Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2015

Koltrastkväde

Posted in Allmänt, Dikt, Språk, tagged , , , , , on 26 februari 2015| Leave a Comment »

Under en kort friluftskafferast
konstaterar jag klokt och koleriskt raskt
att koltrastens kolt
kontrasterar stolt
mot dess klargula trut
som kaxigt kavat sticker ut
med vilken den kvittrar sin artsignatur;
en kolossal koloratur

Vad denna konstfärdiga fågelkonsert
egentligen rent konkret innebär
är knepigt att kompetent gissa
(kanske är den för förförisk för vissa?)

Men om nu koltrasten skulle vara albino
eller kanske mjölkvit som en cappuccino?
Vore den en knölsvan i koltrasthamn?
Gjorde den skäl för sitt koltrastnamn?

För nog är det väl så att näbb-dräkt-kontrasten
är det som kreerar själva koltrasten?
Den konstituerar dess definition
Konkret kategorisk är min konklusion:
Med denna markanta kontrastlöshet
skulle vi lida koltrastlöshet!

Så kan man skapa ett kväde i hast
på en koltrastkontrastkonstateranderast

Read Full Post »

Min helg

Posted in Allmänt, tagged , , , , , , , , , , , , on 21 februari 2015| Leave a Comment »

Fredagen inleds som alltid med att Jean-Philippe och våra barn Juztitia och Neptunuz kommer och hämtar mig på kontoret på Sibyllegatan. Det har blivit något av en tradition och då känner vi alla att helgen har börjat. Vi låter Lamborghinin stå kvar i parkeringsgaraget medan vi till fots går för att göra några ärenden som förberedelse inför fredagsmyset.

Vi börjar med ett besök på André-Marie på Nybrogatan 12 för att köpa några härliga franska ostar att avnjuta efter lördagsmiddagen. Finaste Elvira låter oss som vanligt provsmaka några av de nyinkomna varianterna, bland annat en helt gudomlig Chaource Crétin från Berry och en ljuvlig Crottin d’Imbecille från Sancerre. Men vi fastnar för en krämig Brie de Meaux. Som vanligt.

Därefter fikar vi på Café Pretencieux på Birger Jarlsgatan 12 tillsammans med finaste Anastasia och hennes nye fästman som jag inte har lärt mig namnet på. Barnen får varsin mini-prinsesstårta medan jag och Jean-Philippe äter varsin utsökt macaron som handbakats av finaste finkonditorn Sebastian.

På vägen hem svänger vi förbi Le Pain l’Arse på Riddargatan 12 och hämtar upp maten som vi har beställt där. Vi lagar sällan mat hemma eftersom vi inte riktigt hinner med det, och dessutom vill vi ogärna slita på vårt nya Poggenpohl-kök. Men Le Pain l’Arse levererar alltid, så vad gör väl det? Prinsessan Madeleine har ätit där en gång. Efter middagen samlas hela familjen i hörnsoffan från Eilersen. Vi tänder doftljus från Tom Dixon och tittar på roliga Youtube-klipp tills alla kiknar av skratt. Sedan går vi och lägger oss.

Efter en lat lördagsmorgon klär vi oss för att som vanligt åka och äta brunch på Hôtel Confiture. De har en härlig getost- och drakfruktsomelett som riktigt smälter i strupen, men höjdpunkten är deras portvinsglacerade acaiskål med handskalade färska lingon. Finaste Jacqueline, Tofsan och Corinne är också där med sina respektive som jag inte riktigt minns namnen på. Vi vinkar förtjust åt varandra mellan rätterna.

Sedan går vi till NC och shoppar. Jean-Philippe och Neptunuz går till herr-avdelningen eftersom gossen behöver en ny blazer. Han växer så det knakar och behöver nya kläder stup i kvarten. Jag och lilla Juztitia går till damavdelningen för att titta på några matchande Michael Kors-handväskor. Det kan man aldrig få för många av. Hela familjen samlas i ljusgården på ett bestämt klockslag för att fika. Barnen får varsin semla medan vi vuxna bestämmer oss för varsin mini-éclaire. Två bord bort sitter Marie-Estelle som är AD på firman där jag jobbade tidigare. Jag låtsas inte se henne.

