Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Bokrea. Det är ju inte som förr i tiden, när jag var en liten snubbe på elva tolv år som hade en våldsam aptit på böcker. Eller läsupplevelser som det väl heter nu för tiden. På den tiden var bokrean något vackert, något som innebar att man kunde hitta böcker som man tänkte sig hade härbärgerats i något stort, mystiskt och lite dammigt bokhandelslager i några år innan de släpades upp i ljuset och krängdes till just läshungriga snubbar på elva tolv år. Eller kanske snarare till deras föräldrar. Jag tjänade nämligen inte mycket på den tiden. I dag är nog andelen böcker som plockas fram från det mystiska lagret högst marginell. Det som säljs är till stora delar billiga nytryck från Polen, speciellt framtagna till denna bokrea. Tror jag i alla fall, mest för att få bli irriterad över att jag blir lurad.

Men då. Då kunde man hitta böcker som bara fanns i ett eller två exemplar – och då gällde det att passa på. Själv var jag särskilt intresserad av böcker i en serie som hette Lindblads historiska ungdomsböcker. De hade en ljusgul rygg med blå text och var väl för det mesta en form av äventyrsböcker, men ibland mer faktabetonade. Vad sägs om titlar som Hedda som karolinHertig Hårdhänt och 30 sekunder över Tokyo? Spännande. I dag behöver man inte passa på. Det finns 40 000 exemplar av varje bok, prydligt upplagda i högar. Det finns inget skäl att vara på plats klockan sju på morgonen och veva med armarna som en besatt för att komma åt böcker. Denna vecka åtta under det femtionde året gick jag därför lugnt och värdigt till bokhandeln efter arbetets slut, plockade på mig de två böcker som jag i förväg hade bedömt som intressanta, betalade och lämnade butiken. Bristen på spänning var total. Nu sitter jag här med den tjocka boken Versailles: slottet parken livet och den något mindre tjocka boken Medeltida borgar: maktens hus i Norden och undrar när jag ska läsa dem.

Men. En människa som jag behöver saker att se fram emot. Kravlösa och roliga saker. Det är kanske inget vidare mindfulness-beteende. Ingen carpe diem-fest. Men det är ett slags drivkraft och jag inbillar mig att jag inte är ensam om att fungera på det sättet. Nu har jag dessvärre avverkat tre saker att se fram emot under loppet av exakt en vecka: Antikmässan, bokrean och en av årets två stora skivmässor. Men det är ju inte mitt fel att de på detta konspiratoriska sätt buntar ihop begivenheterna. Och det kanske inte heller är mitt fel att de framemotsedda begivenheterna sällan är riktigt så roliga som jag har tänkt mig. Eller också är det kanske just det det är – mitt fel. Kanske ställer jag för höga krav på det som inte ska ställa några krav på mig. Blev det där begripligt? Det är i så fall ganska deppigt och något som borde åtgärdas.

Men. Nu är det åtminstone något som kan kallas ljust på morgonen när jag lämnar mitt enkla tjäll för att bege mig till jobbet, och det är något som kan kallas ljust på eftermiddagen när jag  avlägsnar mig från arbetsplatsen. Det gläder mig, och jag ser nu fram emot något så enkelt som att kunna ta en daglig och rask promenad hem från jobbet i stället för att trängas i den dystra tunnelbanan. Det förnöjer mig på samma sätt som det förnöjer andra att exempelvis mata änder eller spela bingo och vinna en tryckt löpare från Vietnam. Det tycks som om nöjena blir enklare ju äldre man blir – samtidigt som man ironiskt nog blir mer blaserad. Jag förstår inte riktigt hur det där hänger ihop. Men kanske går det upp ett ljus under vecka nio? Någon gång måste det ju hända.

(I dag mötte jag Leif GW Persson i Solna Centrum. Han finns. Leif GW Persson finns.)

Annonser

Read Full Post »

Bodil Malmsten avled redan vecka 5, men om detta skrev jag inget då. Denna vecka 7 i det femtionde året kom jag dock att läsa ett Malmsten-citat som fick mig att nicka medhåll, och därtill återfann jag det första och sista foto som jag tog av henne vid en boksignering. Detta ser jag som en ursäkt för att skriva något litet om detta tillfälle. Den aktuella boken, hennes sista, bär titeln Det här är hjärtat och innehåller en enda lång dikt. Hennes framträdande var roligt, klokt, rörande och en aning bitskt: ”Livscoacher! Det är mycket som man tror är ett skämt som inte är det längre.” Så sa hon bland annat. Och så är det sannerligen.

