Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2014

Så sitter jag där igen på ett av Kulturhusets kaféer, högst upp på takterrassen med en kopp kaffe och en bok. Boken är mest ett alibi. Mina parabolliknande tjuvlyssnaröron är förstås på helspänn. Men det är antingen för sent på dagen eller för varmt, för det är knappt några människor alls på plats. Det är på sätt och vis tur, för då kan jag kapa åt mig ett av de tre bord som för tillfället befinner sig i skugga. Bordet intill är för ögonblicket ledigt, men det dröjer inte särskilt länge förrän ett par i sextioårsåldern hittar dit. Jag vill inte stirra på dem, ty jag har trots allt någon sorts skam i kroppen, men jag noterar att mannen har en flaska öl i näven och kvinnan ett glas vitt vin.

Jag måste erkänna att jag först inte lyssnar särskilt noga på dem heller, jag sitter i andra tankar. Men kvinnan är i alla fall den som håller låda, medan mannen mest sitter och hummar. Då och då avbryter han dock för att med viss bestämdhet uttrycka sin mening. Han verkar så där inget-trams-saklig som män i den åldern ofta är. En sån där som inte förstår att rutiga shorts och rutig skjorta inte är någon bra kombination. Hon är mera vitt-vin-i-värmen-på-terrassen-slirig. Talar lite släpigt, som en söderkis.

Men så händer det. Mannen går in för att uppsöka en toalett och kvinnan blir tydligen genast sällskapssjuk. Nej, hon ger sig lyckligtvis inte på mig, som ändock sitter närmast. Kanske tycker hon att jag ser för osocial ut. Hon lägger i stället märke till att ett par i kanske trettioårsåldern kommer ut på terrassen. De har två ganska små barn med sig, en tjej och en kille. Det är uppenbart att de inte vill sitta i den ganska obarmhärtigt gassande solen och är nära att gå in igen. ”Hallåååå!” ropar kvinnan. Familjen förstår inte att det är de som anropas. ”Hallååå! Ni kan sitta hääär. Vi ska strax gååå.” Mannen i familjen kommer fram. ”Ska ni strax gå? Jättebra, vi vill gärna sitta i skuggan.” ”Ja, vi ska strax gååå. Min man är på toaletten, sen ska vi gååå.”

Den lille sonen i familjen, iklädd blågul fotbollströja, åbäkar sig en aning och kutar runt mellan borden. ”Oj, vilken energiiii” säger kvinnan beundrande. ”Jo, han är sån. Men ibland kan han sitta väldigt stilla och tyst också” meddelar pappan på pappors vis. ”Ja, jag har jobbat många år på daaagis, så jag tycker om såna där” säger hon med en nick mot pojken. ”Såna där?” tänker jag. Och sen tänker jag: ”Det är tur att jag inte är en sån som blir upprörd när folk säger dagis i stället för förskola.” För vem orkar bli upprörd i den här värmen?

Kvinnan förefaller mycket nöjd med att ha fått någon att prata med. Resten av familjen har gått in för att se vad som finns att äta. Pojken och pappan dröjer sig kvar medan kvinnan förhör sig om pojkens namn. Hon tycks bli lite förvånad när han kungör att han heter David, lite som om hon förväntar sig att han ska heta Muhammed eller Tamir. Gossen är nämligen mörkhyad. ”Själv heter jag Ann-Katarin. Men de kallar mig Anki.” Gossen tittar på henne och säger: ”Jag vet.” Sedan fäster han uppmärksamheten på Ann-Katarins askfat. ”Ja, jag röker” säger hon. ”Det är dumt av mig. Det är dumt att röka.” Gossen tittar på henne igen och säger: ”Jag vet.” David är uppenbarligen en kunnig gosse.

Nå. Pappan frågar så om han kan ställa familjens kasse vid bordet medan han och David också går in och beställer mat. Jodå, det går bra. Kvinnan tänker sitta kvar tills mannen kommer tillbaka från toaletten – och då är säkert den lilla familjen tillbaka. Tystnaden lägrar sig över bordet bredvid mitt för några minuter. Jag kommer på mig själv med att undra om Ann-Katarin tycker att det är lite jobbigt att vara tyst. Elakt, jag vet, men sån är jag.