Sedan går vi till Saluhallen för att insupa atmosfären och köpa med oss en levande hummer. Eftersom vi är stamkunder hos skaldjursmänniskan så blir vi bjudna på varsitt glas champagne. Ja, inte barnen förstås, de får nöja sig med Perrier. Ingen av oss äter visserligen hummer, men hummer hör på något sätt till helgen. Vi brukar släppa ut den i badkaret och så får barnen leka med den tills de tröttnar. Sedan släpper vi ut den i Humlegården – eller Hummergården som vi så skämtsamt säger – eftersom vi är stora djurvänner. När vi går ut från Saluhallen ger jag som vanligt en liten sedel till den romska tiggaren utanför. Hon har så färggranna och fina kläder. En gång insåg jag lite för sent att det var Thomas Di Leva som stod där. LOL. Men han har det väl inte så fett han heller. Medan familjen väntar slinker jag in på Götblads Pappers- och Tidnings på Östermalmsgatan 12 och köper några magasin. I mitt yrke måste jag ju hålla mig à jour även på helgerna.

Eftersom vi sällan lagar mat själva så svänger vi förbi Chez Cannibale på Brahegatan 12 och plockar upp mat som vi har beställt. De har en fantastisk viltgryta på Loire-hare som riktigt smälter i strupen. Efter middagen poppar vi tillsammans popcorn på majs som vi själva importerar från Java för att vara säker på att den är eco friendly. Det är inte särskilt gott, men det är tanken som räknas. LOL. Vi är mycket miljömedvetna. Sedan samlas hela familjen i hörnsoffan, äter popcorn och tittar på de Youtube-klipp som vi missade i går. Vi skrattar så att vi kiknar och sedan går vi och lägger oss.

På söndagar går barnen på balett (Juztitia, förstås) respektive fäktning (Neptunuz). Jean-Philippe skjutsar dem till lektionerna och medan de är borta får jag egentid och yogar några timmar. Det gör gott för själen och jag behöver verkligen koppla av från all helgstress. Men jag längtar samtidigt efter familjen och blir lycklig när jag hör Lamborghinins trygga ljud utanför fönstret.

Vi gör en liten utflykt till Ekbrohovs värdshus och äter lunch där. Jean-Philippe känner källarmästaren så vi brukar alltid få det bästa bordet. Ibland är Tuttan von Ochsenschwanz där samtidigt. Vi brukar vinka till varandra eftersom vi känner varandra lite. Värdshuset har en underbar curubakompott som riktigt smälter i strupen. Ibland beställer jag två portioner av den. Ti-hi.

Jean-Philippe vill visa barnen hur det ser ut på landet, så vi gör en liten åktur på vägar som nog inte riktigt är avsedda för en Lamborghini, men det går lyckligtvis bra. Vi ser flera kossor och något som ser ut som en get (!). Jag visste inte att det fanns i Sverige. Inte Jean-Philippe heller.

Vi blir hungriga av att vara ute i naturen, så vi bestämmer oss för att åka in till civiliserade områden igen. Eftersom det är söndag så har vi planerat att äta på restaurang som omväxling. Vi väljer Zum Herzinfarkt och det tyska köket som en hyllning till min älsklingskusin i Dresden som fyller år i dag. De har en fantastisk Schlachtfestschnitzel mit Panzerkartoffeln som riktigt smälter i strupen. Till det delar Jean-Philippe och jag på en ekologisk, frisk och fruktig Riesling med inslag av päron, honung och sparris. Zum Herzinfarkt är ett mycket bra ställe för people watching.

Helgen har gått fort och vi har som vanligt inte hunnit med hälften av allt vi har planerat. Jag är trots det alldeles slut. Innan det är läggdags ringer jag till Justin och Zezilia och diskuterar några saker angående vår förestående semesterresa till Bali. Jag hinner också förbereda arbetsveckan och skicka några viktiga mejl. Jag längtar redan till nästa helg!

—————————————————————————-

Hej, det är själva blogginnehavaren som talar. Kändes ovanstående som viktig och intressant läsning? Varje lördag får jag tillsammans med min morgontidning ett så kallat weekendmagasin med glättat papper (eller ”glossigt”, som töntar kallar det). Titeln är SvD Perfect Guide. Perfekt för vem? Varje vecka avslutas detta magasin med en artikel med rubriken ”Min helg” där någon för mig helt okänd människa redogör för sin helg. Varför? Är det meningen att man ska bli imponerad? Avundsjuk? Inspirerad? Ovanstående text är – om någon inte förstod det – en parodi på dessa artiklar. Men egentligen gör de liksom det jobbet väldigt bra själva. Jag väljer i alla fall att skratta åt det.

