Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Nyligen har det påtalats att sången Baby, It’s Cold Outside har en olämplig text och att den därför inte bör spelas. Åtminstone inte i någon radiokanal i USA. Men världen är full av olämpliga sångtexter! Några för att de är rent imbecilla (Ritsch, ratsch filibom-bom-bom) och därmed riskerar att orsaka fördumning, andra för att tiden har sprungit ifrån dem. Så här års ligger det ju nära till hands att granska julsångstexter. Det är ju så lätt att gå omkring och tralla och sjunga med utan att riktigt reflektera över vad de egentligen handlar om. Orden blir liksom bara något som passar till musiken – och blir därmed betydelselösa.

En känd julvisa bär titeln Tomtegubben som hade snuva. Den är skriven av Felix Körling (1864-1937) och har alltså några år på sin böjda nacke, även om jag inte vet exakt när den är skriven. Texten kan förefalla lustig och klatschig och klämmig med sitt ”atschi, atschi, atschi prosit!”-inslag. Vi kan ju känna igen oss i tomtegubbens situation, eftersom vi alla emellanåt blir förkylda eller nyser på grund av allergi eller ren nöjeslystnad. Men vad händer egentligen i visan? Låt oss ta en titt:

En liten tomtegubbe satt en gång vid stugan sin uppå en tuva
Han tyckte dagen var så rysligt lång, han satt och vände på sin luva
Nu framgår det inte riktigt hur gammal gubben är. Är han i fullt arbetsför ålder? Eller är han kanske pensionär? Ordet ”gubbe” kan väl möjligen indikera det sistnämnda, men å andra sidan finns det tydligen inget hinder för att män i exempelvis 30-årsåldern kallar varandra ”gubbar”. I synnerhet av någon märklig anledning i sportsammanhang. Om han nu är pensionär så har han förstås all rätt att sitta där och vända på sin luva. Men om han däremot är arbetsför så ska han väl inte sitta där och lata sig? Om man är fullt sysselsatt så blir dagen inte alls särskilt rysligt lång. Ett tips i all välmening.

Därpå framkommer att tomtegubben fryser och nyser och att han har snuva och att det av det skälet är synd om honom. Och det är klart, om han har en svår förkylning så kanske man inte ska tvinga honom till jobbet – men faktum är att jag får en klar känsla av att han bara sjåpar sig. Vad som däremot inte framkommer är hur länge karln har suttit där på tuvan och vänt på luvan. Hade han snuva innan han satte sig där? Eller är snuvan ett resultat av att han har suttit där utan mössa på huvudet? Och får han i det senare fallet i så fall inte skylla sig själv?

Men tomtegumman sade: ”Vad står på? Du skrämmer både mej och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå, så att vi kan få ro till natten.”
Här gör alltså fru tomte entré i visan. Gubben är – naturligtvis – gift på ett ytterst heteronormativt sätt. Och visst anar man vem det är som sköter ruljansen i hemmet i alla väder? Hon visar vem som bestämmer. Samtidigt visar hon en rörande omtanke, då hon vill skicka den nysande till doktorn omedelbums så att det blir slut på ordningsstörningen. Dock bör det noteras att det bakomliggande skälet är att hon och katten ska få ro till natten. Ganska genomskinligt.

”Gör dig fin, gubben min, atschi, atschi, atschi prosit
Gör dej fin, gubben min, och ta på dig söndagshatten.”
Här inträder viss förvirring, eftersom även gumman tycks nysa (eller utövar hon en subtil härskarteknik genom att härma hans löjeväckande nysningar?), men det ämnar jag inte fördjupa mig i. Huvudsaken här är att strofen känns gravt föråldrad. Men man får minnas att den är skriven i en tid då ett läkarbesök var något mycket högtidligt och doktorn sågs som en riktig auktoritet i samhället. Det var en självklarhet att man lögade sig och klädde sig i sina bästa kläder inför besöket. I sämsta fall kanske man inte kom hem igen, och då var man i alla fall ett snyggt lik. Men mest handlade det nog om att inte presentera sig med en massa ingrodd smuts om det skulle bli fråga om en mer ingående kroppslig besiktning. Faktum är att det nog fortfarande finns en och annan som klär upp sig inför läkarbesök, så viss relevans har trots allt denna strof. Nå. Nu närmar vi oss hur som helst själva finalen:

