Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2012

Gellért

Utsikt från rum 102 på Residence Baron i Budapest

Om man sträcker sig ut genom fönstret på rum 102 på Residence Baron i Budapest och tittar åt höger, så ser man Frihetsbron och vid dess bortre ände Danubius Hotel Gellért. I direkt anslutning till hotellet ligger Gellértbadet med ett tiotal pooler. Budapest är känt för sina bad och förmodligen är det nästintill kriminellt att besöka staden utan att besöka ett sådant och tvaga sig enligt konstens alla regler. Men hur bär man sig åt? Det är ju naivt att tro att badetiketten över hela världen ser ut som den gör i Sverige, speciellt som jag har läst om alla regler och ritualer som gäller vid ett besök i ett hamam. Nu är väl inte den ungerska badetiketten densamma som den turkiska, men det kändes ändå bäst att läsa på lite i förväg. Artikeln som jag råkade hitta kungjorde att personalen på baden absolut inte talar engelska, utan bara ungerska. Vidare redogjorde den för de olika alternativ som finns och att badet kostar olika mycket beroende på vilka alternativ som gäller, till exempel om man vill ha ett omklädningsbås eller bara ett skåp att låsa in kläderna i. Det måste man alltså tala om för kassapersonalen. På ungerska. Sedan följde en lång redogörelse för hur man skulle få ett plastkort som man skulle dra i en läsare för att komma in på badavdelningen. Väl där skulle man lämna plastkortet till en människa som antagligen heter Attila eller Sándor eller Zoltán, för det gör alla ungrare av hankön. Denne skulle dela ut badkläder i form av ett förkläde (låt mig återkomma till det) och tilldela en ett skåp – eller möjligen ett bås. När man hade bytt om skulle man vinka till sig en annan Attila, Sándor eller Zoltán som skulle låsa skåpet (eller båset) och ge dig ett gummiband med skåpnumret på. Förmodligen skulle han också ta hand om plastkortet, för det kunde man inte gärna släpa på medan man badar. Efter badet skulle man ånyo vinka till sig den farbror man träffade senast, som skulle kontrollera numret på gummibandet och öppna skåpet/båset. För besväret skulle han bestämt ha en liten slant, förhoppningsvis efter att han öppnat. För var skulle man annars förvara pengarna? Mellan tårna? Sedan skulle man tydligen återfå det där plastkortet också, för det skulle lämnas in i kassan där man eventuellt skulle få lite pengar tillbaka om man inte hade badat tillräckligt länge! Mycket att hålla reda på. Och då har jag ändå inte nämnt själva badandet. Det är klart att man bli lite nervös när det är så där krångligt.

Ett par av Budapests bad är rejält gamla, faktiskt från den tid då staden tillhörde turkarna. Királybadet och Rudasbadet är båda från 1500-talet och det senare har till och med kvar sin originalkupol över centrumbassängen. Tittar man i resebyråannonser eller guideböcker så finns det en närmast obligatorisk bild på äldre herrar som spelar schack höljda i dimma i Szécsénybadets utebassäng. Men varför knata i väg till det bad som det tydligen är meningen att man ska gå till som turist? Det kändes ganska självklart att besöka ett av 1500-talsbaden, närmare bestämt Rudasbadet. Vi hade nämligen hört att en närmast magisk känsla infinner sig när solljuset letar sig ner genom öppningarna i kupolen och skär genom ångan från det varma vattnet. Nu var det visserligen mulet och mörkt ute när vi var där, men ändå. Ja, sedan kom förstås allt det där krångliga på skam. Människan i kassan talade engelska. I stället för ett plastkort fick man en armbandsklocka (dock utan visare). Moderna tider! Däremot stod det en Attila vid vändkorset och hjälpte ovana besökare att visa hur man bar sig åt för att komma in. Han delade dessutom ut de sägenomspunna badkläderna. Det enda krångliga var väl egentligen att begripa att man med hjälp av armbandsklockan skulle tilldela sig själv ett omklädningsbås. Och att få upp dörren till det tilldelade båset. Efter flera misslyckade försök nödgades jag be om hjälp – och tvingades inse att en dörr inte nödvändigtvis måste öppnas utåt. Tänk att behöva be en Sándor om hjälp med en så simpel sak. Skamkänslan som blev resultatet av detta pinsamma tillkortakommande färgade mina öron röda. Klädsamt säger en del, inte klädsamt säger jag.

