Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Resor’ Category

Om jag nu rannsakar mitt minne och går tillbaka ett par hundra år i tiden så tror jag att det fanns dagar då campinglivet framstod som en dröm för mig. Tänk att sommartid få dra åstad till nästan vilken plats som helst och bara njuta av ljumma badvikar och grillkorv och påsar med ett mystiskt pulver i som vid utrörande i vatten blev en färgglad och god dryck som förmodligen är förbjuden i dag. Det fanns något lockande i det. Jag tror att den drömmen var baserad på camping i tält. Men jag vill minnas att några av mina klasskamrater och grannar även hade husvagn, och det ska erkännas att jag nog var lite nyfiken på hur husvagnslivet tedde sig också. Men jag minns även att jag någon gång fick tillfälle att titta in i deras hus på hjul och då konstaterade att de var varma och kvava och luktade lite konstigt. Men ändå! När man såg grannen koppla på husvagnen bakom bilen och fara iväg så visste man inte riktigt vart de tog vägen. Världen låg öppen för dem och världen är så stor, så stor, Lasse-Lasse-liten.

Jag har nu inom loppet av några dagar tillbringat två nätter på två olika campingar i Ångermanland. Inte i tält. Inte i husvagn. Inte i husbil. Utan dels i en så kallad övernattningsstuga och dels på ett så kallat vantell. Jag vet inte hur etablerat det senare begreppet är – kanske är det en fullständig självklarhet i campingsammanhang – men det är alltså ett mellanting mellan vandrarhem och hotell. Båda tillhörde dock campingar och jag fick därför tillfälle att i viss mån studera campinglivet. Övernattningsstugan innehöll sängar, ett bord, några stolar, ett kylskåp och en kokplatta. Inget vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Ville man nyttja dylikt så fick man pallra sig iväg kanske 70 meter till ett så kallat servicehus. Vantellet visade sig vara en ombyggd vårdcentral med tillhörande läkarbostad och där bestod övernattningslokalen av en spatiös och något kitschigt inredd trerumslägenhet med dusch och fullt utrustat kök.

Men det var själva campingen det skulle handla om. I det ena fallet var campingområdet litet och låg invid en vacker sjö. I det andra fallet var det mycket stort och låg vid havet. Båda campingarna föreföll vara välskötta och välorganiserade, men medan den mindre gav ett gemytligt intryck så kändes den större mer som ett läger för människor med en gemensam ideologi. Det kändes lite märkligt att befinna sig där. Och det väckte en del frågor kring campinglivet som fenomen. Vilka är det som väljer att semestra på en camping? Visst, en del människor åker förstås runt med sina husbilar eller sina husvagnar och övernattar på olika ställen. (”Man ska ha husvagn – först då blir man fri”, som Galenskaparna och After Shave kvad.) Men det är uppenbarligen också så att det finns människor som tillbringar hela sin semester på en och samma camping. Som återkommer år efter år. Helst till exakt samma lilla markplätt. Vilka är de? Vad får de ut av det? Är det igenkännandets glädje? Tål de inte att se något nytt? Försöker de återuppleva någon form av lycka som de en gång har känt på just den platsen?

Jag undrar också om campinglivet går i arv från generation till generation. Jag kan tänka mig att man som liten tycker att det är rätt kul att vara på en camping och träffa nya kompisar från någon annan långt bort belägen ort, kompisar som man aldrig skulle ha träffat annars. Men jag kan också tänka mig att man någonstans i tonåren blir enormt less på att följa med sina föräldrar på campingsemester och svär på att aldrig, aldrig, aldrig själv campa. Och så bildar man familj och upptäcker plötsligt att man har köpt husbil eller husvagn för att det liksom sitter i generna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det kan vara så. Det kan förstås finnas människor som inte har någon campingtradition alls som ändå längtar efter att skaffa en husbil eller husvagn. Kanske av praktiska skäl. Kanske för att det erbjuder en möjlighet att på ett smidigt sätt semestra i Sverige om man exempelvis inte har råd eller lust att åka utomlands eller ta in på hotell någonstans. Å andra sidan är förstås varken husbilar, husvagnar eller campingplatser gratis – och påtagligt ofta är den bil som används till att dra husvagnen av ganska fräsig modell.

