I ett radioprogram som jag av tradition lyssnar på frågade plötsligt en av deltagarna de andra huruvida de visste att Leonard Cohen en tid vistades i Sverige. Närmare bestämt i Sunne i Värmland. En av dem tyckte sig ha hört talas om det. Historien gick ungefär som följer: Leonard Cohen och vår svenske författare Göran Tunström var vänner. Cohen kom för att besöka Tunström i Sunne. Uppgiften kommer från en vän till frågeställaren, en i dag ”över 75 år” gammal man, som flera gånger under den kanadensiske poetens besök ska ha fått cykla till Konsum för att köpa cigarretter åt honom. Enligt uppgift var vännen då 12 eller 14 år. Något i den stilen. (På den tiden kunde en 12-åring köpa cigarretter. Det vara bara att säga att de var ”till pappa”.)
Det var ju en intressant, och för mig okänd, historia. Så jag började googla lite på ”Leonard Cohen” och ”Sunne”. En rad artiklar dök upp om att Cohen 2010 skänkte ett grafiskt blad till biblioteket i Sunne till minne av Göran Tunström. Men inte ens när representanter för kommunen uttalar sig om saken nämns ett enda ord om den där gången då Leonard Cohen besökte Tunström i Sunne. Är inte det lite konstigt? Sådant gör mig nyfiken.
Leonard Cohen föddes 1934 i Montréal i Kanada. Göran Tunström föddes 1937 i Karlstad. Cohen debuterade litterärt med diktsamlingen Let Us Compare Mythologies 1956, medan Tunström debuterade två år senare med Inringning, också det en diktsamling. De var alltså ungefär jämnåriga och låg så att säga jämsides när det gäller vad vi kanske kan kalla kändisskap – åtminstone i fråga om antal utgivna böcker. Leonard Cohen blev förstås så småningom världskänd, mycket tack vare att han satsade på att bli musikartist från och med 1967.
Vänskapen mellan de två personligheterna inleddes på den grekiska ön Hydra, av allt att döma i början av 1960-talet. I en intervju för Sveriges Radio i samband med Leonard Cohens konserter i Sverige 1985 berättar Göran Tunström att han vid sitt andra eller tredje besök på ön skulle bo hos en vän ”och den som hade nyckeln hette Leonard Cohen”. Enligt de uppgifter jag har hittat så besökte Cohen Hydra första gången 1960. Men Tunström berättar också att han fick en diktsamling som heter The Spice-Box of Earth. Den gavs ut 1961, så där har vi ett årtal för första mötet.
Året därpå delade de bostad på Hydra och satt vid varsin skrivmaskin och skrev på romanerna The Favorite Game och Maskrosbollen, utgivna 1963 respektive 1962. Om man får tro Tunström så dröjde det sedan till 1967 innan de två träffades igen, på ett hotell i New York. Därefter tycks de ha setts i samband med Leonard Cohens konserter, samt under några veckor i Nashville i början av 1970-talet. Men Tunström nämner inte med ett ord att de skulle ha umgåtts i lilla Sunne i Värmland. Är inte det lite märkligt?
Men åter till morgonens radioprogram. Den nu över 75 år gamle mannen som köpte cigarretter till Leonard Cohen skulle alltså ha varit 12-14 år på den tiden. Om vi ponerar att mannen nu är 76 så är han född 1945. Då var han 12-14 år 1957-1959 – vilket är innan Cohen och Tunström kände varandra. Det är ju lite problematiskt. Men samtidigt kan ju cigarettköparen ha varit lite äldre vid tillfället. Eller också är han inte fullt lika gammal som det påståddes.
En annan tveksamhet i hela historien är att Göran Tunström visserligen var bosatt i Sunne en tid, men enligt uppgift växte han bara upp där. Han har skrivit med utgångspunkt från minnen av Sunne, men han bodde inte alls där hela livet. Jag vet inte när han flyttade därifrån. Jag vet heller ingenting om några eventuella fortsatta sommarvistelser i Sunne. Men Leonard Cohens besök skulle enligt uppgift ha ägt rum ”under 60-talet” och det är i så fall rimligt att man bodde i Tunströms föräldrahem (som tyvärr brann ner 2008).
Om det inte har framgått ännu så ställer jag mig lite undrande inför hela den här historien. Borde man inte i senare tid ha gjort en poäng av att en världskändis bodde i Sunne någon gång på 60-talet, om än bara en mycket kort period? För inte kan väl besöket vara fullständigt bortglömt av alla utom en person? Eller? Leonard Cohen var naturligtvis ingen världskändis före 1967. Ingen kände igen honom. Men en kanadensare på Sunnes gator borde ändå ha väckt en aning uppmärksamhet på den tiden.
Så vart vill jag komma? Jo, tanken väcktes hos mig att man ibland kan bli så övertygad om att man varit med om något att man börjar betrakta det som alldeles sant. Nej, jag säger inte att den gamle mannen har hittat på hela historien, men minnesfragment kan hamna på fel plats så att nya minnen, nya sanningar bildas. Kanske var det någon annan han köpte cigarretter åt?
Jag var själv fullständigt övertygad om att jag i slutet av 1990-talet hamnade på en buss i Stockholm som framfördes av Kalle Sändare (om nu någon minns honom). Chauffören var mycket lik Kalle Sändare och höll låda via bussens högtalarsystem på ett extremt underhållande sätt. Någon tackade honom för en rolig resa vid avstigandet, och då sa han: ”Då skulle du ha hört mig på 70-talet.” Många år senare fick jag kontakt med Kalles manager och fick veta att han aldrig ens hade haft körkort. Men i min värld hade jag alltså åkt buss med Kalle Sändare.
Det hela får mig också att tänka på den historia som berättas i den marockanska staden Essaouira, nämligen att Jimi Hendrix var bosatt där en gång i tiden. På ett eller annat sätt har den historien växt och blivit till en sanning som är bra för turismen. Men det där har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in närmare på det igen. Så hade Göran Tunström besök av Leonard Cohen i Sunne någon gång på 60-talet? Jag har inget svar på det, men kanske går det att reda ut frågan en gång för alla. Kanske finns det någon därute på det stora internet som vet besked? En spännande uppgift är det i alla fall. Om det stämmer så är Leonard Cohen definitivt ett namn som skulle ha platsat i Göran Tunströms bok Berömda män som varit i Sunne.
Archive for the ‘Musik’ Category
Leonard Cohen i Sunne
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Berömda män som varit i Sunne, Essaouira, Göran Tunström, Grekland, Inringning, Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Let Us Compare Mythologies, Marocko, Maskrosbollen, Montréal, The Favorite Game on 7 november 2021| Leave a Comment »
Bach & Beatles & Broberg
Posted in Beatles, Finland, Musik, Nostalgi, tagged Adelsö kyrka, Barbara Bach, Beatles, Eero Raittinen, fuga, James Bond, Johann Sebastian Bach, Lenne Broberg, Magnus Uggla, Maria Barbara Bach, Mälarö kyrka, Mälaröarna, Ringo Starr, Sven Lindahl, Vanha holvikirkko on 21 mars 2021| 2 Comments »
I dag fyller Johann Sebastian Bach år. Det har han gjort ganska många gånger vid det här laget, men det gör honom förstås inte mindre värd att fira. Jag vet inte om Bach uppskattade tårta, men det skulle förvåna mig om han inte gjorde det. Jag föreslår en maffig frukttårta till hans ära. Nu skulle det här kunna utvecklas till en hyllning till just denne tonsättare, men så roligt ska vi inte ha. Av någon anledning rusar tankarna i stället i väg till en svensk singel som gavs ut ungefär vid den här tiden 1968. Det kanske kan förefalla vara en lite överraskande och märklig association, men det är inte så långsökt som det verkar.
