Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Språk’ Category

Alltså, jag är ju ganska bra på att irritera mig på saker och ting. Det vore ju hemskt trevligt att glida igenom livet och ta allting med jämnmod, men är man lite kolerisk så är man. Fast man får ju försöka begränsa sig till vissa områden, annars hinner man inte göra något annat överhuvudtaget och riskerar till och med att bli tokig. Irritation kräver nämligen massor av energi. Den som till äventyrs har besökt denna blogg tidigare vet att ett av mina irritations- och intresseområden är språket. Där finns det gott om saker att reta upp sig på. Men det handlar inte enbart om språket i sig, utan även om hur det framförs – vilket är vad jag tänkte ägna mig lite åt nu.

Jag tittar inte mycket på TV. Vanligtvis nöjer jag mig med nyhetsprogram, Antikrundan och På spåret. Allmänbildande saker, kan man väl säga. Men det räcker gott och väl med nyhetsprogrammen för att man ska bli irriterad. Kanske är det lite överraskande, eftersom språket där oftast håller en god kvalitet, om man nu kan kvalitetsbedöma språk. Här skulle det dock handla om hur språket framförs. Jag tycker mig nämligen märka att journalister eller reportrar eller vad de nu vill kalla sig tycks anstränga sig för att skapa varumärken. Och det blir liksom lite för tydligt att det är just det de gör. Hur går det då till? Jo, min tes är att de tar sitt befintliga sätt att tala och förstärker alla egenheter för att deras person ska bli lätt identifierbar. Jag ifrågasätter inte alls deras yrkesskicklighet – det är inte det – men det finns ett problem med det här som jag ska be att få återkomma till.

Jag tänkte ta några exempel. Man kan säga att en nestor på området när det gäller varumärkesskapande är Göran Zachrisson, men hans varumärke är närmast en speciell berättarteknik i långsamt tempo, och det är inte så mycket det jag är ute efter. Kanske kan även Folke Rydén nämnas i sammanhanget, men han lär ha ett talfel som gör att det språkliga varumärket inte är ett medvetet val. Mitt första egentliga exempel blir därför Kristina Kappelin. Skicklig journalist och författare. Mycket kunnig. Men hennes sätt att betona varannan stavelse och hennes sätt att uttala r och d gör att talet låter konstlat och hon framstår som arketypen för Kulturtanten. Eller…jag vet i och för sig inte vem som kom först, Kulturtanten eller Kristina Kappelin.

I nyhetsprogram hör man också ofta en man vars namn jag aldrig minns. Jag tror att han möjligen heter Kalle. Han har en tendens att börja varje mening i sina reportage ganska lågt, både volym- och tonhöjdsmässigt, och sedan göra ett crescendo, för att till sist falla tillbaka till utgångsläget igen. Och så där fortsätter det, mening för mening. Jaha, men det kanske är hans dialekt? Ska man verkligen inte få lov att använda sin dialekt i TV? Jovisst, det får man gärna göra. Men jag ska återkomma till min poäng lite senare.

Ibland orkar jag inte stänga av TV:n efter nyheterna – och får då tillfälle att se (eller oftast höra) sportjournalister prata. Där finns det i synnerhet två personer som jag irriterar mig på, och inte heller här minns jag namnen. Den ena talar med en myndig stämma och låter som om han har förtittat sig på tecknade filmer som dubbats till svenska. I dylika filmer finns ofta (eller fanns åtminstone förr) en onaturlig diktion som gör att man inte riktigt kan ta det som sägs på allvar. Det blir som att sitta i TV-studion och spela teater. Den andre refererar ofta matcher och andra sporthändelser, inte i direktsändning, utan i efterhand. Och han har en egendomlig tendens att betona helt fel skeenden i sina referat. Det mest dramatiska, eller själva resultatet, slängs dit närmast som en fullständigt obetydlig bisats: ”Och Andersson passar till Olsson som passar till Zlatan!!! (…som gör mål.)” Eller: ”Spjutet flyger otroligt långt!!! (…och det är nytt världsrekord.)” Det mest sensationella blir liksom bara ett lakoniskt konstaterande.

Vart vill jag egentligen komma med det här gnällandet? Jo, jag vill ifrågasätta nyttan av att överdriva sina egenheter för att skapa ett varumärke – om det nu är det som är syftet. Det lustiga är nämligen att de här personerna i exempelvis intervjusituationer inte uppvisar de här språkliga egenheterna, eller åtminstone inte alls lika tydligt. Det är som om de bara existerar när personerna läser en skriven text och är medvetna på ett annat sätt. När de talar mer fritt och avslappnat verkar det som om de liksom glömmer bort att tala märkligt. Behöver man verkligen skapa varumärken på det här sättet om man arbetar på Sveriges Television? Jag gissar att det är andra kvalifikationer som gäller där.