Och gubben gick till doktor Mullvad in, som bodde under björkestubben,
och doktorn laga genast medicin, som han tog fram ur källarskrubben.
Det här känns ju inte bra. Hur är det beställt med hygienen under en björkestubbe? Bör en läkare ens ha sin praktik i bostaden? Och det här med medicin som tas fram ur källarskrubben. Vem vet vad som förvaras i detta utrymme, förutom medicin? Kanske sättpotatis? Kanske en lätt anfrätt fårfiol? Jag säger nej. Ett klart och tydligt nej. Men tomtegubben har tydligen inga dubier, ty:

”Hoppsansa, nu blir jag bra! Atschi, atschi, atschi, prosit!
Hoppsansa, nu blir jag bra, det nös jag på”, sa tomtegubben.
Hur ska det här tolkas? Tar tomtegubben ut tillfrisknandet i förskott? Har han en övertro på medicinen och doktor Mullvad – eller vet han sedan tidigare att doktorn med det kuriösa efternamnet verkligen förmår bota förkylningar med sin märkliga medicin? Varför gick han i så fall inte till doktorn tidigare? Naturligtvis för att han insåg fördelarna med att ha snuva. Naturligtvis för att han då slapp arbeta. Men då borde han å andra sidan inte ha så bråttom med att förklara att han nu kommer att bli frisk. Jag tror personligen på en annan förklaring: Tomtegubben fjäskar för doktorn. Fjäsk var redan då en utmärkt metod för att erhålla framtida fördelar, kanske särskilt i relationen mellan tomtegubbar och läkare. Och så länge friskförklaringen sker utom hörhåll för fru tomte så är ju ingen skada skedd. Förutom att fru tomte förstås förlorar förtroendet för doktor Mullvad eftersom gubben fortsätter att nysa.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att det finns lite för många varningssignaler och moraliska tveksamheter i den här texten för att den ska få framföras. Den spelas kanske inte så våldsamt ofta i radio, men sjungs desto oftare vid diverse julgransplundringar och liknande tillställningar. Det måste bli ett slut på det. Träsket måste rensas upp. Och det finns ju faktiskt gott om alternativ som är långt mindre problematiska, men det får man väl inte säga i det här avlånga landet.

Annonser

Read Full Post »

Det talas mycket om källkritik numera. Det talas om att man faktiskt bör ha en kritisk inställning till det mesta i dagens samhälle. Det kanske äger sin riktighet, även om det ibland känns som om vi i allmänhet är onödigt paranoida. Samtidigt finns det saker som vi av någon anledning helhjärtat accepterar utan så mycket som ett uns av kritiskt tänkande. Ja, jag tänker förstås på sång-och-danslekar. Kanske inte så mycket lekarna i sig, och kanske inte ens så mycket musiken. Men texterna! Herregud, varför är det ingen som protesterar? Jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med lögner; upprepas de tillräckligt ofta så betraktas de plötsligt som sanning. Alltså: Om man hör en text tillräckligt många gånger så blir den fullständigt naturlig, hur vansinnig den än är. Låt mig meddela några exempel.

Prästens lilla kråka skulle ut och åka
Ingen hade han som körde
Än slank han hit, än slank han dit
Och än slank han ner i diket

”Jaha”, säger nu den okritiske sång-och-danslekaren, ”vad är det med det då?”
Jo, jag tycker att det är en egendomlig text. Hade prästen verkligen en kråka? Jag drar mig visserligen till minnes någon figur i Saltkråkan som hade en tam korp, men jag har alltid betraktat den som ett fantasifoster ur Astrid Lindgrens fatabur. Nå. Om vi nu förutsätter att prästen verkligen ägde en kråka så inställer sig nästa fråga: Varför skulle den ut och åka? Och varför hade han (ty tydligen var det en han) ingen som körde? Var det ingen som hade lust? Eller var alla i hushållet upptagna? Och framför allt: Varför flög inte kråkan? Det hade väl ändå varit det naturliga. Men kanske hade kråkan brutit vingen och kanske var nu kråkan tvungen att uppsöka fågelakuten medelst annat fordon. Jag förutsätter någonstans att det var häst och vagn som gällde, men det framgår ju ingenstans. Det kan lika gärna ha varit en skraltig Volvo. Men än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket. Någon vidare framförare av fordon var han uppenbarligen inte, eller också var han full. Och på så sätt hade han väl ännu större anledning att uppsöka akuten. En mycket otydlig text. (Ibland är kråkan mormors eller mosters eller prostens, men det är inte direkt någon förmildrande omständighet.)

Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibombombom
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibom

Fru Söderström, fru Söderström
Fru Söderström, fru Söderström
Och lilla mamsell Ros!

Ge mig lite sodavatten, sodavatten
sodavatten, sodavatten
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch

Här har väl ändå någon form av dumhetsgräns passerats? Vad betyder Ritsch, ratsch filibombombom? Jag är ganska säker på svaret: inte ett endaste dyft. Likväl upprepas detta nonsens som om det på något sätt vore viktigt och borde inpräntas i folks medvetande. ”I dag ska vi lära oss multiplikationstabellen! Och ritsch, ratsch filibombombom.” Nå, sen har vi ju nästa ”vers” som består av ett upprepande av en persons namn. Någon form av åkallan. Här undrar man ju vem denna fru Söderström är, och om hon möjligen hör lite illa. Varför nämns hennes namn annars fyra gånger? Och vem är den lilla mamsell Ros som liksom får vara med lite i förbigående, lite som en råttsvans som hör till men ändå inte? Uppskattar hon att bli benämnd ”lilla”? Jag tillåter mig att tvivla. Sen har vi det här med sodavattnet. Det är förstås logiskt att begäran om sodavatten upprepas sex gånger, om det nu är så att fru Söderström hör illa och dessutom förmodas komma springande med det där eländiga sodavattnet som något slags viljelös uppasserska. Men sodavatten? Ska det vara något att komma med, och i så fall varför? Och så avslutas det hela med ett kort ”punsch”. Jag kan tycka att det är lite schizofrent. Först äskas sodavatten sex gånger och så äskas plötsligt punsch! Kanske är det meningen att man inte riktigt ska uppfatta att det i själva verket är alkohol som åstundas? Ibland har dock ”punsch” förvandlats till ”bums” – förmodligen för att man icke skall inledas i frestelse. Och tänka sig, emellanåt lyder sista versen ”de tvättar sig i sodavatten”, vilket förvisso ger en logisk koppling mellan vers två och tre, men som på det stora hela bara gör texten ännu konstigare. Slänger de då på sig en sexa punsch som något slags parfym där i slutet?

Ja, så kommer vi till exempel tre (tro mig, det finns fler), och där vill jag inleda med en tråkig utläggning om att jag för ett antal år sedan översatte ett program om frihetskampen i Moçambique. Då reflekterade jag över det märkliga, och lite olyckliga, i att det allvarliga programmet avslutades med en sång som lät exakt som Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Varför? Jag har i min fantastiska klarsyn dels betraktat sången som löjlig, och dels som ett hån mot såväl grodor som grisar:

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de

Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa

Ja, här kungörs att grodorna är lustiga att se. Lustiga är lika med löjliga, det förstår ju alla. Och löjligheten består i att de varken har öron eller svansar. Nu saknar förvisso grodor ytteröron, men de har god hörsel! Personligen tycker jag att det är huvudsaken och därmed förtjänar inte grodorna att förlöjligas på det här sättet. Den ibland negligerade andra versen kungör sedan att de små grisarna också är lustiga att se, men där sjunger man minsann att båd’ öron, båd’ öron och svansar hava de. Vad nu då? Plötsligt är grisar lustiga trots att de har både öron och svansar. Fruktansvärt orättvist.

Men vad gjorde nu denna löjliga sång i slutet av en dokumentär om frihetskampen i Moçambique? Förklaringen kom ett antal år senare, då någon påtalade att melodin till Små grodorna är snodd från en fransk soldatsång från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den är i sin tur byggd på ouvertyren till Étienne Nicolas Méhuls opera La Chasse du Jeune Henri från 1791 (men först uppförd 1797). Jag har dock lyssnat på den där ouvertyren och konstaterar att den melodi vi känner som Små grodorna inte finns med i ouvertyren, men väl en melodi som finns med i soldatsången. Komplicerat? Inte särskilt. Men hur som helst så blir det lite mer begripligt att en fransk kampsång finns med i en dokumentär om frihetskampen i Moçambique. Visserligen var landet en portugisisk koloni – inte fransk – men det kan vi lämna därhän.