I låten Mälarö kyrka med artisten Lenne Broberg sjungs om en ung kantorsson som en sommarkväll slår sig ner vid orgeln i en kyrka och spelar när ingen hör på. I första versen framgår att han spelar Bach, i andra versen spelar han i stället ”det bästa som han vet”, nämligen ”en Beatles”. Vi får aldrig veta vilken Beatleslåt det handlar om, men vi får i alla fall veta att Bachstycket är en fuga (fast det låter som om Broberg sjunger ”fua”). Egentligen är den upplysningen lika oprecis som upplysningen om Beatles. Det finns liksom inte bara en fuga i Bachs produktion. Men hur som helst. Mälarö kyrka handlar i alla fall bland annat om att den unge kantorsaspiranten när en önskan om att så småningom kunna anordna en egen konsert med kör och allt i kyrkan. Och då ska alla i publiken tycka ”båda lika vackra är”, alltså både Bach och Beatles.
Nu råkar jag vara väldigt förtjust i både Bach och Beatles och jag inbillar mig att jag alltid har gillat den här låten med Lenne Broberg av den anledningen. Men det stämmer nog inte, för den spelades frekvent på radion innan jag blev besatt av Beatles och i kanske något mindre grad Bach. Så det var nog mera att melodin är trevlig. Nu kanske man tror att låten är skriven av artisten som framförde den, men så är det inte. Kompositör och textförfattare är i stället journalisten, tv-mannen och piloten (!) Sven Lindahl. Äras den som äras bör.
Låten har nästlat sig in så pass mycket i svenska folkets medvetande att Magnus Uggla fick för sig att spela in en egen version 1979. Det är inget fel på den heller, men det är klart att originalversionen är lite mer kongenial med texten eftersom en orgel framträder tydligt. Herr Uggla lär ha kallat låten ”ett helt suveränt pekoral”, men menade nog inget illa med det. Jag är faktiskt benägen att hålla med. Texten är ett sentimentalt pekoral, men ett väldigt fint sentimentalt pekoral. Faktum är att jag bli lite gråtmild av att höra den – och jag skäms inte ett dugg över det.
Det gjordes även raskt en finsk version av Mälarö kyrka, men där har man hoppat över Beatles helt och hållet – vilket förstås gör mig lite gramse. Inte minst för att lite av textens poäng försvinner. Men Bach finns i alla fall med, så det får väl räcka. Den finska varianten heter Vanha holvikirkko, vilket väl betyder ”Den gamla valvförsedda kyrkan”, och är mest känd med Eero Raittinen. Där har själva kyrkan alltså anonymiserats, men då ska man förstås komma ihåg att det inte heller finns någon specifik kyrka som heter Mälarö kyrka. Det har dock framkommit att den kyrka som avses är Adelsö kyrka – och den ligger ju på en av Mälaröarna.
Så kan man knyta ihop barockens stora mästare med ett av rockens största band, och slänga in en svensk klassiker på köpet. Beatles, Bach, Broberg. Tre B:n. Men för att stå riktigt stadigt kan det behövas fyra B:n. Då är det ju en händelse som ser ut som en tanke att Beatlesmedlemmen Ringo Starr 1981 gifte sig med Bond-bruden Barbara Bach! Nu är hon nog inte släkt med barockkompositören, men ett lustigt sammanträffande är att Johann Sebastian Bachs första hustru hette Maria Barbara Bach. Det är nästan för bra för att vara sant, men sådan är verkligheten ibland.
Så grattis, Johann Sebastian! (Och grattis till Ringo och Barbara, som alltså i år har varit gifta i 40 år.)
Äntligen borta
Posted in Musik, Okategoriserade, tagged ...och stora havet, Äntligen borta, Bob Dylan, Cirkus, Gröna Lund, Hon har ett sätt, I denna ljuva sommartid, Jag kan inte säga hejdå till dig, Jakob Hellman, När jag går in nånstans och känner mig utanför, Nu är natten här, Spotify, Trettiofem, Vara vänner on 10 januari 2021| Leave a Comment »
Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.
I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)
Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.
Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.
Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.
Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.
Willy O’ Winsbury
Posted in England, Historia, Litteratur, Musik, Okategoriserade, Språk, tagged Andy Irvine, Bertrand Harris Bronson, Fairport Convention, Folk & Rackare, Francis James Child, John the Barber, Johnnie Barbour, Lord Thomas of Winesberry, Pentangle, Steeleye Span, Sweeney's Men, Willy O' Winsbury on 31 oktober 2020| Leave a Comment »
Någon gång i slutet av 1960-talet började brittiska pop- och rockmusiker av något skäl intressera sig för gamla folksånger, som förmodligen fram till dess betraktats som extremt mossiga. Varför det då? Tja, om man vill försöka hitta någon form av förklaring så får man kanske gå tillbaka till slutet av 1800-talet och en amerikansk kille som hette Francis James Child. Han ägnade sig bland annat åt att samla in texter till engelska och skotska folkvisor och publicerade dem mellan 1892 och 1898. Men melodierna struntade han i – eller om han möjligen insåg att det var alltför krävande att försöka teckna ner dem. Det blev i stället en annan amerikan, Bertrand Harris Bronson, som tog tag i det musikaliska insamlandet av samma visor många år senare. Och troligen var det väl publiceringen av hans verk 1959-1972 som gjorde att folksångerna fann en ny publik. Det är åtminstone en rimlig förklaring.
Det var ganska vanligt att pop- och rockgrupper plockade in någon folkvisa och hottade upp den lite, eller använde folkmusikinfluenser i sina egna låtar – även i Sverige. Men det fanns också de som kanske lite mer helhjärtat tog till sig de där gamla texterna och melodierna och beslöt att koncentrera sig på dem, ibland kombinerade med egna låtar i liknande stil. Jag tänker på bland annat grupperna Fairport Convention, Steeleye Span och Pentangle. Eller Folk & Rackare i Sverige. På så sätt nådde de gamla sångerna ut till en publik som möjligen annars inte hade nänts lyssna på dem.
Sångerna som plockades fram har ofta hypnotiskt vackra melodier och texter som är både brutala, drastiska och undersköna. Ond, bråd död kan nämnas i en bisats innan man går vidare som om ingenting har hänt. En kallblodig mördare kan framställas som en hjälte. En adelskvinna kan rymma med ett zigenarband för att deras liv är mycket roligare och friare än ett liv på slottet. Gemensamt för nästan alla texter är att de är berättelser – ofta med en moralisk (eller omoralisk!) knorr på slutet.
En av mina favoriter i den här genren, både vad gäller text och musik, heter Willy O’ Winsbury och finns inspelad av en mängd olika artister. Ibland har den en annan titel, för en tjusning med de här gamla sångerna är att de har traderats muntligt och spritts över stora områden. Och då är det lätt hänt att exempelvis namn på personer ändras. Ibland heter den Johnnie Barbour eller John the Barber. Eller Lord Thomas of Winesberry. På samma sätt finns det ett otal olika textversioner – och sången skulle förmodligen kunna göras mycket lång om man satte samman alla varianter. I stället har man sedan slutat av 1960-talet tenderat att framföra en kondenserad version med bara små variationer. Det är ganska naturligt eftersom man plötsligt kunde lära sig sånger genom att lyssna på skivor snarare än genom att försöka minnas orden från något uppträdande.
