Jag ägnar mig emellanåt åt att delta i ett så kallat quiz som går av stapeln via mobiltelefon. Om man vill stava quiz lite svenskare så kan man skriva ”kviss”. Många tycker säkert att det ser idiotiskt ut, eftersom en utbredd uppfattning är att allt ser bättre ut på engelska. Jag påpekar det, eftersom det råkar ha viss relevans för det jag tänkte avhandla. Ett bra sätt att undvika problemet är förresten att kalla det frågesport i stället. Det är ett bra ord som avslöjar rätt väl vad det handlar om. Men i alla fall. Man blir inte rik på den där frågesporten – såvida inte potten är väldigt stor eller alla ens motspelare är väldigt obegåvade. Det fungerar dock som tidsfördriv, och som irritationsmoment. ”Irritationsmoment?” tänker nu den intresserade läsaren. Jaha. Varför spela om det är irriterande? Ja, det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Jag antar att jag helt enkelt är förtjust i att bli lite upprörd emellanåt.
Jag kan ju tycka att man bör vara hyfsat allmänbildad om man ska leda en frågesport. Det ger lite mer pondus, liksom. Tänk er Jeopardy med en fullständigt obildad och opåläst Magnus Härenstam. Det är svårt. Men den här frågesporten leds tyvärr ofta av människor som är alldeles för unga och alldeles för obildade. Eller… de har säkert bildning på något område, men det räcker inte. De saknar bredd. Det är i och för sig ett ganska vanligt problem i dag. Allmänbildningen är på tillbakagång. Eller också har allmänbildningen liksom omdefinierats. Folk kommer undan med att säga: ”Jag är för ung för att veta sånt.” Eller: ”Det där är inget vi har fått lära oss i skolan.” Som om all kunskap man inhämtar ska inhämtas i skolan och att man sedan är fullärd. Det känns lite som om nyfikenhet är en egenskap som inte riktigt finns längre. Får man inte något serverat så behöver man inte anstränga sig.
Ofta handlar min irritation – som vanligt – om språk. Jag råkar ju vara språk- och ordintresserad, och därför gör det lite extra ont när folk inte har en aning om hur väldigt vanliga ord uttalas. Eller när exempelvis franska eller tyska eller spanska namn uttalas fullständigt åt skogen. Alla kan förstås inte kunna alla språk, men borde man ändå inte ha ett hum om hur de låter? Borde man inte känna till vissa grundläggande uttalsregler? Men nej. I stället drar man till med hur man tror – eller vet – att ord och namn uttalas på engelska! Hur uttalas till exempel Maurice Ravel? Jo, naturligtvis ”Måris Rejvel”. Hur uttalas Mont Blanc? Just det. ”Maund blänk.” Inte ens grundläggande svenska uttal har man koll på. Grundämnet litium. Hur kan det uttalas? Jo, ”lithium”, förstås. För det låter ju mycket bättre på engelska. En aning ironiskt, med tanke på att grundämnet upptäcktes av en svensk.
Och när det frågas om vilket som är ett annat ord för åttahörning (pentagon, hexagon eller oktogon) så uttalar frågesportsledaren ordens sista led på samma sätt som man uttalar ”zon” eller ”jon”. Och avslöjar sedan det rätta svaret och lägger till: ”Eller octogon, som det heter på engelska. Det låter ju lite tyngre på engelska.” Jaså, det gör det? Och när man frågar vilken ätt Ludvig XIV tillhörde så är ett av alternativen Bourbon. Naturligtvis uttalat som namnet på den amerikanska whiskeyn. (Och Valois uttalas självklart ”Vällois”.) Alltså, den här fixeringen vid den företrädesvis amerikanska kulturen och den företrädesvis amerikanska engelskan gör mig galen. Det är som om folk verkligen, verkligen tror att USA är mallen för allt.
Ett exempel till: ”Vad tappade Askungen på balen?” Jag struntar i att redogöra för alternativen, för de är oviktiga i sammanhanget. Det viktiga är det extremt förutsägbara tillägget: ”Askungen, alltså. Eller Cinderella, som hon ju heter i Disneys original.” Va? Varför i all världen är det nödvändigt att tala om vad Askungen heter på engelska? För att Askungen är ett namn som en försvinnande liten del av Sveriges befolkning har hört talas om? Och varför inbillar man sig automatiskt att Askungen är något som Disney har hittat på? Jo, för att man saknar allmänbildning. Man bryr sig inte om att kolla upp saker innan man låter munnen gå. Men vem är jag att gläfsa? Jag har till exempel ingen aning om vad medlemmarna i familjen Kardashian heter. Och den kunskapen är väl dagens allmänbildning. Jag borde verkligen skämmas.
Archive for the ‘Språk’ Category
Allmänbildningsslöhet
Posted in Allmänt, Språk, tagged allmänbildning, Askungen, Bourbon, Cinderella, Disney, frågesport, Kardashian, Ludvig XIV, Mont Blanc, quiz, Valois on 9 juni 2021| 3 Comments »
Alla dessa verktyg
Posted in Okategoriserade, Språk, tagged fogsvans, fuchsschwanz, hammare, hyvel, hyvens, inte en syl i vädret, juustohöylä, osthyvel, pryl, rubank, skölp, skomakare gustafsson, syl, träslöjdslärare, vem älskar yngve frej, verktyg on 9 mars 2021| Leave a Comment »
Jag är en dålig järnhandlarson. Ganska opraktisk. Är rädd för att skära mig eller slå mig på tummen. Men jag har i alla fall ganska många verktyg. Ibland begår jag misstaget att tro att allt liksom ska falla på plats om jag bara har verktygen. Och då menar jag verktyg i alla möjliga bemärkelser, alltså även till exempel ordbehandlingsprogram. Dylika behöver man inte vara rädd för att skada sig på. Men nu tänkte jag orda lite om verktygsverktyg. Sådana som man snickrar och borrar och halverar och putsar och har sig med. Jag tänkte närmare bestämt uppehålla mig vid ett favoritämne, nämligen etymologi. Var kommer alla dessa märkliga benämningar ifrån?
Hammare, till exempel. Varför heter det så? Det enkla svaret är att det naturligtvis kommer av att man hamrar med den. Men eftersom det är ett löjligt svar så ber jag i stället att få påpeka att grundbetydelsen egentligen är sten. En stenkulle kallas också hammare. Och här får man alltså tänka sig att den äldsta formen av hammare var en sten. Man behöver inte ens tänka sig det. Det var helt enkelt så. I dag är hammaren oftast av metall – och för den som eventuellt nu börjar mumla om träskaftet så vill jag påpeka att det är just ett skaft och inte själva hammaren.