Den där sången kallas hur som helst Chanson de l’Oignon, och för den som inte har gått grundkursen i franska så kan jag meddela att det är en hyllningssång till lök. Dock inte vitlök, vilket man kanske kan tro med tanke på att sången är just fransk. Den sjungande kungör att han älskar lök stekt i olja, ty om man äter lök stekt i olja så förvandlas man till ett riktigt lejon och kan därmed slåss mer furiöst. Antar jag. Det där sista framgår inte av själva texten. Vidare sjungs att österrikarna dock inte ska få någon lök. Med det menas antagligen att de ju inte ska få en chans att förvandlas till lejon. Denna stolta löksång sjungs fortfarande av de hårdföra männen i Främlingslegionen när andan faller på.

Men är det då inte typiskt att en lovsång till löken har förvandlats till en töntig sång-och-danslek om att grodor och grisar är lustiga att se? Så oerhört ovärdigt. Våga nu tänka lite kritiskt innan du nästa gång ger dig ut i dansens virvlar kring julgranen eller midsommarstången. Vad vill texterna säga oss? Är de meningsfulla? Finns det alls någon logik i dem? Är det i dagens samhälle okej att framföra stereotypa bilder av hur flickorna, gossarna, gummorna, gubbarna, skomakaren, bagaren, sotaren, grin-Olle och skratt-Olle gör? Till nästa gång ska ni få en läxa. Avgör hur meningsfull följande sång-och-danslek är, både vad gäller själva utförandet och texten. Använd en skala 1-10, där 1 är ”hopplöst omeningsfull” och 10 är ”fett meningsfull”.

Dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Dansa en och en, dansa en och en,
dansa en och en, dansa en och en,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Dansa två och två, dansa två och två,
dansa två och två, dansa två och två,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Read Full Post »

Mellan 1963 och 1969 spelade en grupp som hette The Beatles in julhälsningar som skickades ut på flexiskivor till medlemmarna i fanklubben. De innehåller lite av varje, men utvecklas med tiden till ett slags ljudkollage som bitvis är ganska underhållande. Jag har förstås hört de där inspelningarna ett antal gånger, men kanske inte alltid reflekterat i detalj över vad jag hört. Nu fick jag för mig att återhöra julskivan från 1968 och fastnade för några sekunders plötsligt uppdykande egendomligt galen instrumentalmusik (vid 2.39). Vad var det där egentligen? Varför hade jag aldrig ”hört” de där sekunderna tidigare?

Andra tycks ha varit mer uppmärksamma. I ett kommentarsfält på Youtube frågade sig åtminstone någon var det där musikstycket kommer ifrån och noterade att det lät som melodin i Main Street Electrical Parade, men att uppdykandet på Beatles-flexin skedde fyra år innan Main Street Electrical Parade hade premiär 1972. Inte blev jag precis klokare av det. Vad snackade människan om? Vad är Main Street Electrical Parade? Ibland presenteras fakta som om de borde vara kända av alla och envar, och om man har modet att erkänna att man aldrig hört talas om dem så möts man av en närmast bestört och nästan ilsken reaktion. I synnerhet om det gäller så kallad populärkultur som av någon anledning har upphöjts till allmänbildning. Det här är ett exempel på det. Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som inte hyser någon religiös vördnad för Disney.

Main Street Electrical Parade visar sig hur som helst vara ett spektakel som har framförts (och fortfarande framförs) på diverse Disney-anläggningar runt om i världen. Som namnet antyder består paraden av elektriskt upplysta vagnar och farkoster av olika slag som i sakta mak rör sig framåt på huvudgatan, naturligtvis befolkade med Disney-figurer. Och det är alltså en snutt av musiken till denna parad som dyker upp på Beatles-flexisingeln 1968, fyra år innan Main Street Electrical Parade fanns. Hur gick det till?