Så kommer pappan ut på terrassen igen. Ensam. Han stegar fram och lyfter upp den kvarlämnade kassen och meddelar att familjen tänker uppsöka ett annat näringsställe. Ann-Katarin verkar nästan befinna sig i chocktillstånd över beskedet. ”Vaaa?” säger hon. Och precis innan pappan ska försvinna in i husets innanmäte så ropar hon: ”Hallååå! Är ni turister eller?” ”Nej, vi bor här i stan.” ”Jahaaa, för vi är turister. Från Gääävle.” Så fick hon det sagt. För att vara artig tar pappan några kliv tillbaka och upplyser Ann-Katarin om att det finns mycket att se i Stockholm. ”Åk till Globen” föreslår han. ”Man kan åka upp utanpå och få en fantastisk utsikt över hela stan.” Gävlekvinnan låter mycket skeptisk när hon säger: ”Gloooben? Vad då? Jag har redan varit i Globen en gång. Vet du vad jag såååg?” Pappan är nu precis på väg att lämna terrassen igen. ”Vet du vad jag såååg?!” Det vet inte pappan. ”Phil Collins!” Pappan ser ut som om han inte riktigt vet vart han ska ta vägen, men säger ett käckt ”hej då” innan han försvinner.

Strax därefter kommer Ann-Katarins man tillbaka från toaletten. Han har tydligen tagit omvägen kring baren också, för han har en ny ölflaska med sig. Han hinner knappt sätta sig förrän hustrun på ett lite gnälligt men ändå upprymt sätt börjar redogöra i detalj för precis allt spännande som hänt sedan han gick på toaletten. Det är väldigt uppenbart att hon är lite stött över att familjen gick därifrån. ”Jag sa ju till dem att vi strax skulle gå och då kunde de ta vårt bord.” 40 minuter senare satt paret fortfarande kvar. Medan jag gick med min kaffebricka till diskvagnen slog det mig att ”strax” antagligen betyder helt skilda saker i Stockholm och i Gävle.

 

Annonser

Read Full Post »

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Det kändes som om vi var klara med besöket i den ganska speciella och mycket sevärda kyrkan St. Gereon i Köln. Vi var just på väg ut när en äldre, parant dam med självklara steg trädde in genom dörren. Med samma självklarhet frågade hon på det tyska tungomålet om vi hade lagt märke till den egendomliga pelaren som stod och befann sig precis intill dörren. Det hade vi inte. Det nekande svaret tog hon som ett klartecken att berätta historien om Gereon som tydligen var en romersk soldat som ska ha lidit martyrdöden genom halshuggning, troligen i början av 300-talet e. Kr. Eftersom han förlorade huvudet så åkallas han, i logikens namn, av människor som lider av migrän. Han var kristen och vägrade lyda kejsarens order att bekämpa andra kristna i Gallien. Som straff avrättades han och hans legion någonstans i trakten av nuvarande Genève. Samtidigt tycks han ha avrättats även i Köln. Helgonlegender kan vara lite röriga… Nåväl, hur denne Gereon och pelaren i kyrkan hängde ihop förstod vi inte riktigt, trots att damen övergick till en högst framgångsrik engelska när hon förstod att vi inte riktigt begrep. Men poängen var att denna pelare var försedd med ett slags grund urgröpning, och enligt legenden kan man med hjälp av den avgöra om en människa är god eller ond. Om man sätter handen i urgröpningen så fastnar handen om man är ond, annars inte. Onekligen mycket praktiskt.

Nu kunde man kanske tro att den paranta damen skulle vara nöjd i sin upplysningsiver, men på något märkligt sätt hade hon plötsligt gått över till att berätta om Sankta Ursula och hennes 11 000 jungfrur. Ursula ska ha hört hemma i 200-talet eller kanske 300-talet eller kanske 400-talet eller kanske 600-talet. Det verkar inte vara så noga. Hon ska eventuellt ha varit en kristen, engelsk prinsessa som av någon anledning lovades bort till en hednisk kung i nordvästra Frankrike. På resan dit fick hon sällskap av inte mindre än 11 000 jungfrur, fast det verkar som om de egentligen bara var 11 stycken. Om ens det. När man designade Kölns stadsvapen så tog man också sitt förnuft till fånga och avbildade 11 tårar som symbol för jungfrurna. 11 000 hade nog sett konstigt ut och gett ett något rörigt intryck. Nåväl, enligt den tyska damen så hamnade Ursula och alla hennes jungfrur av något skäl i Köln och där befann sig tydligen också hunnernas kung Attila, som förälskade sig i Ursula och ville gifta sig med henne. Men hon sa blankt nej till att gifta sig med en hedning och som straff för detta – och för att de var kristna, får man förmoda – så slaktades allihop. (Att Attila var kung i mitten av 400-talet tycks inte bekymra dem som menar att Ursula levde på 200-talet, 300-talet eller 600-talet.) Köln var under medeltiden en mycket viktig vallfartsort på grund av att relikerna efter de tre vise männen hamnade där på 1160-talet. Handeln med reliker var också viktig, och tänk då så praktiskt det var att 11 000 jungfrur hade lidit martyrdöden i Köln! Det blir många reliker, det. De reliker som blev kvar hamnade på 1600-talet i ett speciellt kapell i kyrkan St. Ursula. Där sitter benen uppsatta i konstfärdiga mönster på väggarna och ett antal skallar ligger insvepta i tygstycken i nischer. Här finns också förgyllda träbyster av några martyr-jungfrur. De runda hålen i brösten ska förmodligen symbolisera att de sköts ihjäl med pilar. En märklig miljö. Det tråkiga är att man har konstaterat att vissa av benen härrör från barn och andra från hundar.