Något som dock märkligt nog inte alls kändes pinsamt är det där med badkläder. Rudasbadets termalavdelning var fram till 2006 reserverat för män, men i jämlikhetens namn är det numera ”mansdag” bara fyra dagar i veckan och öppet för enbart kvinnor en hel dag i veckan. Tänka sig! Och på helgerna är både kvinnor och män välkomna samtidigt. Tänka sig igen! Nåväl, eftersom kvinnor och män för det mesta badar på skilda dagar så behöver man inte bekymra sig om att ha med sig badkläder. Men för att det inte ska bli alltför skamlöst så tilldelas man alltså ett slags litet förkläde som man knyter runt midjan. Det är som ett höftskynke, men utan bakstycke. Man tar seden dit man kommer och eftersom alla gör likadant så känns det inte särskilt konstigt att gå omkring där med ändan bar. Fast helt enhetligt är det inte. En del fegisar föredrar trots allt att bära badbyxor. Andra tar två förkläden för att skyla sig lite mer. Och ytterligare andra tycker att det hela är lite tramsigt och lägger ifrån sig allt vad tyg är. Det där med regler och etikett är det tydligen inte så noga med.

Själva badandet är inte särskilt komplicerat. Antagligen finns det någon form av ritual för hur ett riktigt bad ska gå till, men det finns ju inte direkt några vakter som är där och viftar med pekfingrar eller nävar om man hoppar i bassäng B innan man kliver i bassäng A. Det finns inte ens några barska människor som sätter handklovar på en om man inte bär den badmössa och de badtofflor som enligt vissa källor är obligatoriska. Var det någon överhuvudtaget som bar badmössa? Nej. I centrum, täckt av den tidigare nämnda kupolen, finns i alla fall en större bassäng. I lokalens fyra hörn finns mindre bassänger med olika temperatur på vattnet. Inget är skållhett och inget är iskallt – temperaturskillnaderna är i själva verket relativt små men ändå kännbara. Det förefaller också som om vattnet i de olika bassängerna innehåller lite olika mineral. Ovanför en bassäng finns en varningstext som kungör att man inte bör befinna sig i vattnet längre än fem minuter – och att man ska undvika att svälja det. Olyckligtvis är varningstexten endast skriven på ungerska så man kanske får räkna med att en och annan okunnig utlänning har strukit med. I anslutning till bassängrummet finns två ångbastur – en jättevarm och en jättejättevarm – två finska bastur för mesar (temperatur mellan 50 och 60 grader), och en liten bassäng för den som inte är rädd för att få en hjärtinfarkt. Vattnet håller visserligen en temperatur på hela 12 grader, men har man just befunnit sig i ångbastun eller en varm bassäng så känns det säkerligen som ännu kallare. Den riktigt äventyrlige kan förresten välja att gå in i duschen, rycka i ett snöre och få en spann med iskallt vatten över sig. Men jag är rädd om mitt lilla hjärta, jag.

När man känner att man börjar bli riktigt skrynklig (rekommenderad badtid är 90 minuter – förr fick man tydligen betala extra om man stannade längre än så) så anses det att man måste vila en stund innan man klär på sig. För ändamålet finns ett stort vilrum med galonklädda britsar där man helt enkelt lägger sig för att softa lite. Somliga finner det så vilsamt att de somnar och snarkar ljudligt. Med ”somliga” menar jag för en gångs skull inte mig själv. Därpå återstod bara att klä på sig, ta farväl av det lilla förklädet och gå hem. Det som till en början kändes invecklat och lite skrämmande visade sig vara riktigt enkelt och okomplicerat. Och ta mig sjutton, kände man sig inte åtminstone delvis som en ny människa? Så om ni skulle råka befinna er i Budapest – var inte rädda för att besöka ett badhus. Varför inte just Rudasbadet – och varför inte nattetid? På fredagar och lördagar är det nämligen nattöppet mellan 20.00 och 04.00. Ett badhusbesök är helt klart ett trevligt sätt att uppleva en bit av den ungerska kulturen på – och det är inte varje dag man badar i ett drygt 400 år gammalt badhus. Om man inte är ungrare, förstås.