Willy O’ Winsbury är känd sedan 1770-talet, men kan mycket väl vara äldre. Den moderna, kondenserade versionen tycks vi ha irländaren Andy Irvine att tacka för. Märkligt nog verkar även melodin vara hans förtjänst, för den nedtecknade melodin till Willy O’ Winsbury är faktiskt en annan! Det påstås att Irvine råkade blanda ihop melodierna eftersom de stod efter varandra i boken som han bläddrade i. Om det är sant eller inte spelar inte så stor roll. Texten passade i alla fall som hand i handske till ”fel” melodi – och i dag är det nog ingen som framför den till originalmelodin. Ibland sker lyckträffar.
Men vad jag vill komma fram till är att texten i sig är ganska speciell. Den har åtminstone vissa lite förvånande ingredienser. Att den handlar om en kung och hans dotter är dock inget anmärkningsvärt, ty det gör de här sångerna relativt ofta. Den här kungen, som antingen är kung av Skottland eller England, har i alla fall befunnit sig i fångenskap i Spanien en längre tid. Vi får inte veta hur han hamnade där och det finns så vitt jag vet ingen historisk skotsk eller engelsk kung som varit fången i Spanien, så vi får väl bara acceptera det som berättas här. Så småningom kommer han i alla fall hem, kanske efter att ha betalat en lösesumma. Vid hemkomsten möts han av sin unga dotter, som oftast heter Janet men kan heta andra saker också. Och han får en smärre chock, ty hon är så blek och ser så allmänt eländig ut att han undrar om hon har varit sjuk eller om hon har legat med en man. Det tycks inte finnas några andra alternativ, men man får förmoda att kungen vet att en graviditet minsann kan resultera i illamående.
Dottern hävdar att hennes blekhet och allmänt eländiga uppsyn endast beror på att hon har varit så orolig under pappa kungens frånvaro. Här borde han kanske bli smickrad och rörd, men han tror inte riktigt på vad hon säger och ber henne att klä av sig naken och ställa sig på en stane (en sten, alltså), så att han kan se vad hon har för form på kroppen. Utifrån det kan han alltså avgöra huruvida hon är gravid eller inte. Kanske kan man tycka att det här är en lite obehaglig och konstig scen, men jag vill snarare mena att den på något underligt sätt visar på en ömhet och förtrolighet mellan de två. Dottern gör omedelbart som pappan säger, men inte för att hon är rädd för honom. Man får i stället känslan av att hon förstår att han vill hennes bästa. Och han kan förstås genast konstatera att hon visst är gravid. Men han blir inte arg, åtminstone inte på henne. Dock frågar han vem som är den skyldige. Är det en hertig eller en riddare eller kanske någon av kungens närmaste tjänare som rest före honom från Spanien? Men nej, dottern erkänner utan omsvep att det är Willie O’ Winsbury som har varit framme.
”Jaså, den odågan!” kunde man vänta sig att han ska säga. Men kungen har ingen aning om vem det är. Han låter skicka ut sina ”muntra män” för att hämta Willie – som ska hängas som straff för sin fräckhet. Men när de har fått tag på Willie O’ Winsbury så träder han inför kungen iklädd en vacker dräkt av rött siden, han har gyllenblont hår och mjölkvit hy och för sig med stor värdighet. Och då kommer ännu ett fint ögonblick i sången: Det går upp ett ljus för kungen. Han förstår varför Janet (eller vad hon nu heter) har fallit för frestelsen! Karln är ju så vacker! Insikten resulterar i sångtextens finaste rad, som kungen riktar till Willie:
If I was a woman, as I am a man
My bedfellow you would have been
Alltså:
Om jag vore kvinna, så som jag är man
Skulle jag ha tagit dig till min sängkamrat.
Ska det tolkas som att kungen är bisexuell? Nja, det kanske är att gå för långt i sin tolkning – och att ta på sig lite för moderna glasögon. Kanske är det snarare så att han har ett estetiskt sinne, som därtill är öppet och inte förpestat av en massa konventioner. Men det är inte utan att man undrar huruvida den där textraden betraktades som vågad eller inte på 1770-talet. Sodomi, som det kallades, var trots allt kriminellt i England fram till 1967 och i Skottland till 1981!
Hur går det då för Janet, Willie och kungen? Jo, nu är det ju inte tal om att skicka förföraren till galgen längre. Eller… det kanske det egentligen är, om det skulle visa sig att Willie inte är beredd att gifta sig med Janet. Kungen frågar honom om han svär på att äkta hans dotter, ty i så fall ska han bli herre över riket. Man kan tolka det som att kungen tänker dra sig tillbaka och lämna över riket till sin dotters make. Och jodå, visst lovar Willie att gifta sig med Janet, men – och här kommer ännu ett fint ögonblick i sången – han vill inte ta emot kungens land. I vissa versioner av texten förklarar han att det i stället är Janet som ska ha riket, vilket förvisso rimligen innebär att han ändå får en del av kakan. Men i den vanligaste versionen avslutas texten på ett sätt som är lite mer svårtolkat och gåtfullt, men icke desto mindre mycket vackert:
He’s mounted her on a milk-white steed
Himself on a dapple grey
He has made her the lady of as much land
As she shall ride in a long summer’s day
Alltså:
Han sätter henne på en mjölkvit springare
Sig själv på en apelgrå
Han har gjort henne till härskarinna över så mycket land
Som hon kan rida över under en lång sommardag
Är Willie O’ Winsbury (i den här versionen) kanske en förklädd kung från ett främmande land? Ska kanske den där ritten äga rum i detta potentiella främmande land, snarare än på kungens mark? Hur långt hinner man rida under en lång sommardag? Frågorna är många och jag vet inte hur slutet ska tolkas. Vad tror den ärade läsaren?
************************************************************************
Det finns en rad olika inspelningar av Willie O’ Winsbury, men om man vill lyssna på en eller ett par så kanske de här kan vara bra:
Sweeney’s Men:
https://www.youtube.com/watch?v=d7BoGH0Gcxs
Pentangle:
https://www.youtube.com/watch?v=nwqP_yoszCE
Ola Magnell går på Södra Teatern
Posted in Musik, Okategoriserade, Språk, Stockholm, tagged Dimman igen, Elegi, Elin Sigvardsson, Ett hus, Innan elden brunnit ut, Jonatan Stenson, Kliff, Lars Winnerbäck, Lasse Tennander, Lasse Winnerbäck, Lisa Nilsson, Lund, Marie Bergman, Min nye magister, Nattens vind är hemlös, Ola Magnell, Opportunisten, Påtalåten, Rulltrappan, Södra Teatern, Små små ord av kärlek, Stefan Sundström, Stockholm, Tom Waits, Tomma tunnor, Vargarnas vår on 28 november 2019| 1 Comment »
När jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.