Hyvel är ett skojigt ord. Det råkar dessutom vara mitt favoritverktyg, men då med förleden ost-. Fast egentligen borde osthyveln heta västhyvel, emedan det är en norsk uppfinning. Om den hade uppfunnits i Finland så hade det stämt bättre, men där heter den i stället juustohöylä och har ingenting med väderstreck att göra. Men var kommer själva ordet hyvel ifrån? Jo, det anses komma från tyskans hobel, hübel eller höbel. Vad det betyder är dock lite oklart. En teori är att redskapet har fått sitt namn efter själva resultatet av hyvlingen: hubal – ”liten hög”. Och så kan det ju vara ibland. Somliga tror att man kan vara ”hyvelns” (t.ex. en hyvelns grabb), men det är fel. ”Hyvens” heter det, och det kommer – apropå Finland – från finskans hyvä, som ju betyder ”bra”. Högst logiskt.
Rubank är en typ av hyvel. Jag nämner den mest för att den ingår i ett av mina favoritcitat från en svensk bok och film, nämligen ”Vem älskar Yngve Frej”. Hur lyder då detta citat? Jo, som följer: ”Hon vet nog fan vad en rubank är.” Det är skomakare Gustafssons sätt att uttrycka att den där tjejen från stan som har dykt upp på hans gård antagligen inte är helt bakom flötet. Om man vet vad en rubank är så är man bildad. Rubank låter lite som en rysk oligark, men ordet har troligen med tyskans rauh (”grov” eller ”ojämn”) att göra.
Skölp är ett märkligt ord. Det låter liksom fullständigt påhittat av någon som har fantasi, men inte nödvändigtvis god fantasi. Fast så är det förstås inte. Det anses härstamma från tyskans schulpen, som betyder ”gräva i sten eller trä”. Ständigt denna tyska. Om man vet att det är ett verktyg som kan användas till att gröpa ur något med så ligger det ju nära till hands att man kopplar det till verbet ”skulptera” också. Sculpere på latin. Det alternativa namnet håljärn tycker jag är lite tråkigt, så det glömmer vi.
Pryl. Det här är ju ett fantastiskt användbart ord. Nästan alla föremål är en pryl. Om de inte är en mojäng, förstås. Fast en träslöjdslärare blir förmodligen topp tunnor rasande om man exempelvis kallar en rubank för en pryl. För i träslöjdssammanhang är förstås en pryl ett specifikt verktyg som man kan sticka sina medmänniskor med – om man är lagd åt det hållet. Nu kanske det låter som om min fantasi löper amok, men det jag skrev nyss är inte så långt från sanningen. Pryl är nämligen en gammal benämning för dolkar och andra stickvapen. Nämnde träslöjdslärare skulle antagligen ånyo bli topp tunnor rasande om verktyget användes för det ändamålet. Etymologin är tyvärr oklar här, men det kan komma från medelnederländskans pryel. Som betyder…dolk!
Sylen är ju lite som prylens vassa lillasyster. Sylen och Prylen. Ett riktigt radarpar. Men rent ordmässigt har de inget med varandra att göra. Syl antas nämligen ha med verbet ”sy” att göra. Med en syl gör man hål i exempelvis läder så att man lättare kan tråckla ihop två läderstycken. Och verbet sy är så fruktansvärt gammalt och finns i så många språk i liknande form att det inte är lönt att gå in på det. I vår vardag är sylen kanske mest använd i uttrycket ”inte få en syl i vädret”. Varför säger man så? Jo, om folk pratar och pratar och pratar så fylls luften med så otroligt många ord att inte ens den tunna spetsen på en syl förmår genomborra ordmassan. Då får man ta fram motorsågen i stället. Vilket helt osökt får mig att avsluta denna lilla genomgång med…
Fogsvansen. Denna utsökta såg (sagu = skära) är ett klassiskt exempel på en ombildning där man har förvanskat ett utlandsord, kanske genom att man har missuppfattat det eller hört fel. Den har ju ingenting med fogar att göra och egentligen inte med svansar heller. Men med lite fantasi så kan man tycka att den ser ut som en svans, nämligen en som tillhör en räv. Och vad heter det på tyska? Fuchsschwanz. Man fattar ju att det lätt blir ”fogsvans”. Superlätt.
Nu får det räcka för den här gången.
Vi måste tänka på turisterna
Posted in Arkitektur, Översättning, Italien, Namn, Språk, Stockholm, USA, tagged Albano, Årsta, Årstafältet, Central Park, Chicago, Frescati, Gamla stan, Globen, Golden Gate, Gustav III, High LIne, Jakobsgatan, London, Meatpacking District, Montebello, New York, Paris, Rom, Sankt Petersburg, Södermalm, Slussen, SoFo, SoHo, SoSo, South of Houston Street, Stockholms Golden Gate, Tivoli, Vasastan, Venedig on 2 januari 2021| 1 Comment »
Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.
Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?
Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.
Willy O’ Winsbury
Posted in England, Historia, Litteratur, Musik, Okategoriserade, Språk, tagged Andy Irvine, Bertrand Harris Bronson, Fairport Convention, Folk & Rackare, Francis James Child, John the Barber, Johnnie Barbour, Lord Thomas of Winesberry, Pentangle, Steeleye Span, Sweeney's Men, Willy O' Winsbury on 31 oktober 2020| Leave a Comment »
Någon gång i slutet av 1960-talet började brittiska pop- och rockmusiker av något skäl intressera sig för gamla folksånger, som förmodligen fram till dess betraktats som extremt mossiga. Varför det då? Tja, om man vill försöka hitta någon form av förklaring så får man kanske gå tillbaka till slutet av 1800-talet och en amerikansk kille som hette Francis James Child. Han ägnade sig bland annat åt att samla in texter till engelska och skotska folkvisor och publicerade dem mellan 1892 och 1898. Men melodierna struntade han i – eller om han möjligen insåg att det var alltför krävande att försöka teckna ner dem. Det blev i stället en annan amerikan, Bertrand Harris Bronson, som tog tag i det musikaliska insamlandet av samma visor många år senare. Och troligen var det väl publiceringen av hans verk 1959-1972 som gjorde att folksångerna fann en ny publik. Det är åtminstone en rimlig förklaring.