Så det är nog något annat som lockar som jag har lite svårt att begripa. Något som gör att man accepterar att använda gemensamma duschar och toaletter som är allt annat än fräscha; duschar och toaletter som är utrustade med högtalare som vrålar ut någon hipp musikradiokanal, gissningsvis för att dölja alla oönskade och besvärande ljud enär det är extremt lyhört. Ja, även klockan tre på natten kungör Per Gessle via högtalarna att han går och fiskar, om man nu nödgas uppsöka inrättningen så dags. Ja, det finns uppenbarligen något som gör att man accepterar att ibland lyxa till det lite på områdets för all del hyfsade restaurang, dit folk kanske mest går för att dricka Irish coffee och bli fulla. Jag vet verkligen inte vad detta något är. Och kanske vill jag inte riktigt veta det heller. Men om det handlar om frihet så förefaller det som om det ändå är en väldigt begränsad frihet. Man kan visserligen sticka därifrån precis när som helst och uppsöka nya jaktmarker – men det verkar som om man ogärna gör det. Förmodligen kommer detta alltid att vara en gåta för mig. Men om det inte är en gåta för camparna själva så nöjer jag mig med det. Om de förstår tjusningen med det och jag inte gör det så är det okej. Vi lever trots allt, än så länge, i ett ganska fritt land.

 

Annonser

Read Full Post »

Men ska den där karln språkgnälla nu igen? Hur orkar han? Nu när det till på köpet är så varmt också! Ja, det kan man undra och tycka. Men så länge språket misshandlas och förslöas så finns det alltid skäl att gnälla. Då spelar temperaturen ingen roll. Den här gången tänkte jag angripa en företeelse som dessutom har koppling till en annan företeelse som jag hatälskar: resereportaget som genre. I tidigare inlägg har jag gläfst över det mått av osannolikhet som förekommer i många reseskildringar i tidningarna, till exempel att en vinbonde kommer vandrande bland sina rankor med ett glas som han provsmakar årets skörd ur. Min tes är att skribenterna fläskar på med osanna klichébilder som de tror att läsaren vill ha. Men det var inte där jag ville landa. Däremot är det främst i resereportage och resebilagor som det jag vill åt brukar dyka upp.

Första gången jag hajade till över det fenomen som jag strax ska komma fram till var när jag textade något eländigt svenskt program om unga människor som gick en bartenderskola på Ibiza. Det var alltså inte ett resereportage. Men gång på gång meddelade de att de skulle sticka in till ”Ibiza Town” och ”Bar Street”. För den oupplyste vill jag påpeka att Ibiza är en spansk ö och att även den största staden heter Ibiza. Det är ju lite komplicerat, för hur ska man veta om man menar ön eller staden när man säger Ibiza? (Samma sak gäller för övrigt för landet och staden Guatemala respektive landet och staden Panama.) Lokalinvånarna säger förmodligen bara ”stan” när de syftar på staden, men annars är det brukligt att lägga till ”stad” efter namnet, alltså ”Ibiza stad”. Men de där barungdomarna envisades med att säga ”Ibiza town”, som om det var det officiella namnet på en spansk stad. Nu är det här egentligen ett ganska dåligt exempel, eftersom Ibiza är alla engelsmäns favoritpartyö och engelskan förmodligen har en mycket stark ställning där. Likafullt är det spanska som är officellt språk – och det jag vill åt är alltså att väldigt många människor tenderar att betrakta engelskan som ett slags default-språk (notera vad jag gjorde där – jag skäms!).

Jag har roat mig med att studera Svenska Dagbladets resebilaga, eftersom jag prenumererar på den blaskan. Där hittade jag för några veckor sedan en notis om att Istanbul ska få en ny flygplats. Och den, meddelade Svenska Dagbladet, kommer att heta ”Istanbul New Airport”. Nu är det väl inte helt osannolikt att just en flygplats får ett alternativt, internationellt gångbart namn för den som inte är så duktig på turkiska, men jag dristade mig ändå att bli lite irriterad över att man inte valde att skriva det turkiska namnet İstanbul Yeni Havalimanı när man nu ändå förklarade i artikeln att det handlade om Istanbuls nya flygplats. Efter en mycket blygsam forskningsinsats upptäckte jag dessutom att det där bara är ett tillfälligt namn tills man kommer på vad flygplatsen ska heta. Det är ju faktiskt ett ganska idiotiskt namn. Ändå presenterade SvD namnet som ett faktum – och dessutom på engelska.