Read Full Post »

En gång i tiden gjorde salig Povel Ramel en egen version av Studentsången. Meningen var att den på lite håll eller av folk med dålig hörsel skulle uppfattas som den äkta varan, trots att texten alltså var helt annorlunda. Själv har jag länge varit besatt av tanken att göra något liknande, varför inte med den lika säsongsbetonade dikten Tomten av Viktor Rydberg? Första versen massakrerade jag redan för uppskattningsvis 25 år sedan, och för kanske 10 år sedan gjorde jag tillsammans med två kolleger ett försök med hela dikten. Den versionen påstås fortfarande finnas någonstans, men eftersom jag trodde att den var helt förkommen så fick jag för mig att göra ett alldeles färskt och eget försök, så här precis före jul. Till och med första versen fick bli en aning friserad.

Ställ er på lite avstånd från er själva och läs denna vackra och finstämda dikt högt. Naturligtvis är själva innehållet ren rappakalja, ja till och med trams, men de poetiska kvalitéerna går inte att ta miste på – eller hur?

HONKEN

(Fritt efter Viktor Rydbergs Tomten)

Skidsprinterkattens böld är svår
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
”Sjukt” suckar skidkatts kvinna
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken

Drager sin kniv vid ladans vägg
självgod som tidernas diva
snittar, som många gånger förr
alla de aggressiva
Snittar så trogen mot garn och lur
far kring mården en vådlig tur
snubblar, men utan att gråta
över en Puch Dakota

För sin tand genom ägg och tår,
smakar torsk och rödspätta:
»Sej, den fisken är alltför hård,
Sej, det är ingen femetta»
Får, som man säger, alltför fort
svika smörjande bankers kort
Får som hårdna och vissla,
får som blöta idissla

Spår en fikus och fladdermus,
bränner vid rödvinssåsen
Skornas sömmar i fånens snus
intar den vanliga posen
Lömsk av teve och disk och ström,
Kålle i Götet vill ha beröm
Klubban som snutar behöver
beskylls för undanmanöver

Slår så ängsligt på grammofon,
ber den förlova per timme;
slår pellejönsen trots gruppens hån
trots deras storhetsvansinne;
Amor i moonboots vid Kalmar slott
saknar och snyftar på Nansens yacht
Amor sin båge spänner
mot alla TV-antenner

Honken flyger som fläskfilé
Mer kan man inte begära
Gänget ältar livskvalité
synd att de äro vulgära
Kvarnen dammar han ren med sjå
svalkar sig sen uti Luleå
Ingrid förmår ej att hyckla;
det är bättre att cykla

Se, han har gett dem halm och spån
renliga logopeder
Stumma som barn, men till och från
svärja de elaka eder
Häkte sörja för häkte rart,
konstrande, snålande underbart
Kåtan som Nick upplåter
fnissar åt anekdoter!

Honken klandrar pomadans doft;
svär över kor och Trieste
Far på skallen i ströets stoft
lär sig av Skavlans gäster
Nu är väl Skavlans studio tom,
men den dåren så glad och from
Kommer han, ska han få smaka
järnrör och psykofarmaka

Då kan man alltid få twittra om
tvånget som är därinne
”Inte i kväll” säger Onkel Tom,
stör sig på Honkens linne
Såsom en slinga i Adas skägg
fnyser fånen åt klubbens drägg
Imman på ägget kränker,
Honken snubblar och stänker

Schyst på krogen ljöd ejderns skall
Livat, det blir det med snuset
Flott från kärran med dödsmetall
höres: ”Beakta gruset!”
Honken hyssjar och med beröm
styckar en höna i vriden sömn,
Beundrar, ja vem kan det vara,
måhända Bert Karlsson i Skara?