Det var ganska vanligt att pop- och rockgrupper plockade in någon folkvisa och hottade upp den lite, eller använde folkmusikinfluenser i sina egna låtar – även i Sverige. Men det fanns också de som kanske lite mer helhjärtat tog till sig de där gamla texterna och melodierna och beslöt att koncentrera sig på dem, ibland kombinerade med egna låtar i liknande stil. Jag tänker på bland annat grupperna Fairport Convention, Steeleye Span och Pentangle. Eller Folk & Rackare i Sverige. På så sätt nådde de gamla sångerna ut till en publik som möjligen annars inte hade nänts lyssna på dem.
Sångerna som plockades fram har ofta hypnotiskt vackra melodier och texter som är både brutala, drastiska och undersköna. Ond, bråd död kan nämnas i en bisats innan man går vidare som om ingenting har hänt. En kallblodig mördare kan framställas som en hjälte. En adelskvinna kan rymma med ett zigenarband för att deras liv är mycket roligare och friare än ett liv på slottet. Gemensamt för nästan alla texter är att de är berättelser – ofta med en moralisk (eller omoralisk!) knorr på slutet.
En av mina favoriter i den här genren, både vad gäller text och musik, heter Willy O’ Winsbury och finns inspelad av en mängd olika artister. Ibland har den en annan titel, för en tjusning med de här gamla sångerna är att de har traderats muntligt och spritts över stora områden. Och då är det lätt hänt att exempelvis namn på personer ändras. Ibland heter den Johnnie Barbour eller John the Barber. Eller Lord Thomas of Winesberry. På samma sätt finns det ett otal olika textversioner – och sången skulle förmodligen kunna göras mycket lång om man satte samman alla varianter. I stället har man sedan slutat av 1960-talet tenderat att framföra en kondenserad version med bara små variationer. Det är ganska naturligt eftersom man plötsligt kunde lära sig sånger genom att lyssna på skivor snarare än genom att försöka minnas orden från något uppträdande.
Willy O’ Winsbury är känd sedan 1770-talet, men kan mycket väl vara äldre. Den moderna, kondenserade versionen tycks vi ha irländaren Andy Irvine att tacka för. Märkligt nog verkar även melodin vara hans förtjänst, för den nedtecknade melodin till Willy O’ Winsbury är faktiskt en annan! Det påstås att Irvine råkade blanda ihop melodierna eftersom de stod efter varandra i boken som han bläddrade i. Om det är sant eller inte spelar inte så stor roll. Texten passade i alla fall som hand i handske till ”fel” melodi – och i dag är det nog ingen som framför den till originalmelodin. Ibland sker lyckträffar.
Men vad jag vill komma fram till är att texten i sig är ganska speciell. Den har åtminstone vissa lite förvånande ingredienser. Att den handlar om en kung och hans dotter är dock inget anmärkningsvärt, ty det gör de här sångerna relativt ofta. Den här kungen, som antingen är kung av Skottland eller England, har i alla fall befunnit sig i fångenskap i Spanien en längre tid. Vi får inte veta hur han hamnade där och det finns så vitt jag vet ingen historisk skotsk eller engelsk kung som varit fången i Spanien, så vi får väl bara acceptera det som berättas här. Så småningom kommer han i alla fall hem, kanske efter att ha betalat en lösesumma. Vid hemkomsten möts han av sin unga dotter, som oftast heter Janet men kan heta andra saker också. Och han får en smärre chock, ty hon är så blek och ser så allmänt eländig ut att han undrar om hon har varit sjuk eller om hon har legat med en man. Det tycks inte finnas några andra alternativ, men man får förmoda att kungen vet att en graviditet minsann kan resultera i illamående.
Dottern hävdar att hennes blekhet och allmänt eländiga uppsyn endast beror på att hon har varit så orolig under pappa kungens frånvaro. Här borde han kanske bli smickrad och rörd, men han tror inte riktigt på vad hon säger och ber henne att klä av sig naken och ställa sig på en stane (en sten, alltså), så att han kan se vad hon har för form på kroppen. Utifrån det kan han alltså avgöra huruvida hon är gravid eller inte. Kanske kan man tycka att det här är en lite obehaglig och konstig scen, men jag vill snarare mena att den på något underligt sätt visar på en ömhet och förtrolighet mellan de två. Dottern gör omedelbart som pappan säger, men inte för att hon är rädd för honom. Man får i stället känslan av att hon förstår att han vill hennes bästa. Och han kan förstås genast konstatera att hon visst är gravid. Men han blir inte arg, åtminstone inte på henne. Dock frågar han vem som är den skyldige. Är det en hertig eller en riddare eller kanske någon av kungens närmaste tjänare som rest före honom från Spanien? Men nej, dottern erkänner utan omsvep att det är Willie O’ Winsbury som har varit framme.
”Jaså, den odågan!” kunde man vänta sig att han ska säga. Men kungen har ingen aning om vem det är. Han låter skicka ut sina ”muntra män” för att hämta Willie – som ska hängas som straff för sin fräckhet. Men när de har fått tag på Willie O’ Winsbury så träder han inför kungen iklädd en vacker dräkt av rött siden, han har gyllenblont hår och mjölkvit hy och för sig med stor värdighet. Och då kommer ännu ett fint ögonblick i sången: Det går upp ett ljus för kungen. Han förstår varför Janet (eller vad hon nu heter) har fallit för frestelsen! Karln är ju så vacker! Insikten resulterar i sångtextens finaste rad, som kungen riktar till Willie:
If I was a woman, as I am a man
My bedfellow you would have been
Alltså:
Om jag vore kvinna, så som jag är man
Skulle jag ha tagit dig till min sängkamrat.
Ska det tolkas som att kungen är bisexuell? Nja, det kanske är att gå för långt i sin tolkning – och att ta på sig lite för moderna glasögon. Kanske är det snarare så att han har ett estetiskt sinne, som därtill är öppet och inte förpestat av en massa konventioner. Men det är inte utan att man undrar huruvida den där textraden betraktades som vågad eller inte på 1770-talet. Sodomi, som det kallades, var trots allt kriminellt i England fram till 1967 och i Skottland till 1981!
