott skäl till att en dag återvända till Portugal.

 

Read Full Post »

Ibland drivs jag av någon sorts vilja att göra något som är lite ovanligt, något som inte alla andra människor har gjort. Inte vet jag vad det ska vara bra för. Man åker ju till exempel inte på semester för att tillfredsställa någon annan än sig själv. Man leker inte kurragömma med tigrar eller simmar med kobror för att ha något att skryta om vid nästa parmiddag. Det är liksom ingen tävling. Vilket för all del inte hindrar att det ändå är roligt att färdas lite utanför de allra vanligaste rutterna. Nu senast har jag befunnit mig i Portugal. Skulle det vara så annorlunda? Folk verkar ju fara till Lissabon titt som tätt och går det inte direktflyg dit från Stockholm med internet ombord för 199 kronor tur och retur? (Nej, det gör det inte!)

Men ett land är inte dess huvudstad – och tanken var att från Lissabon nästan omedelbart fara upp till Porto och ha den staden som bas för spontana dagsutflykter. Spontanitet är dock inte alltid svenskens i gemen starkaste gren, varför det redan i förväg bestämdes att ett besök i den lilla staden Tomar gott kunde avläggas. Handen på hjärnan, hur många har egentligen varit i Tomar? (Jaså, jaha, men det struntar väl jag i!) Det är i alla fall den lilla staden där järnvägen slutar. Den lilla staden som nås med ett mycket långsamt tåg som stannar vid 242 stationer på vägen. Den lilla staden som kan skryta med att ha ett av Portugals världsarv. Den lilla staden som vid närmare betraktelse visade sig vara inte fullt så liten som den i förstone gav intryck av att vara.

20160703_093736 (2)I denna likväl pittoreska stad ligger också något som kallar sig Palacio Conde de Ferreira, en 1700-talsherrgård som fortfarande är privatägd men där ägaren upplåter rum för resande för att dryga ut kassan och därmed kunna behålla huset. Det är en typ av boende som utgör en oemotståndlig lockelse på en sådan som jag – åtminstone när priset är så överkomligt som här. Men nog känns det egendomligt när man har letat upp huset och upptäcker att ingenting skvallrar om att där bedrivs pensionatsverksamhet. Inte en enda skylt. Tre portar att välja på – alla låsta. Vi knackar på. Vi ringer på den av dörrarna som har en ringklocka. Ingen öppnar. Ett fönster står öppet i en av övervåningarna. I övrigt inga livstecken. Solen gassar och ändå är stämningen olycksbådande. Jag letar upp telefonnumret och ringer. En man som talar perfekt engelska svarar efter ett par signaler och meddelar att han kommer om ett ögonblick – och det gör han. Vi träder in i den mörka hallen.

Diniz, mannen som äger och driver stället, berättar som hastigast om huset och visar några bilder på hur stor gården en gång har varit. Nu är den – nästan – ett hus bland andra i utkanten av staden, bara lite större. Han avhåller sig från den långa utläggning som han tydligen ibland kan hänge sig åt, kanske för att han inom kort ska bege sig till marinklubbens jubileumsfest som råkar äga rum just den här dagen. Det är också anledningen till att han bara har två gäster den här lördagen. Med det menar han oss och två till. Pontus undrar om de andra gästerna är levande eller kanske ständiga gäster i huset sedan urminnes tider. Lite av den känslan ger huset. Vi visas upp för en trappa och får en kort visning av frukostrummet och en öppen loggia som vetter ut mot den inhägnade trädgården. I en salong med en öppen spis som ett tioårigt barn kan gå raklång in i står en leende kvinna och dammsuger. Det är hon som ska ge oss frukost klockan nio nästa morgon.

Vi visas upp för en skev och knarrande trappa som väcker tankar om en bråd död orsakad av brutna nackar. Men vi når våningen där vårt rum ligger. Det är ett mycket vackert, ljust och rymligt rum med trägolv. En byrå med vidhängande spegel visar med tydlighet hur mycket golvet lutar. Spröjsade fönsterrutor ovanför dörrarna släpper in ljus från (eller är det till?) angränsande rum. Så får vi även en visning av en intilliggande mörk salong som är ett slags gemensamhetsutrymme med ännu en stor öppen spis. Hit får man gå om man behöver wifi. Moderniteten krockar med det åldriga, med de slitna möblerna och de gamla böckerna i de snidade bokhyllorna. På ett bord står ett schackspel som känns märkligt olycksbådande. Vilka sitter där och spelar på nätterna? Nyckeln till vårt rum är 20 centimeter lång. Vi bryr oss inte om att låsa när vi går ut för att slå runt på stan.

