Av någon anledning är det lite kittlande att besöka en plats som anses vara hemsökt. Tänk om man själv får uppleva något fullständigt oförklarligt, om det så bara är en otäck och odefinierbar känsla! Blickling Hall i Norfolk i England anses vara hemsökt. Det påstås till och med att det är Englands mest hemsökta hus. Varför det då? Jo, skälet skulle vara att Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru, föddes i slottet. Som bekant dömdes hon till döden på högst tveksamma grunder och avrättades 1536. På årsdagen av avrättningen kommer hon därför tillbaka till Blickling Hall och är förmodligen hiskelig att skåda – för den som nu lyckas se henne.
Namnet Blickling är känt sedan mitten av 1000-talet, men även om man känner till namnen på godsherrarna så vet man ingenting om när platsen bebyggdes med något som kan kallas slott för första gången. Men det står ganska klart att det nuvarande slottet är byggt på grunderna av ett gammalt slott och dessutom finns det en vallgrav kvar (numera torrlagd) som tillhör en tidigare epok. Det var det slottet som Anne Boleyns föräldrar, Sir Thomas och Lady Elizabeth Howard, bodde i.
Det nuvarande slottet började uppföras 1616 och stod klart cirka 1625. Byggherre var Sir Henry Hobart och den som fick uppdraget att rita och ansvara för byggnationen av slottet var Robert Lyminge, som tidigare haft samma funktion vid uppförandet av slottet Hatfield House. De båda husen har tydliga gemensamma stildrag, men av någon anledning valde man att bygga Blickling på ett lite mer ålderdomligt sätt. Hatfield består av tre längor (en huvudbyggnad hopbyggd med två flyglar) som alltså på tre sidor ramar in en gård som är öppen mot parken. Blickling har däremot två slutna gårdar mitt inne i byggnadskomplexet.
Trapphallen med originaltrappa från 1620-talet.
Slottet förblev länge i familjen Hobarts ägo. Som kuriosum kan nämnas att Sir Henry Hobart (född 1657) avled i slottet 1698 efter att ha utkämpat en olaglig duell. (Kanske spökar även han?) När hans sonson dog 1793 så fanns det ingen manlig arvinge, vilket innebar att Blickling Hall överlämnades till yngsta dottern Caroline som var gift med Lord Suffield. Under deras tid drabbades slottet av två eldsvådor, först 1808 och sedan 1849. Men lyckligtvis kunde bränderna släckas i tid. Äktenskapet blev barnlöst och därför ärvdes Blickling vid Carolines död 1850 av en systerson till henne, Sir William Kerr. Han lät bygga om den västra byggnadslängan helt för att där inrymma ett modernt kök, tvättstuga och brygghus, men 1600-talsfasaden sparades klokt nog.
Under 1900-talets första trettio år användes inte slottet av familjen Kerr, men 1930 flyttade politikern och diplomaten Philip Henry Kerr, 11:e markisen av Lothian, in. Eftersom han aldrig gifte sig så fanns det ingen naturlig arvinge till Blickling Hall – och därför beslöt markisen att skänka slottet till National Trust. Men i likhet med många andra herresäten rekvirerades Blickling av militären under andra världskriget. Efter krigets slut kunde dock National Trust långsamt börja ställa i ordning slottet för att kunna öppna det för allmänheten. Och än i dag går det alltså fint att besöka slottet och dess vackra park.
Det 37 meter långa ”Long gallery”, sedan 1740-talet bibliotek.
Men hur var det nu med spökerierna? Jo, de består visst i att en huvudlös Anne Boleyn kommer åkande i en vagn förspänd av huvudlösa hästar. Och kusken är förstås även han huvudlös. Problemet är att Anne Boleyn troligen föddes 1507 – och hennes föräldrar flyttade från Blickling Hall till Hever Castle i Kent 1505. Dock ska sägas att hennes födelseår är omdiskuterat och i själva verkat kan det vara 1501. I så fall är verkligen slottet hennes födelseplats och i så fall kanske hon i alla fall har en teoretisk anledning att spöka där. Men det här med en huvudlös kusk och huvudlösa hästar – är det inte att ta i lite? Hur som helst så får man ingen känsla av att det sker något övernaturligt i slottet när man vandrar runt i det. Åtminstone inte en sommardag 2019.