Hur går det då för Janet, Willie och kungen? Jo, nu är det ju inte tal om att skicka förföraren till galgen längre. Eller… det kanske det egentligen är, om det skulle visa sig att Willie inte är beredd att gifta sig med Janet. Kungen frågar honom om han svär på att äkta hans dotter, ty i så fall ska han bli herre över riket. Man kan tolka det som att kungen tänker dra sig tillbaka och lämna över riket till sin dotters make. Och jodå, visst lovar Willie att gifta sig med Janet, men – och här kommer ännu ett fint ögonblick i sången – han vill inte ta emot kungens land. I vissa versioner av texten förklarar han att det i stället är Janet som ska ha riket, vilket förvisso rimligen innebär att han ändå får en del av kakan. Men i den vanligaste versionen avslutas texten på ett sätt som är lite mer svårtolkat och gåtfullt, men icke desto mindre mycket vackert:
He’s mounted her on a milk-white steed
Himself on a dapple grey
He has made her the lady of as much land
As she shall ride in a long summer’s day
Alltså:
Han sätter henne på en mjölkvit springare
Sig själv på en apelgrå
Han har gjort henne till härskarinna över så mycket land
Som hon kan rida över under en lång sommardag
Är Willie O’ Winsbury (i den här versionen) kanske en förklädd kung från ett främmande land? Ska kanske den där ritten äga rum i detta potentiella främmande land, snarare än på kungens mark? Hur långt hinner man rida under en lång sommardag? Frågorna är många och jag vet inte hur slutet ska tolkas. Vad tror den ärade läsaren?
************************************************************************
Det finns en rad olika inspelningar av Willie O’ Winsbury, men om man vill lyssna på en eller ett par så kanske de här kan vara bra:
Sweeney’s Men:
https://www.youtube.com/watch?v=d7BoGH0Gcxs
Pentangle:
https://www.youtube.com/watch?v=nwqP_yoszCE
Absolut ingen fara
Posted in Allmänt, Okategoriserade, Språk, Stockholm, Vett och etikett on 6 augusti 2020| 2 Comments »
Jag besöker på min semester ett kafé. Att det sker på min semester har dock inte med saken att göra – jag vill bara skryta lite. Jag ber hur som helst att få beställa något så okomplicerat som en kopp kaffe. Alltså ingen ristretto lungo macchiato corretto breve espresso freddo galao caramel frappucino cappuccino. En kopp kaffe. Snutkaffe, som en person i min vänskapskrets kallar det. Så långt är allt väl. Det går fortfarande att få sig serverad en hygglig kopp vanligt, svart bryggkaffe.
Men så säger det unga biträdet kavat, men samtidigt fullständigt oengagerat: ”Absolut.” Och där börjar tankarna snurra. Jag slår upp ordet ”absolut” i ordboken. Där anges följande betydelser:
1. (adjektiv) oinskränkt, fullständig.
2. (adverb) helt och hållet, ovillkorligen.
Vad betyder då oinskränkt? Jo, något ”vars omfattning inte är begränsad”. Därför tror jag att biträdets ”absolut” möjligen skulle kunna betyda att både påtår, tretår och fyrtår ingår. Ja, egentligen mer än så, men en människa tål inte hur mycket kaffe som helst.
Vad betyder då fullständig? Jo, enligt ordboken något ”som omfattar allt nödvändigt”. I det här fallet borde det innebära kaffebönor och vatten. Man kan nog utöka det hela till att omfatta även kaffebryggaren, elektriciteten, koppen och biträdets arbetsinsats. ”Absolut” skulle då innebära en försäkran om att man inte bara får kaffebönor eller bara vatten eller bara något att dricka ur. Det skulle också kunna vara en kanske något förtäckt påminnelse om hur mycket som egentligen krävs för att jag ska få mitt kaffe. Men då borde biträdet ha låtit lite irriterad, och det gjorde hon inte.
Jag förutsätter helt fräckt att läsaren vet vad ”helt och hållet” betyder på ett ungefär, och går över på till ovillkorligen. Vad betyder det? Jag konsulterar ordboken igen och läser där definitionen ”nödvändigtvis; med nödvändighet”. Och det som är nödvändigt är något som inte får saknas, eller något som krävs, i ett visst sammanhang. Då är vi ju i princip tillbaka och geggar bland bönorna, vattnet och kopparna. Eller är det så att hennes ”absolut” egentligen var en fråga? Ville hon i själva verket ifrågasätta nödvändigheten i att beställa kaffe? Alltså egentligen: ”Måste du absolut ha kaffe? (Jag satt ju här och googlade i lugn och ro.)”
Man kan också förledas att tro att ovillkorligen betyder att man inte ställer några villkor. Och att ”absolut” i det här sammanhanget alltså betyder: ”Jag ska ge dig en kopp kaffe, men då ska du banne mig inte betala för det.” Men det är rent önsketänkande, ty o- framför villkorligen betyder förbryllande nog inte motsatsen, utan motsatsen. Fast nu känner jag att jag har gått vilse i språklabyrinten.
Egentligen var det inte kafébiträdets ”absolut” som bekymrade mig mest. Det där absolutandet har pågått ett tag och jag trodde nog att folk hade slutat med det. Men i själva verket är det nog så att jag har vant mig vid det. Det som bekymrade mig mer var fortsättningen. När den säkert helt förträffliga ungdomen räckte fram min kaffekopp sa jag artigt ”tack”, som man gör. Och då kom hennes svar: ”Ingen fara.”
Jag vill så gärna tro att det är en felhörning (enhörningens avlägsna släkting) som resulterar i det där ”ingen fara”. Kanske tyckte hon att jag sa ”förlåt”? Som i: ”Förlåt att jag störde dig med min fåniga beställning när du satt och googlade.” Men tyvärr har jag hör det där i flera sammanhang. Man säger ”tack” och får svaret ”ingen fara”. Det är därmed som om biträdet liksom vill låta påskina att det inte gör något alls att man kommer och ber dem utföra det arbete de är anställda för. Fast man kanske ändå borde skämmas lite för att man stör. Mycket raffinerat, på min ära.
Eller handlar det möjligen om att lugna kunden? Utstrålade jag kanske en nervositet som kunde tolkas som att jag kände oro över att behöva sitta där och dricka kaffe? Kanske utläste hon i min vilda blick en rädsla för att kaffet skulle vara förgiftat? Eller för att koppen var bemängd med SARS-CoV-2? Eller för att kvinnan med barnvagn i lokalens hörn tillhörde Södertäljenätverket och ville mörda mig? Var det alltså ett utslag av ren välvilja? Problemet är bara att en människa som helt opåkallat väser ”ingen fara” till en annan mycket väl kan ha en allt annat än lugnande inverkan på en i övrigt någorlunda stabil människa.
