Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Om en gård

Posted in Allmänt, tagged , , on 27 januari 2013| Leave a Comment »

Kyrsta - ommålning pågår

Kyrsta – ommålning pågår
Köket innanför fönstret till höger

Bondgårdskök. Det är något speciellt med dem. Något fascinerande. Nej, jag har inte sett överdrivet många i mina dagar. Men många människor i dag har nog aldrig sett ett enda – eller åtminstone aldrig vistats i det.  Det finns ju bilder och ibland räcker det. Långt innan det fanns inredningsreportage i veckotidningar fanns bondgårdsköken. Det innebär rimligen att de liksom har växt fram på ett närmast organiskt sätt. De måste ha formats efter behoven. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. Det bondgårdskök som jag minns bäst var ungefär så stort som ett bondgårdskök förväntas vara. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. En vedspis för värmen – numera. Den dög även att koka potatis på. En liten elektrisk bänkspis för annan matlagning. Ett ganska stort runt bord med vaxduk. Några pinnstolar med maskhål i – klassisk modell. En batteriklocka på väggen. Och naturligtvis en mörkbrun bäddsoffa från slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. En sekelskiftessoffa, helt enkelt. Se där; ett typiskt bondgårdskök. Eller kanske en variant av ett typiskt bondgårdskök. Ibland är batteriklockan ingen batteriklocka utan en sådan där genuin sak med pendel. En sådan som tickar i stället för att surra svagt, svagt, svagt.

Vad har detta kök fått uppleva? Ja, jag vet inte. Den siste innehavaren var mammas morbror. Sigvard hette han. Sigvard Jansson, lantbrukare.  Eller om han kallade sig bonde. Jag minns honom, mest från när han kom körande hem till oss med ägg som hans hönor hade värpt. Hans fordon var ett slags trehjulig moped med en huv som man fällde upp. Han körde en dryg mil på den och sedan tillbaka till gården. Jag minns inte om den var blå eller röd, mopeden. Gården var i alla fall röd. Det är den fortfarande. Sigvard var snäll, har jag för mig. Det enda otäcka med honom var att han bara hade en hand, den andra hade han råkat såga av sig. Egentligen var det väl det som var otäckt – inte att han var enhänt. Jag tänkte att jag inte hade velat vara med när det hände, då hade jag garanterat svimmat som en säck potatis. I min fantasi var han Kapten Krok. På den stympade armen fäste han nämligen en protes med en krok på och med den redde han sig. Jag vet inte hur. En ensamstående enhänt lantbrukare kan inte ha haft det så lätt. Senare, när han inte längre fanns i livet, hittade jag fler proteser. Kroken kunde skruvas bort och i stället kunde man skruva dit exempelvis en bordskniv eller en gaffel. Jag tror att det fanns några andra varianter också. Det kändes lite konstigt att se dem.

Jag vet inte hur stor den där gården var. Jag tänker på arealen. Åkermarken. Skogen. Själva gårdsmiljön var stor nog: En rejäl kombinerad ladugård/lada med hönshus och utedass. Ett ganska stort bostadshus i två våningar. Ett till bostadshus med tvättstuga och en stor öppen vind. Vagnslider, jordkällare, vedbod och snickarbod. Bondgårdar var som mikrosamhällen. Är väl fortfarande i viss mån, de som finns kvar. Här fattades väl bara en hundkoja och några bikupor. Å andra sidan fanns det en liten, liten bäck. Och en liten fornminnesmärkt kulle där det förmodligen spökar. I alla fall vid fullmåne och när det är dimmigt. Allt detta var en ganska spännande miljö för en ung gosse. Efter Sigvards död jag-minns-inte-när så skingrades mycket av kvarlåtenskapen till diverse släktingar vid en auktion. Min mamma och hennes syskon köpte själva gården. Men tillräckligt mycket inventarier blev kvar för att atmosfären inte skulle förstöras. Gamla böcker till exempel. Några tavlor. Husgeråd. En del möbler. Och en vind full av fullständigt värdelös bråte. Jag drömde förstås om att hitta något värdefullt. Kanske en sällsynt bok. Kanske en tavla av Bruno Liljefors – enligt vad det påstods hade han nämligen bott i grannhuset under några somrar; ett rykte som nog faktiskt innehöll en hel handfull korn av sanning. Men det enda som fanns var en reproduktion av en Liljefors-räv i salen, den sal som kändes som ett enormt rum och som nog mycket sällan användes. Finrummet. Där fanns en öppen spis och en fotogenlampa i taket. Jag minns det som ett kallt rum.