Men salongen är helt fullsatt och publiken är mycket entusiastisk. Det är sista anhalten på en lång och uppskattad höstturné med namnet ”Innan elden brunnit ut”. Hur namnet ska tolkas får man antagligen själv bestämma. Spelningarna har genomförts tillsammans med den alldeles utmärkte gitarristen (som även hanterar andra instrument) Jonatan Stenson, men till avslutningsspelningen har utlovats ett fullt band och dessutom gästartister. Kanske bidrar det lite extra till publikens entusiasm. I en fyrtio år gammal recension av en Magnell-spelning säger han att han hellre uppträder med en större sättning bestående av gitarr, bas, trummor och klaviatur. Så det lovar ju gott.
På scenen finns både trummor, klaviatur, ståbas, dragspel och banjo, men när ljuset i salongen släcks dyker bara Jonatan och Ola upp, den senare med viss svårighet – efter en otäck fallolycka i Lund för drygt ett år sedan. De inleder alltså som duo, som de väl har vant sig vid under turnén, och det är bara att konstatera att den ”lilla” sättningen fungerar alldeles ypperligt bra. Ljudet är så fylligt det kan bli med två gitarrer. Och apropå fylligt så är den magnellska rösten imponerande välbevarad och stark, även om den vid ett tillfälle behöver vatten (”Är det nån som har ett glas vatten? Brännvin går också bra.”). Det är dock inget konstigt med det.
Duon framför ett gott antal sånger, nästan så många att man börjar undra om inte det utlovade bandet ska komma in snart. Inte för att den lilla sättningen på något sätt är tråkig, utan för att man är nyfiken på hur det ska låta med ett fullt band. Och till slut kommer musikerna insläntrande mitt i en låt och börjar fylla ut den. Det är ett sympatiskt litet band som inte ägnar sig åt några excesser eller högljuddheter, utan effektivt skapar en trivsam ram kring Magnellmusiken och Magnellorden. Ljudbilden drar åt den som Tom Waits emellanåt brukar bjuda på.
Foto taget vid ett tidigare tillfälle.
Sångerna, då? Jo, det blir ett veritabelt pärlband av både äldre och nyare sånger, inklusive Opportunisten, Ett hus, Vargarnas vår, Elegi, Tomma tunnor, Dimman igen och Nattens vind är hemlös. Och, jodå, vi får höra klassiker som Kliff, den extremt aktuella Rulltrappan, en tågtuffande På snespår och till och med Påtalåten. Det är lätt hänt att artister spelar det som de tror att publiken vill höra, och då är det likaledes lätt hänt att hjärtat inte riktigt är med i framförandet. Men så är det inte här. Ingen av sångerna framförs på ett pliktskyldigt sätt. Vi får dessutom några sånger som (hittills) inte finns på skiva. Där måste jag särskilt nämna Små, små ord av kärlek, som med utgångspunkt från titeln skulle kunna vara en extremt kletig historia, men som på magnellskt vis visar sig vara något helt annat. Den är i stället fylld av en rad ”åt helvete med…”-strofer. Roligt, men också tänkvärt.
Gästartister var utlovade. Det är klart att man sitter och undrar vilka det kan vara. Ola nämner lite i förbigående de två Lassarna Tennander och Winnerbäck, men även Lalla Hansson. Andra kandidater skulle kunna vara Marie Bergman, Elin Sigvardsson eller kanske Stefan Sundström. Det visar sig dock bara vara en gästartist, men en av synnerligen god kvalitet. Jag tror inte att någon i publiken väntade sig att Lisa Nilsson skulle dyka upp, men det gjorde hon. Och det var sannerligen inte alls dumt. Hon visade sig i det närmaste vara uppfödd på Magnell-musik och fick här bland annat tillfälle att framföra Min nye magister i duett med Ola och förgylla konsertavslutaren Innan elden brunnit ut.
Lisa Nilsson tittar in en stund.
Jag lämnade Södra Teatern med en varm känsla inom mig. Men också ett visst mått av frustration över att människor i dag inte riktigt har tiden och tålamodet att ta till sig varsamt och noggrant formulerade ord. Det förefaller mig som om alla budskap i dag ska vara så korta som möjligt och dessutom inpräntas genom tjat. Även sångtexter präglas av den tendensen. Ju tjatigare desto bättre. Det är en tråkig tendens och jag är glad att det finns människor som Ola Magnell, som lägger vikt vid orden och språket och vågar vara både finurlig och smart i sina formuleringar. Han är, det måste sägas, en mästare på det.
Jakob Hellman går också på Cirkus
Posted in Musik, Nostalgi, Okategoriserade, tagged ...och stora havet, Alf Hambe, Avundsjuk på dig, Cirkus, Evert Taube, Inland Empire, Jakob Hellman, Kitok, Mattias Alkberg, Mitt elixir, Per Persson, Perssons Pack, Som jag vill, Tusen dagar härifrån, Vägar hem on 20 november 2019| Leave a Comment »
Oskarp, men ändock stilstudie. Kitok till höger.
När Jakob Hellman träder in på Cirkus scen så är det utan några som helst åthävor, lite som om scenen (och faktiskt hela konsertlokalen) är hans vardagsrum. Den mentala vägg som ibland finns mellan scen och publikrum existerar inte, vilket väl i och för sig är lika mycket publikens förtjänst som hans egen. Det står nämligen omedelbart klart att han är ytterst välkommen och efterlängtad. Jag skulle nästan vilja påstå att stämningen är närmast andaktsfull på Cirkus, som om alla är angelägna att inte missa ett enda ord eller en enda ton. Faktum är att publiktystnaden under mellansnacken är av ett slag som man mycket sällan upplever i konsertlokaler.
Förväntningarna är naturligtvis höga när Jakob Hellman efter cirka trettio år ger sig ut på en ordentlig turné med ett band i ryggen. Det är så många som har ett speciellt förhållande till honom och hans musik och alla vid sina sinnens fulla bruk vill naturligtvis att det ska gå bra för honom. Just därför känns det så härligt att en avslappnad stämning genast infinner sig. Jakob ser verkligen ut att trivas. Han är glad och energisk och rör sig i små och stora språng över scenen. Och någon nervositet ser i alla fall inte jag några spår av. Ja, vid något tillfälle kommer han av sig och börjar på fel vers. Ett par gånger glömmer han att sätta i gitarrsladden. Men de små fadäserna är absolut ingenting som stör och han finner sig mycket snabbt till rätta, inte minst tack vare blixtsnabba, roliga kommentarer till publiken och en stor portion charm. Om mikrofonen råkar rasa i golvet – vilket den gör – ja, då lägger man sig förstås på golvet och sjunger. Perfektionisten Hellman bryr sig nog inte så mycket om små fadäser så länge de inte drabbar musiken: En gång ger han bandet order om att börja om låten för att ”det är nödvändigt”. Det ska låta rätt från början – det är tydligt att det är viktigt för honom.
Fyramannabandet bidrar starkt till att det låter rätt. Herrarna är samspelta och kompetenta och gör egentligen inte så mycket väsen av sig, om man nu kan säga så. De gör sitt jobb och spelar de trettio år gamla låtarna så att man känner igen dem. Någon kanske uppfattar det som tråkigt att arrangemangen ligger så nära hur de lät på skivan ”…och stora havet”, men det är det verkligen inte. Arrangemangen fungerade då och de fungerar precis lika bra nu, och man får förmoda att det är precis så upphovsmannen vill ha det. Och gissningsvis även publiken. Till min stora glädje känner jag också igen Jakobs sångröst och sätt att sjunga och frasera. Jag minns då, för trettio år sedan, att folk hade synpunkter och menade att han inte kunde sjunga. Det är lika obegripligt nu som då.