”Ingen fara.” Ja, jag vet inte…
Jag var ju bara så förskräckligt kaffesugen, och så blev det så här. Det ska tydligen inte vara lätt att dricka kaffe.
Ola Magnell går på Södra Teatern
Posted in Musik, Okategoriserade, Språk, Stockholm, tagged Dimman igen, Elegi, Elin Sigvardsson, Ett hus, Innan elden brunnit ut, Jonatan Stenson, Kliff, Lars Winnerbäck, Lasse Tennander, Lasse Winnerbäck, Lisa Nilsson, Lund, Marie Bergman, Min nye magister, Nattens vind är hemlös, Ola Magnell, Opportunisten, Påtalåten, Rulltrappan, Södra Teatern, Små små ord av kärlek, Stefan Sundström, Stockholm, Tom Waits, Tomma tunnor, Vargarnas vår on 28 november 2019| 1 Comment »
När jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.
Men salongen är helt fullsatt och publiken är mycket entusiastisk. Det är sista anhalten på en lång och uppskattad höstturné med namnet ”Innan elden brunnit ut”. Hur namnet ska tolkas får man antagligen själv bestämma. Spelningarna har genomförts tillsammans med den alldeles utmärkte gitarristen (som även hanterar andra instrument) Jonatan Stenson, men till avslutningsspelningen har utlovats ett fullt band och dessutom gästartister. Kanske bidrar det lite extra till publikens entusiasm. I en fyrtio år gammal recension av en Magnell-spelning säger han att han hellre uppträder med en större sättning bestående av gitarr, bas, trummor och klaviatur. Så det lovar ju gott.
På scenen finns både trummor, klaviatur, ståbas, dragspel och banjo, men när ljuset i salongen släcks dyker bara Jonatan och Ola upp, den senare med viss svårighet – efter en otäck fallolycka i Lund för drygt ett år sedan. De inleder alltså som duo, som de väl har vant sig vid under turnén, och det är bara att konstatera att den ”lilla” sättningen fungerar alldeles ypperligt bra. Ljudet är så fylligt det kan bli med två gitarrer. Och apropå fylligt så är den magnellska rösten imponerande välbevarad och stark, även om den vid ett tillfälle behöver vatten (”Är det nån som har ett glas vatten? Brännvin går också bra.”). Det är dock inget konstigt med det.
Duon framför ett gott antal sånger, nästan så många att man börjar undra om inte det utlovade bandet ska komma in snart. Inte för att den lilla sättningen på något sätt är tråkig, utan för att man är nyfiken på hur det ska låta med ett fullt band. Och till slut kommer musikerna insläntrande mitt i en låt och börjar fylla ut den. Det är ett sympatiskt litet band som inte ägnar sig åt några excesser eller högljuddheter, utan effektivt skapar en trivsam ram kring Magnellmusiken och Magnellorden. Ljudbilden drar åt den som Tom Waits emellanåt brukar bjuda på.
Foto taget vid ett tidigare tillfälle.
Sångerna, då? Jo, det blir ett veritabelt pärlband av både äldre och nyare sånger, inklusive Opportunisten, Ett hus, Vargarnas vår, Elegi, Tomma tunnor, Dimman igen och Nattens vind är hemlös. Och, jodå, vi får höra klassiker som Kliff, den extremt aktuella Rulltrappan, en tågtuffande På snespår och till och med Påtalåten. Det är lätt hänt att artister spelar det som de tror att publiken vill höra, och då är det likaledes lätt hänt att hjärtat inte riktigt är med i framförandet. Men så är det inte här. Ingen av sångerna framförs på ett pliktskyldigt sätt. Vi får dessutom några sånger som (hittills) inte finns på skiva. Där måste jag särskilt nämna Små, små ord av kärlek, som med utgångspunkt från titeln skulle kunna vara en extremt kletig historia, men som på magnellskt vis visar sig vara något helt annat. Den är i stället fylld av en rad ”åt helvete med…”-strofer. Roligt, men också tänkvärt.
Gästartister var utlovade. Det är klart att man sitter och undrar vilka det kan vara. Ola nämner lite i förbigående de två Lassarna Tennander och Winnerbäck, men även Lalla Hansson. Andra kandidater skulle kunna vara Marie Bergman, Elin Sigvardsson eller kanske Stefan Sundström. Det visar sig dock bara vara en gästartist, men en av synnerligen god kvalitet. Jag tror inte att någon i publiken väntade sig att Lisa Nilsson skulle dyka upp, men det gjorde hon. Och det var sannerligen inte alls dumt. Hon visade sig i det närmaste vara uppfödd på Magnell-musik och fick här bland annat tillfälle att framföra Min nye magister i duett med Ola och förgylla konsertavslutaren Innan elden brunnit ut.
Lisa Nilsson tittar in en stund.
Jag lämnade Södra Teatern med en varm känsla inom mig. Men också ett visst mått av frustration över att människor i dag inte riktigt har tiden och tålamodet att ta till sig varsamt och noggrant formulerade ord. Det förefaller mig som om alla budskap i dag ska vara så korta som möjligt och dessutom inpräntas genom tjat. Även sångtexter präglas av den tendensen. Ju tjatigare desto bättre. Det är en tråkig tendens och jag är glad att det finns människor som Ola Magnell, som lägger vikt vid orden och språket och vågar vara både finurlig och smart i sina formuleringar. Han är, det måste sägas, en mästare på det.
Ja men och nej men
Posted in Okategoriserade, Språk, TV, tagged Aktuellt, Carpe Diem, korrespondent, nyhetsankare, Rapport, Trump, TV-meteorologer, Zlatan on 2 november 2019| Leave a Comment »
När man väl har lagt märke till något så är det ofta svårt att glömma det.
Eller annorlunda uttryckt: När man väl har börjat irritera sig på något så är det svårt att sluta. Nu talar jag förstås om mig själv. Andra lever efter devisen: ”Men det är väl ingenting att bry sig om? Livet är kort. Carpe diem. Alla kan bli en Zlatan.” (Vad det där sista har där att göra har jag ingen aning om, men numera ska ju Zlatan vara med i alla sammanhang.)