Här följer till sist ytterligare några bilder:
Salong med broderad tapet föreställande Peter den store av Ryssland.
Paradsängkammare.
Bekvämlighetsinrättning.
Taket i ”Long gallery” – original från 1620-talet.
Salong med broderade tapeter.
En titt ut mot entrégården.
En trappa – helt enkelt.
Matsalen. Eller i alla fall en av dem.
Samma matsal.
Och så köket.
En sak som man slås av när man reser runt i England är att landets äldre historia är så väldokumenterad. Åtminstone om man jämför med Sverige. En annan sak som är smått häpnadsväckande är den relativa rikedomen av bevarade riktigt gamla byggnader. Visst, vi har även i vårt land gamla byggnader som inte skäms för sig, men då handlar det om kyrkor – den äldsta från 1000-talet – och ett fåtal bodar och liknande. Det är förstås inget fel på kyrkor och bodar, men eftersom jag är särskilt intresserad av slott och herrgårdar så känns Sverige lite fattigt när det gäller medeltida byggnader. Då är det kanske lätt att förstå min förtjusning över att träda in i en förbluffande välbevarad engelsk herrgård från 1300-talet. Ja, 1300-talet! Det är nästan ofattbart.
Ightham Mote heter herrgården som ligger mellan städerna Tonbridge och Sevenoaks i sydöstra England. På vägen dit är det inte mycket som avslöjar att man närmar sig ett högreståndsboende. Där finns inga alléer eller ståtliga grindar. Huset kommer nästan som en överraskning och det ger på något vis ett både ståtligt och blygsamt intryck, det är stort och litet på samma gång. Men den lite skeva karaktären gör det hur som helst otroligt charmigt. Byggnaden omges av en vallgrav, och det är lockande att tro att ”Mote” är en äldre stavning av ”moat”, det vill säga vallgrav. Men så är det inte. Ordet betyder faktiskt ”möte” och kommer av att de lokala styresmännen ofta samlades i bygdens mest framträdande hus. Och Ightham har inte specifikt med herrgården att göra, utan är namnet på en närliggande by. Om jag förstår saken rätt så betyder alltså namnet ”platsen där man har möten i Ightham”.
Ightham Mote ägdes av ett par andra familjer under 1500-talet, innan familjen Selby köpte egendomen 1591. De kom faktiskt att inneha herrgården i nästan exakt 300 år, även om de under några år på 1880-talet hyrde ut den till en amerikansk ingenjör och filantrop, som här skapade en form av konstnärskoloni. Men 1889 tog Selbys långa ägarperiod slut i och med att både den dåvarande ägaren, Marianne Luard-Selby, och hennes son avled. Det fanns ingen annan lösning än att bjuda ut egendomen till försäljning.
Huset köptes av baronet Thomas Colyer-Ferguson, som restaurerade Ightham Mote som vid det här laget var ganska nedgånget. Han öppnade dessutom sitt hem för allmänheten en eftermiddag i veckan, så han måste ha insett att det var en märkvärdig byggnad. När Sir Thomas dog 1951 ärvdes huset av sonsonen James, som tyvärr inte hade råd att behålla det. Herrgården såldes och de flesta av inventarierna såldes på auktion. Häpnadsväckande nog fanns det nu ett förslag att man skulle riva herrgården, alternativt inreda lägenheter i den, men lyckligtvis köptes den i stället av tre personer i grannskapet som hade ambitionen att bevara den.
Vad är det då som gör Ightham Mote så speciellt? Ja, bortsett från att delar av huset står kvar från 1330-talet så är det ovanligt att man har behållit formen med fyra längor runt en gård. I många motsvarande gårdar har man valt att senare riva en eller flera längor för att skapa en öppnare och betydligt mindre sluten karaktär när det representativa har blivit viktigare än det funktionella. Dessutom är exteriören i princip orörd från 1400- och 1500-talen, även om det är en sanning med modifikation. National Trust har nämligen plockat isär i stort sett hela byggnaden för att dokumentera och restaurera den, och sedan satt ihop den igen med samma material så långt det överhuvud taget varit möjligt. Men det är så varsamt gjort att man inte anar det om man inte vet det, och själva poängen är att huset till det yttre inte har genomgått några moderniseringar som påverkat uttrycket.
Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.
Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.
Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.
Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.
Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.
I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.
Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.
På min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.
Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.
elbrundino 