Vår kära tyska tant fortsatte på sitt förunderliga vis att hoppa vidare till ett nytt ämne. Nu frågade hon av något skäl om vi hade varit i Kölnerdomen och tittat på Gerhard Richters stora glasmålning från 2007. Jodå, det hade vi. Damen förklarade att hon tyckte om fönstret, men att det inte uppskattas av alla. En av motståndarna var ingen mindre än ärkebiskopen Joachim Meisner som menade att när kulturen avskiljs från tillbedjan av Gud så blir kulturen degenererad. Med illa dold förtjusning berättade damen om en konsert i Kölnerdomen där ärkebiskopen närvarade. Folk tyckte att konserten var så fantastisk att de började applådera frenetiskt efteråt. Då klev ärkebiskopen fram och läxade upp publiken och förklarade att applåder absolut inte hör hemma i kyrkan. Det blev tyst någon minut – innan folk taktfast började applådera igen. Jag skulle tro att herr Meisner nästintill imploderade av ilska. Kölnborna förklarade efteråt att de en gång i tiden hade kört bort en ärkebiskop som de var missnöjda med – och att de kunde göra det igen. Nu läser jag att Köln från och med i förrgår (!) har en ny ärkebiskop. Det slår mig att man inför tillsättandet av nya makthavare av olika slag kanske skulle låta dem sätta sina händer i Sankt Gereon-pelarens urgröpning? Det vore väl praktiskt?

Nå. Egentligen skulle det här handla om den paranta tyskan. Hon som på ett beundransvärt sätt halkade runt bland olika historier som egentligen inte hade med varandra att göra. Hon som presenterade dessa historier med glimten i ögat (”Det verkar orimligt att Ursula skulle ha med sig 11 000 jungfrur. Hur skulle man kunna hitta 11 000 oskulder i England?”). Vem var hon egentligen? Hur kom det sig att hon gled in och började berätta allt det här för oss? Jo, hon var ute och rekognoscerade inför en visning som hon skulle hålla för PolizeiFrauenChor, en kör som hon själv tillhörde. Hon passade helt enkelt på att öva lite på oss. Sympatiskt och oväntat. Om någon skulle få för sig att anlita denna polishustrurnas kör så har ni visitkortet här.

Kom igen - anlita dem!

Kom igen – anlita dem!

Read Full Post »

Några brobergska vax

Några brobergska vax

Det finns de som ser Robert Broberg som en tröttsam och ordlekande pajas i färgglada kläder. Det är naturligtvis fullt tillåtet, men jag vågar påstå att det är en lite onyanserad bild. Ja, nu är det dags för mig att komma ut offentligt som Robert Broberg-beundrare, ty jag väljer att se honom som något av ett geni. Visst, det har gått lite upp och ner i hans karriär och tidvis har han känts lite mindre angelägen – men vem har inte det? Det är väl kanske just denna variation och det berg-och-dal-baneliknande i karriären som gör honom intressant.

Jag har förvisso ett vagt minne av hans TV-serie för barn, The Pling & Plong Show, som sändes 1970, men jag fick inte upp ögonen för honom på allvar förrän jag råkade se en av hans enmans-föreställningar på TV någon gång i början av 1980-talet. Jag minns inte ens vad den hette, men kanske var det den här? Jag minns egentligen bara att den var märklig, men samtidigt på något sätt fascinerande. Så när han kom till en liten teater i Uppsala med föreställningen Lockrop (som eventuellt möjligen i själva verket hette Upp igen) så passade den 17-årige Lasse på att kila dit, och fann en typ av föreställning som nog egentligen var ganska ovanlig då, ett slags mycket välregisserad blandning av ståuppkomik och musik. Att låtarna framfördes till ackompanjemang av en gul bandspelare (och i ett fall dessutom av en skrivmaskin) gjorde inte det hela mindre originellt.