Bostadshuset på en bondgård kan vara kallt. Åtminstone vissa rum. Isoleringen är kanske inte den bästa. Och man vill kanske inte värma upp rum i onödan, rum som ändå inte används. Salen vistas man inte i om man inte har någon fin tillställning. Kanske dopkaffe. Eller begravningskaffe. Man har ju köket – det kan räcka gott att värma upp köket och låta något av värmen spilla över på sängkammaren. Man var mest i köket. Hallen var kall, farstun ännu kallare. Ibland var det antagligen varmare ute än inne – även när det inte var särskilt varmt ute. Morgnarna var i alla händelser kalla, även i köket. Man kan inte hålla liv i vedspisen hela natten.

Köket är bondgårdens hjärta. Det har det varit sedan urminnes tider. Antagligen är jag inte den förste som påstår det. Jag vet att jag inte är det. Men det är här själva livet levs. Det är där livet finns. Jo, det är klart att djuren i ladugården och i stallet och i hönshuset står för en stor del av livet – men det är en annan sorts liv. Även på åkern finns det liv. Potatis, vete, korn, råg och havre. Morötter, rädisor, sallat och bönor. Men det är på något sätt kring bondgårdsköket livet kretsar på allvar, med flugfångare som hänger i mossfodrade fönster. Med en flugsmälla på en spik på väggen. Med stänkmålade väggar och ådringsmålade skåpluckor i en ljusgrön färg. Med ljudet av råttor eller möss som rör sig någonstans bakom socklarna. Det är där man dricker kokkaffe och äter en mandelkubb och kanske ett Mariekex. Men det där är länge sedan nu. Min morbror äger gården nu – jag kan alltså åka dit och titta när jag vill, men det blir inte av. Den ligger inte lika mycket på landet som den gjorde förr. Ett par hundra meter bort sveper E4:an förbi sedan några år tillbaka. Vid den arkeologiska utgrävningen som gjordes inför vägbygget hittades fascinerande lämningar av hus. Lämningar från stenålderns slut och fram till medeltidens början. Kyrsta är alltså en mycket, mycket gammal by. Rent av ett forntida maktcentrum. Tänk om jag hade vetat det när jag gick omkring där och hade lite tråkigt. Det är en svunnen tid jag minns. Att den var stenålderssvunnen minns jag inte. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Spöken finns inte

Posted in Ulriksdal, tagged , , , , , , , , , , , , on 13 januari 2013| 6 Comments »

Hör du, Lasse Brundin, inte tror du väl på spöken? Nej, det är klart att jag inte gör. Vi lever ju ändå på 2000-talet och vi är väl ändå förnuftiga och rationella människor? Va?

Och ändå: Det är väl som med så mycket annat – om man intalar sig att något finns så är det lättare att se tecken på dess existens. Om man tror att man får medicin och inte sockerpiller, så tycker man att man mår bättre. Vill man att det finns liv någonstans ute i rymden så ser man ufon lite då och då. När det gäller just spöken så spelar förmodligen även miljön roll. Människor i moderna städer har troligen betydligt mindre benägenhet att tro på spöken och övernaturliga ting än människor som dagligdags vistas i gamla eller till och med uråldriga miljöer. Eller människor som bor på ensligt belägna platser. Slott är förstås klassiska spökmiljöer, liksom kyrkor. Varför? De är bastanta byggnader som har funnits länge och sett många människor komma och gå. De är förknippade med många levnadsöden, och av någon anledning är det lätt att inbilla sig att de liksom sätter sig i väggarna.

Ekenäs i Östergötland

Ekenäs i Östergötland

Ett slott med självaktning (om nu byggnader kan ha självaktning) ska ha minst ett spöke för att riktigt räknas. I somras besökte jag två slott i Östergötland, Ekenäs och Ljung, och på båda ställena berättade guiden självmant om vilka spöken som huserar där. Eftersom jag är slottsfantast så kan jag avslöja att man efter några slottsbesök dessvärre inser att spökhistorierna inte är särskilt varierande. Det är samma tema som återkommer gång på gång, oavsett om man befinner sig i Sverige eller någon annanstans. Det vanligaste är nog historier om vita eller gråa fruar som visar sig strax innan någon ska dö. Och är det inte det så är det någon stackars kvinna som har blivit inmurad i väggen som straff för ett eller annat. Och självklart ska det finnas en mystisk blodfläck som inte går att tvätta bort. Allt det här är att betrakta som något slags spökvärldens allmängods. Bristen på variation gör ju att man misstänker att spökhistorierna helt enkelt har fabricerats i relativt modern tid för att tillfredsställa någon sorts spänningskrav – kanske för att pacificera besökande barn så att de inte ska kuta omkring och välta 400 år gamla möbler hur som helst? Jag kan ju tycka att historiska händelser i sig borde vara tillräckligt spännande och fantasieggande, men det är som om sanningen inte riktigt räcker till trots att slott ju är tacksamma miljöer eftersom det ofta har hänt dramatiska saker där. De har fungerat som maktcentrum och kanske bebotts av herrar som gjort lite som de vill med sina underlydande. Det borde liksom vara nog. Samtidigt är det här med vålnader och spöken ingenting nytt.

