Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2018

IMGP9695 (2)I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Louvren började uppföras omkring 1190, samtidigt som man byggde en mur runt Paris. Ibland kan man läsa att muren uppfördes som ett skydd mot vikingarna, vilket naturligtvis är ganska galet. Staden angreps visserligen av vikingar flera gånger på 800-talet, men 1190 är förstås ett alltför sent årtal för att tala om vikingar. Louvren byggdes i direkt anslutning till muren som en del av Paris försvar. Det var en ganska liten, vallgravsomsluten anläggning på omkring 70×80 meter. Inne på borggården stod ett drygt 30 meter högt torn som enligt vissa källor mätte 18 meter i diameter. Andra källor uppger en diameter på 15 meter. Tornet hade en egen vallgrav, som dock inte var vattenfylld. Tanken var naturligtvis att man skulle kunna dra sig tillbaka till den bastanta byggnaden om alla andra försvarsinsatser misslyckades. Det ligger nära till hands att jämföra med det så kallade kärntornet i Stockholms slott som var cirka fem meter lägre, men hade ungefär samma diameter.

Med tiden förlorade borgen sitt syfte. Staden växte och nya försvarsanläggningar anlades längre ut från centrum. Bebyggelsen kröp närmare inpå Louvrens murar, eller kanske snarare dess vallgrav, så att borgen på ett mer utpräglat sätt blev en del av staden. Dessutom blev den ganska meningslös som borg betraktad. Möjligen kunde tornet fortfarande ses som en tillflyktsort i yttersta nödläge, och lokalerna kunde även användas som fängelse. Men när fästningen Bastiljen började uppföras i slutet av 1300-talet så flyttade fängelsefunktionen över dit och Louvrens existensberättigande blev ännu mindre.
©Photo. R.M.N. / R.-G. OjédaDet roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.

Vad gör man då med en borganläggning som har tjänat ut sin roll och mest står och är omodern? Någon gång på 1350-talet började man göra borgen mer beboelig, det vill säga mer bekväm. Ett bibliotek inrättades också. Man rev inte särskilt mycket, utan byggde snarare nytt innanför och i direkt anslutning till murarna. Bland annat uppfördes en elegant spiraltrappa som inrymdes i ett trapphus som stack ut från fasaden. I det skicket stod Louvren en bit in på 1500-talet, då Frans I fick för sig att bygga om alltihop i renässansstil. För att kunna göra det beslöt han att det stora tornet skulle rivas, vilket skedde 1527. Det finns uppgifter om att parisarna inte blev så glada eftersom de såg tornet som lite av en symbol för Paris, och dessutom lär tornet ha varit ovanligt vackert. Konsthistorikern Ian Dunlop har påpekat att det brukliga var att faktiskt spara de medeltida tornen när man byggde om andra slott. Två exempel är slotten Chenonceau och Villandry i Loiredalen. Detta trots att tornen i egenskap av befästningar knappast behövdes längre. Fast man kunde ju aldrig så noga veta…?
Louvren 1550Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Louvre Henri IVDet blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.

Först 1660 revs de sista delarna av det medeltida Louvren, på order av Ludvig XIV, och arbetet med att bygga om palatset till i stort sett det vi ser i dag kunde så småningom slutföras. Men det är, som det heter, en annan historia. Här ville jag mest fästa uppmärksamheten på medeltidsfästningen. Finns det inga spår av den? Jo, det finns faktiskt några rester att beskåda i Louvrens källare. Men för att få en bild av den gamla borgen så får man förlita sig främst på bilden i Les Très Riches Heures du Duc de Berry.Louvren Cour Carrée

Annonser

Read Full Post »

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Read Full Post »

Om en vecka går Sverige till val. En del av Sverige har redan gått till val genom förhandsröstning, exempelvis jag. Själva proceduren att avge sin röst är lätt som en plätt, men förarbetet är svårt. Man måste för det första komma fram till vad man själv tycker, och för det andra ta reda på vilket politiskt parti som tycker likadant. Och så måste man hantera besvikelsen över att inget parti tycker likadant i alla mina frågor och att jag därmed måste göra någon sorts prioritering. Det är jobbigt. Det är svårt.

Jag måste erkänna att jag länge var fullständigt ointresserad av politik. Fullständigt. Jag tror att det har att göra med en insikt att det inte spelade så stor roll vilket block som för tillfället styrde över Sverige. Mitt liv blev liksom inte märkbart annorlunda. Sverige fungerade ungefär på samma sätt. Jag minns lite vagt att jag tyckte att Olof Palme var en arrogant och elak figur, men jag kan inte minnas att jag visste vad han egentligen stod för. Det var bara hans sätt att vara som jag ogillade.