I en annan artikel berättades om hur fantastiskt det är i Anderna och att man från vissa platser nästan garanterat kan få se kondorer. En sådan plats nämndes i bildtexten: Mirador Cruz del Condor. Det har jag absolut inga invändningar emot. Men i brödtexten har platsen plötsligt fått ett engelskt namn, nämligen Condor Cross. Vilket känns mest genuint i det spansktalande Peru? Varför valde skribenten att översätta namnet till engelska i en svensk tidning? Det är en smärre gåta. Jag kan ingenstans se att platsen har ett alternativt, officiellt engelskt namn.

Så till förra söndagens resebilaga. Där fanns en smärre guide till några ”marknadsmåsten” i Marrakech i Marocko. I det landet talar man mest arabiska och franska. Ändå anges adressen för Souk El Attarine som ”Sieve Street” och för Souk El Haddadine som ”Smiths Street”! Den som till äventyrs gissar att gatorna i verkligheten inte alls har engelska namn gissar förstås alldeles rätt. Kuriöst nog tipsas det om en tredje marknad också, nämligen Souk des Bijoutiers, och den ligger minsann på Rue Souk El Kebir. Man kan fråga sig varför den inte bevärdigades med ett engelskt namn, för konsekvensens skull.

Samma resebilaga, samma datum, samma fenomen: Här ges tre tips på olika typer av vårdinrättningar (!) i Vietnams huvudstad Hanoi. I Vietnam är häpnadsväckande nog vietnamesiska det officiella språket. Det är kanske inte så många svenskar som behärskar språket, det ska livligt erkännas. Adressen till Charm Salon & Spa anges här vara Dang Thai Mai 26. Fullt rimligt. Men adressen till Cana de Azucar är av någon anledning Tran Vu street 126. Och adressen till Nguyen Luan Pharmacy hävdas vara Trang Thi street 3. Ånyo: Varför anger skribenten adresserna som ”street”? Om man nu nödvändigtvis känner sig tvingad att påpeka att inrättningarna ligger vid en gata och inte ute i skogen så kan man väl lägga till -gatan efter namnen? Fast egentligen är det onödigt, eftersom adresserna tycks vara Tran Vu respektive Trang Thi. (Jag ställer mig för övrigt tvivlande till att det där apoteket verkligen heter Nguyen Luan Pharmacy, så varför då inte kalla det ”apoteket Nguyen Luan”?)

Vart vill jag egentligen komma med det här? Jo, jag tycker helt enkelt att känslan av autenticitet försvinner all världens väg när man av någon anledning, för en svensk publik, använder engelska adresser på platser där man i första hand inte talar engelska. Det är dessutom i mina ögon och öron oförskämt att våldföra sig på andra språk på det sättet. Om det rör sig om språk som vi inte har någon större chans att förstå så är det betydligt rimligare att översätta till svenska än till engelska. Det senare är ju absurt.
”Jaha, men det är ju en service till den läsare som kanske åker till Hanoi! Hur ska vietnameser förstå om man säger att man letar efter ‘Tran Vu-gatan’?” kanske någon invänder. Den invändningen bryr jag mig dock inte om att kommentera.

Det verkar främst vara länder belägna utanför Europa som drabbas av det här, eller kanske snarare länder där man talar ett språk som vi svenskar inte har någon större inblick i. Ingen svensk journalist skulle någonsin komma på tanken att kalla Place de la Concorde i Paris för Concorde Square. Eller Ponte Vecchio i Florens för Vecchio Bridge. Varför? Antagligen tycker man att det är lite fint att man besitter vissa kunskaper i franska, italienska och kanske tyska. Man vet minsann att place betyder ”torg” på franska och att ponte betyder ”bro” på italienska. Men om man skriver om Aten så kan man glatt dra till med att det berömda torget heter Syntagma Square och om man skriver om kulturlivet i Prag så kan deras nationalteater utan att någon reagerar plötsligt benämnas ”Prague National Theatre”. De båda senare är exempel ur verkligheten. Man häpnar i värmen.

