Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2015

Erik Struvskägg. Smaka lite på detta ytterst sägenomspunna namn och tänk sedan efter: Hur ofta refererar vi inte till honom utan att närmare tänka på vem han var? Vad vet vi egentligen om honom? Vad är sanning och vad är myt? Den sista frågan kan upplevas som provocerande; det är naturligtvis frestande att tro att allt är sanning, men ibland måste man ta tjuren vid hornen och döda sina allra käraste älsklingar. Låt mig i det följande försöka få lite rätsida på ämnet genom att gräva i såväl kända som okända eller åtminstone kontroversiella källor.

Struvskägg2

En av mycket få bilder som antas föreställa Erik Struvskägg

Om vi till att börja med försöker sätta in Erik Struvskägg i sitt historiska sammanhang så har det närmast oreflekterat hävdats att han var son till Struve Eriksson – och att man alltså följt gamla ärevördiga och tidstypiska patronymiska namngivningsprinciper, om än med en viss modifiering. (Själva namnet tänker jag dock återkomma till senare.) Man har därför, trots att födelseår för Struvskägg är okänt, antagit att han föddes omkring 1370. Det är nämligen känt att den förmodade fadern föddes 1348 och avled genom ett olyckligt fall från ett dryckeskärl redan 1372. Nu vill dock nya rön baserade på dendrokronologi placera Struvskäggs födelse något senare, nämligen omkring 1380. Det innebär av naturliga skäl att han inte alls var son till Struve Eriksson. Han ska i stället ha framavlats av den i Östergötland kände hövits- och renässansmannen Hillebard Ättling och dennes hustru Almveig. Kanske måste vi alltså vänja oss vid ca 1380 som födelseår. Dödsåret är ju sedan tidigare fastställt till 1434, vilket innebär att han kan ha träffat Engelbrekt, och det är ju lika spännande så. Det finns alls ingen anledning att rucka på det.

Själva namnets ursprung har ju som bekant stötts och blötts genom århundradena. Universalgeniet Johannes Bureus i Uppsala publicerade en avvikande teori redan 1598 i verket Sumlen är uthi ähro åtskillighe collectaneer. Där avvisar han den då gängse uppfattningen att Struvskägg är ett modifierat patronymikon och pekar i stället på en lokal tradition som hävdar att namnet kommer av det fornsvenska ordet stöf , alltså ”stoff” eller ”damm” (jfr danskans och norskans støv), och syftar på att Erik Struvskägg sällan eller aldrig dammade det yviga skägget. Kanske ansågs denna historia inte särskilt smickrande och kanske är det just därför som Bureus teori inte fick något riktigt fäste. Man har i stället mestadels fortsatt att betrakta namnet som ett patronymikon.

Men på 1820-talet började Erik Gustaf Geijer intressera sig för saken och menade att man genom en beklaglig felläsning i mitten av 1400-talet förvanskat skruv till struv. Namnet skulle alltså egentligen vara Skruvskägg, vilket antingen kunde vara en referens till orten Skruv i Småland (bland annat känd för sitt glasbruk) eller möjligen en mer prosaisk referens till att Eriks skägg var vridet på ett avvikande sätt, kanske genom en genetisk defekt. Nu vill man ju gärna säga att vi med hjälp av modern digitalteknik har kommit ett steg närmare den absoluta sanningen. Men i stället är det ett sensationellt fynd av en tidigare okänd analog handskrift i en jordkällare strax utanför Kränkeboda i Jämtland som tycks erbjuda oss lösningen. Skriften har ännu inte daterats, men mycket tyder på att den härrör från 1400-talets första fjärdedel – alltså från Struvskäggs egen tid. Det rör sig om ett slags krönika som troligen är identisk med den mytiska Skrikarekrönikan, så kallad för att den traderades muntligt genom flera hundra år genom ”skrikare”. Dessa stod på byarnas allmänningar och skrek från generation till generation. Och det riktigt häpnadsväckande är att Erik Struvskägg nämns i denna skrift, inte bara i förbi- utan faktiskt tämligen ingående. Här framkommer sensationellt nog att struv-ledet i namnet faktiskt kommer av struva, alltså det flottyrkokta, spröda bakverket med samma namn. Så här lyder den rimmade versen som beskriver hur Erik Struvskägg fick sitt namn (i något moderniserad språkdräkt):

När det dracks jul skulle struvor nu bakas
Struvornas bak kunde icke försakas
Nu Erik han föll, doppa skägget i smeten
Tokigt det blev för den struvsugne geten
Trynet nu fullt av grädde, mjöl och ägg
Alltsedan dess är hans namn Erik Struvskägg

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

I denna handskrift finner vi för övrigt belägg för att historien om Struvskägg som skaparen av Örebros (tidigare) stadsvapen är alldeles sann, något som tidigare har disputerats. Historien är förstås allmänt bekant, men här är den ändå i korthet: Vid ett besök i Örebro ska Erik Struvskägg ha åhört ett animerat gräl kring hur Örebros stadsvapen borde se ut. Man var inte alls överens. Struvskägg tröttnade efter ett tag på osämjan, drog resolut ner byxorna och satte sig i en snödriva. Varpå han sa: ”Där har ni ert stadsvapen!” Och så blev det.