Nu kommer vi till irritationsmomentet. Jag förmodar att de flesta tittar på Aktuellt eller Rapport någon gång ibland – kanske rent av varje dag? Min lilla åsikt är att det är lämpligt att försöka hänga med någorlunda i vad som händer i världen och då är nyhetssändningarna i allmänhet en bra informationskälla. Men tänk, jag kan inte ens titta på Aktuellt utan att bli irriterad! Just nu handlar irritationen om korrespondenter som blir intervjuade av nyhetsankaret. Jag ska inte påstå att det här fenomenet gäller alla – eller alltid – men väldigt ofta inleder människan som blir intervjuad genom att säga antingen ”nej men…” eller ”ja men…”. Det är ganska märkligt, ty i min språkliga värld innebär båda uttrycken att man liksom opponerar sig mot det som nyss har frågats eller påståtts. Men det de sedan säger bekräftar däremot frågan eller påståendet. Några exempel:
”Nu har mötet avbrutits utan att något avtal undertecknats. Hur överraskande var det?”
”Ja men man måste nog säga att det är ganska anmärkningsvärt.”
”Och vad händer nu?”
”Ja men det är just det. Vad händer nu? Ingen vet.”
”Vad står den här vändningen för?”
”Ja men det var Singapore-mötet som skapade de här goda relationerna…”
”Vad mer har kommit fram i kongressen i dag?”
”Ja men det är explosiva anklagelser som Michael Cohen lägger fram.”
”Vilka följder kan det få för president Trump?”
”Ja men det är praxis i USA att man inte ska åtala en sittande president.”
”Är det här ett sätt för president Trump att visa att det är han som har makten?”
”Nej men man kan väl säga att han vill visa vem det är som bestämmer.”
Det hela blir alldeles extra egendomligt om man utgår från att det är korrespondenten själv som har författat frågorna. Det blir liksom som om vederbörande inleder ett försvar av sitt eget spörsmål. (Här har vi en annan egendomlighet: Efter frågan följer ofta en lite för lång paus innan svaret kommer. Den där pausen kan möjligen bero på en dålig länk, men knappast alltid. Innan svaret kommer hör det dessutom till att korrespondenten ska nicka lite för att visa att vederbörande har förstått frågan som vederbörande själv har författat! Det här är ju inget annat än lätt genomskådad teater.) Ibland kan man till och med höra en antydan till suck, som med lite fantasi skulle kunna uppfattas som: ”Ja men herregud, ska jag verkligen behöva förklara en så simpel sak?” Eller rent av: ”Ja men är du helt dum i huvudet?”
Nu är ju inte jag dummare i huvudet än att jag fattar att det där ”Ja men” eller ”Nej men” egentligen är något annat. Det är ju välkänt att exempelvis idrottspersoner gärna inleder svar på intervjufrågor med ett ”Näääääääääääe…”, men där antar jag att det beror på att de behöver lite extra tid på sig för att hitta ett någorlunda smart svar på frågan: ”Hur känns det?” Så ”Ja men” eller ”Nej men” kan mycket väl vara samma sak. Ett slags markör som säger: ”Jag har förstått frågan och funderar på ett svar, men för att det inte ska bli pinsamt tyst så säger jag ‘nej men’ medan jag funderar.” Jag fattar det. Men det jag inte fattar är vilken funktion den där lilla frasen skulle kunna tänkas ha för en korrespondent, som dels – gissningsvis – har förberett sitt svar mycket noga och dels är helt ensam i bild och får all uppmärksamhet i världen. Med det sista menar jag att ”ja men…” inte kan ha funktionen: ”Hallå, här är jag! Nu är det jag som ska prata.”
Nu ska jag inte bara attackera korrespondenter. Även exempelvis TV-meteorologer och politiker som blir intervjuade ägnar sig mer än gärna åt att inleda med ”nej men” eller ”ja men”, trots att det inte finns minsta lilla element av ”men” i det de sedan säger:
”Det lär vara busväder på gång, Pereric.”
”Ja men det kan bli riktigt regnigt på lördag.”
Det är ett egendomligt maner som gott kunde få försvinna. Fast det är nog för sent. Fråga en kollega eller en vän hur läget är – och du riskerar att få svaret: ”Nej men det är bra.” Det är ju ett ganska märkligt svar, om man besvärar sig med att analysera det.
Nej, det duger förstås inte att diktatoriskt berätta för folk hur de ska och inte ska tala. Även om det bär emot att säga det så begriper jag det. Jag vill mest bara fästa uppmärksamheten på en egendomlig språklig krumelur som jag uppfattar som fullkomligt idiotisk – i synnerhet de TV-situationer som jag beskrivit ovan. Hej då!
En box som inte är en låda
Posted in Översättning, Okategoriserade, Språk, tagged Alviksträsk, awesome, awkward, crisp, deals, hack, marketplace, nine-dot puzzle, oh my god, språkpolis, tänka utanför ramarna, Thinking outside the box, topnotch on 3 december 2018| Leave a Comment »
Språket är en härlig uppfinning. Genom ett visst mått av kreativitet kan man skapa så gott som vilka konstruktioner som helst med hjälp av språkets byggstenar. Slutresultatet kan bli elegant eller fult eller liksom inget särskilt. Somliga människor bryr sig kanske lite för mycket om språket, antingen på ett akademiskt plan eller på ett mer hobbybetonat språkpolisplan. Det är helt okej. Somliga bryr sig å andra sidan inte om sådana saker överhuvudtaget. För dem är språket bara något som man använder som ett verktyg för att få sig något till livs eller för att kunna förstå hur man enklast tar sig till exempelvis Alviksträsk. Det är också helt okej. Men personligen tycker jag att det är roligt när språket engagerar på ett lite djupare plan.
Jag gillar verkligen att leka med ord, att laborera med lite oväntade sammansättningar och vränga till grammatiken en aning för att uppnå vissa effekter. Så jag är absolut ingen ovän av nya konstruktioner eller nya ord, vilket många kanske tror. Dessutom finns det ju faktiskt ett behov av nya ord eller sammansättningar för att beskriva nya företeelser – eller företeelser som man inte riktigt har haft anledning att beskriva i ord tidigare. Vad jag däremot har ytterst svårt för är den brist på kreativitet som ett oreflekterat anammande av (främst) engelska ord är prov på, i synnerhet när de överhuvudtaget inte anpassas till svenskan och alldeles särskilt i synnerhet när de inte behövs. Helt enkelt för att det redan finns ord och uttryck i svenskan som beskriver exakt samma sak.
