Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2019

Harlaxton_Manor_Morris (2)

Harlaxton Manor.

Det kan vara intressant att fråga sig varför ett slott eller en herrgård har fått ett visst utseende. Ofta har man säkerligen helt enkelt valt en stil som för tillfället är populär. Men i vilken grad har godsägaren bestämt hur byggnaden ska se ut, och i vilken grad har en arkitekt eller byggmästare fått bestämma? Det tillhör nog ovanligheterna att godsägaren inte åtminstone har dragit upp vissa riktlinjer och haft vissa synpunkter på utseendet, men det finns helt klart fall där han eller hon har varit mycket involverad i planerna. Kanske till och med i så hög grad att arkitekten inte alls har fått utlopp för sin kreativitet. Hjularöd i Skåne och Tjolöholm i Halland kan tjäna som två svenska exempel på projekt där byggherrarna har varit mycket viljestarka. Därmed inte sagt att arkitekterna i de fallen behandlades som simpla verktyg för att nå ett mål, men de fick nog anpassa sig en hel del.

Om vi går till England så hittar vi ett annat intressant exempel, nämligen Harlaxton Manor, beläget tre mil öster om Nottingham. Man vet nämligen att byggherren med det lite märkliga namnet Gregory Gregory besökte en rad renässansslott både i England och utomlands för att hämta inspiration när han fick för sig att uppföra en ny huvudbyggnad på sitt gods på 1830-talet. Han såg dessutom till att detaljer av den gamla huvudbyggnaden ritades av. Även teckningarna skulle tjäna som inspiration till den nya byggnaden.

Harlaxton (2)

Det gamla Harlaxton Manor.

Byn Harlaxton kan spåras tillbaka till det sena 1000-talet, men man vet inte så mycket om den äldsta historien. På 1340-talet tycks dock byn och godset ha ägts av en Edmund de Swynford. Det anges nämligen att denne uppförde en herrgård då. Den låg i direkt anslutning till själva byn, för säkerhets skull omgärdad av en vallgrav. I vissa källor hävdas det i stället att huset var från början av 1600-talet, men det har säkerligen att göra med att den dåvarande ägaren, Daniel de Ligne, byggde ut herrgården omkring 1620. Han var flamländare och hade flytt från religionsförföljelserna eftersom han var kalvinist. Godset ärvdes sedan inom släkten de Ligne till 1738, då det genom giftermål tillföll juristen George Gregory. Eftersom familjen Gregory även ägde ett par andra egendomar så lämnades Harlaxton Manor från och med 1775 mer eller mindre åt sitt öde.

Men så ärvdes egendomen 1822 av Gregory Gregory (1786-1854), som av någon anledning beslöt att uppföra ett nytt och grandiost slott. Det skulle inte ligga på den gamla herrgårdens plats, utan en bra bit därifrån, och därmed också helt avskilt från byn. Hans vision var att bygga ett slott i antingen elisabetansk stil eller Jakob I:s stil, men slutresultatet blev snarare en blandning av båda, dessutom med inslag av barock. Faktum är att man senare har kommit att kalla just den här mixen för Jacobethan style. Man kan även säga att Harlaxton blev stilbildande och fick ett antal efterföljare.

2019-03-16 19_22_33-Montacute House Postcard #6, M017 _ eBay (3)

Montacute House – en av förebilderna till Harlaxton Manor.

Själva bygget kom inte igång förrän 1832, men tycks ha börjat planeras redan tio år tidigare. Som redan nämnts gjorde Gregory Gregory ett antal ”inspirationsresor” till alldeles äkta engelska och utländska renässansslott. Man vet att han besökte bland annat Longleat, Hardwick Hall, Montacute House, Wollaton Hall och Hatfield House i England. Och det skulle förvåna mig mycket om han inte besökte Chambord i Frankrike. Under 1820-talet bodde han under längre perioder i Italien och Frankrike. Resorna på kontinenten var också gyllene tillfällen för inköp av konst, möbler och böcker, som fraktades hem till England. Förberedelserna för nybyggnationen pågick alltså ganska länge och jag inbillar mig att Gregory visste exakt vad han var ute efter.

Men en arkitekt behövde han, och det fann han i Anthony Salvin, som bland annat varit involverad i ett antal restaureringsprojekt. Men också i nybyggen, mest i tudorstil. Av någon anledning avpolletterades Salvin 1838 när själva huvudbyggnaden var färdigbyggd. Han ersattes av William Burn, som fick ägna sig åt flyglarna och ekonomibyggnaderna. Men även interiörerna anses vara ett verk av Burn. Tyvärr avled Gregory Gregory 1854, ungefär ett år innan slottet förklarades vara helt färdigt. Men han hann lyckligtvis ändå bo i huset från 1849 till sin död, även om han bara använde ett fåtal rum.

Chambord2

Chambord i Loiredalen.