 

Read Full Post »

IMGP1500 (2)Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.

IMGP1310 (2)

En skulptur som uppenbarligen har suttit för mycket.

I slutet av maj 2018 är Stockholm en temperaturmässigt varmare stad än den spanska huvudstaden, men det innebär inte att det är kallt. Temperaturen är snarare behagligt uthärdlig. Man behöver inte hälla i sig vatten var sjunde minut eller hålla sig i skuggan för att stå ut. Däremot är det emellanåt både gott och nödvändigt att inmundiga något svalkande i dryckesväg. ”Sangria!” tänker nu någon läsare med ett lystet uttryck i ögonen. Och det kan man för all del få tänka. Men låt mig nu få vara motvalls* igen. Genom att beställa sangria på ett ställe och utröna att stället för närvarande inte har någon sangria förberedd kan man få reda på att det bara är turister som dricker sangria. Lokalborna dricker i stället tinto verano. Det är billigare – och minst lika svalkande och gott. Och handen på hjärnan, vem vill dricka något som bara turister dricker? Alltså dricker man hädanefter tinto verano.

Nåväl. Vid den temperaturmässigt angenäma ankomsten till Madrid möts vi av fredagskvällsglada människor som alla bär fotbollströjor och sjalar och andra saker som fotbollsmänniskor bär. Det har tydligen varit match – och i Madrid är fotboll tydligen lika oerhört viktigt som det är i Stockholm. Skillnaden är möjligen att fotbollsmänniskorna här ger intryck av att vara civiliserat glada. Det vill säga, de tycks inte se glädjen som en förevändning att förvandlas till våldsamma och fulla svin. Jag ser bara glädje. Men vad vet å andra sidan jag? Det jag kan om fotboll finns inte.

IMGP1301 (2)Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.

IMGP1304 (2)Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.

Besöker man Pradomuseet om man är lite motvalls*? Ja, det kan man väl tänka sig. Dock kan man tillåta sig att drabbas av svensk snålhet och passa på att göra sitt besök när det är fri entré. Synd bara att man inte är ensam om att vara snål. En ringlande kö bestående av kanske 400 personer är ingenting som man drömmer om att vara en del av. I alla fall inte om man står sist i den. Men för att parafrasera den store skalden Ulf Lundell: ”Ett inställt Pradobesök är också ett Pradobesök.” Och med lite tur så finns museet kvar även vid nästa Madridbesök – och då kanske alla andra i hela världen redan har sett det. Jag är en märklig före detta konstvetenskapsstudent. Prado är trots allt ett av världens främsta konstmuseer.

IMGP1503 (2)

Spansk jämlikhet. Hon ror – han är förälskad.

Strax intill Prado, på Plaza de la Lealtad, kan man ibland se och höra en man som sitter och spelar saxofon på en parkbänk. Förmodligen spelar han någon form av frijazz, eftersom det är svårt att avgöra huruvida han är duktig eller inte. Men det är egentligen inte saxofonmannen som är intressant – det är hans hund. Jag är dålig på hundraser, men det kan möjligen vara en labrador retriever. När saxofonmannen spelar så ylar hunden. Hunden förefaller så att säga ingå i kompositionen. Och om det är svårt att avgöra huruvida saxofonmannen är duktig eller inte, så är det ännu svårare att avgöra huruvida hunden ylar av glädje eller av musikalisk smärta. Det är därför man inte riktigt vet om man ska skratta eller ringa efter polis och djurskyddsstyrelsen.