IMGP7968 (2)

Som sagt. Tomar ståtar med ett av Portugals världsarv, ett kloster vid namn Convento de Cristo. Det ligger högt över staden, bakom regelrätta fästningsmurar. Om man är ambitiös så promenerar man den genaste vägen med en lutning på cirka 80 procent. Om man har tur så når man sitt mål. Härifrån ser klostret inte så märkvärdigt ut; det mest avvikande är ett bastant, runt torn med ett par klockor i. Det här går man väl igenom på tjugo minuter? Om man hyser något intresse för dylika byggnader. Annars halva tiden. Men man bedrar sig. Komplexet är stort och man förstår aldrig riktigt var man befinner sig eller hur man ska hitta ut. Här finns allt. Ett stort och praktfullt refektorium, en enorm dormitorieavdelning som måste mäta minst 200 meter i längd, en stor köksavdelning, ett necessarium (smaka på ordet – ja, det är latrinavdelningen), inte mindre än fyra olika atrier med klostergångar – som dessutom är i minst två våningar… Och så höjdpunkten, själva klosterkyrkan med dess märkliga charola, tempelriddarnas befästa 1100-talskyrka som består av en hög rotunda i en annan rotunda. På 1500-talet inkorporerades den i den nuvarande kyrkan och förvandlades till dess kor. Det var också då som charolan dekorerades med de skulpturer och målningar som kan skådas än i dag. Märklig arkitektur. En känsla av att omedelbart förpassas nära 900 år tillbaka i tiden. Och vem vill inte beträda mark som en gång Tempelriddare har klivit runt på?

20160702_180238016_iOS (2)Men varför dröja kvar i 1100-talet när man kan slå sig ner på ett torg och beställa en espresso och titta på det slöa folklivet? Egentligen har vi tänkt leta upp en av de tuk-tukar som enligt turistbyrån ska finnas på detta torg och medelst den och dess förare för en billig peng ta oss till den fem kilometer långa 1500-talsakvedukt som finns strax utanför staden. Men si! Inga fordon finns där. I alla fall inte för närvarande. De dyker dock upp något senare under tutande och skrikande, fulla av möhippekvinnor och den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara. Exotiskt! Jag undrar vad möhippa heter på portugisiska. Men mest är jag glad över att detta ystra sällskap nöjer sig med att fotografera sig framför 1400-talskyrkan som pryder torget och inte rusar in i byggnaden under pågående mässa. Jag inbillar mig att det inte bara hade varit exceptionellt pinsamt utan även direkt förödande för den blivande bruden. Även utan sällskap av den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara.

IMGP8022 (3)Vi äter en middag på en restaurang där servitören två gånger skämtar om att utsikten är bättre än maten – vilket den faktiskt är. Till det grillade fläskköttet serveras fredagsmyschips. Vi återvänder till vårt palats. Nu är porten öppen. Den står till och med på glänt, kanske för att skuggan av husets härskare lätt och ljudlöst ska kunna ta sig in – eller ut. Den sneda och lätt knarrande trappan hotar fortfarande att störta samman, men vi når vårt vänliga rum utan missöden. I wifi-rummet står schackspelet fortfarande orört. Utifrån staden hörs portugisiska folksånger. Den detaljen låter som hämtad ur ett resereportage i Svenska Dagbladet, men det är faktiskt alldeles sant. Någon sorts festival tycks pågå, ty vi mötte tidigare en lång kortege av människor i ålderdomliga kläder som spelade på diverse musikinstrument och sjöng. Kanske förberedde de ett människooffer.