Read Full Post »

Sagan om nationalmonumentet som aldrig blev av

Posted in Konst, Skulptur, Stockholm, Ulriksdal, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 18 februari 2015| 1 Comment »

Skulptur. Smaka på ordet. Låter det tråkigt? Om jag ska vara ärlig så tyckte jag också det tills jag började arbeta på Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark, ett museum som är smockfullt av svensk skulptur från framför allt 1700- och 1800-talen. Då upptäckte jag att jag hade haft fel. Det var riktigt intressant att springa runt där och detaljstudera konstverken och lära sig saker om hur de har tillverkats och varför de överhuvudtaget har skapats. Faktum är att just skulpturer ofta har en intressant tillkomsthistoria. Man går ju inte loss och hackar ut en fyra meter hög staty ur ett marmorblock bara för att man känner för det – åtminstone inte förr i tiden. Då låg det oftast en beställning bakom skapandet, en beställning som det i sin tur vanligen fanns en specifik idé bakom. Det var med andra ord inte alls säkert att skulpturens ämne, alltså själva motivet, var skulptörens eget val. Och för att göra saken ännu mer förvirrad så kunde beställarens motiv vara något helt annat än motivet för skulpturen – om ni hänger med i ordens olika betydelse här.

I museet finns även några skulpturer från början av 1900-talet. Då har man gått in i vad man nog får kalla för en modern tid, eller åtminstone en övergångstid. Vissa stod nog fortfarande kvar med ena benet i 1800-talet. En viss Fredrik Henrik Richard Kleen var nog en sådan person, vilket verkligen inte är särskilt konstigt eftersom han föddes i Karlsborg 1841. Jag ska inte gå in alltför mycket på hans person, bara konstatera att han ägnade sig åt den juridiska/diplomatiska banan, att han förespråkade dödsstraff och att han varken tålde tobaksrök eller drag. Han tycks alltså ha gjort skäl för namnet, om man ska vara lite elak. Varför släpar jag då fram denne herre ur historiens gömslen? Jo, han var en av de där gubbarna som tydligen tyckte att skulpturer och monument kunde tjäna ädla syften. Han var visserligen ingen regelrätt beställare, men han klämde ur sig en stor donation för att möjliggöra resandet av ett monument. Det är ju gott så.

Svea1Herr Kleen hade dock inga små pretentioner. Nej, hans avsikt var att donationen skulle bli en grundplåt till något så grandiost som ett nationalmonument! Han verkade anse att alla andra länder i Europa ståtade med nationalmonument (vilket förstås inte är sant) och att Sverige inte borde vara sämre. Tanken var att detta monument skulle symbolisera en abstrakt idé, inte vara ännu ett porträtt av någon så kallad hjältekung. Så på det sättet kanske man kan säga att tanken var modern, annars inte. I början av 1900-talet var idén om grandiosa monument i offentlig miljö om inte död så åtminstone på utdöende. I alla fall när det gällde kungamonument. (Vilket förvisso inte hindrade att man reste en ryttarstaty över Karl XV på Djurgården 1909 och en över Karl X Gustav ett stenkast därifrån 1917.) Nationalmonumentets syfte var att inspirera den ”intelligenta och bildade arbetarklassen” till någon form av fosterländskhet,  idealitet och självkänsla. Om det behövdes eller inte törs jag inte uttala mig om.

Kleen utbytte tankar med konstnären Gustaf Cederström och lämnade 1908 in en skrivelse till Kungl. Maj:t där han föreslog en nationalinsamling för att bekosta ett Sveamonument som skulle symbolisera till exempel ”Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen” (notera versalerna). Han hade tänkt sig en placering framför det då nästan helt nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. Och så bidrog han alltså med en storståtlig donation som grundplåt. Social-demokraterna tjafsade emot lite, men eftersom Sverige hade en högerregering som säkert i synnerhet gillade pratet om Nationalförsvaret – något som låg i tiden – så antogs Kleens erbjudande och förslag. Någon annan, som jag inte fått fram namnet på, donerade ytterligare 10 000 kronor, men det tycks inte som om någon nationalinsamling igångsattes.