Till den här konserten har två gästartister bjudits in, den tredje är, om jag förstår saken rätt, ständig gästartist under turnén. Han heter Magnus Ekelund, men uppträder under sitt samiska släktnamn Kitok. Hans gästspel i två låtar (Mitt elixir och Inland Empire) fungerar alldeles, alldeles utmärkt. Detsamma måste sägas om Per Perssons bejublade uppdykande i Tusen dagar härifrån, som ju herr Hellman förgyllde med sin sång en gång för länge sedan. Den tredje gästartisten fungerar kanske inte riktigt lika bra. Inget ont om Mattias Alkberg, men han tillför liksom inte så mycket till den fina singelbaksidan Som jag vill. Fast det är klart, han får sjunga textraden ”Att gå till en för dyr frisör mitt inne i vår stad” och samtidigt dra sig i det långa och toviga håret. Det är roligt.
Det som kanske överraskar mest med den här konserten är att den är så pass underhållande. Mellansnacken är generellt väldigt roliga – men också kloka och mångbottnade. Någon gång är de en aning svåra att hänga med i innan man förstår vart han vill komma, men det känns bara charmigt och bidrar till en känsla av spontanitet. Den gode mannen har känsla för timing och en underbar självdistans. Han skämtar till exempel om att de som såg någon spelning med honom under 90-talet och början av 2000-talet antagligen blir väldigt nervösa när han börjar stämma gitarren, och syftar på att han då tenderade att stämma gitarren väldigt länge. ”Men ni behöver inte vara oroliga” försäkrar han. Och det behöver vi inte heller.
Vi behöver inte heller vara oroliga för att inte få höra det vi har kommit för att höra. Nästan alla låtar från …och stora havet framförs, plus de tidigare nämnda ”gästlåtarna”, en Evert Taube-sång och en sång av Hellman-favoriten Alf Hambe. Det är gott nog. Men det verkligt glädjande är de ”nya” låtarna som, om jag räknade rätt, var sju till antalet. Vissa är verkligen nya, andra har kanske tio år på nacken. De låter bra och kommer garanterat att låta ännu bättre på skiva. Man kan inte vara annat än nöjd med den fina blandningen av material. Jag var lite orolig för att min stora favorit Avundsjuk på dig skulle uteslutas, men lyckligtvis dök den också upp. Det enda jag saknade var singelbaksidan Vägar hem, som jag är också är oerhört förtjust i. Kanske kommer den med nästa gång, Jakob?
Pugh går på Cirkus
Posted in Musik, Okategoriserade, tagged 1969, Aftonbladet, Andreas Dahlbäck, Bernt Staf, Bolla och rulla, Cirkus, Haru vart på cirkus, Ja dä ä dä, Janne "Loffe" Carlsson, Jojje Wadenius, Mikael Rickfors, Pugh Rogefeldt, Robert Hurula, Sarah Klang, Sommarflicka, Stockholm, Surabaya Johnny, Svante Thuresson, Thåström on 17 oktober 2019| Leave a Comment »
Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.
Vad kan man förvänta sig av en sådan konsert? Nostalgisk ljudtrogenhet? Eller en uppdatering av låtarna till oigenkännlighet? När man omger sig med ett ungt (eller i alla fall yngre) garde av musiker så kan det senare mycket väl inträffa. Men jag tror att Pugh är lite försiktig med det; han känner sin publik och vet vad den vill ha. Med tanke på att publiken till allra största delen består av människor som så att säga var med när det begav sig så tänker han nog rätt. Jag blir ärligt talat lite förvånad över att inte se fler yngre ansikten i publiken – Pugh 1969 (då tjugotvå år) borde faktiskt tilltala även senare generationer. Men nu är han förstås femtio år äldre, och då kanske folk inte tror att han är angelägen längre. I dag är det nämligen ungdom som räknas, inte någon som var ung för femtio år sedan.
Nu ska man inte tro att det är ett hårt hållet band som står där på scenen, musiker som har blivit tillsagda att inte ta ut svängarna. Så är det inte alls. Det är ett vitalt band som stundtals fläskar på ordentligt. Och duktiga är de. Ändå är det roligast att se åldermannen bland dem, nämligen Jojje Wadenius (74). Delvis för att han var med och spelade på Ja, dä ä dä, delvis för att han är en så gudabenådad musiker. Med ålderns rätt bär han svart kostym till sitt vita hår och sitt goda humör. Det är även roligt att höra trummisen Andreas Dahlbäck som lyckas spela i samma stil som Janne ”Loffe” Carlsson spelade den där gången för ett halvsekel sedan.
Huvudpersonen, då? Tja, Pugh är betydligt ledigare klädd i en rosa T-tröja och en bakochframvänd keps på huvudet. Ibland tänker jag att han ser lite hopsjunken och trött ut. Det gäller särskilt när han lufsar runt lite förstrött på scenen och ibland till och med försvinner ut i kulisserna. Men så kommer jag på att han är sjuttiotvå år fyllda och då ser han inte hopsjunken och trött ut längre. I själva verket är han nog oförskämt pigg.
Jag tänker förresten emellanåt samma sak om rösten. Den är ju inte riktigt vad den har varit, och alldeles i början tycker jag till och med att sången är på gränsen till falsk – men det rättar mycket snabbt till sig. Och naturligtvis landar jag strax i att även rösten är oförskämt pigg och stark.
Nå. Konserten utvecklas till en kavalkad av låtar från inte bara Ja, dä ä dä, utan från hans fem första, ganska så fenomenala LP-skivor. Och dessutom singeln Haru vart på cirkus från 1968, som nog mest spelades för att konserten ägde rum på Cirkus. Det finns inte mycket att säga om urvalet, men jag måste säga att jag saknade den fina Signe och Om du vill ha mej. Man ska dock inte klaga när man får sig en så gedigen samling klassiker till livs, framförda på ett så vitalt sätt. Pugh lyckas till och med få in en liten allsångshyllning till en av mina personliga svenska favoriter, Bernt Staf.
Men om jag ändå ska våga mig på att vara lite negativ så kanske jag hade väntat mig några större namn som gästartister. Pugh lovade publiken att den nog skulle bli ganska överraskad. Jag fantiserade om ett gästframträdande av Thåström i Surabaya Johnny eller kanske att Svante Thuresson skulle dyka upp och sjunga Sommarflicka (skriven av Pugh) eller varför inte ett besök av Mikael Rickfors? Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel på de två gästartister som dök upp, Robert Hurula och Sarah Klang, men det var väldigt lätt att vänta sig något mer.
Sammanfattningsvis en trivsam och varierad konsert som kändes ganska exklusiv, kanske delvis för att den också förevigades på film. Det var säkerligen därför Pugh gjorde någon liten utflykt till scenkanten för att krama om någon och vid hela tre tillfällen gav sig ut på en maklig promenad nere bland publiken, tätt följd av kameramän. Några ”spontana rusningar” som Aftonbladets recensent ville ha det till var det absolut inte fråga om, snarare noga valda tillfällen för att få lite snygga publikkontaktbilder. Jag inbillar mig att det är något som Pugh i normala fall inte skulle ägna sig åt. Men vad vet jag? Nöjd och glad är jag i alla fall över att ha fått se denna väl sammanhållna och musikaliskt högklassiga jubileumskonsert. Och jag vill slutligen med bestämdhet hävda att herr Rogefeldt har en självklar plats i den svenska rockhistorien. Den som inte begriper det förtjänar förmodligen inte att begripa det.