Bodil Malmsten 2

”Den här är till dig.” Tack.

Bokhandeln hade tagit in alldeles för få böcker. Fler böcker skickades med taxibud från en annan bokhandel. Där satt Bodil Malmsten. Där satt ett femtontal tappra själar. Det var som om vi väntade på varandra, hon och vi. När böckerna kom bad någon som inte var jag om en regelrätt dedikation. ”Till Sture” kanske. Något liknande. Författaren förklarade dock att det inte gick för sig, eftersom hon bara hade skrivit ”Bodil Malmsten” i alla andras böcker. I min hjärna applåderade jag tyst denna konsekvens och detta låt-oss-kalla-det rättvisepatos. Den lilla bitska tonen kom även fram när det blev min tur. Först konstaterade hon lakoniskt ”fel sida” när jag hade slagit upp fel sida för signering. Därtill sa hon: ”Du lägger väl inte upp de där bilderna du tog på Instagram eller nåt sånt?” Det var ingen vädjan, det var en order. Jag gav henne mitt ord. Jag tror att hon tyckte att hon såg för sjuk ut, men hon var vacker. Människor är vackra när själen är blottad.

Citatet som jag råkade läsa denna vecka 7? Jo: ”Skulle jag utplåna minsta tecken till trams, hur dåligt det än är, skulle jag aldrig sluta gråta. Det är av självbevarelsedrift jag tramsar.” Detta publicerade hon på Twitter klockan tretton och femtiofem den tjugofemte oktober tjugohundrafemton. Trams är viktiga saker.

Själv publicerar jag inget på Twitter, men om jag hade gjort det så skulle jag den här veckan ha skickat ut 140 tecken om provtagningsångest. Jag inbillar mig – nästan hoppas – att alla människor har något som de känner djup ångest inför. Det vore en tröst. De som känner mig tror kanske att min största ångest handlar om att gå till frisören eller att tvingas mingla på en fest. Icke. Än värre är det att gå och bli perforerad på vårdcentralen. Detta skulle ske på tisdagens morgon vecka 7. Vetskapen om att det kommer att ske kan förhindra allt förtvivlat carpe diem-ande i flera veckor i förväg. Men vad är det att ha ångest över? Ett litet stick och några sekunders noggrant inrepeterad och kontrollerad andning så är det över. Men säg det till  min hjärna och min kropp. Efteråt börjar jag leva igen. Och jag tänker på Bodil Malmsten som var svårt sjuk i cancer och ändå hade kraft att vara rolig och bitsk.Vid den tanken känns ett stick i armvecket så oerhört futtigt. Men sådana är vi människor. Vissa futtiga människor – som jag.

UmbertoÄven Umberto Eco är nu död. Även honom träffade jag en gång vid en boksignering. Jag måste erkänna att jag bara har orkat ta mig igenom två av hans böcker, men jag har påbörjat sex. Det är inte bra för självkänslan att erkänna det, men ärlighet varar längst och jag inbillar mig att jag någon gång kanske avslutar dem också. Någon gång när jag känner mig intellektuell och outhärdligt vaken. Mitt möte med honom var vad jag skulle kalla långtifrån märkvärdigt. Jag sa: ”Hello.” Han svarade: ”Hello.” Det fick räcka så. Någon påpekade senare att han med sin del av dialogen gjorde skäl för sitt efternamn. Det var roligt påpekat.

Vecka 7 detta femtionde år var dock inte anmärkningsvärt rolig, men inte heller helt förfärlig. Det är väl ungefär så livet brukar vara. Vecka 8 börjar bokrean. Vecka 8 är det skivmässa. Vecka 8 kan bli en dyr vecka. Vecka 7 var ganska billig. Det kan man ju glädja sig åt.

 

 

Read Full Post »

Varje år kommer det en vecka då det känns lite som om livet är att på väg att återvända en smula. Jag inbillar mig att denna vecka i år är vecka 6. Det märks på att det blir ljusare. Det märks på att man ser hur smutsiga fönstren är. Det märks på att fågeln vars namn jag inte minns kvittrar på morgonen när jag larvar iväg till jobbet strax efter klockan sju. Om jag hade varit mer uppmärksam då fröken Berit Strindlund undervisade i flygfäkunskap på lågstadiet så skulle jag veta vad den där fågeln heter. Förmodligen satt jag i stället och tänkte på Robin Hood eller de tre (eller fyra) musketörerna. Sådant straffar sig. Nu spelar det kanske ingen roll vad fågeln heter. Huvudsaken är faktiskt att den kvittrar.