Vad är problemet med det här, då? Tja, jag kan bara utgå från mig själv. Min poäng är att egendomliga betoningar, satsmelodier och liknande tenderar att bli så irriterande att man faktiskt inte tar in det som sägs. Man hör det inte, eftersom man sitter och stör sig på själva framförandet. Och det är ju väldigt synd. Det är samma fenomen som uppstår när man försöker läsa en angelägen text som är full av språkfel – man ”ser” inte texten, bara språkfelen. När Folke Rydén dyker upp i rutan så sitter jag bara och försöker analysera hans två sätt att uttala R och registrerar inte alls vad han faktiskt säger. Det är ju alldeles extra oerhört orättvist eftersom han, som sagt, har ett talfel.

Men om det nu är så att en förstärkning av språkliga egenheter är en medveten varumärkesbyggande strategi så skulle jag vilja påstå att det är något som inte behövs. En skicklig journalist är en skicklig journalist. Se på till exempel Stefan Åsberg och Lars Moberg. Och se på ovannämnda exempel! Det är som om de står i vägen för sig själva, enligt mitt sätt att se det.

Nu finns det ju även icke-språkliga saker som man kan störa sig på, som också faller in i kategorin varumärkesbyggande. Jag tänker i synnerhet på SVT:s konstkritiker Dennis Dahlqvist. Det är säkert inget innehållsmässigt fel på hans reportage, men han har gjort det till en grej att han ska bli filmad ur konstiga vinklar medan han talar. Eller också är det hans fotograf som tycker att det ska var så. Effekten blir hur som helst att åtminstone jag sitter och väntar på de där konstiga kameravinklarna och inte hör ett endaste dugg av vad han försöker förmedla. Trist.

Annonser

Read Full Post »

”Mimbroschykl.” Så minns jag att min svensklärare på gymnasiet en dag skrev på svarta tavlan. Konstigt ord. Om man läser det högt så inser man förstår att det egentligen står ”min brors cykel”, fast med ett slags pöbelfonetisk skrift. (”Pöbelfonetisk” är en sammansättning som kanske kan ses som kränkande, men jag kom just på den och blev lite förtjust. Förlåt.) När jag häromdagen såg en annons där någon ville sälja ett ”upplängsfat” så kom jag att tänka på den där cykeln och jag funderade lite över det där med skriftspråk kontra talspråk i en väldigt bokstavlig mening. Hur stavar man om man förvisso kan skriva bokstäver, men aldrig har sett de ord man försöker skriva i skrift? Om man bara har hört orden? Hur ska man veta vilka bokstäver man förväntas använda, och hur kan man förväntas veta var ett ord slutar och nästa ord börjar? Om man bara har hört någon prata om ”uppläggningsfat” och aldrig har sett ordet i skrift, ja då är det ju lätt att tro att det faktiskt heter ”upplängsfat”. För så säger nog de flesta av oss. Vi uttalar inte alltid alla bokstäver och småord tydligt. (Det är förmodligen det som ligger bakom att många numera anser att det heter ”jag köpte massa kläder” och inte ”jag köpte en massa kläder”. När vi talar så sväljer vi ”en” och då tenderar det att försvinna även i skriftspråket.) Man kan förvisso tycka att man i ovan nämnda fall borde fundera lite över vad ”upplängs” kan tänkas betyda, men alla är inte lika intresserade av hur ord hänger ihop och var de kommer ifrån som jag är. Ord är liksom bara ord, sa han som var i Tyskland och sa: ”Give me öl, bitter!”

Det är intressant, men också skrämmande, att se hur ord förändras och hur snabbt det sker. Det ord som förmodligen ganska länge har betytt en sak betyder plötsligt något helt annat, och den där betydelseförändringen tycks ibland ske över en natt. Det finns ett antal exempel av olika slag. Många tycks nu anse att ordet familjär är synonymt med ”familjekär” eller att man liksom trivs bäst i hemmet tillsammans med familjen. Ibland är det väldigt lätt att ta till påverkan från engelskan som en uppenbar förklaring, men här fungerar inte det. Det är nog snarare en ren felkoppling. Man tycker att familjär borde betyda familjekär och så gör det plötsligt det. En liknande mekanism ligger antagligen bakom att många tror att beivra betyder ungefär ”uppmuntra till”. För låter inte ordet som något man gör när man nästan hoppar jämfota av iver att göra något? Och av någon anledning antar många att vederlägga betyder ungefär ”bekräfta” eller ”bevisa”, fast det i själva verket betyder ”motbevisa”. Varför tror man det? Kanske för att det i det sammanhang ordet förekommer lika gärna skulle kunna betyda det. Det är lättare att förstå, i analogi med beivra, varför man tror att bestrida betyder motsatsen till vad det egentligen betyder.

