elbrundino

Färgglada Båtar i Cretinias hamn
Foto: Jesper Kolkebratt

När fotograf Jesper och jag anländer till den lilla byn Acquazzone har dagens sista färja till ön Copriletti redan avgått. Lyckligtvis träffar vi fiskaren Giovanni som erbjuder sig att ta oss med i sin båt. Havet ligger lugnt och stilla i skymningen och vi tvekar inte att anta erbjudandet, trots båtens litenhet. Giovanni berättar att han är på väg hem till familjen i Cretinia efter en lång dag ute på havet. Cretinia är också vårt mål. Det är Coprilettis näst största stad, vilket kan låta imponerande, men då ska man veta att ön bara har cirka 23 000 invånare och att de flesta inte bor i städerna – om man nu kan kalla dem det. Klockan är närmare nio på kvällen när vi puttrar in i den lilla hamnen där de färggranna fiskebåtarna ligger uppradade och guppar stillsamt. Fullmånen blänker i det nästan svarta vattnet. Giovanni hjälper oss av med våra väskor och pekar ut vårt hotell som bara ligger ett stenkast  därifrån. Vi tar adjö av honom med en förhoppning om att snart få träffa honom igen.

Man räknar med att Copriletti har varit bebodd sedan cirka 1800 f Kr eftersom man har hittat boplatser efter praetiterna, ett av de närmast mytiska folkslag som sägs ha utvandrat från Ostyrien vid ungefär den tiden. Det var ett herdefolk som livnärde sig på sina nötgetter, capra noce, och fiske. Nötgetterna finns bara här och på den lilla grannön Tendevelluto. Praetiternas bostäder var ett slags avlånga torn byggda av sten och lera. På norra delen av ön finns två rekonstruerade gårdar som kan besökas under sommarhalvåret. Där finns även det största beståndet av nötgetter. Man bör inte missa att smaka den gudomliga nötgetsosten som är som allra bäst i slutet av juli.

Signora Giannas hotell i Cretinia – stadens enda
Foto: Jesper Kolkebratt

Signora Gianna som driver stadens lilla hotell är en vänlig men bestämd dam med håret uppsatt i knut i nacken. Hon påminner lite om Teskedsgumman, fast större. När hon visar oss våra rum berättar hon att hennes morfar har bott här i fem generationer medan hon själv inte tog över hotellverksamheten förrän 1938. Men det märks att hon ändå är mycket stolt över sin verksamhet. Storheter som Einstein, Fellini, Marcello Mastroianni och vår egen Anita Ekberg har alla bott här. Fotograf Jesper får ett rum som Arturo Toscanini bodde i en hel vecka 1950. Här sitter verkligen historien i väggarna. Från våra fönster har vi utsikt över ett av stadens små torg där vattnet i fontänen stilla porlar. Trots den ganska sena timmen är det fullt av folk på restaurangerna runt torget. De äter grillat kött, grillade grönsaker och tomat- och mozzarellasallad medan de dricker av det lokala vinet och diskuterar dagens händelser. Några sjunger folkvisor och berättar historier för varandra till sent in på natten. Fotograf Jesper och jag nickar mot varandra i samförstånd – det märks att vi är på Copriletti.

Dagen därpå utforskar vi Cretinia. Det går ganska fort, men här finns ett sevärt stadspalats från 1500-talet och mitt i en labyrint av smala och uråldriga gränder reser sig en märklig katedralliknande kyrka med hela nio torn. Vi klättrar upp i tornen för att titta på den magnifika utsikten över staden, havet och landsbygden. Man ser nästan hela ön härifrån. Men trots sin blygsamma storlek är staden mest känd för sin shopping. Här finns allt man kan tänka sig – till mycket rimliga priser. Vi börjar med att titta in hos handlaren Giovanni på Via Subito 65. Han driver stadens bästa och äldsta prosciutteria. Den har legat på den här adressen sedan 1856, då den flyttade hit från grannfastigheten. Ingen vet egentligen hur gammal rörelsen är. – Kanske grundades den av praetiterna, skrattar Giovanni och bjuder oss att smaka av den lokala specialiteten, nötgetsskinka. Den smakar superbt, i synnerhet tillsammans med det lokala vinet som han generöst häller upp åt oss. Innan vi går ger han oss en stor bit skinka och citerar ett stycke ur Ordspråksboken. Medan vi begrundar det intar vi varsin espresso och biscotti på det lilla caféet på andra sidan gatan. Innehavaren Giovanni rostar sitt kaffe själv och hävdar att det är det godaste på den här sidan Ekvatorn. Vi är benägna att hålla med.

De unika nötgetterna
Foto: Jesper Kolkebratt

Förvånande nog kan Copriletti stoltsera med ett järnvägsnät. Det är inte särskilt omfattande och tågen är långt ifrån moderna, men det är ändå ett bra och populärt sätt att färdas på. Det är inte många som har bil på ön. Fotograf Jesper och jag ska ta tåget till den lilla staden Pucco som ligger på ostkusten, cirka sju mil från Cretinia. Vi tror knappt våra ögon när det lilla tåget rullar in på stationen – ett så näpet tåg trodde vi knappt fanns. Men även om det är litet och går långsamt så är det en trivsam resa, om än inte särskilt bekväm. Man har gott om tid på sig att verkligen ta in landskapet. Vi passerar små välmående byar, betande djur, olivlundar, bergstoppar och äldre damer. En kvinna har sina höns med sig i en bur och bjuder alla på ägg. Stämningen är gemytlig och man sjunger folksånger och berättar historier för varandra. Alla tycks känna alla och snart känner vi att även vi är accepterade. Plötsligt reser sig en man i hatt upp, vänder sig mot oss och ropar: capra noce! Och mycket riktigt, där ute på slätten vandrar några livs levande nötgetter. Alla i tåget skrattar av förtjusning. När vi når fram till slutstationen Pucco är vi alla vänner för livet.