Lyckligtvis finns det inte tid att tänka för mycket. Det är redan dags att ta sig till det lustiga hotellet (där personalen tycks ha som sport att öppna portlåset och ta fram rumsnyckeln innan man ens har hunnit ringa på) och anträda hemfärden. Dock kan det i Madrid hända att man oförutsett råkar hamna mitt i en stor, bullrig och aldrig sinande demonstration som äventyrar hela hemfärden. Det är en disparat skara som förefaller bestå av många olika organisationer. De blåser i visselpipor. De använder harskramlor. De smäller av något som låter som mindre bomber. De skanderar. De väsnas något alldeles förskräckligt. Men vad vill de? En googling ger vid handen att de tycker att regeringen skrattar åt dem – och det vill de inte. Det är därför de demonstrerar. Vi får kanske nöja oss med att konstatera att spanska demonstrationer är något annat än svenska, precis som spanska fotbollsfans är något annat än svenska.

IMGP1379 (2)Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.

*Motvalls: Egentligen ”Motvalls käring”. Herr Motvall och hans hustru grälade om huruvida man klipper eller skär havre. Hon menade att man klipper, han att man skär. Dispyten gick så långt att herr Motvall hotade att dränka hustrun om hon inte gav med sig. Men hon vägrade. Det sista hon gjorde i livet var att sträcka upp en hand över vattenytan och göra en klipprörelse med fingrarna. Historien återges av Moa Martinsson i Mor gifter sig 1936.

Read Full Post »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Read Full Post »

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Read Full Post »

GåstantenPå min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.

Problemet med att ha bilder på sin vardagsrumsvägg är att det finns ett slags paradox i det. Man sätter upp dem för att man ska titta på dem, men så glömmer man att titta på dem därför att man vänjer sig. De blir liksom bara en del av en meningslös inredning. Som en platt-TV som aldrig är påslagen. Nu är jag dock en människa som tycker om att titta på bilder och jag törs nog därför påstå att just mina vardagsrumsbilder är ganska betittade och begrundade, i synnerhet den som jag nu tjatar om. Den sitter till höger om dörröppningen som leder ut till hallen och passeras därför ofta.

Jag har själv tagit den där bilden med min kamera. Jag har själv skrivit ut den på min lite för dyra fotoskrivare. Jag har själv ramat in den och hängt upp den på väggen. Inget av det krävde någon större arbetsinsats. Inte heller särskilt mycket tid. Men det kan ju bli bra ändå. Kanske inte kvalitetsmässigt bra. Kanske inte tekniskt bra. Det kanske inte är en bra komposition. Det får andra uttala sig om. Men det känns som om det finns en berättelse i bilden – och det är bra. Frågan är bara vilken berättelsen är.

Bilden är tagen i en by i Rumänien. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut, särskilt i mörker. Det är lätt att inbilla sig att byarna bara består av en genomfartsgata med trädgårdsförsedda låga hus på båda sidorna. I själva verket finns det också smala tvärgator som leder till andra hus i åtminstone ett par led. Byarna är alltså större än man tror, men ändå små. Där finns oftast en liten affär – och en regummeringsverkstad. Ibland finns det också ett matställe eller ett kafé. Kanske räcker det så. Kanske behövs det inte mer.

Byarna må se ganska enahanda och tråkiga ut, men de som bor här har det förmodligen ganska bra. Jag tror att jorden på slätten mellan Bukarest och Donau är bördig. Jag tror att bönderna här klarar sig fint, åtminstone jämfört med många andra i Rumänien. Det är i en sådan by som bilden är tagen klockan halv nio på morgonen den artonde juli 2012. Datumet och klockslaget saknar antagligen relevans, men man vet aldrig. Det beror på vilken historia man vill berätta.

På byvägarna på slätten mellan Bukarest och Donau får man ibland krypköra med bilen på grund av att det dyker upp häst- eller åsnedragna kärror. Ibland är dessa kärror överfulla av hö eller meloner. Ibland får man väja för lösspringande hundar. Och det kan hända att man får stanna för att låta några godmodiga gäss passera. De skulle kunna tillhöra en turistgrupp eller kanske vara en flock pensionärer som är ute på sin onsdagspromenad (ty bilden är tagen en onsdag), om det inte hade varit för kvinnan med käppen.