Spirituell är ett ord där kampen nog redan är förlorad. Där är det lättare att skylla på engelskan. Det är en klassisk så kallad false friend. Engelskans spiritual (andlig eller själslig) har plötsligt blivit spirituell på svenska. Och det vore kanske gott och väl om det inte vore så att spirituell betyder något helt annat på svenska. Ordet är så att säga redan upptaget. Men om utvecklingen fortsätter så här så finns det nog snart ändå inget behov av ordet spirituell i dess gamla betydelse. Om man ska vara elak.

Lite av ett personligt hatobjekt är det hiskligt överanvända episk. Ordet betyder egentligen ”berättande” och har ursprungligen att göra med litteratur, men har väl utvidgats till att innefatta även exempelvis mer ambitiösa musiktexter och handlingen i vissa filmer. Vet gemene man det i dag? Det är nog ganska tveksamt, med tanke på att ordet mest används på ett helt annat sätt. Hur har det gått till? Gissningsvis är det ett rent missförstånd, möjligen orsakat av lättja. Någon har, helt korrekt, beskrivit en låt med en lång och berättande text som episk. Men någonstans längs vägen har ordet liksom glidit över på musiken och snarare fått betydelsen ”storslagen”. Och nu verkar episk helt enkelt betyda ”skitbra”. Fast man kan även höra folk tala om ett ”episkt misslyckande” och då är det väl ordet närmast en synonym för ”enorm”. Så kan det gå när man inte bryr sig om att ta reda på vad ett ord betyder.

För någon dag sedan läste jag ett generaliserande angrepp på socialdemokratiska politiker där skribenten ondgjorde sig över dessa politikers brist på utbildning och därmed allmänbildning. Och så klämde hon dit ordet legio för att göra angreppet lite tjusigare. Naturligtvis utan att veta vad legio betyder. Det räcker förmodligen gott att en eller två tongivande personer, personer vars ord och texter syns och hörs väl, använder ett ord på ett felaktigt sätt för att det ska få genomslag och därmed strax ändra betydelse. Till exempel Leif G.W. Persson. I dag tycks han och många andra använda legio som synonym för ”närmast regelmässigt förekommande” eller ”mera regel än undantag” eller ”jättevanligt”. Och det är klart att den betydelsen är besläktad med ordets egentliga betydelse, ”oräkneligt antal”. Men rätt är det ju inte.

I går råkade jag tittade lite på något caféprogram på TV. Där presenterades på sedvanligt sätt olika tips på drycker inför helgen. En av dessa rusdrycker bar namnet Billabong, varvid en av programledarna liksom i förbigående sa att en av kameramännen just berättat att billabong betyder ”lägereld”. Rakt ut i direktsändning fick sig alltså kanske några tiotusental människor lite ny kunskap till livs som de kan skryta med när de serverar Billabong till sina gäster. Gäster som sedan kanske för kunskapen vidare till andra. Och plötsligt vet halva svenska folket att billabong betyder ”lägereld” för det har någon sagt på TV och då är det sant. Problemet är ju att billabong inte betyder ”lägereld”. Det betyder ”korvsjö”, ett faktum som är ungefär 2 000 gånger mer underhållande.

Det lustiga är att ord i vårt informationssamhälle tycks genomgå de här förändringarna extremt snabbt samtidigt som var och en har extremt goda möjligheter att kontrollera vad orden faktiskt betyder. Men antingen tänker man inte på att göra det eller också bryr man sig inte om det. Jag antar att de flesta tycker att det räcker med att ha en ungefärlig aning om hur och i vilka sammanhang olika ord brukar användas. Och kanske är det gott så. Kanske är jag, som arbetar med ord, onödigt noga med att hela tiden välja rätt ord för att ingenting ska kunna misstolkas. Men det hindrar mig inte från att intressera mig för hur de här förändringarna och betydelseförskjutningarna går till. Jag har kastat fram några antaganden ovan. De behöver inte alls stämma. Det ligger inga vetenskapliga undersökningar bakom.