Kronborg i Helsingör - Hamlets slott

Kronborg i Helsingör – Hamlets slott

Se bara på Hamlet och hans faders vålnad. Se på Oscar Wildes Spöket på Canterville (med den obligatoriska mystiska fläcken). Det var förstås lättare att ”se” spöken förr i tiden, innan elektriciteten kom och förstörde alltihop. Minimala fönsteröppningar gjorde att dagsljuset sällan nådde in i byggnaderna – och ljuset från lyktor och facklor nådde inte särskilt långt in i vrårna. De kastade dessutom skuggor som lätt kunde misstas för mystiska skepnader. Man bör även kunna se spökhistorier som ett maktmedel, som herrarnas sätt att hålla folket i schack.

Ulriksdals slott i Solna stod färdigt i början av 1640-talet. Ett snart 400 år gammalt slott borde väl vara förknippat med en hel drös spökhistorier? Nog borde det väl finnas ett helt kompani gråa eller vita damer eller gubbar där? Märkligt nog inte. Jag törs nog lova att jag har plöjt igenom all litteratur som finns om slottet – utan att hitta ett enda spökomnämnande. Ett tag trodde jag att jag var något på spåren. Det var när slottsteatern Confidencen spelade ett stycke av prins Gustaf, betitlat Vita frun på Ulriksdal. Aha! Hade alltså prins Gustaf hört en spökhistoria som han gjort en operett av? Nja. Det visade sig att hans stycke heter Vita frun på Drottningholm; mänskorna på Confidencen hade bara plägat lokalanpassa den en aning. Ändå saknas inte spökkandidater. I början av 1800-talet blev en pensionerad soldat ihjälslagen med en yxa på slottet – och om jag inte minns alldeles galet så avrättades förövaren på borggården. I ett rum i södra flygeln avled också Gustav III:s antagligen ganska olyckliga änka Sofia Magdalena 1813. Kanske är det händelser som inträffat för sent i tiden för att ge upphov till spökhistorier? Men även om det inte talas om några specifika gestalter så har jag stött på en historia. Den står inte nedtecknad någonstans, så det kanske är dags nu. En städerska som arbetade på slottet under Gustaf VI Adolfs tid (1923-1973) hade alltid sin hund med sig. Den svansade glatt efter henne överallt, men två rum vägrade den att gå in i. Den väntade utanför medan matte städade. Tyvärr framgår det inte vilka rum det gällde, annat än att de låg i den norra flygeln.

Ulriksdal

Ulriksdal

Om man jobbar på ett slott i tio år, och ibland är helt ensam i byggnaden, så borde man någon gång uppleva något avvikande. Under min tid som museilärare på Ulriksdal var jag faktiskt med om en handfull småsaker som åtminstone fick mig att haja till, även om jag aldrig kan säga att jag blev rädd. Det är svårt att beskriva känslan, men på något vis är Ulriksdal ett vänligt slott.  Två rum i norra flygelns övervåning kändes dock nästan alltid lätt obehagliga att gå in i. Det kändes på något vis som om man störde när man kom in genom dörren. De är ironiskt nog, i mitt tycke, de vackraste rummen i flygeln. Jag inbillar mig att det är just de rummen som städerskans hund vägrade att gå in i. Men så finns det alltså tre enstaka händelser: En dag strax före stängningsdags hördes röster från övre våningen. De talade ett språk som jag inte kunde identifiera och det lät som om de var upprörda över något, som om de grälade. Det egendomliga är att det inte fanns några som helst besökare i slottet – annars var det på den tiden tillåtet att gå runt och titta på egen hand. Eftersom det alltså var stängningsdags så var jag så illa tvungen att gå upp på övervåningen och dra för gardiner och stänga dörrar. Jag märkte inget konstigt, och hittade förstås inga människor.