Året därpå utlystes en allmän tävling där alltså svenska konstnärer (utländska kunde näppeligen komma ifråga för ett nationalmonument!) fick inkomma med förslag på utformning. Det dök upp hela 36 förslag och av dessa valdes tre ut. Men de dög uppenbarligen inte som de var, utan konstnärerna anmodades att arbeta vidare på sina idéer och så småningom visa upp sina bearbetade skisser. Inte heller nu dög de riktigt – åtminstone ansåg juryn att de inte kunde förorda något av dem. Men efter ett uppehåll kom man ändå till skott och utsåg en vinnare, något som kallades ”Skarp klinga” och var förfärdigat av värmlänningen Christian Eriksson. Skulpturen föreställer helt enkelt en man som just är i färd med att dra sitt stora svärd. Nationalistiskt och krigiskt så det förslår. Men var står då detta nationalmonument? Tja, Christian Erikssons modell till det står i ett av de bakre rummen i Orangerimuseet. Något färdigt monument blev det nämligen aldrig, så stackars herr Kleen blev inte förknippad med något storståtligt och nationalistiskt – utan snarare med ett misslyckande. Lite trist för hans del. De donerade pengarna låg och skvalpade ganska länge innan man genom en juridisk ändring av donationen beslöt att i stället använda den till en restaurering av Kungshögarna i Gamla Uppsala. På så sätt kan man kanske säga att pengarna ändå användes till ett nationalmonument.

Det verkligt roliga med hela detta projekt är dock att skulptören, tecknaren och smålänningen Sven Boberg utom tävlan lämnade in ett förslag till national-monument. Skulpturen föreställer Moder Svea – vilket nog som ämne betraktat tilltalade donator Kleen mycket. Jag vill minnas att jag har läst någonstans att han hade föreslagit just Moder Svea som motiv. Problemet är bara att det rör sig om en karikatyr. Jag lånar den gamle konsthistorikern Carl Gustaf Laurins beskrivning av kvinnofiguren: ”Den af vällefnad något ‘rultikultiga’ moder Svea har tyngd af mat och dryck insomnat.” Ja, själva inkarnationen av det stolta Sverige sitter helt skamlöst och sover i sin tron! Hon har är på mycket god väg att tappa spiran och riksäpplet har redan trillat ner och lagt sig till ro framför tassen på Göta Lejon – som förstås också slumrar sött. På tronstolens rygg sitter två symboler för ett mytiskt, forntida Sverige, nämligen Odens korpar Hugin och Munin. De har väl blivit alldeles slut av att inhämta information om sakernas tillstånd och har därför också somnat. Eller om de helt enkelt är uttråkade. Det kan man ju också bli trött av. Och om nu någon skulle ha missat hela poängen med skulpturen så har Sven Boberg låtit karikatyrhuvuden av Karl XII respektive Gustav II Adolf utgöra avslut på armstöden. Tittar man riktigt noga så upptäcker man dessutom att de är placerade i varsin tidstypisk stövel, som också får utgöra de främre benen på tronstolen. Till råga på allt döpte Boberg hela förslaget till ”Sof i ro” (”Sov i ro”, för den som eventuellt inte begriper den gamla stavningen.)

Förmodligen fanns det en och annan som blev lite upprörd över Sven Bobergs behandling av ett så allvarligt motiv. Och Bobergs uttalade intention att skulpturen skulle göras i monumentalformat och ställas precis framför riksdagshusets entré så att ledamöterna med möda skulle tvingas att klättra över den gjorde nog inte saken bättre. Jag behöver nog inte påpeka att ”Sof i ro” aldrig blev något mer än en skiss. Den tycks dock finnas i ett fåtal exemplar, vilket väl innebär att några människor i dåtidens Sverige uppskattade den och bad att få köpa ett exemplar. Ett finns i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark (där man således kan jämföra modellen med Christian Erikssons modell till ”Skarp klinga”). Ett finns på Skissernas museum i Lund. Ett exemplar hade konsthandlaren Claes Moser (ni vet han i Antikrundan) med sig i sin monter på Antikmässan 2014. Och det fjärde exemplaret som jag känner till… ja, det står faktiskt sedan en tid tillbaka i självaste riksdagshuset! Det lär ha hamnat där sedan riksdagshusets egen konstintendent råkade hitta ett exemplar i en antikaffär i Gamla Stan. Och på så sätt är väl cirkeln på sätt och vis sluten. Fast nu är det kanske dags att utföra den i monumentalformat? Förslag på placering?