20160703_080125248_iOS (2)Men det går bra att sova i det vänliga rummet. Inga nattliga knackningar på dörren. Inga ljud av Dödens schackdrag från det angränsande wifi-rummet. På morgonen tassar vi ner till frukostrummet och hoppas att frukosten serveras punktligt. Vi har nämligen ett mjölktåg att passa. Och där står det stora bordet, praktfullt dukat med en dignande brödkorg och tennljusstakar och tennkannor och vackert porslin. I de stora vitrinskåpen står åldriga glas och tallrikar som åtminstone ser ut att vara från tidigt 1800-tal. Taket pryds av något som förmodligen är släktvapnet. Den leende kvinnan från i går dyker upp och berättar på perfekt engelska att vi hittar bacon, ägg och kaffe på ett litet sidobord och undrar om vi behöver något ytterligare. Det gör vi inte. Det räcker så bra. Hon glider in i köket och jag hinner få en snabb glimt av det. Jag vill gärna se hur det ser ut, men kommer mig inte för att fråga. Senare hittar jag en bild av det – och upptäcker att det ser ut som jag vill.

20160702_165404Vi lämnar vårt palats och beger oss till den mer prosaiska järnvägsstationen. Mannen i luckan talar en utmärkt engelska och berättar att den färdväg vi har tänkt oss, med byte i Entrocamento, vore som att delta i Paris-Dakar-rallyt. Vi ska byta tåg i Lamorosa (smaka på namnet) och därmed basta. José, ty han heter så, har en gång besökt Halmstad och tittat när Benfica spelade en match där. Han nämner en svensk fotbollsspelare och vi låtsas känna igen namnet för att göra honom glad. När män av olika nationaliteter möts talar man om fotboll. Det är vår tids religion och gemensamma intresse. Det första är jag säker på – det senare inbillar sig många. Jag är inte en av dem. Men Tomar hatar jag inte för det. Tomar är tvärtom en av de där platserna där jag kan tänka mig att bo, om jag bara slipper äta chips till middag.

 

 

Read Full Post »

Så här semestrigt borde livet egentligen alltid vara. Men man kan nog vid närmare eftertanke inte i evighet bekymmerslöst släntra runt i en dräglig temperatur och sakna egentliga mål och när som helst slå sig ner på en uteservering och få sig något kallt, gott och billigt till livs. Man skulle tröttna. Det är åtminstone vad jag tror. Men en tid går det alldeles förskräckligt utmärkt. Faktiskt så utmärkt att jag inte riktigt tror på vad jag nyss skrev. Först tror man en sak och sedan tror man en annan sak; det går fort att ändra sig ibland. Det går ibland även fort att förflytta sig såväl i geografin som i sinnesstämningen.

Denna tjugosjunde vecka under det femtionde året inleddes med en fortsatt vistelse i Portugal, men precis som jag lovade förra veckan så lovar jag nu att återkomma till detta land och denna vistelse i en särskild och fristående betraktelse. Det kan så att säga bli för många rätter på smörgåsbordet annars. Den nämnda semesterresan avpassades nämligen så att jag skulle hinna hem till ett evenemang som jag inte ville missa: en konsert med det för ett enda tillfälle återuppståndna Uppsalabandet Big fish. I min ålder tycker man om nostalgikickar. I min ålder uppskattar man även egokickar. Denna konsert utlovade båda delarna.

IMGP8224 (2)

Den gamla loggan lever än.

Big fish. De är en del av mitt liv. Jag följde dem från de första stapplande stegen. Jag videofilmade deras allra första (?) spelning med hjälp av en hyrd otymplig videokamera. Kanske finns filmen kvar någonstans i ett hemligt Big fish-arkiv i ett numera fullständigt omöjligt videoformat. Jag såg otaliga konserter med dem på ungdomsgårdar, talangtävlingar och liknande. Jag tog oskarpa fotografier av dem. Och emellanåt stack jag till dem texter som jag hade skrivit, med förhoppningen om att de skulle sätta musik till dem. Och det gjorde de med den äran. Där kommer naturligtvis egokicken in. Det var alltid en härlig känsla att höra de egna orden framföras från scenen och en alldeles särskild kick när de dessutom hamnade på skivor. En stunds berömmelse, lite i skymundan. Åtminstone i det egna huvudet. Två gånger fick jag dessutom äran att stå på scenen med dem. En gång på basklarinett i en låt som jag inte minns titeln på. Det spelar ingen roll, jag hördes ändå inte. En gång på sång och munspel i en ganska speciell tolkning av Bob Dylans Meet Me in the Morning på hans 50-årsdag. Det var förmodligen ett helt obegripligt framträdande för ungdomsgårdspubliken.