Pucco sett från berget Noncostretto
Foto: Jesper Kolkebratt

Pucco är Coprilettis badort par excellence. Den tiotals meter långa stranden med finkornig och mjuk sand inbjuder verkligen till bad och är ofta fullbelagd. Men om man bara går några hundra meter norrut så är det lätt att hitta en alldeles egen skyddad paradisvik för sol och bad. Man kan även hyra en moped. Här träffar vi det äkta paret Giovanni och Gianna som säljer Coprilettis allra godaste glass, gelato malcontento. – Men våra mandelkakor gjorda på nötgetsmjöl går inte heller av för hackor, skämtar Gianna illmarigt. Och hon har naturligtvis rätt, man kan inte lämna ön utan att ha smakat dem. De smakar himmelskt, särskilt i kombination med det lokala vinet. Innan vi skiljs åt sjunger de några folkvisor och berättar några historier för oss. I Pucco finns också ett av Europas allra finaste dykvatten. Jag och fotograf Jesper har stämt träff med dykinstruktören Giovanni som egentligen skulle ha tagit oss med ner i de kristallklara djupen där man bland annat kan få syn på den sällsynta Patatum scalare, tetror av caseificio-typ, ja, till och med torsk. Tyvärr visar det sig att dykbåtens ägare, Giovanni, just den här dagen har slut på bensin och dessutom besök av sin svärmor, så vi får vackert stanna på torra land.

Något besvikna men ändå glada beslutar vi oss i stället för att pröva på en av traktens specialiteter: bläckfiskmassage. Det är inte vad det låter som, trots att massage med åtta eller tio armar samtidigt tvivelsutan låter lockande. Nej, här är det vi människor som står för massagen och syftet är att göra bläckfisken mör och god. Massören Giovanni håller till i en pittoresk liten paviljong nere vid strandkanten. Klädd i höftskynke och bakåtslickat hår förklarar han att man inte behöver vara särskilt stark för att massera bläckfisk, det handlar mera om teknik – en teknik som tar två veckor att bemästra och en livstid att glömma. Fotograf Jesper och jag tycker i början att det är en lite slemmig hantering, men upptäcker snart hur roligt det är. 45 minuters massage kostar 8 euro, vilket kan tyckas dyrt men då får man ta med sig bläckfisken hem efteråt.

I Pucco finns det två hotell med vardera fyra rum. Giovanni (dykinstruktören) har rekommenderat Albergo Piacevole som dock visar sig vara fullbelagt. Vi går därför tvärsöver det lilla torget till Albergo Ripugnante, där vi tas emot med öppna armar av signora Gianna som visar sig vara syster till vår hotellvärdinna i Cretinia. Vi skrattar hjärtligt en stund åt sammanträffandet innan vi får betala våra rum i förskott. Det är inte dyrt att bo på hotell på Copriletti, men här är det nästan ofattbart billigt: 4 euro per person, och då ingår lakan. Från våra fönster har vi utsikt över ett av stadens små torg där vattnet i fontänen stilla porlar. Trots den nu ganska sena timmen är det fullt av folk på restaurangerna runt torget. De äter grillat kött,  grillade grönsaker och tomat- och mozzarellasallad medan de dricker av det lokala vinet och diskuterar dagens händelser. Några sjunger folkvisor och berättar historier för varandra till sent in på natten.

Giovanni
Foto: Jesper Kolkebratt

Man hinner inte utforska hela Copriletti på fem dagar, inte ens på tre dagar. Vill man se hela ön så rekommenderas ett återbesök, varför inte i oktober? Då man kan se vinbönderna förnöjt gå bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmaka årets skörd av det lokala vinet. Man kan också besöka ön i mitten av juni, då dess välbekanta pastafestival äger rum. Då pryds varje liten by med girlanger och kulörta lyktor och man har en unik chans att se hur den berömda vänsterhandsrullade cannelonin tillverkas. Vill man få den serverad på helt rätt sätt så ska man besöka signora Giannas pasteria i den lantligt charmiga byn Pazzo i Coprilettis nordöstra hörn. Det är sannerligen värt besväret, för hennes ravioli con capra noce är en smakupplevelse som man aldrig glömmer, i synnerhet om den serveras med ett stort, vältempererat glas av det lokala vinet. Men det får bli en annan gång. Vårt besök på Copriletti närmar sig obönhörligen sitt slut och det är dags för fotograf Jesper och mig att ta färjan eller kanske en fiskebåt tillbaka till fastlandet och nya äventyr. Men vi ska alltid minnas de färgstarka människorna på denna charmiga paradisö där det finns något för alla.

Read Full Post »