Vid ett annat tillfälle var jag helt ensam i slottet en söndagsförmiddag. Det gick inte så många tåg från Uppsala på söndagar och därför hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle öppna för dagen. Plötsligt när jag satt nersjunken med en kopp kaffe och en tidning i den otympliga soffan i guiderummet hörde jag ljud från det angränsande rummet. Det lät precis som om någon i sidenklänning gick genom rummet. Inga fotsteg hördes, bara ett frasande som av siden. Jag måste erkänna att det dröjde några minuter – minuter av total tystnad – innan jag vågade resa mig och titta in i rummet. Som förstås var tomt.

Den tredje händelsen är svårast att förklara. I de tidigare fallen var det ju någon form av ljudfenomen som väckte min uppmärksamhet, men den här gången handlade det om något annat. När jag gick min morgonrunda för att dra upp gardiner och öppna dörrar och kom till biblioteket (klassisk spökmiljö!) så fann jag till min häpnad en uppslagen bok mitt på golvet. Det är inte helt överraskande att man hittar en bok i ett bibliotek, men den här låg alltför långt från sin rätta plats i hyllan. Den kan helt enkelt inte bara ha ramlat ner – och varför skulle den ha ramlat? Så här många år efteråt önskar jag att jag hade lagt på minnet vad det var för bok och vilka sidor som låg uppslagna, men det gjorde jag tyvärr inte. Den enda förklaring jag kan komma med här är att någon behagade skämta, men till saken hör att det var jag som stängde slottet dagen innan och då låg inte boken där. Mystiskt.

Nå, hur ska vi ha det nu då? Finns det spöken? Jag är ganska säker på att åtminstone 95 % av er som eventuellt läser det här svarar blankt nej på frågan. Och den förnuftiga och rationella lilla mänskan i mig är benägen att hålla med. Alltför många så kallade spökjägare och medier har avslöjats som bluffmakare. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den här rationella inställningen att det alltid finns en naturlig förklaring är lite tråkig. Ett slott eller en kyrkogård eller en prästgård eller vad som helst där det händer oförklarliga saker är ju helt klart ganska spännande, och jag tror inte att jag ljuger alltför mycket om jag påstår att vi lite till mans tycker om att bli lite skrämda ibland. Kan man vara förtjust i zombier och vampyrer – vilket ju är populärt nu – så kan man väl vara förtjust i spöken och vålnader? Eller är det för omodernt? Får jag avsluta med att fråga om någon har varit med om något märkligt som inte riktigt låter sig förklaras? Då gör jag det. Berätta – jag lyssnar.

Read Full Post »

Om vikten av läsning

Posted in Litteratur, Språk on 6 januari 2013| 2 Comments »

De senaste veckorna har det varit en viss debatt kring svenska ungdomars kunskap om sitt eget språk, bland annat i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/debatt/vara-studenter-kan-inte-svenska-2027570.aspx Debattartikeln handlar om studenter på universitetsnivå, men oförmågan att stava och förstå även relativt enkla uttryck och begrepp i det egna språket är naturligtvis inget som dyker upp först när man börjar ägna sig åt postgymnasiala studier. Det här språkproblemet kommer knappast som någon större överraskning, tendensen har varit tydlig ganska länge. Nu föreslår Kristdemokraterna att skolåret ska förlängas med en vecka för att man ska komma till rätta med problemet. Jag vet inte om det är rätt väg att gå (”Men då får ju eleverna kortare sommarlov!”) men det är åtminstone bra att någon inser att något måste göras.

Egentligen är det ganska egendomligt att det har blivit så här. Det kan ligga nära till hands att muttra något om ”dagens ungdomar” och att det var bättre förr, men man kan nog inte skylla det här på att barn och ungdomar skulle ha blivit mer ointelligenta. Tvärtom tycks det som om intelligensnivån (om man nu ska röra sig med sådana begrepp) snarare blir högre med tiden. Det känns tveklöst som om den matematik och naturvetenskap som exempelvis mina syskonbarn får lära sig vida överstiger min fattningsförmåga. Delvis har det nog att göra med mitt monumentala ointresse för de ämnena, men det känns också som om kunskapsnivån i skolan är högre i dag än på min tid. I vissa ämnen, skyndar jag mig att tillägga – kanske de ämnen som just nu värderas högst. För det är naturligtvis så att olika ämnen anses olika viktiga under olika tidsepoker, beroende på hur samhället förändras. Jag har ingen aning om hur många timmar svenska man har i skolan, men det verkar definitivt som om det är alldeles för få. Eller också sysslar man inte med rätt saker på lektionerna i svenska. Kanske anses det helt enkelt att ett språk som man har med sig från födseln inte behöver ta så många lektionstimmar i anspråk, men då begår man ett stort misstag. Språket är ett verktyg som man har med sig hela livet och som man hela tiden utvecklar. Svenskan är inget fattigt språk, som många inbillar sig eller intalar sig. Svenskan är inte heller något litet och löjligt språk som man gör bäst i att glömma till förmån för engelska eller andra ”stora” språk. Språket är, som debattartikelförfattarna mycket riktigt påpekar, redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap. Ja, inte bara humanistisk, väl?