Det hände att folk blev frustrerade över mitt ointresse. Du måste ju tycka någonting! Ja, men så länge livet rullar på fint så känns det kanske inte så angeläget att erkänna sig till någon särskild ideologi. Lite så. Jag hade svårt för att bli upprörd över orättvisor, troligen för att jag själv inte var drabbad. I dag inser jag ju att det är ett milt sagt egoistiskt sätt att förhålla sig till saker och ting – men samtidigt ganska begripligt. Om man sitter i en 15-miljonersvilla i Djursholm så tänker man kanske inte så jättemycket på hur fattiga varvsarbetare i Göteborg har det. (Inte för att jag sitter i en 15-miljonersvilla i Djursholm, förstås.)

I mogen ålder är det lite annorlunda. Ett annat perspektiv har smugit sig på. Man har skulder, man amorterar, man ska så småningom gå i pension, man har ett visst behov av sjukvård och man bor i en stad som växer för snabbt för sitt eget bästa. Dessutom har det politiska landskapet förändrats. Det är lätt att gå vilse när det gamla stabila systemet, eller det som man kanske lite naivt uppfattade som ett stabilt system, inte riktigt går att känna igen längre. Då måste man tänka till och kanske jobba ännu hårdare för att ta reda på vad man egentligen tycker och analysera ännu mer för hitta det där partiet som åtminstone till kanske 62 procent tycker ungefär likadant.

Tyvärr blir man ofta besviken. Tyvärr visar det sig emellanåt att ett parti eller en politiker som säger en sak den ena dagen har gjort helt om en vecka senare. Eller också har de uttryckt sig så luddigt att man har missuppfattat vad de står för – och det naturligtvis på ett fullständigt medvetet sätt. Inbillar man sig i alla fall. Det gör att jag faktiskt har svårt att lita på politiker. Det finns självklart de som drivs av ett starkt patos att göra samhället bättre, men de tenderar att försvinna bakom pamparna. De som mest av allt verkar njuta av att ha makten att köra över andra. De arroganta som alltid har rätt och inte förmår lyssna på väl underbyggda synpunkter.

Det är en allvarlig utveckling, för någonstans är det fundamentalt i ett fritt land, i en demokrati, att man kan lita på politiker. Och poliser. Och ett antal andra yrkeskategorier. De ska aldrig någonsin kunna misstänkas för korruption eller oegentligheter av något slag. En politiker som inte bidrar till transparens och som vägrar svara på frågor aktar jag mig noga för. Vilket gör det här med valet ännu svårare, eftersom en enda politiker som ger ett falskt intryck på mig drar med sig hela sitt parti ner i dyn.

Politik är allvarliga saker, även om många nog tycker att politik också är roligt. Men i grunden är det allvarliga saker. Och därför tyckte jag att Sveriges Television åstadkom en riktigt bedrövlig tillställning i fredags kväll när det var dags för en så kallad valduell mellan de två inbillade statsministerkandidaterna. Till någon sorts bombastisk och rytmisk musik och sång med texten ”Nanananana come on, nananana come on, nananana come on, nanananana come on” fick de två kombattanterna göra entré i en studio i Norrköping medan studiopubliken taktfast klappade i händerna. Det förvånar mig att de inte var klädda i boxningskläder eller att de inte rullades in i varsin stålbur, som blodtörstiga vilddjur.

När började den här trenden att framställa politiker som rockstjärnor? Jag har ett vagt minne av ett reportage från Ulf Adelsohns entré i någon hockeylada någonstans i Sverige under valrörelsen någon gång på 80-talet. Adelsohn gjorde entré via en läktare högt uppe och vandrade ner mot scenen medan en massa människor skanderade ”Uffe, Uffe, Uffe”. Jag minns också att jag mådde lite illa av att se det. Kanske var det där det började?

Hursomhelst. Valduellen avbröts ständigt av den applåderande publiken, som fick tillsägelse att inte applådera så mycket, eftersom det stal programtid. Men varför hade ni bjudit in en publik då?! Och som om inte det stal tillräckligt mycket programtid så hade man lagt in en tramspaus då de två duellanterna skulle svara på frågor om varandra. Det var verkligen jättekul. Följden blev att hela programmet var så irriterande att det inte gick att koncentrera sig på det som faktiskt sas. Helt bortkastat. Och om nu inte Sveriges Television förmår göra ett seriöst program där politiker koncentrerat får berätta vad de står för, hur ska man då kunna fatta ett seriöst beslut och göra ett seriöst val?

I slutändan hamnar jag, som väljare, i en märklig situation. Jag väljer det parti som har irriterat mig minst. Jag väljer det parti som inte har företrädare som har uppträtt arrogant (enligt mitt förmenande) eller vägrat svara på frågor. Jag väljer det parti som inte tramsar och inte leker rockstjärnor. Det är förstås tråkigt att det ska vara på det viset. Jag kan hålla med om att det kan verka oseriöst. Jag kan hålla med om att det kan framstå som ren proteströstning. Men jag är i min fulla rätt att göra så – och om någon blir riktigt arg så kan jag meddela att det råkade sammanfalla med det parti som jag till kanske 62 procent ändå håller med. Tyvärr har jag i dag, dagen efter avlagd röst, redan blivit besviken på (o)nämnda parti. Men det är en annan historia.

(Se till att rösta om du inte redan har gjort det. Det är viktigt.)

Read Full Post »