Just nu är jag alldeles särskilt irriterad på deals, awesome, awkward, hack, topnotch och oh my god. Samtliga fullständigt onödiga.
Här är ett rubrikexempel: FEM HACK SOM FÅR DIG ATT GÅ NER I VIKT?
Hack? Hur nödvändig känns den ordimporten? Och skulle inte ”Nordens största marketplace” (jo, ett företag kallar sig så) kunna ha erbjudanden i stället för deals? Om man tillskrev dem och ställde just den frågan så är jag dock övertygad om att de dels anser att deals inte alls är samma sak som erbjudanden, och dels att de vill appeal till yngre kunder. Och yngre kunder vet förmodligen inte vad ett erbjudande är. Awesome.
Man får intrycket att folk snappar upp nya och fräcka ord från någon populär Netflix-serie och desperat vill visa att de har gjort just det genom att överanvända dem.
Men en rolig sak som dylik irritation kan resultera i är att man börjar gräva lite i språket och därmed lär sig nya saker. Häromdagen sa jag i något sammanhang att man får försöka tänka utanför ramarna. En klok och bildad människa i min närhet blev då lite perplex och undrade om det inte heter ”tänka utanför boxen”. Och det är klart, i viss mening heter det väl så – eftersom alla går omkring och säger det. Men vad är det för box man talar om? Är det en frysbox? En jukebox? En postbox? En förvaringsbox? Är det en låda som man ska tänka utanför? I så fall: Hur ofta kallar vi en låda för en box? Men egentligen handlar det förstås inte om någon låda eller box. Ord kan nämligen, som bekant, betyda olika saker.
Här är ett exempel: Om en engelsman karakteriserar vädret som crisp så menar han närmast att det är friskt, kyligt och torrt. Men om han använder samma ord för att karakterisera exempelvis något ätbart så menar han att det är knaprigt, frasigt eller sprött. Ordet ”krispigt” är ett sent inlån, belagt från 1982. Likväl blir det allt vanligare att svenskar beskriver väder som ”krispigt”. Man tar av någon anledning omvägen över engelskan och väljer en direktöversättning. Ordet lär knappast försvinna, hur mycket man än ogillar det. Crisp låter sig alltså inte översättas likadant i alla sammanhang och på samma sätt förhåller det sig med ordet box. Det behöver inte alls betyda ”låda”, utan kan lika gärna betyda ”ruta”. Och det är precis vad det gör i uttrycket thinking outside the box.
Uttrycket anses ha att göra med ett slags tankenöt, ”The nine-dot puzzle”, som är känd från början av 1900-talet. Den består av nio punkter som man ska binda samman genom att rita fyra raka streck, dock utan att lyfta pennan. Det kan förefalla omöjligt, om man inte ”tänker utanför ramen” på den kvadrat som de nio punkterna bildar och låter strecken fortsätta utanför den. The box är alltså inte en tredimensionell låda, utan en högst tvådimensionell ruta. Själva uttrycket thinking outside the box tycks dock ha uppstått först i slutet av 1960-talet. I synnerhet i Australien brukar man i stället ofta säga thinking outside the square, vilket gör det där med rutan ännu tydligare.
Hur som helst så verkar det som om en förment rolig eller ironisk direktöversättning av det engelska begreppet to think outside the box har fått ett sådant fäste att den har trängt ut ”tänka utanför ramarna”. Och i någon mening kan man ju säga att ”tänka utanför boxen” faktiskt fungerar. Man får en mental bild av att man är instängd i en låda vars väggar tankarna studsar mot. Det gäller liksom att få av locket eller göra ett hål i boxen för att tankarna ska kunna få luft och utvecklas. Men själv föredrar jag naturligtvis den historiska förklaringen och därmed de gamla ramarna. Så är det när man är lite fyrkantig av sig.
Humor
Posted in Historia, humor, Nostalgi, Okategoriserade, Språk, tagged 88-öresrevyn, Björn Hellberg, Carl Michael Bellman, Elektricitetsvisan, Filip och Fredrik, Fredmans epistel N:o 72, Glimmande nymf, Hasse Alfredson, henrik schyffert, Ingvar Oldsberg, Martin Ljung, På spåret, Svenska Dagbladet, Tage Danielsson on 20 september 2018| Leave a Comment »
En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.
Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.
Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.
Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.
Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?
Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack
Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.
Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.
Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.
Små grodorna och andra sånger
Posted in Allmänt, Musik, Okategoriserade, Språk, tagged Astrid Lindgren, Étienne Nicolas Méhul, Chanson de l'oignon, Chasse du Jeune Henri, Dansa i en ring, Främlingslegionen, Moçambique, Prästens lilla kråka, punsch, Ritsch ratsch filibom, Saltkråkan, Små grodorna, Sodavatten on 24 juni 2018|
Det talas mycket om källkritik numera. Det talas om att man faktiskt bör ha en kritisk inställning till det mesta i dagens samhälle. Det kanske äger sin riktighet, även om det ibland känns som om vi i allmänhet är onödigt paranoida. Samtidigt finns det saker som vi av någon anledning helhjärtat accepterar utan så mycket som ett uns av kritiskt tänkande. Ja, jag tänker förstås på sång-och-danslekar. Kanske inte så mycket lekarna i sig, och kanske inte ens så mycket musiken. Men texterna! Herregud, varför är det ingen som protesterar? Jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med lögner; upprepas de tillräckligt ofta så betraktas de plötsligt som sanning. Alltså: Om man hör en text tillräckligt många gånger så blir den fullständigt naturlig, hur vansinnig den än är. Låt mig meddela några exempel.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka
Ingen hade han som körde
Än slank han hit, än slank han dit
Och än slank han ner i diket
”Jaha”, säger nu den okritiske sång-och-danslekaren, ”vad är det med det då?”
Jo, jag tycker att det är en egendomlig text. Hade prästen verkligen en kråka? Jag drar mig visserligen till minnes någon figur i Saltkråkan som hade en tam korp, men jag har alltid betraktat den som ett fantasifoster ur Astrid Lindgrens fatabur. Nå. Om vi nu förutsätter att prästen verkligen ägde en kråka så inställer sig nästa fråga: Varför skulle den ut och åka? Och varför hade han (ty tydligen var det en han) ingen som körde? Var det ingen som hade lust? Eller var alla i hushållet upptagna? Och framför allt: Varför flög inte kråkan? Det hade väl ändå varit det naturliga. Men kanske hade kråkan brutit vingen och kanske var nu kråkan tvungen att uppsöka fågelakuten medelst annat fordon. Jag förutsätter någonstans att det var häst och vagn som gällde, men det framgår ju ingenstans. Det kan lika gärna ha varit en skraltig Volvo. Men än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket. Någon vidare framförare av fordon var han uppenbarligen inte, eller också var han full. Och på så sätt hade han väl ännu större anledning att uppsöka akuten. En mycket otydlig text. (Ibland är kråkan mormors eller mosters eller prostens, men det är inte direkt någon förmildrande omständighet.)