Varför ska man då bry sig om ordens ”rätta” betydelser? Huvudsaken är väl att man förstår varandra? Ja, kanske. Men det finns en risk för att vi faktiskt inte förstår varandra om vi lägger in helt olika betydelser i ganska enkla ord, om vi tolkar dem olika. Medan jag höll på med den här texten dök en intervju med Theodor Kallifatides upp i en av våra morgontidningar. Jag ber att få citera tre små stycken ur den intervjun:

Vem kan orientera sig om det inte finns rätt och fel? Bara den invigda, den som redan kan. Det blir en klassfråga. Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då blir centrala ämbeten inte längre öppna för alla.

Ett språk som är privat fungerar inte. När orden får en fluktuerande betydelse, eroderar sakta men säkert den semantiska strukturen av ett språk.

Men, förr eller senare kommer man förstå att språket är det rikaste och mest utvecklande redskap vi har som människor. För att utvecklas. Det måste vi odla, vårda och föra vidare.

Jag vill mena att Theodor Kallifatides är en synnerligen klok människa.

 

(Citaten i kursiv stil är hämtade ur Svenska Dagbladet, 2017-08-20)

 

 

Read Full Post »

BriéI dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.

Kan man då begära att kreti och pleti ska veta exakt hur man uttalar och skriver främmande ord, exempelvis namn på maträtter och livsmedel? Kanske inte. Men jag tycker nog att man kan begära att den som professionellt sysslar med mat och dryck ska kunna det. Jag hörde en gång en sommelier på en ganska fin restaurang berätta om Eau de vie och Sauternesviner. Men han uttalade det åjdöväj respektive såternäs. Han försökte liksom inte ens uttala det på ett någorlunda korrekt sätt. Och då tappade åtminstone jag förtroendet för hans eventuella yrkeskunnande. Snobbigt? Ja, kanske.

Å andra sidan. Nog är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och anmärka på andras uttal. Handen på hjärnan: Hur många svenskar uttalar den ungerska korven kolbász på rätt sätt? Eller köttfärsrätten ćevapčići? Eller, för den delen, den östeuropeiska rödbetssoppan borsjtj? Och hur ska man kunna hålla reda på att ljudet som kommer efter pro- i prosciutto inte uttalas likadant som ljudet som kommer efter bru- i bruschetta? Nog är det också så att den som anmärker på den som uttalar gnocchi som det stavas (alltså gnocki eller varför inte gnottji? (prosit!)) i stället för med ett nj-ljud i början mycket väl i nästa mening kan berätta att hen har varit på Maljorca och ätit en jättegod paelja. Jag ska återkomma till det redan i nästnästa stycke.

Om man tittar på några maträtter som så att säga har varit med ett tag i Sverige så stöter man genast på vissa problem. Ett exempel är entrecôte, som stavas just så på franska, men som i Svenska Akademiens Ordlista stavas entrecote. Det uttalades åtminstone i min ungdom utan t på slutet, kanske av anständighetsskäl, men SAOL tycker hellre att man ska uttala det med t på slutet. Alltså närmare det franska uttalet. Ett annat exempel är ratatouille, som har fått behålla sin franska stavning oförändrad, men som enligt SAOL ska uttalas ratatoj. Och så har vi ju gammal hederlig pommes frites som på svenska mycket väl låter sig uttalas utan franskt skorrande r. (Men det är tydligen ändå för svårt eftersom många envisas med att utelämna det senare ordet och uttala det första ”póm-mès”. Jag ska inte låtsas att jag tycker att det är vackert.)

Så vart vill jag komma? Det är klart att det sker en språklig anpassning, inte minst med tiden. Hur var det till exempel med den där paeljan på Maljorca? Jo, när jag läste spanska på gymnasiet så hade jag en lärare som fullkomligt exploderade om man råkade säga paelja. För så uttalas det definitivt inte på spanska. Men om vi tar en titt i Svenska Akademiens Ordlista igen så finner man att den anser att ordet ska uttalas just paelja. Fullkomligt spanskvidrigt. Men det uttalet har liksom fastnat med tiden. Varför bryr man sig överhuvudtaget om att folk uttalar den här typen av ord ”fel”? Tja, min enkla teori är att man vill visa att man själv kan. Man vill visa att man är världsvan. Och det gäller ju inte bara på det språkliga området. Det kan gälla precis vad som helst som man är lite extra bevandrad i. Men just därför kanske man skulle kunna begära att åtminstone just de som sysslar med mat ska veta hur chèvre både uttalas och stavas. Själv är jag en reaktionär gammal gubbe som aldrig kommer att acceptera chevré.
Fast det allra viktigaste är ju att getost är både rasande gott och otroligt nyttigt.