Jag har redan tidigare ältat det här med vikten av att kunna hantera och behärska sitt eget modersmål. Faktum är att alla som har svenska som modersmål borde ha alldeles utmärkta förutsättningar att skriva svenska perfekt. Vi har så väldigt mycket gratis. Man kan förvisso ha olika förutsättningar för det här med språk. En del människor är dyslektiker, en del saknar helt enkelt intresse (på samma sätt som jag saknar intresse för matematik). Det får man ha förståelse för och acceptera. Men i ett samhälle där allt fler går vidare till högskolestudier efter gymnasiet så måste man ha vissa grundverktyg för att klara studierna. Tyvärr finns det en allmän attityd att det där med stavning och meningsbyggnad inte är så viktigt när man studerar andra ämnen än språk (där det ju har en viss relevans) – att det är förståelsen av ämnet som är viktig. ”Huvudsaken är väl att man förstår vad man menar?” Men när lärarna måste ägna en massa tid åt att tolka det som studenterna skriver så är något på tok. Man förstår alltså inte ens vad eleverna menar. Och omvänt, om eleverna inte förstår det de läser på grund av dålig ordkunskap eller någon annan brist så hjälper det inte ens om de skriver en utmärkt svenska. Det går alltså en massa onödig tid och energi åt att syssla med annat än det ämne som egentligen studeras. Så borde det inte vara.

Nu kan det låta som om jag sätter mig på mina höga hästar eftersom jag uppenbarligen har lätt för det här med svenska och till och med arbetar med språk. Men då vill jag påpeka att jag inte alls var överdrivet förtjust i svenskämnet när jag gick i skolan. Grammatik var ungefär lika tråkigt som matematik. Litteraturhistoria intresserade mig inte nämnvärt. Men jag tyckte om att läsa och jag har flitigt läst både skönlitteratur och facklitteratur i princip sedan jag lärde mig sätta ihop bokstäver till ord och ord till meningar. Insikten att jag faktiskt behärskade språket gjorde också att jag började uttrycka mig själv i skrift. Så jag dristar mig faktiskt att tror att svaret på problemet med ungdomars oförmåga att förstå och uttrycka sig på det egna språket ligger i lustfylld läsning. Det spelar ingen roll vad man läser, huvudsaken är att det är något som man är intresserad av. Och, naturligtvis, att det man läser är välskrivet. Där ska inte finnas några stavfel, meningsbyggnadsfel eller särskrivningar. Genom läsning registrerar hjärnan hur olika ord stavas och hur meningar konstrueras. Genom läsning lär man sig att förstå ovanliga ord och uttryck. Ja, jag vill påstå att det är läsningen, och genom den upptäckten av språket, som har gett mig verktyget att lyckas relativt bra här i livet. Jag gick till biblioteket flera gånger i veckan och fick hjälp att hitta böcker av den underbara bibliotekstanten Britta Rosling, som kunde mitt lånenummer utantill. (Känner ni igen namnet? Den välkände Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, är hennes son.) På den här tiden hade man dessutom gamla hederliga böcker som källor till det mesta när man till exempel gjorde grupparbeten. Inhämtning av kunskap skedde alltså genom det skrivna ordet, samt förstås genom muntlig undervisning som åtminstone i viss mån skedde med svarta tavlan som komplement – det skrivna ordet även där. I dag sker, om jag är rätt informerad, en stor del av kunskapsinhämtningen via sökningar på Internet. Även där hittar man förstås det skrivna ordet, men det är långt ifrån säkert att språket är välskrivet. Tvärtom kryllar det av icke vedertagna förkortningar, särskrivningar, felstavningar och felaktigt använda ord. Det leder till två saker, som jag ser det: 1. Känslan för språket avtrubbas och man börjar tro att den felaktiga stavningen och särskrivningen är korrekta. 2. Även om man inser att språket kanske inte är helt korrekt så luras man att tro att det inte spelar någon roll hur man skriver, eftersom andra uppenbarligen inte bryr sig om språket. ”Varför ska jag?”