Jo, det visar sig förstås att musikstycket, som egentligen heter Baroque Hoedown, skrevs redan 1967 av de två synthesizer-pionjärerna Jean-Jacques Perrey (1929-2016) och Gershon Kingsley (1922-). Kingsley är för övrigt mannen som 1969 skrev Popcorn, en låt som nog de allra flesta har hört både en och fjorton gånger. Baroque Hoedown dök upp på skivan Kaleidoscopic Vibrations samma år som den skrevs, och det är väl tveksamt om den fick någon större uppmärksamhet. Men på ett eller annat sätt måste den ha dykt upp i The Beatles medvetande – och lånades till den där julskivan 1968.

Upphovsmännen själva hade ingen aning om att Disney använde musiken som grund till sin Main Street Electrical Parade, åtminstone inte förrän 1980. Men man får väl hoppas att de har fått betalt. Och det är väl ärligt talat tack vare Disney som Baroque Hoedown har överlevt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är ett väldigt fascinerande litet stycke – men dristar mig ändå att anta att det skulle ha varit helt bortglömt i dag om det inte hade varit för kopplingen till Disney. Vid en sökning på Youtube hittar man förstås ett antal filmer inspelade på Disney-anläggningar, men också ett helt gäng olika tolkningar av Baroque Hoedown i olika stil. Det gemensamma för alla är nog att det är Disneys version snarare än Perrey/Kingsleys original som är inspirationskällan. Och av någon anledning tycks stycket vara alldeles extra populärt i Sydkorea, där man har gjort varianter i Vivaldi-stil, i Purcell-stil, i kammarmusikstil och i hårdrocksstil.

Men som så ofta är originalet bäst. En koncentrerad, energisk och galen urladdning på två minuter och tjugotre sekunder. Innan Disney lägger vantarna på den och kletar till och bombastiserar den. Här kan man dessutom se en av upphovsmännen spela Baroque Hoedown live – bara en sån sak. Det är tur att det klippet finns så att man ser en levande upphovsman. Annars tror nog väldigt många att det är Musse Pigg som har skrivit musiken.

Read Full Post »

Om det nu inte hade varit så att George Michael avled förra året så skulle jag här och nu kunna skriva att han aldrig någonsin behöver lyfta ett finger mer för att förtjäna sin brödföda. Royalty-intäkterna för Last Christmas försörjer med lätthet minst en lyxlirande person i minst ett år. Det är nämligen sannerligen inte lätt att undvika den låten så här års. Man får till och med ibland känslan av att inget annat spelas på radion, i varuhus, på restauranger och kaféer. Om och om och om igen. Man frågar sig varför. Är den bra? Ja, kanske de första tio gångerna man överhuvudtaget hörde den. (Eller såg den, ty den ackompanjerades av en snöig och förljugen video med vackra människor.) Men någonstans på de många uppspelningarnas väg förvandlas även en bra låt – om den nu är det – till en ljudkuliss. Och i rättvisans namn gäller det inte bara Last Christmas.

Det finns gott om jullåtar som går åtminstone mig på nerverna. En riktigt avskyvärd historia är Feliz Navidad av och med José Feliciano. Ett under av tjatighet som är helt renons på julkänsla. När man hör den får man snarare känslan av att befinna sig vid en poolkant på Hawaii. Och visst, man firar väl jul även på Hawaii, men då kan man väl ändå åtminstone kräva något mer av texten än ett evigt upprepande av budskapet ”God jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år, jag vill önska dig en god jul från djupet av mitt hjärta, god jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år” etcetera? ”Nu ska vi ha en redig grillfest och käka glass och ta ett dopp i poolen” vore en lämpligare text. Men kongenialitet text/musik är kanske inte José Felicianos starka sida? Själv hävdar han att jul-LP:n som låten ingår på är världens bästa. Det är tydligen självförtroende som är hans paradgren.

Apropå tjatighet så måste jag även dra fram ett exempel som kanske kommer som något av en överraskning. Alltså med tanke på att jag är jag. Paul McCartney har skrivit en myckenhet väldigt bra låtar i sitt liv, men Wonderful Christmas Time är inte en av dem. Jo, en gång i tiden tyckte jag nog att den var åtminstone skaplig – men det var nog mest för att det var Paul McCartney, liksom. I dag står jag inte ut med att höra den. Tjatig. Fånig. Alldeles för lång. Men det är ju roligt för honom att den drar in cirka 400 000 dollar varje år.