 

Read Full Post »

Jag besökte på traditionellt söndagsvis ett kafé. Inte ett sådant där kafé som ingår i en kedja med engelskt namn. Inte ett sådant där kafé där man kan få exakt likadana överstora och överflottiga muffins oavsett var i landet det ligger. Nej, ett kafé av hembygdsgårdstyp. Där brödet är bakat av stolta pensionärer och där kaffet serveras i blåvita koppar med fat. Serveras och serveras. Man hämtar själv kaffet i en pumptermos. Man tar det kaffebröd man vill ha på ett bord och betalar efteråt. Ett sådant där kafé där den ideellt arbetande personalen litar på gästerna. Man tror inte riktigt att den typen av kaféer existerar mitt i Sveriges största stad, men då tror man fel.

Nå. Vid bordet intill satt en farbror och läste tidningen medan han drack sitt kaffe och kanske åt en kaka. Det kändes dock som om han inte var där primärt för att dricka kaffe, läsa tidningen och äta en kaka. Om det dök upp ett tillfälle till socialt umgänge med vem det vara må så tog han det. När kvinnan som höll viss uppsikt över den publika delen av kaféet frågade om han ville ha mera kaffe (vilket han i ärlighetens namn kunde ha hämtat själv) så försökte han ge uttryck för en språklig fundering som gick ut på dubbeltydigheten i att något är på ”upphällningen”. Upphällning av kaffe och kaffe som är på upphällningen. Kvinnan tolkade det dock mycket bokstavligt. Hon trodde att kaffet var slut i pumptermosen, vilket fick mannen att försöka förtydliga vad han menade. Tyvärr förstod kvinnan fortfarande inte, utan stegade bort till termosen, skakade den och lyfte upp den för att känna på tyngden. Kaffet var alls icke på upphällningen!

Det är märkvärdigt jobbigt att beskåda och åhöra liknande situationer. Men det är ännu jobbigare att vara den som blir missförstådd eller den som missförstår – åtminstone om man är medveten om att man blir missförstådd eller missförstår, vilket ju inte alltid är säkert. Förmodligen gör man bäst i att sondera om man är på någorlunda samma våglängd innan man ger sig in på  exempelvis språkliga hårklyverier. Det gäller också att på olika sätt vara mycket tydlig med vad man sysslar med – att genom kroppsspråk eller kanske ett visst tonfall visa att man säger något med den berömda glimten i ögat. Men det verkar som om det ofta brister på den punkten. Många är helt enkelt inte tränade på att vara tydliga, och andra är inte tränade på att uppfatta tydlighetssignalerna. Ironin eller den vänliga sarkasmen seglar rakt över huvudet och allt uppfattas bokstavligt. Och det verkar bli allt vanligare, vad det nu beror på.

Om man tittar på det skrivna ordet så förefaller det som om väldigt många har förlorat förmågan att genom bara ord uttrycka och förmedla en känsla. Det är förvisso en konst, men en konst som går att lära sig att behärska om bara viljan finns. Sanningen är väl dock att man inte längre behöver behärska den. Det är ju bara att klämma dit en smiley, så förstår alla hur texten ska tolkas. Praktiskt! Lätt som en plätt! Men är det inte, ärligt talat, också en aning infantilt? Innebär det inte en utarmning av vår språkliga uttrycksförmåga? Jag ser framför mig hur man börjar slänga in smileys i exempelvis dagspressen och romaner för att man ska slippa hålla på och tjafsa med en massa språkliga nyanser och stilfigurer. Om något är tänkt att vara roligt så infogar man en glad eller jätteglad gubbe. Och så vidare. Eller också kan man ju skriva LOL, ROFL eller LMAO som ett slags instruktion till läsaren hur hen bör reagera vid läsningen. Jag tycker inte att det är någon vidare rolig framtidsutsikt.