Tack till min före detta kollega och nuvarande vän Monica för knuffen till Riksarkivets hemsida!

Delar av ovanstående information är hämtad från Riksarkivets hemsida. Jag lägger därför enligt deras önskemål in följande referens: F H Richard Kleen, urn:sbl:11568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2015-02-18.

Read Full Post »

Den oförlikneliga Hjördis

Posted in Allmänt, Stockholm, tagged , , , , , , on 10 februari 2015| Leave a Comment »

När man sitter och arbetar på femte våningsplanet i ett hus på Östermalm och har ansiktet vänt ut mot gatan så kan det hända att man har insyn i de lägenheter som är belägna på andra sidan den smala gatan. Kanske till och med lite för bra insyn. Det kan också hända att man har en alldeles fenomenalt fin utsikt över dessa lägenheters balkonger. För att inte tala om husets takterrass. Jag skulle vilja påstå att den där utsikten är på både gott och ont. Nu tror ni säkert att jag är vad som med ett fint ord kallas voyeur, och det kan väl hända. Men till mitt försvar vill jag säga att det närmast är omöjligt att undgå att se något som försiggår precis i ens synfält – man behöver liksom inte anstränga sig det minsta, stå på tå eller använda kikare.

Under de år som jag hade denna utsikt fick jag se ett och annat. Vad var mest intressant? Där fanns en Martha Stewart-kopia. Hon innehade den högra takterrassen och trädde mestadels ut som hastigast för att inspektera sina växter. Ibland dök hon upp tillsammans med någon hantverkare eller trädgårdsmästarmänniska och stod och pekade och talade om vad hon förväntade sig att vederbörande skulle utföra för slags syssla. Ja, hon tycktes liksom vara en sådan där person som anlitar ”en liten människa” när något ska göras. Det hon möjligen gjorde själv var att varma sommarförmiddagar släntra ut för att dricka kaffe eller kanske te, med största sannolikhet ackompanjerad av med största sannolikhet nybakade croissanter som med största sannolikhet levererades till hennes dörr från det närbelägna pretentiösbageriet. Nå, i rättvisans namn ska väl nämnas att hon ibland även höll cocktailpartyn på denna takterrass.

I huset fanns även en lägenhet som saknade gardiner (hör och häpna, va?) och som tycktes byta invånare var tredje månad eller så – men som trots detta aldrig fick några gardiner. Det gjorde att insynen var alldeles särskilt god. Kanske turades ett antal exhibitionister om att bo i denna lägenhet? En tid syntes en man där som tycktes tycka om att klä sig i fjäderboa – och inte så mycket mer. En period beboddes lyan av en yngre kvinna som verkade byta partner ungefär var tredje dag, vilket väckte vissa funderingar kring om det kanske pågick någon form av illegal verksamhet där. Med tanke på det så är det lite märkligt att det var medan en yngre festprisse (han verkade aldrig stiga upp före klockan 12) innehade lägenheten som jag såg två av hans gäster på balkongen ägna sig åt saker som förmodligen skulle falla under brottsrubriceringen förargelseväckande beteende.

Den vänstra takterrassen begagnades av en något sliten herre och dennes två (eller möjligen tre) tonårssöner. Dessa ynglingar tenderade att sommartid svassa runt i bara kalsongerna, dricka öl, spela dålig musik på alldeles för hög volym – och ägna sig åt att spotta ner på gatan. Det kanske har sin charm, men inte heller de vann kampen om vad som var intressantast och mest fascinerande med fastigheten tvärs över gatan. Ack nej, den tävlingen vanns av Hjördis – en kvinna som så att säga bjöd på sig själv, men som ändå inte var alldeles genomskinlig.