Egentligen vet jag alldeles för lite om hur skolan ser ut i dag. Visserligen är jag en aning konservativt lagd men jag vill inte gå så långt som att förbjuda användandet av Internet i skolan. Självklart ska man försöka följa med den tekniska utvecklingen. Internet kan säkert vara bra som ett verktyg vid undervisning, men bortsett från det självklara att eleverna måste vara extremt kritiska till det de läser så vill jag hävda att undervisningen måste kompletteras med skrivet material som håller en hög språklig standard. Och eleverna måste uppmuntras att läsa även utanför skoltid, inte bara för att nöta in ett bra språk utan också för att skaffa sig bildning. Många ungdomar i dag läser inte böcker. Det finns även gott om vuxna som koketterar med att de inte har läst en enda bok sedan de gick i grundskolan. Jag ska inte tjata om och fördöma vad de gör i stället, men jag tycker att det är beklämmande eftersom även skönlitteratur ger nya tankar och infallsvinklar som berikar livet. Det kan kännas som en mossig och romantisk tanke, men jag tror att den är alldeles sann.
Friskusen Arne Tammer (googla honom, ni som inte vet vem han var) marknadsförde en gång i tiden sin brevkurs (googla det, ni som inte vet vad det är) med sloganen ”Ge mig en kvart om dagen”. Då handlade det om att få en starkare och friskare kropp. Jag skulle vilja föreslå att alla läser en bok en kvart varje dag. Jag är övertygad om att det skulle göra underverk. Inte bara med språket. Jag tror faktiskt att folk skulle må bättre också.

Read Full Post »

December i Budapest

Posted in Resor, tagged , , , , , , , , , , , , , , on 3 januari 2013| Leave a Comment »

Förmodligen finns det en vetenskaplig definition på vad som kännetecknar en tradition, men helt och hållet självsvåldigt har jag bestämt att man måste göra något regelbundet minst tre gånger för att det ska räknas som en tradition. Det är väl rimligt? I så fall är det en tradition för mig och min ständiga medresenär att bege oss till någon större stad i Centraleuropa några veckor före jul.  Det som ligger bakom är antagligen ett slags nostalgisk längtan till ett äldre, vackert stadslandskap med snö, julmarknader och avsaknad av stress. Det ska helst vara billigt också. Sparsamhet är som bekant en dygd. Ja, jag inser förstås att städerna bakom den forna Järnridån numera är moderna städer, men man kan väl få drömma lite? December i Prag är faktiskt en smått magisk upplevelse. December i Krakow hade säkert också fungerat utmärkt om det bara hade varit lite snö. Budapest i december, då? Ja, det var väl värt att ta reda på det, trots varningar om att staden vid den tiden på året kan vara fruktansvärt kall. Det skrämmer dock inte en viking.

Broar

Tre av Budapests broar

Naturligtvis lär man inte känna en miljonstad på några dagar, men på något sätt får man ändå ganska snabbt en spontan känsla för staden. Mycket hänger nog på hur man som främling blir bemött, men det går också ofta att känna av ett slags allmän atmosfär. Det kan handla om små, små saker som sammantagna ger en bild av stadens karaktär. Till exempel det charmiga i att man från en informationsdisk på flygplatsen hänvisas till en tobaksaffär som i sin tur hänvisar till det lilla postkontoret när man vill köpa en veckobiljett som fungerar i kollektivtrafiken. Lite charmigt rörigt, men samtidigt effektivt. Eller det faktum att tunnelbanan, som saknar spärrar, ofta befolkas av kontrollanter som studerar ens biljett innan man går in. Inte vid utgången när man redan har utnyttjat tunnelbanan. Inte medan man reser. De är liksom inte ute efter att sätta dit folk och dra in stålar till trafikbolaget. Det är sympatiskt. Jag vet inte hur det allmänt trevliga bemötandet går ihop med det faktum att 17 % av ungrarna sympatiserar med det nyfascistiska partiet Jobbik, men det kan vi lämna därhän den här gången.