Farbrorn på kaféet kanske hädanefter skulle kunna ha en uppsättning små smiley-skyltar med sig. Då kunde han hålla upp en skylt som antyder att han nu ämnar kåsera lite över en språklig fundering som på intet vis ska tas som kritik eller på alltför stort allvar. Frågan är bara hur en sådan smiley skulle se ut. I framtiden kanske vi har inbyggda smiley-skyltar i pannan som känner av vårt humör och känsloläge genom sensorer. De skulle också kunna spela en passande liten trudelutt. På så vis behöver man inte anstränga sig så mycket. På så vis behöver aldrig några missförstånd uppstå. Och vi slipper pinsamma incidenter mellan protagonister som exempelvis språkfilosofiskt lagda kafébesökare och tanter som är rädda att kaffet är på upphällningen. Det vore väl fenomenalt bra? 😉

Read Full Post »

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Read Full Post »

black-fridayDen här veckan anser jag att den väderansvarige i Sverige snarast borde gå en trettiopoängskurs i hur man bestämmer sig. Det går inte att fortsätta på den inslagna banan med vårlik höstvärme den ena dagen och vinterlik vinterkyla den andra. Vi veta icke hur vi ska klä oss! Vi veta icke vilka skor vi ska plocka fram på kvällen för att snabbt kunna komma iväg till dagens vedermödor morgonen därpå. Men säkert ingår det i en plan där syftet är att göra oss alla till stammande och viljelösa vrak. Kanske är nu tanken att landskapet ska vara snötäckt till strax efter nyår, då våren ska inträda. Kanske är detta inte alls tanken. Man borde åtminstone kunna ringa någon och fråga.

Nå. För att i någon mån införa oss anställda i en tidig julstämning och därmed invagga oss i en form av julvänlighet som med rimlig hushållning skulle kunna räcka ända till påsk, har det traditionsenliga ”jobbets julbord” redan inmundigats under denna vecka 47. Julbord i november! Finns det inga gränser? (Jodå.) Men kanske är tanken god. Kanske är tanken att man därmed på nytt ska hinna bli sugen på julmat lagom till den ljustindrande julaftonen? I så fall godkänns arrangemanget. Det gör det förvisso ändå, ty det var ett utmärkt julbord å utmärkt lokal på Djurgården. Synd bara att bordets håvor alltid får den karaktärslöse att överskatta sitt matbehov. Man orkar inte äta hur mycket som helst, men förnuftet sätts av någon anledning ständigt ur spel när det gäller just julbord. Jag tror att det delvis handlar om konstnärlighet – man vill genom tallriken tillfredsställa sitt estetiska sinne. Det går helt enkelt inte an att lägga en ynklig bit senapssill mitt på tallriken och en potatis och kanske en fylld ägghalva någonstans i periferin. Det ser inte klokt ut. Vår rädsla för tomrummet (den har ett fint namn: horror vacui) gör sig gällande. Jag talar då främst om detta horror vacui som ett konstvetenskapligt begrepp. Då hävdar kanske den som har för vana att invända mot allt att en julbordstallrik alls icke är konst. Men då hävdar jag i min tur att jodå, det är visst konst. Eller åtminstone en konst. En julbordstallrik är en komposition som kräver balans och sillinläggningar i så många färger som möjligt.

Efter detta överflöd satt jag alltså där stinn och lite illamående och kastade blickar på det framförstående glaset med mumma men beslöt att det med största sannolikhet inte skulle låta sig inmundigas. Jag når alltid det stadium då jag mest av allt önskar att det hela ska ta slut. Inte för att det på något sätt är otrevligt, utan helt enkelt för att stinnheten och det lätta illamåendet bara får mig att längta hem till en säng och det tillhörande horisontalläge som den erbjuder. Det ser inte bra ut att exempelvis lägga sig under bordet å restaurangen. Men jag finner det alltid svårt att bryta taffeln och förklara att jag är stinn och lite illamående och längtar efter en säng att sova i. Sålunda sitter jag snällt kvar och inväntar etablissemangets stängningstid. Vilket naturligtvis är fåfängt, eftersom ingen annan utom jag själv är medveten om att etablissemanget stängde för tjugo minuter sedan. Man vill inte vara den som reser sig och kungör att man ämnar göra kväll – eller natt – delvis av rädsla för att ingen ska höra eller alls bry sig om det. Sålunda sitter man kvar med ett, som man tror, fryntligt leende på läpparna. I själva verket är det antagligen snarare en obehaglig grimas. Men tids nog förbleknar minnet av detta tillstånd och underligt nog blir man småningom ånyo hungrig. Någon risgrynsgröt fick jag dock icke.