Det är klart att Hjördis egentligen inte hette Hjördis, men hon såg ut som en Hjördis. Det dröjde ganska länge innan jag genom lite detektivarbete tog reda på vad hon egentligen hette, men jag väljer att förtiga hennes verkliga namn och låter henne behålla detta alias. Det var trots allt så hon benämndes under de år vi hade vårt kontor på den adressen och det är under det namnet hon finns i våra hjärtan. Vi uppskattade nog hennes ålder till mellan 75 och 80 (fast egentligen var hon äldre) och på många sätt var hon nog en ganska typisk 75-80-åring. Vithårig, lite framåtböjd, relativt kraftigt byggd men inte på något sätt tjock. Men vilken människa är egentligen typisk? Vem är normal? Alla bär på sin historia, och det fascinerande med någon som man aldrig pratar med – bara ser – är att man själv kan dikta upp personens historia.

Det fanns egentligen flera saker som var lite speciella med Hjördis. Dels gick hon i likhet med flera av sina grannar tämligen oblygt omkring med alldeles för lite kläder på sig. Hon tycktes inte bry sig om det. Dels brukade hon göra morgongymnastik på balkongen, mest under den varma årstiden – men ibland även under vintern. Jag inbillar mig att hon gick direkt från sängen ut på balkongen, sedan hon svept om sig en något sliten morgonrock som var blekrosa. Insidan på balkongdörren var däremot målad i en nästan chockrosa färg. Jag minns att jag tyckte att färgvalet var märkligt. Väl på balkongen drog hon på sig ett par blåa vantar som förmodligen var av bomull, även om jag ibland tyckte mig se att de vara av gummi – ungefär som ett par diskhandskar. Därpå fattade hon tag i balkongräcket och gjorde tåhävningar en stund. Därefter ägnade hon några minuter åt att massera huvudet med sina bevantade händer. Och så avslutade hon med några nigningar. Om det var riktigt varmt så kunde hon strunta i den blekrosa morgonrocken. Hon tycktes som sagt inte riktigt bry sig. Respekt!

För det mesta var Hjördis ensam. Ibland kom någon form av hemhjälp dit och städade. Och någon enstaka gång syntes en äldre herre i hennes sällskap. Annars tycktes hon mest sysselsätta sig själv. På hennes köksbord stod emellanåt en skrivmaskin som hon kunde sitta vid i någon timme. Vad skrev hon? Memoarer? Dikter? Inköpslistor? En betraktelse över mannen som satt i huset mittemot och smygtittade på henne? Det är inte så lätt att veta. Ibland talade hon ganska länge med någon i telefon – en sådan där gammal hederlig telefon med sladd som slår knut på sig själv. Så jag tror inte att Hjördis kände sig särskilt ensam även om hon oftast var ensam. Om ni förstår.

Två gånger om året – båda gångerna på sommaren – hade hon dock besök av ett mindre gäng åldringar. Då var det fest. Det ena tillfället var uppenbarligen Hjördis födelsedag, och man förstod redan på morgonen att det var dags. Då hängde hon nämligen ut en fullstor svensk flagga över balkongräcket, kanske för att alla i grannskapet skulle förstå att det var en speciell dag. Troligtvis hängde hon ut den flaggan även på nationaldagen, men det fick jag aldrig tillfälle att se eftersom vi inte jobbade då. Fast det ska erkännas att jag var lite sugen på att promenera förbi bara för att kontrollera saken.

Det andra festtillfället inträffade den 14 juli. Just det – Frankrikes nationaldag. Då hängde Hjördis ut en fullstor Trikoloren över balkongräcket på morgonen, och på eftermiddagen dök folk upp hos henne och drack kaffe. Jag inbillar mig att det blev tårta och kanske ett glas portvin också. Varför firade hon Frankrikes nationaldag? Ja, den som det visste. Vi funderade på om hon kanske hade drivit ett kasino och levt loppan på franska Rivieran i yngre dagar. Möjligen var det också så att det var dit hon återvände under de vintermånader då hon på ett mystiskt vis brukade försvinna. Persiennerna var neddragna i flera veckor i sträck. Mycket fantasieggande.

