Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tyskland’ Category

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Annonser

Read Full Post »

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Read Full Post »