Vid slölyssnande på ett radioprogram under söndagsmorgonen drabbas jag av en ilska som måhända är något överdriven, men som ändå känns berättigad. Det är ju en gång för alla så med ilskor att man inte riktigt kan rå för dem. Ibland kan man inte heller rå på dem. Hur mycket man än intalar sig att något inte är något att hetsa upp sig över så dyker den där fula vreden upp till ytan. Igen och igen och igen. Vad handlar det om den här gången, då? Jo, svagdricka. Just det. Svagdricka.
Programledaren börjar tala illa om denna ädla dryck och får dessutom en av sina bisittare att instämma i denna okunniga nedsabling. Lyckligtvis har han ännu en bisittare som menar att svagdricka väl inte är så illa. Och en tekniker i kontrollrummet som faktiskt skakar på huvudet åt dumheterna. Men vad hjälper det? Programledarens ord väger tyngst – och därmed har han spritt sin dynga i etern och säkert på så sätt fått många nyfikna att avhålla sig från svagdrickans frestelser.
Svagdrickan är hotad, förstår ni. I min spädaste ungdom – ja, detta är sant – åkte en bryggarbil runt i grannskapet och sålde dryckjom. Och en av de drycker som man kunde köpa i stora femlitersflaskor var just svagdricka. Flaskorna var, om minnet inte sviker mig, dessutom placerade i ett slags skyddande träställningar som tålde lite stötar. Mynningen täcktes av en porslinskork som hölls på plats av en sådan där snäppanordning av metall. Om man ville ha svagdricka till julmaten fick man ta med sig en tillbringare ner i den svala matkällaren där flaskan förvarades. Man kånkade alltså inte upp hela flaskan.
När jag var liten dracks alltså svagdricka till julmaten. Jodå, vi drack julmust också, men svagdricka skulle också finnas på bordet. I det gamla bondesamhället var dock inte drickan reserverad för enbart julen. Det var en vardagsdryck som gärna förtärdes som en läskande dryck under de varma sommarmånaderna, exempelvis vid skördearbete. Även om det rör sig om en maltdryck så är det, som antyder, en alkoholsvag maltdryck – vilket gjorde den långt bättre lämpad som ”arbetsdryck” än öl. Vatten var ju oftast inte att tänka på.
Coca-Cola försöker ju enträget få oss att dricka deras påhitt i stället för julmust, men hittills har de inte lyckats. Julmusten tycks däremot med närmast förkrossande effektivitet trängt undan svagdrickan. De där stora femlitersflaskorna kan man bara drömma om att hitta. I dag får man gå på julmarknader och liknande för att – i bästa fall – hitta 1,5-litersflaskor i glas med svagdricka. Ibland kan man också hitta drycken i välsorterade livsmedelsbutiker. Men då är det PET-flaskor som gäller. Och DET ÄR INTE SAMMA SAK! Det är till och med en STYGGELSE!
Programledaren och den ena bisittaren i radioprogrammet föreföll tycka att drycken smakade illa (”men bättre än öl”) och ansåg tydligen att ett av problemen var själva namnet svagdricka. Teknikern å sin sida hade svårt att med ord beskriva varför svagdricka är gott, utan hänvisade till traditionen. Det tycker jag var lite – ursäkta ordvalet – svagt. Den andre bisittaren ansåg att ”det smakar bättre än jag ville minnas”. Han hade inte druckit svagdricka sedan 1986 eller något liknande. Själv anser jag numera att julmust är alldeles, alldeles för sött (vilket somliga säkert har svårt att begripa) och därför föredrar jag svagdricka. Det är fortfarande sött, men inte på ett lika påträngande sätt, utan långt mer lagom. Smaken är subtil, ett ord som många inte ens kan stava till. Och så skummar det så härligt när man häller upp ett glas att avnjuta tillsammans med en nybliven skinksmörgås framför uppesittarkvällen med Lennart Hyland på TV.
elbrundino 