Ibland mötte jag Hjördis nere på gatan. Hon skötte uppenbarligen sina matinköp själv och drog hem varorna i en så kallad dramaten. Det var tydligen jobbigt för henne, för även om hon gick ganska raskt så tenderade hon att stanna upp för att hämta andan emellanåt. Hon såg aldrig glad ut. Första gången jag mötte henne förstod jag inte att det var hon. Det berodde på det där klassiska: Jag kände inte igen henne med kläder på sig. Andra gånger fick jag nästan bita mig i tungan för att inte hälsa henne med ett: ”Hej Hjördis!” Ty det var nästan som om jag kände henne, även om det inte var under hennes rätta namn och även om mycket av min bild av henne faktiskt var en fantasi.

hjördis2Det här kan låta lite otäckt, men faktum är att jag under några sommarveckor skissade på en roman där Hjördis var en av flera gestalter. En lite gåtfull kvinna som faktiskt visade sig vara släkt med Napoleon. Därav Trikoloren. Det innebär att det jag har berättat ovan kanske i själva verket är uppdiktat. Eller också kanske inte. Men hur det än är med den saken så saknar jag henne. När vi flyttade vårt kontor till en annan adress i Stockholm så gjorde jag en stor skylt och satte upp den i mitt fönster med texten utåt. ”Adjö Hjördis” stod det. Jag undrar om hon förstod.

Read Full Post »

Hvad gör väl namnet?*

Posted in Allmänt, Namn, Språk, Tjuvlyssnat, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 5 februari 2015| Leave a Comment »

Alltså det här med namn, va? En gång i tiden hade folk rejäla namn som folk kunde stava till. I min klass i grundskolan fanns det tre Anna, tre Cecilia, två Lars, två Peter, två Kristina och säkert några dubbletter eller tripletter till som jag på grund av hög ålder inte längre minns. Det mest exotiska namnet var Pierre, men han hade å andra sidan Sveriges då näst vanligaste efternamn för att liksom balansera exotismen. Själv var jag så oerhört rejäl att jag besatt Sveriges då vanligaste efternamn och dess då vanligaste förnamn. För män, alltså. Eller om jag ska säga pojkar, för på den tiden var jag inte mycket mer än en sådan. Pojke, alltså. Eller möjligen gosse. Fast det ska ju erkännas att det varken var mitt fel eller min förtjänst att jag besatt de där namnen. Men i dag! Vad är det som pågår, gott folk? Jo, det är uppenbart att föräldrar gör sig märkvärdiga genom att ge sina barn pretentiösa namn som i vissa fall varken går att uttala eller stava. Vad ska det vara bra för? Riskerar inte de stackars barnen snarare att bli till åtlöje? Vill man verkligen heta Månztråle, Charisma eller Deztiny? Blanceflor? Mazarin?

Jag vet inte var det började gå så fel. Var det kanske när Frank Zappa och hans hustru Gail fick för sig att döpa sin dotter till Moon Unit 1967? (Hennes syskon heter Dweezil, Diva Muffin och – håll i er – Ahmet.) Nu kryllar det kanske inte av mänskor som heter Muffin eller Moon Unit i Sverige, men det finns faktiskt en Dweezil. Hans föräldrar har dessutom tagit i lite extra och döpt honom till Makx Dweezil Jimi. Å andra sidan balanseras de något ovanliga förnamnen av efternamnet Svensson. Så man ska inte underskatta kändisars inflytande när det gäller val av namn. Om man ska titta på svenska förhållanden så har vi ju ett potentiellt exempel i Lena Philipsson och Måns Herngrens son Noa Månfare – men det föll tydligen inte folk på läppen, ty den gossen är alldeles ensam om att heta Månfare. Eller också har hans föräldrar varumärkesskyddat namnet.

Det är klart att det går mode i namn och det har redan inträffat att gamla hederliga namn dyker upp igen. I början känns det lite udda att en liten telning heter exempelvis Manfred, Nathanael eller Signe – men strax blir det något ganska självklart. Kanske helt enkelt för att man upptäcker att den lilla individen är just en individ och inte ett fristående namn som skuttar runt och är allmänt okynnigt. Och någon gång var förstås även de här gamla ärevördiga namnen både nya, fräscha och originella, låt vara att det i vissa fall var för ganska många hundra år sedan.