Vad är då problemet med den här typen av jullåtar? Jag vill ju hävda att de inte skrivs för att man plötsligt känner en längtan efter det eller för att man vill uttrycka något, utan just för att de innebär en chans att stadigt dra in stålar år efter år efter år. En ”vanlig” låt spelas i bästa fall på radion i några veckor innan den glöms bort och dör. En klämmig jullåt kan, om man har tur, dammas av och spelas sönder under en hel månad varje år och generera många sköna slantar. De flesta artister är förmodligen alltid ute efter att skriva storsäljande hits, så i viss mening är väl allt låtskrivande spekulativt. Men jag vill hävda att det gäller jullåtar i synnerhet. Och det finns liksom ett färdigt recept, som oftast inkluderar bjällerklang och något om snö. Men de där plattorna som verkligen bjuder på en ärligt menad julkänsla är ganska lätträknade.

Tänk om alla ett år bestämde sig för att absolut inte spela Last Christmas, Happy Xmas (War is Over), Feliz Navidad, Tänd ett ljus, Wonderful Christmas Time, Do They Know It’s Christmas, All I Want For Christmas Is You etcetera. Det finns ju så extremt mycket julmusik som praktiskt taget aldrig spelas som då kunde få chansen. Skulle vi inte alla må lite bättre då? Visst, McCartney skulle gå miste om 400 000 dollar, Mariah Carey 400 000 pund och George Michael (om han inte vore död) 300 000 pund. Men de har nog råd med sin risgrynsgröt ändå. Nu skulle det säkerligen ändå inte hjälpa särskilt mycket, eftersom sju andra låtar skulle spelas om och om och om igen i varuhus, på restauranger och kaféer. För av någon anledning är variation ingenting som står särskilt högt i kurs i vår värld, och absolut inte under tiden före jul. Det är gamla invanda hjulspår som gäller, hur tjatigt det än blir.

Här är förresten en annan låt jag avskyr, vem som än sjunger den: Jingle Bell Rock.

Stäng av radion ett tag och lyssna på tystnaden.
Adjö!

 

Read Full Post »

BorstDär sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.

Noga räknat är inte kammaren bara Olles. Han delar den med hustrun Gerd, som dock för närvarande inte är hemma. Hon befinner sig nere i tvättstugan på gården. De har nu varit gifta i 32 år och har fyra barn, två pojkar och två flickor, men de är alla utflugna ur boet. Lyckligtvis, kanske man får säga, eftersom en kammare och ett kök är en trång bostad för sex personer. Nu lever Olle och Gerd nästan i lyx, i alla fall då det gäller utrymme. Inte i andra avseenden. De har diskuterat om de kanske ska försöka hitta en inneboende för att dryga ut kassan, men de har hittills valt att hellre leva snålt. Man vet aldrig vad inneboende är för sorts människor.

Här sitter alltså Galt-Olle. Han är prydligt klädd men har dristat sig att kavla upp skjortärmarna, som för att ge sig i kast med någon form av arbete. Varje grått hårstrå ligger på plats, omsorgsfullt bakåtstruket. Han ser koncentrerad ut. Och det är inte konstigt, för han är i färd med att göra något som han tar på mycket stort allvar. Olle är professionell spelman och övar just nu på en gånglåt från Ovanåker i södra Hälsingland. Den ligger honom varmt om hjärtat eftersom han stammar därifrån. Men vad är det för märkligt instrument han trakterar? Är det en fiol? En nyckelharpa? Nej, det är inget annat än en magbågstridla – en lokal specialitet från just Hälsingland. Olle tillhör en urgammal spelmanssläkt och instrumentet är åtminstone 300 år gammalt. Just det här exemplaret har dock Galt-Olles far, Galt-Johan, byggt.

Hur fungerar det? Själva instrumentet, stridlan, liknar mest en svarvad pinne och har en så kallad magsköld i ena änden. Denna magsköld fästs med hjälp av en rem runt magen på spelmannen. Magen fungerar därigenom som resonanslåda för instrumentet, förutsatt att den är någorlunda tom. Det gäller därför att inte äta för mycket före ett framträdande – helst inget alls. Men vem som helst som förstår något om akustik inser naturligtvis att själva instrumentet också måste komma i svängning. Detta sker genom att man gnider ett slags stråke över stridlans olika delar. Tonhöjden kan även varieras genom att man med vänsterhanden, eller högerhanden om man är vänsterhänt, samtidigt skjuter en väloljad låda in och ut ur ett skrivbord. Det syns tydligt på fotot.