En ”guilty pleasure” som heter duga
Posted in Film, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, tagged Frankrike, guilty pleasure, Hans Schiller, Mommy's Home, Rada, Rock'n roll Wolf, Rumänien, Sovjetunionen, Sveriges Television, Titi Suru on 30 december 2018| Leave a Comment »
Guilty pleasure är ett svåröversatt uttryck. Men det betyder ungefär ”något som man gillar fast man vet att de flesta, eller i alla fall många, betraktar det som något suspekt eller rent ut sagt dåligt”. Ett exempel: Man kanske tycker om att läsa böcker av Dan Brown, trots att man vet att han ses som en ganska så kass författare – åtminstone på ett litterärt plan. Oftast handlar nog guilty pleasures om musik, film, TV-serier, mode eller mat, men det spelar egentligen ingen roll vad det är. Huvudsaken är att man ska känna åtminstone ett uns av skam över att man ägnar sig åt det. Det ska vara något som man inte gärna erkänner för andra – och därför helst gör i enskildhet.
Har jag någon guilty pleasure? Förmodligen. Men det beror lite på hur man väljer att tolka det. Men så här då: Häromdagen kom jag på mig själv med att leta upp en liten sak på YouTube. Det är faktiskt inte första gången, även om det är några år sen sist. Och jag gjorde reflektionen att denna min guilty pleasure aldrig skulle ha varit möjlig om inte Internet hade funnits. Då skulle jag nämligen inte ha hittat tillbaka till den. Men för att komma vidare måste vi göra en liten tidsresa till slutet av 1970-talet. Jag har en minnesbild av att det här tilldrog sig på sportlovet, mest för att det borde ha varit då det tilldrog sig. Om man hade tur så kunde nämligen Sveriges Television få för sig att visa sportlovsfilm på dagtid för skollediga barn – och jag kunde nästan svära på att det här var en sådan.
Rock’n roll Wolf (även känd som Ma-ma) är väl närmast att betrakta som en musikal och hade premiär 1976. Bara det faktum att det är en samproduktion mellan Sovjetunionen, Rumänien och Frankrike skrämmer säkert bort 97 % av alla presumtiva tittare i dag. På den tiden var vi ganska bortskämda med filmer från östblocket – så det mest anmärkningsvärda då var väl egentligen att Frankrike deltog i produktionen.
Historien utspelar sig i något slags fabelvärld som närmast påminner om ett rumänskt friluftsmuseum. Den befolkas av djur, spelade av människor. Här finns bland annat björnar, papegojor, vargar och getter. Den piprökande rock’n’roll-vargen Titi Suru tycks vara en gestalt som alla i byn respekterar, men inte nödvändigtvis är jätterädda för. Kanske för att han omger sig med ett lite lätt löjligt gäng bestående av en åsna, ett lodjur och en bror- eller systerson, som förstås också är varg. De låtsas vara onda, fast de nog egentligen inte är så farliga.
Och så har vi förstås en oskyldig getfamilj som består av ett antal söta små killingar och den ensamstående getmamman Rada. De tycks vara nyinflyttade i byn, ty vargen och hans gäng passar i början av filmen på att hoppa över staketet till Radas tomt för att presentera sig. Han är både charmerande och hotfull och låter liksom i förbigående förstå att killingarna ser tämligen smaskiga ut. Men getmamman har skinn på nosen och säger ifrån. Men det är klart att hon förstår att hon måste vara försiktig.
Till saken hör att den stora bymarknaden ska gå av stapeln. Varje år kommer en kringresande papegoja dit med nyheter, magiska trick och spådomar som han delar ut i form av små röda och blåa lappar. Han har minsann varit både i Teheran och på Bali. Det där vill ju inte mamma Rada missa, men hon inser att det kan gå illa om hon tar med sig sina killingar till marknadens villervalla. Alltså får de stanna hemma och lova att inte öppna dörren för någon annan än henne. För att de ska veta att det är hon som kommer så lär hon dem en sång som bara hon och de kan.
Resten kanske man kan lista ut. Själva historien är varken särskilt komplicerad eller originell – och naturligtvis slutar allt lyckligt. Men vad är det som gör det här till en guilty pleasure för mig? Främst är det musiken. Den som har skrivit låtarna vet exakt hur man får en melodi att fastna. Ibland är det en finstämd visa, ibland rock’n’roll och ibland något som mest liknar kabarémusik. Men allt är vansinnigt melodiskt och omedelbart. Melodierna tenderar dessutom att komma tillbaka flera gånger – och det gör ju att de fastnar ännu snabbare. Men det är också dräkterna och sminket och scenografin och charmen. Och inte minst akrobatiken, inklusive den avslutande scenen som äger rum på is med volter och andra äventyrligheter.
Nu fattar ju jag att i stort sett ingen som till äventyrs läser det här kommer att orka titta på Rock’n roll Wolf (men om man ändå vill göra det så hittar man den här: https://www.youtube.com/watch?v=y812dLh2eg4). Och ännu färre kommer att tycka att det faktiskt är en ganska trevlig film, utan snarare att det är ren dynga. Och kanske till och med anse att jag måste vara helt dum i huvudet. Men den typen av reaktion ligger ju i sakens natur, ty annars skulle den här filmen inte vara en guilty pleasure.
Nu visar det sig att jag hade fel. Det här var ingen sportlovsfilm. Den visades två gånger i Sveriges Television – i december 1978 och nästan exakt ett år senare. Jag måste ha sett den båda gångerna, och tyckt om den tillräckligt mycket första gången för att faktiskt spela in den – på kassettband! – andra gången den sändes. När jag nu läser på lite om filmen så märker jag till min häpnad att den var riktigt stor i vårt grannland Norge. Där har den visats i TV många gånger, ofta kring jul, och dessutom blivit scenmusikal. Temasången Mommy’s Home har även spelats in av ett par norska artister.
Hur togs Rock’n roll Wolf emot inför sändningen i svensk TV? Tja, jag hittar faktiskt en recension från Svenska Dagbladet – och den är inte nådig. Där beskrivs filmen som en ”besynnerlig produkt”, ”en ganska förfärlig soppa” och ”musikaliskt franskt svagsinne”. Kul! Recensenten Hans Schiller tyckte tydligen så illa om filmen att han presenterade sändningstidpunkten uppochner. Men om någon frågar mig så hävdar jag att hans omdöme var svårt orättvist – och att han nog inte riktigt förmådde se filmen med ett barns ögon. Eller med norska ögon! Ibland tror jag att jag i hemlighet är ett barn, eller norrman…
Tomtegubben som hade snuva – en analys
Posted in humor, Jul, Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Baby It's Cold Outside, doktor Mullvad, fäsk, Felix Körling, heteronormativitet, läkarbesök, Ritsch ratsch filibom-bom-bom, Tomtegubben som hade snuva on 8 december 2018| Leave a Comment »
Nyligen har det påtalats att sången Baby, It’s Cold Outside har en olämplig text och att den därför inte bör spelas. Åtminstone inte i någon radiokanal i USA. Men världen är full av olämpliga sångtexter! Några för att de är rent imbecilla (Ritsch, ratsch filibom-bom-bom) och därmed riskerar att orsaka fördumning, andra för att tiden har sprungit ifrån dem. Så här års ligger det ju nära till hands att granska julsångstexter. Det är ju så lätt att gå omkring och tralla och sjunga med utan att riktigt reflektera över vad de egentligen handlar om. Orden blir liksom bara något som passar till musiken – och blir därmed betydelselösa.