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibombombom
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibom
Fru Söderström, fru Söderström
Fru Söderström, fru Söderström
Och lilla mamsell Ros!
Ge mig lite sodavatten, sodavatten
sodavatten, sodavatten
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch
Här har väl ändå någon form av dumhetsgräns passerats? Vad betyder Ritsch, ratsch filibombombom? Jag är ganska säker på svaret: inte ett endaste dyft. Likväl upprepas detta nonsens som om det på något sätt vore viktigt och borde inpräntas i folks medvetande. ”I dag ska vi lära oss multiplikationstabellen! Och ritsch, ratsch filibombombom.” Nå, sen har vi ju nästa ”vers” som består av ett upprepande av en persons namn. Någon form av åkallan. Här undrar man ju vem denna fru Söderström är, och om hon möjligen hör lite illa. Varför nämns hennes namn annars fyra gånger? Och vem är den lilla mamsell Ros som liksom får vara med lite i förbigående, lite som en råttsvans som hör till men ändå inte? Uppskattar hon att bli benämnd ”lilla”? Jag tillåter mig att tvivla. Sen har vi det här med sodavattnet. Det är förstås logiskt att begäran om sodavatten upprepas sex gånger, om det nu är så att fru Söderström hör illa och dessutom förmodas komma springande med det där eländiga sodavattnet som något slags viljelös uppasserska. Men sodavatten? Ska det vara något att komma med, och i så fall varför? Och så avslutas det hela med ett kort ”punsch”. Jag kan tycka att det är lite schizofrent. Först äskas sodavatten sex gånger och så äskas plötsligt punsch! Kanske är det meningen att man inte riktigt ska uppfatta att det i själva verket är alkohol som åstundas? Ibland har dock ”punsch” förvandlats till ”bums” – förmodligen för att man icke skall inledas i frestelse. Och tänka sig, emellanåt lyder sista versen ”de tvättar sig i sodavatten”, vilket förvisso ger en logisk koppling mellan vers två och tre, men som på det stora hela bara gör texten ännu konstigare. Slänger de då på sig en sexa punsch som något slags parfym där i slutet?
Ja, så kommer vi till exempel tre (tro mig, det finns fler), och där vill jag inleda med en tråkig utläggning om att jag för ett antal år sedan översatte ett program om frihetskampen i Moçambique. Då reflekterade jag över det märkliga, och lite olyckliga, i att det allvarliga programmet avslutades med en sång som lät exakt som Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Varför? Jag har i min fantastiska klarsyn dels betraktat sången som löjlig, och dels som ett hån mot såväl grodor som grisar:
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Ja, här kungörs att grodorna är lustiga att se. Lustiga är lika med löjliga, det förstår ju alla. Och löjligheten består i att de varken har öron eller svansar. Nu saknar förvisso grodor ytteröron, men de har god hörsel! Personligen tycker jag att det är huvudsaken och därmed förtjänar inte grodorna att förlöjligas på det här sättet. Den ibland negligerade andra versen kungör sedan att de små grisarna också är lustiga att se, men där sjunger man minsann att båd’ öron, båd’ öron och svansar hava de. Vad nu då? Plötsligt är grisar lustiga trots att de har både öron och svansar. Fruktansvärt orättvist.
Men vad gjorde nu denna löjliga sång i slutet av en dokumentär om frihetskampen i Moçambique? Förklaringen kom ett antal år senare, då någon påtalade att melodin till Små grodorna är snodd från en fransk soldatsång från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den är i sin tur byggd på ouvertyren till Étienne Nicolas Méhuls opera La Chasse du Jeune Henri från 1791 (men först uppförd 1797). Jag har dock lyssnat på den där ouvertyren och konstaterar att den melodi vi känner som Små grodorna inte finns med i ouvertyren, men väl en melodi som finns med i soldatsången. Komplicerat? Inte särskilt. Men hur som helst så blir det lite mer begripligt att en fransk kampsång finns med i en dokumentär om frihetskampen i Moçambique. Visserligen var landet en portugisisk koloni – inte fransk – men det kan vi lämna därhän.
Den där sången kallas hur som helst Chanson de l’Oignon, och för den som inte har gått grundkursen i franska så kan jag meddela att det är en hyllningssång till lök. Dock inte vitlök, vilket man kanske kan tro med tanke på att sången är just fransk. Den sjungande kungör att han älskar lök stekt i olja, ty om man äter lök stekt i olja så förvandlas man till ett riktigt lejon och kan därmed slåss mer furiöst. Antar jag. Det där sista framgår inte av själva texten. Vidare sjungs att österrikarna dock inte ska få någon lök. Med det menas antagligen att de ju inte ska få en chans att förvandlas till lejon. Denna stolta löksång sjungs fortfarande av de hårdföra männen i Främlingslegionen när andan faller på.
Men är det då inte typiskt att en lovsång till löken har förvandlats till en töntig sång-och-danslek om att grodor och grisar är lustiga att se? Så oerhört ovärdigt. Våga nu tänka lite kritiskt innan du nästa gång ger dig ut i dansens virvlar kring julgranen eller midsommarstången. Vad vill texterna säga oss? Är de meningsfulla? Finns det alls någon logik i dem? Är det i dagens samhälle okej att framföra stereotypa bilder av hur flickorna, gossarna, gummorna, gubbarna, skomakaren, bagaren, sotaren, grin-Olle och skratt-Olle gör? Till nästa gång ska ni få en läxa. Avgör hur meningsfull följande sång-och-danslek är, både vad gäller själva utförandet och texten. Använd en skala 1-10, där 1 är ”hopplöst omeningsfull” och 10 är ”fett meningsfull”.
Dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa en och en, dansa en och en,
dansa en och en, dansa en och en,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa två och två, dansa två och två,
dansa två och två, dansa två och två,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
elbrundino 