Men 20 år senare har alltså Big fish lyckats fylla Katalin i Uppsala, en lokal som rymmer sisådär 500 personer. Jag måste erkänna att jag blev överraskad. Jag måste erkänna att själva händelsen tycktes vara större än jag kunde ana. Var kom alla de här människorna ifrån? Hur kan man efter tjugo års tystnad locka en så stor publik? Förmodligen förstod jag helt enkelt aldrig att Big fish hade en stor publik när det begav sig. Jag menar inget nedsättande med det – det bara blir så ibland. Man förstår inte. Och när man står där i publiken i en ängslig skinnjacka bredvid människor som man inte har träffat på många år och bredvid människor som är helt okända, och redan i inledningen får höra en av sina egna texter från scenen och inser att åtminstone ett par hundra människor sjunger med för full hals, ja då infinner sig en obeskrivlig känsla av välbehag och stolthet. Hela texten kan de. Och då är det ändå ingen ”sommartider hej hej och sandaler av plast”-text, utan något långt mer komplext, om jag nu får säga det själv. Förunderligt är det. De har förvisso ingen aning om vad texterna egentligen betyder, de har ingen aning om tillblivelseprocessen, vad som ligger bakom. De vet inte att den eller den texten är kraftigt influerad av Cornelis Vreeswijk eller Folk och Rackare eller Steeleye Span eller en bok av Foucault. Men det spelar ingen roll. Publiken gör sin egen tolkning och det är så det ska vara.

hopkin024 (3)

Akustisk spelning någonstans för länge sedan.

Det är tight, tungt, välavvägt. Imponerande proffsigt. Och på sätt och vis obegripligt. Det känns nämligen som om de tjugo år som har gått inte alls har gått. Det är som om ett väloljat maskineri bara har stått och malt på i två decennier. Inte en tillstymmelse till rost. Publiken får vad den vill ha. Jag får till min glädje höra Ballad om natten, David Gieses i mitt tycke finaste text. Mitt namn nämns från scenen, jag blir presenterad som textförfattare till flera av de låtar som framförs. Jag spricker nästan av stolthet och glädje och blir faktiskt en aning rörd, men lokalens dunkel döljer det effektivt. Jag håller mig gärna ute i periferin, men det är skamlöst roligt att få ett offentligt erkännande. Efteråt kommer två människor fram och tar i hand och säger ”bra jobbat” respektive ”kul”. Jag har aldrig sett dem förr. Även andra som jag inte trodde kände till min existens, men som jag själv har koll på, kommer fram och hälsar. Det är lite som en klassåterträff, men utan obehag, utan pinsamheter. Det här var suveränt bra på alla plan. Det här kommer jag att minnas, och det tackar jag för. Det har varit en bra vecka.

*************************

Hycklerivisa live på Katalin.

Läs gärna även den tidigare texten om en Big fish-text.

Och varför inte också läsa recensionen i UNT?

 

Read Full Post »

Vissa veckor drabbas man av skrivtorka. Andra veckor har man mängder av saker på hjärnan, men alltför små möjligheter att uttrycka dem. Det här är en sådan vecka. Det är helt enkelt svårt att skriva en novell med hjälp av en mobiltelefon. Man är i min ålder inte lika flink med fingrarna som tonårstjejer är. Sätt mig dock framför ett vanligt tangentbord och jag slår dem med hästlängder. Ja, jag är både fördomsfull och självgod.

Nå. Jag befinner mig i Portugal. Jag kunde ha befunnit mig i till exempel Ullared, men föreställde mig att Portugal kunde vara intressant. Och kanske klimatmässigt drägligare. Dock är 30 grader något för mycket – särskilt utan ständig tillgång till sangria. Men vad gör man inte för att avverka några världsarv som man inte visste fanns? Vad gör man inte för att åka mjölktåg till små pittoreska städer vars existens man som europé skam till sägandes inte hade en aning om? Man får helt enkelt lida lite för att leva i illusionen att man har gjort saker som INGEN i bekantskapskretsen gjort. För det är ju det livet går ut på, eller hur?

Nå en gång till. Om denna vistelse i detta land i den Europeiska Unionen ämnar jag återkomma efter hemkomsten, då fingrarna finner ro och kan dansa fram på ett större och svalare tangentbord. Detta med eller utan sangria.

Read Full Post »