En känd julvisa bär titeln Tomtegubben som hade snuva. Den är skriven av Felix Körling (1864-1937) och har alltså några år på sin böjda nacke, även om jag inte vet exakt när den är skriven. Texten kan förefalla lustig och klatschig och klämmig med sitt ”atschi, atschi, atschi prosit!”-inslag. Vi kan ju känna igen oss i tomtegubbens situation, eftersom vi alla emellanåt blir förkylda eller nyser på grund av allergi eller ren nöjeslystnad. Men vad händer egentligen i visan? Låt oss ta en titt:
En liten tomtegubbe satt en gång vid stugan sin uppå en tuva
Han tyckte dagen var så rysligt lång, han satt och vände på sin luva
Nu framgår det inte riktigt hur gammal gubben är. Är han i fullt arbetsför ålder? Eller är han kanske pensionär? Ordet ”gubbe” kan väl möjligen indikera det sistnämnda, men å andra sidan finns det tydligen inget hinder för att män i exempelvis 30-årsåldern kallar varandra ”gubbar”. I synnerhet av någon märklig anledning i sportsammanhang. Om han nu är pensionär så har han förstås all rätt att sitta där och vända på sin luva. Men om han däremot är arbetsför så ska han väl inte sitta där och lata sig? Om man är fullt sysselsatt så blir dagen inte alls särskilt rysligt lång. Ett tips i all välmening.
Därpå framkommer att tomtegubben fryser och nyser och att han har snuva och att det av det skälet är synd om honom. Och det är klart, om han har en svår förkylning så kanske man inte ska tvinga honom till jobbet – men faktum är att jag får en klar känsla av att han bara sjåpar sig. Vad som däremot inte framkommer är hur länge karln har suttit där på tuvan och vänt på luvan. Hade han snuva innan han satte sig där? Eller är snuvan ett resultat av att han har suttit där utan mössa på huvudet? Och får han i det senare fallet i så fall inte skylla sig själv?
Men tomtegumman sade: ”Vad står på? Du skrämmer både mej och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå, så att vi kan få ro till natten.”
Här gör alltså fru tomte entré i visan. Gubben är – naturligtvis – gift på ett ytterst heteronormativt sätt. Och visst anar man vem det är som sköter ruljansen i hemmet i alla väder? Hon visar vem som bestämmer. Samtidigt visar hon en rörande omtanke, då hon vill skicka den nysande till doktorn omedelbums så att det blir slut på ordningsstörningen. Dock bör det noteras att det bakomliggande skälet är att hon och katten ska få ro till natten. Ganska genomskinligt.
”Gör dig fin, gubben min, atschi, atschi, atschi prosit
Gör dej fin, gubben min, och ta på dig söndagshatten.”
Här inträder viss förvirring, eftersom även gumman tycks nysa (eller utövar hon en subtil härskarteknik genom att härma hans löjeväckande nysningar?), men det ämnar jag inte fördjupa mig i. Huvudsaken här är att strofen känns gravt föråldrad. Men man får minnas att den är skriven i en tid då ett läkarbesök var något mycket högtidligt och doktorn sågs som en riktig auktoritet i samhället. Det var en självklarhet att man lögade sig och klädde sig i sina bästa kläder inför besöket. I sämsta fall kanske man inte kom hem igen, och då var man i alla fall ett snyggt lik. Men mest handlade det nog om att inte presentera sig med en massa ingrodd smuts om det skulle bli fråga om en mer ingående kroppslig besiktning. Faktum är att det nog fortfarande finns en och annan som klär upp sig inför läkarbesök, så viss relevans har trots allt denna strof. Nå. Nu närmar vi oss hur som helst själva finalen:
Och gubben gick till doktor Mullvad in, som bodde under björkestubben,
och doktorn laga genast medicin, som han tog fram ur källarskrubben.
Det här känns ju inte bra. Hur är det beställt med hygienen under en björkestubbe? Bör en läkare ens ha sin praktik i bostaden? Och det här med medicin som tas fram ur källarskrubben. Vem vet vad som förvaras i detta utrymme, förutom medicin? Kanske sättpotatis? Kanske en lätt anfrätt fårfiol? Jag säger nej. Ett klart och tydligt nej. Men tomtegubben har tydligen inga dubier, ty:
”Hoppsansa, nu blir jag bra! Atschi, atschi, atschi, prosit!
Hoppsansa, nu blir jag bra, det nös jag på”, sa tomtegubben.
Hur ska det här tolkas? Tar tomtegubben ut tillfrisknandet i förskott? Har han en övertro på medicinen och doktor Mullvad – eller vet han sedan tidigare att doktorn med det kuriösa efternamnet verkligen förmår bota förkylningar med sin märkliga medicin? Varför gick han i så fall inte till doktorn tidigare? Naturligtvis för att han insåg fördelarna med att ha snuva. Naturligtvis för att han då slapp arbeta. Men då borde han å andra sidan inte ha så bråttom med att förklara att han nu kommer att bli frisk. Jag tror personligen på en annan förklaring: Tomtegubben fjäskar för doktorn. Fjäsk var redan då en utmärkt metod för att erhålla framtida fördelar, kanske särskilt i relationen mellan tomtegubbar och läkare. Och så länge friskförklaringen sker utom hörhåll för fru tomte så är ju ingen skada skedd. Förutom att fru tomte förstås förlorar förtroendet för doktor Mullvad eftersom gubben fortsätter att nysa.
Sammanfattningsvis tycker jag nog att det finns lite för många varningssignaler och moraliska tveksamheter i den här texten för att den ska få framföras. Den spelas kanske inte så våldsamt ofta i radio, men sjungs desto oftare vid diverse julgransplundringar och liknande tillställningar. Det måste bli ett slut på det. Träsket måste rensas upp. Och det finns ju faktiskt gott om alternativ som är långt mindre problematiska, men det får man väl inte säga i det här avlånga landet.
Små grodorna och andra sånger
Posted in Allmänt, Musik, Okategoriserade, Språk, tagged Astrid Lindgren, Étienne Nicolas Méhul, Chanson de l'oignon, Chasse du Jeune Henri, Dansa i en ring, Främlingslegionen, Moçambique, Prästens lilla kråka, punsch, Ritsch ratsch filibom, Saltkråkan, Små grodorna, Sodavatten on 24 juni 2018|
Det talas mycket om källkritik numera. Det talas om att man faktiskt bör ha en kritisk inställning till det mesta i dagens samhälle. Det kanske äger sin riktighet, även om det ibland känns som om vi i allmänhet är onödigt paranoida. Samtidigt finns det saker som vi av någon anledning helhjärtat accepterar utan så mycket som ett uns av kritiskt tänkande. Ja, jag tänker förstås på sång-och-danslekar. Kanske inte så mycket lekarna i sig, och kanske inte ens så mycket musiken. Men texterna! Herregud, varför är det ingen som protesterar? Jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med lögner; upprepas de tillräckligt ofta så betraktas de plötsligt som sanning. Alltså: Om man hör en text tillräckligt många gånger så blir den fullständigt naturlig, hur vansinnig den än är. Låt mig meddela några exempel.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka
Ingen hade han som körde
Än slank han hit, än slank han dit
Och än slank han ner i diket
”Jaha”, säger nu den okritiske sång-och-danslekaren, ”vad är det med det då?”