Skidsprinterkattens böld är svår,
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
blott ingen orkar rimma
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken.

GOD JUL, ARMA MÄNNISKOR!

Read Full Post »

Rulltrappan rullar
Vi torteras av musik som söver
Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar, krossa kapitalet
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sej själv måste man ha
Och en boning i mej själv är allt jag vill ha

”Rulltrappan” av Ola Magnell, från LP:n ”Höstkänning” 1977

Så var det dags igen. (Låt oss låtsas att detta är en insändare. Då ska man rent principiellt inleda med ovanstående fras. Vad man ska avsluta med kommer att framgå lite senare. Närmare bestämt i slutet.) Äntligen står julen för dörren och den stora köpfesten börjar. Vi måste plötsligt ha en massa prylar som vi av någon anledning inte har unnat oss tidigare under året. Vi förväntas också rannsaka vårt inre för att komma på saker och ting som andra kan ge oss så att vi i vår tur kan få saker av dem. Vi ska nämligen byta julklappar med varandra. Nog är det ganska absurt om man tänker efter aldrig så lite? Ja, jag ska inte sitta här och låtsas att jag hatar julklappar – visst är det trevligt med fint inslagna presenter och nog är den där känslan av förväntan ganska angenäm. I mitt barndomshem skulle det vara många paket. Jag inbillar mig att det var min pappa som tyckte det, eventuellt för att han ville ge sina barn det han inte hade fått. Klassiskt. Men förr eller senare leder sådant till en motreaktion. När mina syskonbarn var små upplevde jag att de blev alldeles speedade och nästintill okontaktbara på grund av alla nya leksaker som plötsligt uppenbarade sig. Hysteriskt. Nog finns det väl andra och bättre sätt att visa sin kärlek på än att överösa någon med i grunden onödiga prylar? Men det kanske är så att det här är en metod för att fostra de små barnen och visa dem vägen in i vårt underbara tillväxt- och konsumtionssamhälle?

Julhandeln måste ju ständigt slå nya rekord, annars är vi bestämt ett u-land. Vi har ju bevars råd att köpa en massa prylar som vi inte behöver och då måste vi bevisa det också. Om grannen nu har en SUV så ska väl inte vi vara sämre? Strunt samma om vi behöver den eller inte. Och en sådan där kaffemaskin med kapslar som Svullenbratts har, en sådan ska väl vi också ha, älskling? Det är ju pinsamt att bjuda på vanligt bryggkaffe när Svullenbratts tittar in. Och tänk så flott att kunna dricka riktig expresso – precis som vi gjorde när vi var i Rom. (Att kaffet blir ganska äckligt hör faktiskt inte hit.) Och så måste vi faktiskt ha en 42″ TV, en sådan där som är så stor att man inte riktigt förstår vad det är man tittar på om man inte sitter tio meter bort. Alltså, det här är ju ett ganska avancerat självbedrägeri som vi någon gång måste komma till insikt om. Jag har ingen aning om vad livets mening är, men jag är ganska säker på att det inte är att ha så många apparater som möjligt hemma. Jag tror inte ens att det är att ha så många böcker som möjligt, vilket kanske förvånar dem som känner till min förkärlek för sådana tingestar.