Under denna vecka 47 har även den så kallade Black Friday infallit. Det är här meningen att det två orden ”så kallade” ska signalera ett visst mått av förakt. Någon frågade vad folk egentligen har emot denna så kallade Black Friday. Är det inte bra att butikerna sänker priserna så att vanligt folk har råd att köpa vad de behöver? Jo, det är klart. Själv passade jag på att köpa både en välbehövlig kavaj och ett par välbehövliga skodon. Risken är möjligen att folk köper vad de inte behöver av bara farten, men i så fall får det väl vara deras problem. Och kanske jordens, eftersom dess – och våra – resurser är begränsade. Nej, mitt förakt handlar inte i första hand om detta. Det rör snarare två andra saker: Dels namnet – Den svarta fredagen. En svart dag kännetecknar i min värld en dag som inte är det allra minsta bra. En svart dag för mänskligheten. Det är med andra ord ett mycket märkligt namn på något som många förmodligen ser som en positiv dag. Dessutom passar åtminstone de svenska butikerna på att ha Black Friday under hela helgen. Och i vissa fall hela veckan. Fredag hela veckan, liksom. En känd bilhandlare har till och med ”Black Friday-veckor”. Det är i dag söndag och morgontidningen har annonser för Black Friday. Hur svårt skulle det vara att döpa om alltihop till Stora novemberrean eller Billiga fredagen eller något annat? För töntigt? Naturligtvis. Vi behåller det amerikanska namnet. Fräckt och fräscht. Coolt.

Men det som förefaller mig verkligt skrämmande är hur extremt snabbt något kan introduceras på bred front och få ett så oerhört starkt genomslag. Det är som om ett dekret har utfärdats av President Mammon: ”Vi har i vår stora vishet beslutat att även Sverige skall ha den genomkommersiella dag som infaller dagen efter Thanksgiving, och denna dags namn skall vara Black Friday. (Vadå? Firas inte Thanksgiving i Sverige? Nå, det får vi ta itu med nästa år. En sak i taget.)” Och likt viljelösa flyn som dras till det stora ljuset så accepterar vi genast detta påfund och inbillar oss kanske till och med att det är en gammal svensk tradition. Jag spårar i detta en brist på kritiskt tänkande, en avsaknad av sund skepticism. Jaha, men det här är ju bara ett oskyldigt kommersiellt jippo! Måhända. Men vad händer nästa gång någon på högre ort bestämmer något som kanske inte alls är lika ”oskyldigt” och drar igång samma effektiva maskineri för att genomföra detta något? Vi är så förfärligt lättledda. Och detta är skrämmande i dessa populistiska tider.

Låter ovanstående förnumstigt? Jag har själv svårt att fördra förnumstighet, men tänker samtidigt att om inte jag idkar förnumstighet så gör någon annan det. Och om det är något jag vet så är det vems förnumstighet jag föredrar. Några förnumstiga frågor på det?

Read Full Post »

Det är den andre oktober och solen lyser ännu som vore det i själva verket i medio av augusti. Den kyliga höstmorgonen som kräver åtminstone så kallade torgvantar på händerna, en snusnäsduk runt halsen och en keps på skulten har ännu inte infunnit sig. Detta trots att höstdagjämningen har passerats. Nu kanske man kan tro att det på något sätt förargar mig. Så är det inte. Nog för att jag när ett slags romantisk dröm om att få krypa upp i favoritfåtöljen framför den öppna spisens sprakande brasa, läsa en god bok och nicka instämmande med den klokskap jag läser. En dröm om att få höstmysa. Men höstnysa är det man mest får göra. Fåtöljen står tom i sitt hörn och glor invid den svängbara 60-talsteaklampan och utgör en form av…teoretisk idyll, en form av idyll som jag är övertygad om finns lite överallt. Eller kanske snarare ingenstans. Den där fåtöljen sitter jag aldrig i, jag har aldrig tyckt om den. Någon öppen spis har jag naturligtvis inte heller.

Det är väl knappast något nytt att den som har något att sälja målar upp en idyllisk bild av något som en potentiell kund kan tänkas vilja uppnå. Men det känns som om det är något som har intensifierats. Om du köper den här fåtöljen och en öppen spis så får du frid i sinnet. Om du köper en spahelg för en halv månadslön så kommer du att må bra i minst två dagar efteråt. Om du köper två månaders Netflix-abonnemang så kommer du att ha något att prata med kollegerna om vid lunchbordet i två månader. Lycka kan köpas för pengar: det här är vad du blir lycklig av just nu. Nej, inte pannkakor med sylt. Nej, inte entrecôte med pommes frites och bearnaisesås. Lycklig blir du om du går på restaurang Stalin 1953 och äter renhornsbökad nålfruktsmossa med puré av igelbäcksgrönling frotterad i handdukar av vänsterhandsspunnet lin från Järvsö. Lycklig blir du av att dricka kaffe som bryggts av bönor som handskördats av brasilianska sambadanserskor och sedan förts över Ekvatorn sju gånger.