Men plötsligt blir ett specifikt namn som tidigare inte varit särskilt vanligt ohyggligt populärt, och det är ofta svårt att säga varför. Ett tag skulle av något skäl vartenda nyfött flickebarn heta Natalie, men sällan uttalat på det där franskt eleganta sättet. Nej, det skulle ha samma betoning som ”kokosboll” (eller ”cykelpump”, om man så vill). Vem var skyldig till att detta namn plötsligt exploderade i popularitet? Ingen aning. Och för kanske tio år sedan skulle plötsligen alla nyfödda gossebarn heta Kevin. Kevin hit och Kevin dit. Inte heller i det fallet har jag någon teori kring var namnet kom ifrån. Från bestsellern ”Vi måste prata om Kevin”? Knappast, va? Från Kevin McCallister i ”Ensam hemma”-filmerna? Kanske. Den lille gynnaren präglas väl av just den käcka gullighet som föräldrar kan tänkas vilja projicera på sina barn. Och så har vi ju Ronja. Det kryllar av snart-30-åringar som heter Ronja (Sveriges vanligaste hundnamn!) – och det krävs ingen direkt einsteinsk intelligens för att komma på att de föddes strax efter att filmen ”Ronja Rövardotter” hade premiär. Och för tillfället verkar det som om åtminstone varannan liten flicka heter Tindra. Jag föreställer mig en framtida hårdför åklagare vid namn Tindra Svandun Älvadotter och undrar hur lätt det blir att ta henne på allvar.

Men visst, självklart ska man få kalla sina barn precis vad man vill (även om det kanske finns gränser). Jag kan bara tycka att dagens föräldrar tenderar att antingen slå knut på sig själva för att ge sina barn ett pretentiöst namn som ska göra dem superdupermaximalt unika, eller slår till med ett av de namn som är som allra populärast just nu – vilket då å andra sidan kanske kan ses som lite fantasilöst. Jag inser att mitt förespråkande av gamla hederliga namn skulle kunna resultera i en mer gammaldags fantasilöshet, där var tredje flicka heter Anna och var fjärde gosse heter Karl. Det kan ju också bli lite tjatigt.

Sedan har vi ju det här med syskon också – eller tvillingar – där föräldrar ibland anstränger sig för att vara lite roliga. Och det kan väl gå an. Vissa ger sina barn namn med samma begynnelsebokstav (jag har en syskonskara kusiner som heter Barbro, Britt, Bosse och Björn), andra ger första barnet ett namn på A, nästa på B och så vidare. För deras egen skull får man väl hoppas att de inte hinner avverka hela alfabetet. Åter andra slår till med syskonpar vid namn Emil och Ida, Peter och Petra, Whitney och Britney, eller Mi och Rakel. Här är några andra förslag: Orsak och Verkan, Kreti och Pleti, Ler och Långhalm, Pest och Pina. Och vill man ha namn som fungerar för en syskonskara om tre så kan man ju slå till med namnen som en före detta kollega berättade om: Horror, Terror och Error. Fast de är ju inte vidare smickrande.

En gång när jag åkte tåg tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan två kvinnor som råkade träffa på varandra efter långvarig brist på kontakt. På den oundvikliga frågan huruvida de nu var gifta och hade barn så redogjorde den ena för att hon hade två barn, en pojke och en flicka, som hette Love och My. ”Vad fint” sa den andra och klappade förtjust i händerna. ”Som i ‘min kärlek’!” ”Va?” sa Love och Mys mamma och underströk sitt utrop genom att se ytterst frågande ut. ”Ja, ‘My Love’ – engelska för ‘min kärlek’!” Mamman såg häpen ut och sa: ”Oj, det har vi inte haft en tanke på!” Så kanske är det så att den sluga namngivningen inte alltid är hundraprocentigt medveten. Men oftast är den nog det.

Låt mig återvända till det jag så chevalereskt påstod tidigare – att man ska få kalla sina barn vad man vill. Rent juridiskt är det väl inte riktigt så. Men moraliskt, då? Är det lämpligt att ge sitt barn vilket namn som helst? Är exempelvis Caligula ett bra namn? Tydligen finns det de som anser det. I Sverige finns det tre personer över 18 år som heter Caligula. En av dem stoltserar dessutom med förnamnen Lorentz Lancelot Nicolai Hamlet Larz Owe. Och efternamnet Lorentz. I dagligt tal tydligen kallad Lorentz Lorentz. Kul! Och hör ni, i Ludvika bor det en person som heter Gud. Och det är en kvinna.

*Ur Shakespeares ”Romeo och Julia”, översatt av Carl August Hagberg.

Read Full Post »