Slottet i Budapest

Slottet i Budapest

Budapest drabbades mycket hårt av andra världskriget, både genom de allierades bombningar, ryssarnas härjningar och tyskarnas försök att behålla herraväldet över staden. Det gör att det inte finns så värst mycket kvar att det ”gamla” Budapest. Men det innebär inte att staden saknar atmosfär. Inte heller att den är ful och tråkig. Donau som skiljer de forna städerna Buda och Pest åt bidrar definitivt till att försköna staden, liksom det faktum att här inte finns vare sig fula eller vackra skyskrapor. Förhoppningsvis är det ett medvetet val. Däremot finns det en och annan lätt anskrämlig byggnad från Sovjettiden, men dem får man försöka bortse från. Eller acceptera som en påminnelse om historien. Det mycket vidsträckta och imponerande slottet liksom vakar över staden uppe på Slottshöjden. Egentligen kan man nöja sig med att beskåda byggnaden på lite håll, från Pest-sidan av Donau. Då slipper man kanske upptäcka att slottet är försett med perspektivfönster som tyvärr förstör intrycket ganska rejält. Bombningarna under andra världskriget drabbade även slottet hårt och det är alltså till stora delar återuppbyggt. Vad jag förstår så återstår nästan ingenting av de gamla magnifika interiörerna. Mycket förstördes alltså i samband med bombningarna och det lilla som återstod revs senare ut. När man på det här viset förstår vilken ödeläggelse som drabbade staden och slottet så grips man faktiskt av tacksamhet över att vi i Sverige har varit förskonade från dylikt. Det kan låta som en kliché som man himlar med ögonen åt; man kan tycka att det är människoliv som räknas, inte materiella värden. Men det gör åtminstone ont i mitt hjärta när jag tänker på hur konstföremål och byggnader som tidigare generationer har slitit med och lagt ner hela sin själ i har förstörts. Det är länkar till det förflutna som förintas. Fundera på det nästa gång ni får för er att kräva att exempelvis Kungliga Slottet i Stockholm ska göras om till bostäder. I Budapest byggde man upp slottet igen, kanske som en symbolhandling, vilket i sig är en beundransvärd bedrift. Här inryms nu bland annat Budapests stadsmuseum, som faktiskt har några restaurerade rum från det medeltida slottet, Nationalgalleriet och Nationalbiblioteket.

gargoyle

Draculas väktare. Otäckt.

Slottshöjden är väl egentligen en av de mer pittoreska delarna av Budapest. Om man som jag gillar gamla städer så är det dit man ska bege sig. Tyvärr förstörs helhetsintrycket något av några okänsliga moderna tillägg. Här finns också något som kunde ha varit ganska intressant och spännande, nämligen den så kallade Budaslottets labyrint. Det är ett system av från början naturliga grottor cirka 15 meter under markytan. Under medeltiden länkades de olika grottorna samman och användes som vinkällare, tortyrkammare och fängelsehålor. På 1930-talet byggdes det om till skyddsrum och militärsjukhus. I dag känns labyrinten som en något identitetslös och lätt slarvig utställning som gränsar till det fåniga. Här finns en serie tablåer med dräkter som burits (eller kunde ha burits?) i en uppsättning av Verdis ”Maskeradbalen”. Jag begriper inte riktigt varför de finns här. På skyltar får man veta att Europa chockades av mordet på Gustav III av Sverige 1972 (!) och att mördaren var överste (!) Anckarström. Lite längre in i grottsystemet möts man av en gravsten som vaktas av något slags fantasifoster. På gravstenen står Draculas namn. Anledningen är att Vlad Ţepeş satt fängslad på Budaslottet under 14 års tid. Men det finns naturligtvis ingenting som säger att han skulle ligga begravd här. På den löjligt välpolerade gravstenen syntes vid besöket ett fotavtryck! Oerhört skrämmande. Det märkligaste med den här labyrinten är den information som jag när jag skriver detta hittar på Internet. Enligt labyrintens officiella hemsida stängdes anläggningen för gott 2011! Spöklikt, med tanke på att vårt besök skedde i december 2012. Ännu mer häpnadsväckande är att polisen tydligen gjorde razzior i labyrinten både 2008 och 2011 och stoppade utställningsverksamheten. Anledningen tycks vara höljd i dunkel och sådant eggar ju alltid fantasin. Jag kan bara anta att labyrinten nu har öppnat i ny regi och att det är förklaringen till den nuvarande torftiga och poänglösa utställningen.