Den där veckan då det känns lite som om livet är på väg att återvända en smula brukar jag drabbas av en våldsam lust att göra upp med det gamla och kasta mig in i en förnyelseprocess. Då ska skägget ansas, den tjocka och dammiga rocken hängas undan och de tunga kängorna förpassas in i ett hörn. Men man bedrar sig. Än är det vinter kvar säger mor. Man ska inte låta naturen och fåfängan lura sig, ty det är ännu skönt att bära mössa, stickad halsduk och en tjock och trevlig tröja. Det är dumt att frysa. Och kanske är det så att det i själva verket är vecka 8 som det känns lite som om livet är på väg att återvända. På allvar. Vecka 6 var det liksom bara en smula.

Jag yrar om väder och känslor hit och dit. Men var finns dramatiken? Det undrar förstås vän av ordning med viss rätt. Sanningen är att det inte är mycket med dramatiken. ”Det är bäst när det inte händer så mycket”, som min gamla mor brukar säga. Och det kan hon ju ha rätt i. I onsdags var jag dock på tvåårsbesök hos optikern, en trevlig kvinna som klängt sig fast vid mig i ganska många år nu – eller om det är tvärtom. Men den här gången blev jag en aning stött när hon plötsligt sa någonting om ”vid din ålder…” Jag hörde det tydligt och undrar fortfarande vad hon menade med det. Antydde hon att jag är…gammal? Inte nog med det. I torsdags var jag också på mitt årliga läkarbesök för att kontrollera blodtrycket (och lyckades för första gången på 15 år glömma att ta blodtrycksmedicinen på morgonen – ett illa valt tillfälle). Baserat på läkarens namn var jag bergsäker på att hon skulle vara av tyskt ursprung. Jag väntade mig alltså ett barskt men rättvist fruntimmer enär just dessa egenskaper är kännetecknande för tyskar. Hon var i stället mycket svensk, vänlig och empatisk. Men hör och häppna! Även hon använde sig av ordkombinationen ”vid din ålder…”!

I dylika situationer vill man gärna spänna ögonen i människan och säga: ”Hallå där! Jag är ung! Jag är hipp! Jag bär jeans! Jag äter sushi ibland!” Men så inser man att det inte tjänar något till. Man lurar ingen. Och så släpper jag alltihop och tänker att jag inte har några som helst problem med att bli äldre, även om andra kanske inte behöver vara så där okänsliga och hålla på och insinuera saker och ting. Jag skulle till och med kunna tänka mig att bära hatt och käpp från och med i morgon. Inga problem! En käpp är ju alltid bra att vifta med om någon börjar bli otidig – exempelvis en optiker eller en läkare. Eller om någon kommer och antastar en i tunnelbanan – exempelvis någon som vill sälja en liten skrift. Det hände faktiskt senast i dag, så det var ju lustigt att jag helt osökt kom in på det.

Nog är det märkligt att det först händer ingenting och sedan ingenting och sedan ingenting och så plötsligt händer saker och ting slag i slag. Där stod jag i allsköns ro i tunnelbanevagnen på min väg från Skanstull till T-Centralen när jag överraskades av att en liten mänska med glasögon stod framför mig. Med en röst som var lika liten som gestalten framförde hon ett budskap som jag inte förstod ett enda ord av, trots att det faktiskt lät som svenska. Jag sneglade på den skrift i A5-format som hon höll i handen och konstaterade att den bar titeln Mannen med de blåa kalsongerna. Jag mumlade fram ett ”nej tack” och hoppades att hon förstod vad jag sa. Jo, tydligen. Hon gick vidare till nästa offer och nu spetsade jag öronen ordentligt och uppfattade åtminstone orden ”klassresa” och ”30 kronor”. När även han tackade nej så satte hon sig med en liten besviken suck på ett säte. Så fort hon hade satt sig dök en ny figur upp på scenen, en reslig man med välmående utseende iklädd en beige och snygg rock som såg varm ut. Han förklarade att han var hemlös och undrade verserat om någon möjligen kunde avvara en krona eller två. I mitt stilla sinne tänkte jag fördomsfullt att han var den typ av ”hemlös” som av någon anledning alltid dyker upp på lördagar någon timme innan Systembolaget stänger.