Slutresultatet blev en ganska märklig historia. Inspirationen från engelsk renässans är tydlig om man ser till grunddragen, men slottet präglas av en viss rörighet som får mig att tänka på Chambord. Det är liksom lite för mycket av allt. Men det är fortfarande en mycket anslående byggnad, och faktum är att det finns något lockande i den där rörigheten. Man vill gärna gå på upptäcktsfärd och kanske få en inblick i byggherrens tankevärld.

Vad hände sedan? Ett par år efter Gregorys död revs den gamla herrgården, men man hade redan tidigare flyttat en trädgårdsportik därifrån till det nya slottet. Och vid rivningen räddade man entrépartiet – som i dag är inlemmat med ett hus i byn. Medeltidshusets läge avslöjas av att vallgraven ännu är synlig. Det nya slottet blev kvar inom släkten Gregory, men intresset för det var ganska svalt. Ibland var slottet bebott, ibland inte. Under första världskriget uppläts det till flygvapnet och parken användes som övningsfält. Det tycks ändå som om slottet klarade sig undan större skador. Men 1935 såg det ut som om Harlaxton Manors öde var beseglat. Philip Pearson Gregory bestämde sig för att flytta därifrån och anordnade auktion på allt som han inte kunde eller ville ta med sig. Planen var att riva slottet.

Harlaxton Manor 3 (3)Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.

Harlaxton Manor (4)Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
2019-03-16 20_28_21-Postcard Lincolnshire_ Grantham Harlaxton House tint 1912 Needham _ eBay (2)

Read Full Post »

Hadlow
Hadlow Castle innan lanterninen byggdes

I grevskapet Kent, inte så värst långt från London, ligger en liten ort vid namn Hadlow. Invånarna skulle kanske bli arga om de hörde mig påstå att det inte är någon särskilt märkvärdig ort – om man är lokalpatriot så kan man alltid hitta de mest fantastiska fakta om just sin ort. Men okej, det finns något här som är ganska speciellt, nämligen ett torn. Nu är förstås Hadlow knappast den enda i orten i hela världen som har ett torn. Pisa i Italien har ett ganska berömt torn. San Gimignano, även det i Italien, har hela fjorton torn. I båda fallen är tornen dessutom avsevärt äldre än tornet i Hadlow. Men det 64 meter höga tornet i Hadlow lyckas sticka ut på ett särskilt sätt – just därför att det inte finns så mycket annat att se där. Men hur har det hamnat där? Eller kanske snarare: varför?

Byn Hadlow var inte ett eget gods, utan hörde till Tonbridge Castle som ligger cirka fyra kilometer därifrån. Alltihop tillhörde earlen av Gloucester och senare, från mitten av 1440-talet, hertigen av Buckingham. Den tredje hertigen av Buckingham blev olyckligtvis avrättad av Henrik VIII 1521 och i samband med det tycks Hadlow ha avskilts från Tonbridge Castle. Det är möjligt att det är först då som en större mangårdsbyggnad uppfördes här. 1586 ska det ha funnits ett större hus i elisabetansk stil. Ett annat hus, kanske en ombyggnad av det tidigare, kom på plats cirka 1635. Men det finns inga uppgifter om hur det såg ut och det rörde sig förmodligen inte om någon särskilt storslagen eller arkitektoniskt anmärkningsvärd byggnad.

150 år senare ägdes Hadlow av en man vid namn Walter May. Han ärvde egendomen efter sin far 1786, och hade genom giftermål och ett arv efter en farbror tidigare kommit i besittning av en ansenlig summa pengar. Tydligen var han intresserad av att manifestera sin rikedom, och gjorde det genom att riva den gamla huvudbyggnaden och uppföra en ny. Han valde att göra det i den stil som brukar kallas för gothick style, för att använda den tidens stavning.

Strawberry_Hill_SE_Sandby
Strawberry Hill House, akvarell av Paul Sandby.

I Twickenham, sydväst om London, lät författaren, konsthistorikern och politikern Horace Walpole uppföra Strawberry Hill House mellan 1749 och cirka 1790. Huset var dels tänkt som bostad, dels som ett slags ram till hans samling som bestod av cirka 1 000 föremål. Han tycks ha varit fascinerad av medeltiden (1764 gav han ut det som anses vara den första ”gotiska” romanen – Slottet i Otranto) och valde att uppföra sitt hus i gotisk stil. Även om det förstås handlar om 1700-talets version av gotiken så blev huset mycket beundrat och fick ett antal efterföljare. Men den verkliga explosionen inom det som man brukar kalla för gothic revival kom först något senare, i början av 1800-talet. Då uppfördes många mer eller mindre fantastiska slott som nästan alla förtjänar egna artiklar. Kanske återkommer jag till något eller några av dem.

En tidig efterföljare till Walpole var alltså Walter May. Exakt varför han valde att uppföra sitt Hadlow Castle i gotisk stil är inte känt. När man uppförde nya byggnader på landsbygden så tenderade man att bygga i den stil som var förhärskande i grannskapet. Av den anledningen påminner ofta närliggande byggnader om varandra. Ett annat skäl till det är förstås att man anlitade samma arkitekter eller byggmästare som sina grannar. Men i trakterna av Hadlow fanns det inget herresäte i den här varianten av gotisk stil. Även om Strawberry Hill inte ligger våldsamt långt bort från Hadlow med dagens mått mätt (cirka 50 kilometer fågelvägen) så var avståndet stort då. Man kan inte utesluta att May faktiskt såg Strawberry Hill i verkligheten, men det är kanske troligare att han hade sett Walpoles hus avbildat i någon bok.