Parlamentet2

Parlamentsbyggnaden

På Slottshöjden ligger också Mattiaskyrkan, ett av Budapests landmärken, och den stiliga Fiskarbastionen. Den förstnämnda är säkert vacker interiört, men naturligtvis passade de just på att ägna sig åt restaureringsarbeten där. Det tycks vara min lott i livet att i alla fall häpnadsväckande ofta besöka turistattraktioner just som de är stängda för restaurering. Och Fiskarbastionen är ju mest en flådig utsiktspunkt, vilket i och för sig inte är illa. Här breder Donau och Pest med sina broar ut sig inför ens ögon, men det som verkligen ligger i blickfånget är den magnifika parlamentsbyggnaden – ett riktigt sagoslott. Det är Ungerns största och, enligt guiden, Budapests högsta byggnad. Fast det tycks faktiskt som om Stefansdomen som ligger en bit därifrån är exakt lika hög… Det må vara hur som helst med den saken – det trevliga är som sagt att inga brutala skyskrapor har tillåtits förringa intrycket av de här båda byggnaderna. Parlamentsbyggnaden är väl värd ett besök, även om man får köa en stund för att få biljetter. Det är till på köpet alldeles gratis om man är EU-medborgare; det är bara att vifta med pass, körkort eller id-kort med EU-symbol på. Interiört är byggnaden en gulddröm i gotik, renässans och barock – men byggd mellan 1896 och 1904. En poäng med parlamentet är att det så långt som möjligt är uppfört av material som fanns tillgängligt inom Ungerns gränser. Ett undantag är dock åtta kolonner i röd granit i den stora, monumentala trapphallen. De väger fyra ton styck och är huggna ur samma klippa. Av något skäl tyckte Oskar II att han skulle skänka dem till bygget. Just det, de är minsann hämtade från Sverige! I rummet under den höga kupolen får man också tillfälle att se Stefan den heliges drygt 1 000 år gamla krona och Ungerns andra riksregalier. De vaktas ständigt av tre soldater och lutar man sig för långt över avspärrningen så får man en värja ränd genom kroppen. Eller kanske inte, men det är inte långt ifrån. Nej, jag fann det inte lönt att prova.

Naturligtvis tröttnar man inte på en stad som Budapest på ett par dagar, men det tillhör decembertraditionen att också göra en liten utflykt utanför den besökta storstaden för att få ett lite annat perspektiv på landet. Staden Esztergom, Ungerns heligaste stad, är belägen knappt 50 kilometer nordväst om Budapest och borde alltså vara ett lagom utflyktsmål. Det lite märkliga är att det tar nästan 90 minuter att åka dit, vilket visade sig bero på att man hade rivit upp järnvägen större delen av sträckan för att ”elektrifiera den” som det stod någonstans. Alltså blev det till att åka buss. I regnet. Inte så värst muntert, men lite äventyrligt och mycket billigt. Den lilla anrika staden ligger vid en krök av Donau (på andra sidan floden: Slovakien!) och är alldeles säkert fullständigt bedårande en solig sommardag – men en regnkall dag i december kommer den inte riktigt till sin rätt. Man får nog säga att Esztergom domineras av sin stora katedral, byggd mellan 1822 och 1869, där den tronar på en höjd. Det är Ungerns största kyrka och därtill påstås den vara Europas tredje största kyrka efter Peterskyrkan i Vatikanen och Sankt Paulskatedralen i London. Det vete sjutton om det stämmer. Det är förvisso en imponerande kyrka, men den känns inte så enorm som den alltså eventuellt är. Här finns i alla fall ett mycket vackert kapell, skapat av italienare i början av 1500-talet. Av någon anledning överlevde kapellet den turkiska attacken mot staden på 1540-talet. När katedralen skulle byggas sågade man kapellet i 1 600 bitar och flyttade det helt sonika till den nya kyrkan. Det är förklaringen till att ett intakt 1500-talskapell finns i en 1800-talskatedral. Skulle ni ha vägarna förbi Esztergom och katedralen så ska ni inte missa att kila upp i skattkammaren. Sådana kan ofta vara lite tröttsamma och enahanda historier, men här finns verkligt fina kyrkliga konstföremål från 1200-talet och framåt som är väl värda att se.

Riksregalierna - i marsipan!

Riksregalierna – i marsipan!

Man bör inte heller missa att kila in på caféet som jag tror heter Esztergomi Központi Kávéház. Där kan man dels kika på katedralen respektive riksregalierna framställda i marsipan, dels dricka specialaren Esztergom-kaffe. Det består av en kopp espresso och en kanna med varm vaniljgrädde som man alltså häller i kaffet. Föreställ er kaffe med vaniljsås. Det är faktiskt inte riktigt så galet som det låter, om än väldigt sött. Till det äter man förstås en bakelse. Är man i Ungern så måste man äta minst en bakelse, det tillhör kulturen – och varför inte göra det i just Esztergom? Jag kan till exempel rekommendera en Eszterházy torta för ockerpriset 440 forint, knappt 15 kronor. Vaniljsåskaffet är faktiskt ännu dyrare. Såväl Esztergom som Budapest får nog räkna med nya besök någon gång när det är varmare och soligare. Innebär det att jag avråder från att besöka Ungern, paprikans förlovade land, på vintern? Alls icke. Man får vara beredd på lite skiftande väder – från strålande sol till iskyla och regn – men annars fungerar allt utmärkt. Och det är faktiskt en poäng att kunna gå och sänka ner sin kropp i ett av de varma baden när kylan har sökt sig ända in i själen. Men det äventyret har jag redan berättat om.

Read Full Post »