Inte för att jag hade tänkt ge några pengar till honom men jag förklarade helt sanningsenligt att jag inte hade några kontanter på mig. Det har jag nästan aldrig nuförtiden. ”Inga problem, vi ses någon annan gång under bättre omständigheter” sa han och log, innan han gjorde sig beredd att byta vagn vid T-Centralen. Men precis innan tåget gled in på stationen såg jag hur en man tvärsöver gången började treva i innerfickan. ”Tänker han ge honom pengar?” hann jag tänka. Men i stället halade han upp ett hopvikt papper och räckte fram det till den ”hemlöse”. Mannen med pappret tog till orda: ”Jag har ett bokförlag som bekämpar terrorism. Vi kan hjälpa dig.” Den hemlöse tittade helt kort på honom och sa utan att röra en min: ”Tack, men jag är ingen terrorist. Ha en bra dag!” Jag tänkte att det var ett ganska bra svar, skakade häpet på huvudet åt all denna plötsliga lördagsdramatik och gick för att köpa mig ett par billiga, gröna och ungdomliga byxor.

Read Full Post »

Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.

För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”

Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.

Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.

Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.

Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.

Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.

Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.

P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.

 

 

Read Full Post »

Vissa veckor händer det verkligen ingenting. Naturligtvis kan påståendet bara appliceras på min lilla, lilla värld. Naturligtvis har oskyldiga människor även den här veckan fått sätta livet till. Naturligtvis har människor även den här veckan drabbats av såväl tragedier som stor glädje. Men jag inbillar mig att min lilla, lilla värld vissa veckor utgör händelselöshetens själva epicentrum. Det mest dramatiska som har hänt är att jag härom natten blev väckt av ett var-sjunde-sekund-tutande – och tämligen omedelbart somnade om. Dock efter att ha muttrat något om idioter som tutväcker hederligt folk mitt i natten. Ohederligt folk kan däremot gott få tutväckas precis när som helst, om detta bryr jag mig föga. Först vid den traditionella filmjölksskålen på morgonen efter insåg jag att det var Hesa Fredrik som hade signalerat ”viktigt meddelande till allmänheten”. Då är det meningen att man ska slå på radion och höra vad det kan vara fråga om eller vara fatt. Men jag somnade om, jag. Lika gott, eftersom det tydligen inte fanns något viktigt meddelande till allmänheten. Det visade sig att det kanske var ett tåg som hade tutat, fast det är ingen som tycks veta riktigt säkert. Jag väljer att tro att någon valde att förebåda jordens undergång på detta sätt. Ska man även då slå på radion? Och hur talar man på ett skonsamt sätt om att jorden är på väg att gå under? Det undrar jag så här i efterhand.

Stor dramatik uppstod också då jag på hemväg härom eftermiddagen upptäckte att Arga Jesustanten fanns ombord på tunnelbanetåget. Om detta Stockholmsoriginal egentligen är arg vet jag inte – och jag kommer förmodligen aldrig att fråga henne – men hon låter arg eftersom hon tenderar att skrika med sin hesa röst. Hennes missionerande är måhända något irrationellt just på grund av att det är lite svårt att uppfatta vad hon skriker om. Just den här gången tyckte jag mig dock urskilja något om att påven ska komma till Sverige, men det är fortfarande oklart om hon tyckte att det var bra eller dåligt. I sin framfart genom vagnen (hon står sällan stilla) stannade hon emellanåt upp framför vissa individer, gav ifrån sig ett slags swooshande läte och gjorde den typ av gest som i gamla ärevördiga serien Mandrake beskrevs som ”magisk”. Naturligtvis var jag en av de individer som hon valde ut. Det är förvisso hedrande att bli utvald, men vad innebar den där swoosh-gesten egentligen? Var det en välsignelse? Eller en förbannelse? Eller gav hon mig någon form av superkraft – och i så fall vilken? Jag har hittills inte märkt någon skillnad.

Vecka 5 under det femtionde året ser alltså ut att sluta med två olösta gåtor: Vad var det egentligen som tutade så mystiskt i söderortsnatten? Och vad ville egentligen Arga Jesustanten? Kanske förebådade båda händelserna den stundande undergången. Kanske har de inte ett dugg med varandra att göra. Och ska sanningen fram så skulle jag vilja påstå att vi har tillräckligt många domedagsprofetior hängande över oss redan, samtidigt som det inte tycks räcka för att folk ska begripa hur det står till.

Nå. För att inte deppa ihop fullständigt i väntan på den verkliga våren så måste man glädjas över något också. Den här veckan har jag efterdyningsskrattat åt författaren och Akademiledamoten Klas Östergrens redogörelse för hur det kom sig att han fick sitt porträtt målat av Stig Claesson. Men det är, som det heter, en annan historia.

Read Full Post »