Kan Olle försörja sig på sitt yrke? Bara tidvis. Ibland har han en god inkomst, ibland ingen alls. Allt beror på hur många bröllop, begravningar och dop som äger rum. Där har Olle sin största utkomst. Midsommar och jul är högsäsong. Då är efterfrågan på topp. Men det är mest människor från Hälsingland som efterfrågar hans tjänster, vare sig de är levande eller döda. En människa från exempelvis Västbo härad i Småland vill inte höra gånglåtar från Hälsingland, i synnerhet inte på sin begravning. Livet är hårt, som flickan sa. Men Galt-Olle är en stolt yrkesman och vill inte bryta släktens spelmanstradition. Detta trots att han mycket väl vet att ingen av de två sönerna är intresserad av att ta över, att föra traditionen vidare. Det gör förstås ont i honom, men han avslöjar det inte med en min.

Lyckligtvis arbetar även hustrun Gerd. Hon är förvisso sångerska, vilket kanske inte är ett så mycket mer lukrativt yrke, men hennes synnerligen skabrösa visor är mycket populära på stadens ölkaféer. Måhända är det en överdrift att kalla henne för celebritet, men det är inte långt ifrån. Hon är efterfrågad både på Södermalm, i Gamla stan och i Klarakvarteren. Tillsammans hankar sig Olle och Gerd fram. Det finns många i deras kvarter som har det betydligt sämre i efterkrigstidens Sverige. I synnerhet de som varken trakterar magbågstridla eller sjunger svårt skabrösa visor. Arma människor.

*********************************************************************************

Ska sanningen fram så föreställer bilden till min förvåning i själva verket en borstbindare.
En sådan där som svär som en sådan.
Fotot är taget 1946 av Lennart af Petersens (1913-2004) och finns på stockholmskallan.se.
Fotonummer F 37101.

 

Read Full Post »

IMGP0733 (2)Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.

1996 var hans debutskiva I overkligheten mitt sommarsoundtrack då jag bodde i en liten enrummare i Ulriksdals slottspark. En ljuvligt rörande och på många sätt mycket privat skiva. Kanske en terapeutisk skiva. Jag ska villigt erkänna att sången Sista gången fortfarande efter drygt 20 år framkallar en tår i ögonvrån på en förvisso relativt lättrörd farbror. Men det var svårt att övertyga andra i min närhet om skivans förträfflighet. Jag minns att jag släpade med mig en tidigare studiekamrat till en Stureson-spelning på ett näringsställe på Kungsholmen – och jag tror inte att han blev så imponerad av den lite brötiga konserten. Själv såg jag nog en artist som jag tänkte följa i all evighet. Förvisso såg jag på den tiden ganska många artister som jag tänkte så om, artister som jag sedan tappade intresset för.

Men Ulf Stureson har jag följt. För det finns något i den där ljusa rösten och de där orden som den framför som är så eget och ärligt och självutlämnande att jag inte kan låta bli att lyssna. Och det blir ju inte sämre av att han inte har gett ifrån sig någonting som är dåligt under de här tjugo åren, även om jag av någon anledning tycker att varannan skiva är helt fantastisk och varannan bara är väldigt bra. Nu är han framme vid sin femte skiva efter ett uppehåll på obegripliga tio år. Den har den smått osannolika titeln Alfta förr och nu och pryds av en svartvit omslagsbild på Stureson med en lie uppslängd på axeln. En lie! Det är en väldigt snygg bild och den är fullständigt kongenial med den musik som ryms i vinylskivans svarta vindlingar.

Ulf Stureson 3 (2)Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.

Jag skulle så innerligt gärna vilja att alla kunde lyssna på Alfta förr och nu och bli gripna och finna den angelägen. Men jag har tänkt så om varje ny skiva, och det verkar inte som om det riktigt vill hända. Varför? Är det möjligen så att hans musik kräver ett visst engagemang, att man tar sig tid och verkligen lyssnar? En tid som många inte har eller anser sig ha i dag? Upplevs hans röst som för ljus och skör och skev? Jag vet inte. Jag vet bara att de här sångerna träffar just mig rakt i hjärtat och lungorna och hjärnan och kanske själen, om jag har någon. Och det är faktiskt det enda som är viktigt.