Kvinnan med käppen spelar en något oklar roll i sammanhanget. Hon går efter gässen och tycks driva på dem, som om de ska till någon särskild plats. Men det kan lika gärna vara så att hon bara vill bli av med dem. Hon ser lite bister ut. Jag vet inte om det hon har på sig kallas för en klänning eller något annat. Den har knäppning på framsidan och är kanske mera som en rock. Men den är nog av ganska god kvalitet och har ett mönster som liknar något som jag minns från min barndoms 1970-tal. Kanske hade min farmor något liknande? På fötterna har hon skor eller kanske tofflor som är öppna i tån. De ser lite slitna ut, men är säkert bekväma. Håret täcks delvis av en sjalett.

Hon ser som sagt lite bister ut. Men när hon just ska till att passera bilen spricker hon upp i ett leende som avslöjar ett par guldtänder. Hon pekar på gässen och berättar skrattande något som vi naturligtvis inte begriper. Rumänska är inget lätt språk när man inte talar rumänska. Vi gör någon form av gest för att klargöra att vi ingenting begriper, vilket hon omedelbart begriper. Vi människor har förunderligt lätt för att göra oss förstådda utan att tala varandras språk. Hon skakar på huvudet och skrattar, men inte åt oss, utan åt den dråpliga gåshistorien. Tror jag i alla fall.

Vad hade gässen gjort? Var hade de varit? Vart var de på väg? Det kommer jag med största sannolikhet aldrig att få veta. Lever kvinnan med guldtänderna fortfarande? Minns hon i så fall gåsincidenten? Även om svaren på båda frågorna skulle vara ja, så minns jag inte vad byn hette. Och jag skulle inte känna igen den. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut.

 

Read Full Post »

IMGP8660 (2)Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.

Men Wien. Jag är inte färdig med Wien. Bakom ryggen på mig på Café Diglas uteservering sitter ett amerikanskt sällskap. Vad som förefaller vara en yngre man i detta sällskap uttrycker för mina uppsnappande öron att han nu längtar till nästa land – han specificerar det inte – för nu har han tröttnat på Wien och Österrike. De är uppenbarligen ute på den stora Europaresan. Lite imponerad blir jag möjligen av att han vet att Europa inte är ett land, utan flera. Men jag förstår inte riktigt hur man kan vara trött på exempelvis Österrike. Wien, som jag aldrig har satt de där tidigarenämnda små fötterna i, är en stad som jag kommer att längta tillbaka till. För att det är en vacker stad. För att den blev mig övermäktig. För att det kändes som om det bara var att ge upp inför det monumentala utbudet av saker att se och saker att lyssna på. Blir man mätt av att bo i Wien? Jag menar inte främst kulinariskt mätt på kalvschnitzlar och Scheiterhaufen och utsökt Tafelspitz. Jag menar kulturellt mätt. Jag menar mätt på synintryck. Det är mycket möjligt, men jag vill inte tro det.

Det känns märkligt att vistas i en stad där det kryllar av minnen av stora personligheter, inte minst inom det musikaliska området. Det visar sig till exempel att den lilla kyrkan som ligger ett tuppfjät från det enkla hotellet härbärgerade Beethovens lik en tid före begravningen. Och framför Karlskirche kommer en man helt oprovocerat fram och undrar om vi vet att Vivaldi ligger begravd på den plats där vi står. Det vet vi förstås inte. Och plötsligt står man i det rum på Schönbrunns slott där en sexårig Mozart spelade för kejsarinnan Maria Theresia 1762. Och samma dags kväll bevistar man en fantastiskt spännande föreställning av samme Mozarts opera Don Giovanni i slottets vackra teater – en lokal där såväl Mozart som Haydn dirigerat orkestrar. Kan man bli mätt på sådana upplevelser? Kan man det? Verkligen?

Men till Stockholm kom aldrig Mozart. Till Stockholm kom aldrig Beethoven eller Haydn eller Schubert. Inte ens Johann Strauss kom hit. På Arlandas F-terminal möts man i stället av klippdockor av ABBA i naturlig storlek. På foton hittar man till exempel Petter och Tove Lo och Veronica Maggio. Det är vad vi har att erbjuda och det ligger väl kanske inget nedsättande i det. Men det gör mig ändå en aning förbittrad. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla sig hemma resten av livet – för att på så sätt slippa ha något att jämföra med. Köttbullar och semlor är ju trots allt också ganska gott. Och blott Sverige svenska krusbär har.

 

 

Read Full Post »

Older Posts »