Ännu en historia som bekräftas i krönikan, trots att den låter osannolik, är den om Eriks första hustru. Jag åsyftar förstås Hafsa Mostersson (säkerligen ett misstag i folkbokföringen) som var bördig från Keflavik på Island. Hon synes ha varit en duglig kvinna (eller fruentimber som man sa då) och likväl blev hon som bekant efter en tid förskjuten av maken. Orsaken? Ja, enligt myten skulle hon ha begått det klassiska misstaget att baka vaniljbullar på arbetstid. Osannolikt? Ja, eftersom vanilj var helt okänt i Europa före Columbus. Kanske är det just på grund av detta som historien har betraktats som en myt. Men se vad som står i Skrikarekrönikan:

När det dracks jul skulle bullar nu bakas
Bullarnas bak kunde icke försakas
Nu Hafsa hon skördade saffran ur mossan
Men gjorde det på sin arbetstid, tossan!
Bullarna blev goda med saffran och gluten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Själva historien är således sann, men det var alltså saffransbullar och inte vaniljbullar som var orsaken. Det gör förstås inte det hela mindre tragiskt. Än mer tragiskt är kanske att Erik Struvskäggs andra hustru, den minst lika dugliga Fastlög Halldisdotter (bördig från Kusböle), gick exakt samma öde till mötes – fast den här gången gällde det mjöd:

När det dracks jul skulle mjödet nu bryggas
Fastlög hon ville nu smaken skull’ tryggas
Samlade nu därför honung och malt
Men gjorde det på arbetstid utan dalt
Mjödet blev gott, som en hård smäll på truten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda

Den så kallade Struvskäggstenen utanför Bjättlunda

Det står helt klart att Erik Struvskägg inte hade mycket till övers för den som inte kunde skilja på arbete och fritid. Efter två hustrur tycks han ha gett upp. Det finns åtminstone inga tecken på att han skulle ha ingått fler äktenskap. Påståendet att han skulle ha avverkat närmare 17 fruar torde alltså vara en ren myt. Inte heller finns det några som helst belägg för att han skulle ha namngivit Kungens kurva söder om Stockholm. Det faller på sin egen orimlighet, dels på grund av att Struvskägg inte var kung, dels för att kurvan på hans tid var en raksträcka. Däremot förefaller historien  om den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda i Närke vara alldeles sann. Erik Struvskägg bar alltid med sig denna sten ifall han skulle anfallas av jättar. Det förefaller rimligt, enär det dels är känt att han led av en närmast övermänsklig styrka och dels att jättar var mycket vanliga på hans tid. Vi kan dock avfärda en annan historia om Erik Struvskägg som en ren myt, nämligen den att han skulle ha uppfunnit pendlarmuggen.

Annonser

Read Full Post »

Jag hamnade på ett så kallat författarsamtal i Kulturhuset för några veckor sedan. Det var inte så slumpmässigt som det låter – jag vill bara ge sken av det. Lokalen var mörklagd och scenen upplyst som vore det fråga om en rockkonsert. I dag framställs vissa författare som rockstjärnor. Kvällens stjärna heter Édouard Louis och kommer, som namnet antyder, från Frankrike. Han har hyllats för sitt förstlingsverk Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (fransk titel En finir avec Eddy Bellegueule) som vid det här laget har sålt i drygt 200 000 exemplar i Frankrike och översatts till drygt 20 olika språk. Det är inte så illa för en debutant.

Publiken består – som så ofta vid den här typen av tillställningar – till stor del av kvinnor, men den här gången också av ovanligt många män. Strax innan samtalet ska börja släntrar Rikard Wolff in med ett smärre entourage av yngre män. De sätter sig längst fram. Det är ingen tillfällighet att just han är här. Édouard Louis är homosexuell och hans bok är en skildring av hans egen svåra uppväxt i en liten håla i Picardie i norra Frankrike. Vid tillfället har jag ännu inte läst boken, bara någon kort artikel om den. Och när författaren träder ut på scenen känns det svårt att koppla ihop den till synes välmående unge mannen med bilden av en misshandlad, fattig och vilsen gosse. Man får för sig att det omöjligen kan röra sig om samma person, att Eddy Bellegueule är en person som Édouard Louis har hittat på. På sätt och vis är det inte heller samma person. Men låt mig reda ut begreppen lite.