Hadlow Castle 5

När Hadlow Castle stod klart så bör det ha påmint ganska mycket om Strawberry Hill i stilen. Huset var cirka 35 meter långt. Det hade bland annat 11 sovrum, ett skulpturgalleri som var lika långt som huset, och så en fil av rum bestående av en stor salong, ett åttkantigt bibliotek och en matsal. Exteriörens gotiska karaktär väckte säkert en viss uppmärksamhet, men samtidigt höll huset en anmärkningsvärt låg profil, i uttryckets bokstavliga bemärkelse. Det var en byggnad som var mer utbredd än reslig och det fanns till och med de som tyckte att den var mer egendomlig än vacker. Det var tornet som skulle komma att förändra intrycket av hela huset.

Walter Mays son, Walter Barton May, kom att ägna mycket tid åt att studera medeltidens arkitektur, kanske som ett resultat av att han växte upp i ett ”gotiskt” slott. Han övertog Hadlow Castle 1815 och hade antagligen redan då planer på att fortsätta faderns byggnation. Men det fanns inte riktigt pengar till det. Det dröjde till 1832 innan han kunde sätta sina planer i verket, sedan han ärvt en större summa pengar. Tanken var att bygga ett högt torn som skulle bli ett landmärke och göra slottet lite märkvärdigare. Det är svårt att tänka sig att tornet skulle fylla någon direkt praktisk funktion, annat än som utsiktsplats, men det finns mer eller mindre elaka tungor som påstår något annat. Det finns två versioner av historien. Walter Barton hade 1821 gift sig med dottern till ägaren av det närbelägna Fish Hall. Enligt den ena versionen misstänkte Walter Barton att hustrun hade en affär med en bonde som bodde i närheten. Enligt den andra beslöt hustrun att flytta hem till Fish Hall eftersom äktenskapet var olyckligt. Det sägs därför att tornet byggdes för att herr May skulle kunna spionera på hustruns förehavanden. Det finns en lite snällare variant också, nämligen att tornet ska ha byggts som ett minne över hustrun.

Hadlow Castle 3

Tornet på Hadlow Castle uppfördes i originalhusets sydöstra hörn. Resultatet blev en 52 meter hög och imponerande skapelse. Men uppenbarligen var byggherren inte nöjd med det, eller också var det tänkt att tornet skulle bli högre redan från början. Kanske behövde han helt enkelt skaffa pengar till att fortsätta byggnationen. 1840 började nämligen arbetet med att lägga till en hög lanternin på ytterligare 12 meter. På så sätt fick tornet ett avslut som påminner om tornen på många gotiska kyrkor. Hela anläggningen måste ha gjort ett oförglömligt intryck på alla som besökte den eller bara hade vägarna förbi.

Walter Barton May bodde i slottet till sin död 1855, då hans son tog över. Hans intresse för Hadlow Castle tycks dock ha varit svalt, och det såldes redan tre år senare. En rad ägarbyten följde, som jag inte tänker gå in närmare på. Under andra världskriget fick tornet praktisk nytta, då det användes av civilförsvaret för spaningsändamål. Tyskarna ska flera gånger ha fällt bomber i området, men aldrig lyckats träffa vare sig tornet eller slottet. 1946 var det dags för ännu ett ägarbyte, men det var ingen som bosatte sig i slottet. Det fick stå och förfalla i några år, innan man 1951 konstaterade att det skulle kosta alldeles för mycket att restaurera det – om nu ens viljan fanns. I stället fattades beslut om att riva Hadlow Castle. Lyckligtvis engagerade sig konstnären Bernard Hailstone (1910-1987) i slottet och kunde genom sitt agerande rädda åtminstone det höga tornet och några andra byggnader. Resten revs.

Hadlow

I mitten av oktober 1987 drabbades främst södra England av en svår storm. Tornet i Hadlow skadades och vissa dekorelement ramlade ner. Skadorna var värre än befarat, vilket ledde till att man 1995 monterade ner den krönande lanterninen för att skydda tornet. Men vad gör man egentligen med ett lite knasigt och funktionslöst torn? Har det ett existensberättigande? Tydligen ansåg man det – och det ska vi vara glada för. De lokala myndigheterna tvångsköpte tornet av den dåvarande ägaren och överlämnade det till en stiftelse som såg till att byggnaden återställdes – inklusive lanterninen. I dag verkar tornet vara privatägt igen, men nu är det inrett med lägenheter som man kan hyra för minst två nätter om man har lust. Det kostar bara 24 000 kronor. Och det kanske inte är så mycket för att få bo i en gotisk rymdraket från 1800-talet?

Read Full Post »