Det kallas livsstil, förlåt lifestyle, och är väldigt, väldigt inne nu. Det går ut på att andra talar om för oss vad vi tycker om och blir lyckliga av. Vi kan få hela paket som det bara är att krypa in i – och njuta av. Och det är ju verkligen otroligt bra, eftersom de flesta av oss inte har en aning om vad vi mår bra av och längtar efter. Man kan prenumerera på tidskrifter, förlåt magasin, som bara handlar om dylikt. Det är utmärkt, för när man har tröttnat på en livsstil – eller när den helt enkelt har blivit omodern – så kan man byta. Och då ger ju de här magasinen nyttiga tips. Nu tror jag att jag är ironisk, men helt säker är jag inte. Det är svårt att veta hur mycket man omedvetet tar till sig av alla dessa livsstilstips, men jag vill gärna tro att just jag är så pass kritiskt inställd till det jag ser och läser att jag inte låter mig luras. Varje lördag indoktrineras jag till exempel av en bilaga till morgontidningen. Denna bilaga heter Perfect Guide (varför den har ett engelskt namn vet jag inte, men lifestyle blir väl alltid bättre på engelska) och har de senaste veckorna haft en reklamsida som förkunnar att man ska bejaka sin manlighet. Det gör man genom att köpa rätt sorts rakkniv, rätt sorts raktvål, rätt sorts rakborste, rätt sorts alunstift och rätt sorts…galgar i cederträ. Varsågod. Manlighet i ett nötskal.

Vad föranleder detta påhopp? Varför tjatar jag om lifestyle just denna vecka 39 i det femtionde året? Jo, jag gör det apropå en artikel i Dagens Nyheter, där Victor Barth-Kron gör mos av beskrivningen av inriktningen på ett nytt hotell i Stockholm. Det är ett utmärkt exempel på det slags lifestyle-fluff som allt fler ägnar sig åt, och då tänker jag kanske framför allt på språket. Det är nämligen symptomatiskt att språket i dessa sammanhang fylls av floskler som låter bra men som inte tål närmare granskning. Och det bekymmersamma är att folk i gemen inte verkar vara medvetna om hur tomma orden är, utan köper dem rakt av – just för att de låter bra. Man kan ösa på med positivt laddade ord och få det att låta som om man har sagt något som har substans, medan man i själva verket inte har sagt ett enda dugg. Förmågan att kritiskt granska fluffet förefaller vara mycket, mycket svag även på det här till synes ofarliga området. Och det blir bara värre och värre.

Detta är också veckan då Åhléns har haft en stor reklamkampanj där de tycker att man ska utmana ”klädmaktsordningen”. Wow! Häftigt! Äntligen slår någon på allvar ett slag för jämställdheten i en stort anlagd kampanj! Eller…är det i själva verket så att de vill kränga kläder? Vad kommer härnäst? Ska Ikea utmana ”sovrumsmöbelmaktsordningen”? Ska Ica utmana ”matmaktsordningen”? Kommersialism förklädd till påklistrat samhällsengagemang är fortfarande kommersialism. Man måste läsa, förstå och genomskåda orden och motiven. Men det är uppenbarligen för mycket begärt i dag då ingen längre tycks kunna läsa, och om man kan läsa så förstår man ändå inte vad man läser. Jag har varit med om det två gånger den här veckan. Jag skriver något – och någon gör ett tillägg som redan finns i min text. Eller frågar något som med extremt stor tydlighet redan står i texten. Det är därmed inte så konstigt att man går på fluffet. Men jag frågar mig ändå dagligen: Vad är det för fel på folk?

Fördumningen tycks breda ut sig. Eller också är det en illusion. Den har alltid funnits där, men den har blivit tydligare i och med internetifieringen. Nu kan alla ge uttryck för sin dumhet dygnet runt utan att skämmas. Det finns inga spärrar. Men jösses, så negativt det här blev då. Var är den där mysiga söndagslivsstilsglädjen som infinner sig när man har gått och sparkat i lövhögar i solskenet på Södermalm och druckit espresso macinadosatore e mano dell’operatore och ätit LCHF/HBTQ(r)-surdegsbröd med ekologiskt avocadocrunch? Ja, här är den i alla fall inte.

 

 

 

 

Read Full Post »

Older Posts »