Nej, i mitt lilla tycke har julen helt enkelt spårat ur. Den är något som måste firas och det enligt en viss mall, som förvisso ser olika ut i nästan varje familj men som ändå innehåller i stort sett samma ingredienser. Skinka, gröt, sjuarmad ljusstake, julmust, Kalle Anka, julkort, ”Juligen” med Just D, glitter, köttbullar, adventskalender, Lucia, knäck, ”Last Christmas” med Wham!, klenäter, pepparkakor, Karl-Bertil Jonsson, adventsstjärna, amaryllis, uppesittarkväll, gran, julklappar, den hemska ”Tänd ett ljus” med Triad, lutfisk, prinskorv, dopp i grytan, hyacinter, ”Tomtarnas julnatt” och glöm inte JULSPRITEN!!! Varför är allt det här så viktigt för oss? Antagligen för att det ger oss trygghet, en trygghet i en värld som snurrar allt fortare och som vi får allt mindre kontroll över. Vi behöver en period varje år då vi hänger oss åt trygghetsskapande traditioner. Kanske handlar det i grund och botten om nostalgi. Vi vill ha det som när vi var barn och försöker förtvivlat återskapa en känsla som vi naturligtvis aldrig riktigt kan få tillbaka. Många ser julhelgen som en lugn och fridfull tid då man kan mysa och återhämta sig en aning. Men av någon anledning är allt så kravfyllt att man måste stressa mer än någon annan tid på året för att nå fram till några dagars lugn och ro. Det är som om man skulle vara tvungen att springa ett maratonlopp varje kväll innan man får gå och lägga sig. Och det är – faktiskt – helt sjukt.

Jag har redan erkänt att det där med att ge varandra julklappar är ganska trevligt – om det sker med måtta och eftertanke. Jag är ingen julhatare i övrigt heller, det ska ingen tro. Det är trivsamt med julmarknader (utom den som huserar på Sergels torg), det är ganska gott med glögg i måttliga mängder, jag kan bli rörd till tårar av ett luciatåg (men är inte sångerna de sjunger lite väl… religiösa?) och jag tycker att julskinka med skånsk senap på en knäckebrödsmacka är förunderligt gott. Allra helst tillsammans med ett skummande glas julmust (eller svagdricka!) på kvällen dan före dopparedan. Det är faktiskt en av årets absoluta höjdpunkter. Nej, det är den kollektiva köpgalenskapen som jag har problem med. Kanske är det något som kommer med åldern för jag måste erkänna att jag inte alltid har känt på det här sättet. Men på senare år har jag liksom insett att jag har blivit lurad och indragen i en köpkarusell som mer och mer liknar en centrifug på högvarv – och jag är inte ensam om att ha blivit det.

Det egendomliga är att jag anar en tendens till att många inte ens är särskilt intresserade av att hålla på med allt det här. De föraktar julen och allt den står för – men fixar och donar en massa ändå. Granen plockas in dagen före julafton – och på annandagen åker den ut. Då har man fått nog. Barnen har fått sina julklappar och Aladdin-asken är tömd. Rastlösheten övermannar dem och de längtar efter vardagen igen. Förmodligen handlar det om krav igen. Krav på att man måste göra som alla andra. Det här kan komma som en överraskning, men det är faktiskt helt frivilligt att fira jul! Jodå, jag vet att vissa inslag är svåra att komma ifrån, i synnerhet om man har barn. Julpyssel och andra julrelaterade aktiviteter förekommer flitigt i förskolor och skolor och naturligtvis påverkas barnen både av det och av hur deras kompisar firar jul. Men det är ingen som tvingar en att köpa den senaste ”Absolute Christmas”-samlingen eller att duka upp ett Fanny och Alexander-julbord. Eller att köpa julklappar för tusentals kronor. Tagga ner lite. Julen måste inte handla om överflöd och måsten. Den måste inte präglas av stress. Försök att se lite nyktert och kritiskt på hela baletten: Är det inte så att vi har lurats in i den här konsumtionscirkusen av sluga köpmän och dito kvinnor? Till viss del är det förstås en form av självgående självbedrägeri, men nog gör den så kallade marknaden sitt bästa för att hetsa oss ytterligare? Nu låter jag som någon långhårig kollektivmedlem från 70-talet, men jag är rätt övertygad om att vi faktiskt måste lugna oss, skruva ner kraven och försöka genomskåda konsumtionshetsen. Först då kan julen bli den tid av återhämtning som vi nog vill att den ska vara. I nuläget är julen liksom förljugen. Inte minst för att den firas intensivt av mängder av människor som är livrädda för allt som har med Jesus att göra. Nog är det ganska märkligt?

Tycker vän av ordning.

Read Full Post »