Édouard Louis föddes som Eddy Bellegueule. Det var vanligt i byn där han bodde – eller kanske i en viss samhällsklass – att ge barnen förnamn som lät angloamerikanska. Och Bellegueule (i boken översatt till Snyggkäft av Marianne Tufvesson) är faktiskt familjens riktiga efternamn, hur knasigt det än låter. Det kan inte vara roligt att gå omkring och släpa på både ett förnamn och ett efternamn som man hatar. Hans pappa jobbade på fabriken, tills hans rygg havererade, och mamman jobbade inom hemtjänsten. Faktum är att de allra flesta jobbade på fabriken. Mycket få invånare läste vidare. Man gifte sig tidigt och fick barn tidigt. Man flyttade inte ifrån byn. Ibland hade familjen inte råd med mat – och då fick man ”äta mjölk” till middag.

Det här låter ju som 1930-talet. Eller kanske det tidiga 1960-talet. Och det blir lite av en chock när jag läser boken och kommer till raden i kapitel två som förkunnar att hans pappa föddes 1967. Först då går det mentalt upp för mig att Édouard Louis pappa är jämnårig med mig själv, detta trots att jag vet att författaren bara är 22 år gammal. Det säger något om den här boken. Den är skriven med ett så moget språk att jag ständigt glömmer bort författarens ålder och ständigt placerar handlingen i fel tidsperiod. På något sätt borde han vara i sextioårsåldern och berätta om ett svunnet och eländigt 60-tal. I stället handlar det alltså om det tidiga 2000-talet.

Under författarsamtalet nämner han ständigt ordet ”våld”. Det är inte nödvändigtvis ett fysiskt våld, även om det också förekommer, utan mera ett slags närmast institutionaliserat psykiskt våld. Den feminine och ”annorlunda” Eddy utsätts för detta våld överallt. I skolan. På fritiden. Men också hemma. Det är som om både pappan och Eddys bror känner sig hotade av att han inte uppför sig som en man. Kanske skäms de inför resten av byn. Pappan ger till exempel bort sonens älskade teddybjörn till grannfamiljens barn – uppenbarligen för att få se sonen lida. Och när Eddy blir antagen till en utbildning på annan ort så gömmer pappan antagningsbrevet i flera veckor och låter sonen tro att han har fått avslag på ansökan.

Hur ska man se den här boken? Är det en hämnd? Absolut inte, säger Édouard Louis (som han heter sedan 2013). Det är kanske snarare en berättelse om en väg ut, om att det är möjligt att resa sig ur en till synes hopplös situation. Men Louis tycks inte skygga för någonting. Han nämner saker vid deras rätta namn och skäms inte för att berätta ens de intimaste detaljer. Det måste naturligtvis vara svårt för hans närmaste som ju bara har hunnit bli medelålders på sin höjd. Mammans enda egentliga invändning mot sonens bok var att undra varför han beskriver familjen som fattig. Uppenbarligen är skammen över att vara fattig så stor att man absolut inte vill erkänna fattigdomen. Den alkoholiserade pappan reagerade på ett annat sätt. Han köpte genast 25 exemplar av boken och delade ut till sina vänner, nästan sprickfärdig av stolthet över den hopplöse sonens framgångar. Han påpekade dock för sonen att boken innehåller ett fel. Pappan utpekas utan krusiduller som rasist i boken. ”Det stämmer inte” sa han. ”Jag är nazist.”

Publiken får möjlighet att ställa frågor. Några av oss har invecklade, närmast filosofiska undringar som också får filosofiska svar. Jag vill egentligen bara veta hur det kom sig att en människa som växte upp i ett hem där det inte fanns en enda bok började skriva. Hur kan ett hem där utbildning anses vara onödig fostra en utmärkt författare? Naturligtvis vågar jag aldrig påkalla uppmärksamhet, frågan känns för simpel efter tidigare frågor. Men till min glädje är det en kvinna som undrar samma sak – och som vågar. Hon råkar dock också fråga: ”Skrev du dagbok som liten flicka?” Édouard Louis skrattar och säger att hans nästa bok ska handla om en märklig kvinna i Stockholm som misstar honom för en flicka. Han skämtar bort misstaget, men kanske gör det egentligen lite ont? Kanske fungerar det som en påminnelse om det där psykiska våldet i barndomen?

014aDet är i alla händelser en bok som kanske ger en del insikter, oavsett vem man är som läsare. Man kanske själv är en Eddy Bellegueule? Man kanske är en sådan som trycker ner en Eddy Bellegueule, av rädsla, okunskap eller skam. Boken är inte lång, bara 170 sidor, och den är därtill mycket lättläst. Att den är högst läsvärd vet jag förstås inte när jag står i den korta kön för att få boken signerad. Jag har förberett en liten lapp med mitt namn på för att slippa förklara hur det stavas. Jag säger bonsoir av lika delar artighet och fåfänga, trots att författarsamtalet hölls på engelska. Vi blandar franska och engelska i en mycket kort konversation. Framför sig har han små lappar med namn på andra som fått böcker signerade. ”Ni har alla så vackra namn” säger han. ”Jag kanske borde göra ett litet konstverk av de här lapparna.” När jag går därifrån är jag lite förälskad.

Read Full Post »