Jo, jag tycker att det är en egendomlig text. Hade prästen verkligen en kråka? Jag drar mig visserligen till minnes någon figur i Saltkråkan som hade en tam korp, men jag har alltid betraktat den som ett fantasifoster ur Astrid Lindgrens fatabur. Nå. Om vi nu förutsätter att prästen verkligen ägde en kråka så inställer sig nästa fråga: Varför skulle den ut och åka? Och varför hade han (ty tydligen var det en han) ingen som körde? Var det ingen som hade lust? Eller var alla i hushållet upptagna? Och framför allt: Varför flög inte kråkan? Det hade väl ändå varit det naturliga. Men kanske hade kråkan brutit vingen och kanske var nu kråkan tvungen att uppsöka fågelakuten medelst annat fordon. Jag förutsätter någonstans att det var häst och vagn som gällde, men det framgår ju ingenstans. Det kan lika gärna ha varit en skraltig Volvo. Men än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket. Någon vidare framförare av fordon var han uppenbarligen inte, eller också var han full. Och på så sätt hade han väl ännu större anledning att uppsöka akuten. En mycket otydlig text. (Ibland är kråkan mormors eller mosters eller prostens, men det är inte direkt någon förmildrande omständighet.)
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibombombom
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibom
Fru Söderström, fru Söderström
Fru Söderström, fru Söderström
Och lilla mamsell Ros!
Ge mig lite sodavatten, sodavatten
sodavatten, sodavatten
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch
Här har väl ändå någon form av dumhetsgräns passerats? Vad betyder Ritsch, ratsch filibombombom? Jag är ganska säker på svaret: inte ett endaste dyft. Likväl upprepas detta nonsens som om det på något sätt vore viktigt och borde inpräntas i folks medvetande. ”I dag ska vi lära oss multiplikationstabellen! Och ritsch, ratsch filibombombom.” Nå, sen har vi ju nästa ”vers” som består av ett upprepande av en persons namn. Någon form av åkallan. Här undrar man ju vem denna fru Söderström är, och om hon möjligen hör lite illa. Varför nämns hennes namn annars fyra gånger? Och vem är den lilla mamsell Ros som liksom får vara med lite i förbigående, lite som en råttsvans som hör till men ändå inte? Uppskattar hon att bli benämnd ”lilla”? Jag tillåter mig att tvivla. Sen har vi det här med sodavattnet. Det är förstås logiskt att begäran om sodavatten upprepas sex gånger, om det nu är så att fru Söderström hör illa och dessutom förmodas komma springande med det där eländiga sodavattnet som något slags viljelös uppasserska. Men sodavatten? Ska det vara något att komma med, och i så fall varför? Och så avslutas det hela med ett kort ”punsch”. Jag kan tycka att det är lite schizofrent. Först äskas sodavatten sex gånger och så äskas plötsligt punsch! Kanske är det meningen att man inte riktigt ska uppfatta att det i själva verket är alkohol som åstundas? Ibland har dock ”punsch” förvandlats till ”bums” – förmodligen för att man icke skall inledas i frestelse. Och tänka sig, emellanåt lyder sista versen ”de tvättar sig i sodavatten”, vilket förvisso ger en logisk koppling mellan vers två och tre, men som på det stora hela bara gör texten ännu konstigare. Slänger de då på sig en sexa punsch som något slags parfym där i slutet?
Ja, så kommer vi till exempel tre (tro mig, det finns fler), och där vill jag inleda med en tråkig utläggning om att jag för ett antal år sedan översatte ett program om frihetskampen i Moçambique. Då reflekterade jag över det märkliga, och lite olyckliga, i att det allvarliga programmet avslutades med en sång som lät exakt som Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Varför? Jag har i min fantastiska klarsyn dels betraktat sången som löjlig, och dels som ett hån mot såväl grodor som grisar:
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Ja, här kungörs att grodorna är lustiga att se. Lustiga är lika med löjliga, det förstår ju alla. Och löjligheten består i att de varken har öron eller svansar. Nu saknar förvisso grodor ytteröron, men de har god hörsel! Personligen tycker jag att det är huvudsaken och därmed förtjänar inte grodorna att förlöjligas på det här sättet. Den ibland negligerade andra versen kungör sedan att de små grisarna också är lustiga att se, men där sjunger man minsann att båd’ öron, båd’ öron och svansar hava de. Vad nu då? Plötsligt är grisar lustiga trots att de har både öron och svansar. Fruktansvärt orättvist.
Men vad gjorde nu denna löjliga sång i slutet av en dokumentär om frihetskampen i Moçambique? Förklaringen kom ett antal år senare, då någon påtalade att melodin till Små grodorna är snodd från en fransk soldatsång från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den är i sin tur byggd på ouvertyren till Étienne Nicolas Méhuls opera La Chasse du Jeune Henri från 1791 (men först uppförd 1797). Jag har dock lyssnat på den där ouvertyren och konstaterar att den melodi vi känner som Små grodorna inte finns med i ouvertyren, men väl en melodi som finns med i soldatsången. Komplicerat? Inte särskilt. Men hur som helst så blir det lite mer begripligt att en fransk kampsång finns med i en dokumentär om frihetskampen i Moçambique. Visserligen var landet en portugisisk koloni – inte fransk – men det kan vi lämna därhän.
Den där sången kallas hur som helst Chanson de l’Oignon, och för den som inte har gått grundkursen i franska så kan jag meddela att det är en hyllningssång till lök. Dock inte vitlök, vilket man kanske kan tro med tanke på att sången är just fransk. Den sjungande kungör att han älskar lök stekt i olja, ty om man äter lök stekt i olja så förvandlas man till ett riktigt lejon och kan därmed slåss mer furiöst. Antar jag. Det där sista framgår inte av själva texten. Vidare sjungs att österrikarna dock inte ska få någon lök. Med det menas antagligen att de ju inte ska få en chans att förvandlas till lejon. Denna stolta löksång sjungs fortfarande av de hårdföra männen i Främlingslegionen när andan faller på.
Men är det då inte typiskt att en lovsång till löken har förvandlats till en töntig sång-och-danslek om att grodor och grisar är lustiga att se? Så oerhört ovärdigt. Våga nu tänka lite kritiskt innan du nästa gång ger dig ut i dansens virvlar kring julgranen eller midsommarstången. Vad vill texterna säga oss? Är de meningsfulla? Finns det alls någon logik i dem? Är det i dagens samhälle okej att framföra stereotypa bilder av hur flickorna, gossarna, gummorna, gubbarna, skomakaren, bagaren, sotaren, grin-Olle och skratt-Olle gör? Till nästa gång ska ni få en läxa. Avgör hur meningsfull följande sång-och-danslek är, både vad gäller själva utförandet och texten. Använd en skala 1-10, där 1 är ”hopplöst omeningsfull” och 10 är ”fett meningsfull”.
Dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa en och en, dansa en och en,
dansa en och en, dansa en och en,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa två och två, dansa två och två,
dansa två och två, dansa två och två,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
elbrundino 