 

Read Full Post »

IMGP0653 (2)Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.

Nåväl, medborgare. Jag lät mig som sagt inspireras. Jag försökte skriva som Cornelis. Jag försökte uppfinna gestalter av Polaren Per- och Fredrik Åkare-karaktär. Ut kom nog egentligen bara en. Någon som hette Lagerman. Mer än så vet jag inte om honom. Han dog ganska snabbt. Men mest handlade det nog om språket. Cornelis hade ett sätt att skriva som var ganska speciellt. Det kändes liksom som om han helt utan ansträngning slängde ihop något som blev bra. Säkerligen var det inte så. Säkerligen la han ner stor möda på sina texter, men likväl låter de enkla. Och samtidigt komplicerade. När man då betänker att han var nederländare och erövrade det svenska språket från tolv års ålder så blir man nästan lite avundsjuk. Skulle en nederländare komma här och lära sig att behärska vårt språk bättre än vad många infödda svenskar gör? Ja, det skulle han.

Han är lättparodierad, Cornelis. Titta bara på den där vad-han-nu-heter. Henrik Dorsin. Cornelis hade sin stil. Han hade sitt sätt att vara. Och han var nog som sagt inte alltid så rolig att ha att göra med, hur många skratt han än lockade fram på krogscenen med sina burleska visor. Han drack förstås. Och intog andra inte fullt legala substanser. Men ska man döma honom för det? Jag vet inte. Det finns de som påstår att artister ska vara föredömen och renlevnadsmänniskor. Men de är ju ganska sällan det. Så jag bryr mig inte om det där. Jag ratar inte artister eller konstnärer eller författare bara för att de lever eller levde svinaktigt. De blir lättare att parodiera då. Man kanske kan se det så?

Även om han hade sin stil så hade han en enorm bredd. Han var produktiv. Antagligen av nödvändighet, för att tjäna pengar, men också för att han hade produktiviteten i sig. Han var nog en sådan som måste arbeta och skriva för att må bra. När de egna visorna inte räckte till så passade han på att spela in skivor med andras material. Bellman. Taube. Lars Forssell. Till och med Povel Ramel. Den sistnämnde var kanske ett lite märkligt val, eftersom det är svårt att göra något eget av någon som i sig själv är så egen. Om tanken är begriplig? Men de andra fungerade utmärkt. Man måste därför säga att Cornelis Vreeswijk var en lika ypperlig uttolkare som han var ypperlig låtskrivare eller viskompositör eller vad man nu vill kalla honom. Det är lite klichéartat att säga det, men det finns en speciell närvaro i hans framföranden. Han menar liksom allvar, även när sångerna har en lustig poäng.

Vad ska man lyssna på? Nästan vad som helst. Men om jag bara får välja två av hans skivor att ta med mig till en liten stuga ute på fjället trettio mil från civilisationen så blir det förstås två dubbel-LP. Poem, ballader och lite blues från 1970. Och Felicias svenska suite från 1978. Men det är sannerligen inte lätt att välja – och varför ska man göra det? Gå på upptäcktsfärd! Cornelis ville bli journalist. Hans visor är emellanåt som reportage från en annan tid. Där är släktskapet med Bellman stort. Hans sista LP heter Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder… Bara en sådan sak, medborgare!

Jag fick aldrig chansen att se Cornelis spela. Jag var blott tjugoett och ett halvt år när han avled i november 1987. Men jag såg honom i publikhavet framför scenen på en konsert i Johanneshovs isstadion den 26 september samma år. Jag inbillar mig att han såg trött och döende ut, men i själva verket har jag ingen aning om det. Avståndet var för stort. Tanken föresvävade mig att söka upp honom och säga några uppskattande ord, men jag tappade honom ur sikte. Så kan det gå. Man får nöja sig med den kvardröjande rösten och orden och skörheten och bullrigheten. Åttio år, medborgare. Stor sak!

IMGP0654 (2)

 

 

 

Read Full Post »

Older Posts »