”Välregisserad” skrev jag nyss. Den som har sett en föreställning med Robert Broberg kanske tycker att ”välregisserad” är fel ord att använda, för han verkar ju så otroligt spontan. Jag är ledsen om jag gör någon besviken nu, men jag har sett vissa föreställningar två gånger och kan avslöja att det till synes spontana och improviserade nog för det allra mesta är mycket noga inövat. Det gör inte saken på något sätt sämre – det visar tvärtom på herr Brobergs oerhörda skicklighet som scenkonstnär. Men ibland inträffar nog ändå det oväntade, och då visar han prov på en förnämlig publikkontakt. Vid en föreställning på Cirkus i Stockholm började reste sig plötsligt en kvinna och började närma sig scenen. Broberg uppmärksammade det och frågade på Victor Borge-vis: ”Kom du först nu?” Hon svarade dock att det var hennes födelsedag och att hon fått biljetten i födelsedagspresent eftersom hon alltid hade älskat Robert Broberg. Klart att hon fick komma upp på scenen och få sig en kram! Vid en annan föreställning på samma ställe reste sig en tjej i åttaårsåldern upp. Även hon blev uppmärksammad av herr Broberg. Hon undrade om hon inte kunde få höra Uppblåsbara Barbara, till publikens förtjusning. Jag tror inte att de två händelserna ingick i föreställningen – men man kan å andra sidan aldrig riktigt veta… Jag hade faktiskt själv förmånen att få ingå i föreställningen Morot, men det visar bara ånyo hur regisserat det till synes spontana är. Vid ett tillfälle river Robert loss ett blädderblocksblad och knycklar ihop det. Eftersom jag såg föreställningen två gånger så visste jag att han tänkte kasta ut det hopknycklade pappret till någon i publiken. Jag sträckte därför upp händerna – och så kastade han det till mig. Jag tackade genom att föra ihop handflatorna och sänka huvudet. Han svarade genom att göra samma sak. Spontant, men ändå inte – om ni förstår vad jag menar.

Nå. Robert Broberg gjorde tre riktigt bra föreställningar i mitten av 1980-talet, LockropRaketshow och Morot. (Den förstnämnda kan man betitta på SVT:s Öppet arkiv. De andra två kommer enligt uppgift att läggas upp där så småningom.) De har sedan följts av en räcka föreställningar som jag dock personligen tycker började gå lite på tomgång. Alltid bra, men de saknade det där lilla extra. Kanske beror det på att den Robert Broberg jag tycker allra bäst om är den grubblande, existentiella upplagan. För han är inte bara en glad, färgstark, ordvitsande tok. Det finns en mycket allvarlig, skör sida av Robert Broberg också. Den har tittat fram då och då under karriären, främst under 1970- och 80-talen. Den ganska svårtillgängliga skivan Jag letar efter mig själv (1972) är ett bra exempel på det. Där hittar man låttitlar som Jag letar efter mig självAllt det gamla har gått i kras för mej, Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej!  och Att ha det taskigt med sej själv i Paris. Sökaren Robert Broberg, en person som inte mår så bra tittar fram. I Det finns ett tomrum från samma skiva sjunger han:

Sen går man och dör
Det är det sista man gör
Det rår man inte för
Sen grävs man ner
i en grop eller går opp
genom ett skorstensrör
Där finns det rum för dej å mej,
där finns det rum för oss
Där finns ett tomrum

På den mycket fina LP:n Motsättningar (1979) som gavs ut under namnet Zero går han vidare på samma tema och förklarar:

Jag skall inte ligga lik,
jag skall brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut,
när allt är slut
 

Man får liksom finna sig i att de halsbrytande ordlekarna som många människor uppskattar får samsas med det allvarliga och svåra. Samma skiva bjuder på den fenomenalt betitlade Jag älskar dej – ditt helvete. Ibland blir det vågat också, som på LP:n En typiskt rund LP med hål i mitten (1971). Sången Redan när vi sätter oss till bords är inget annat än en samlagsskildring, genialiskt nog ackompanjerad av Adolf Fredriks gosskör! Jag har alltid undrat hur det gick till när den spelades in. Vänder man på skivan så hittar man Insidan av ditt lår som inte är mindre vågad. Detsamma gäller Varför flög jag inte på dej där i snabbköpsbutiken? från uppföljaren Jag letar efter mig själv (1972). Det är modigt, det är sökande, det är – för att använda ett nött ord – starkt! Starkt var också det långa parti i enmansföreställningen Raketshow där Robert plötsligt började berätta om ett psykiskt sammanbrott i USA.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Tja, det är tänkt som en hyllning till en mångsidig artist som många kanske betraktar på ett lite ensidigt sätt. Dessutom råkar det vara hans födelsedag i dag. Så var du än befinner dig, Robert Zero Karl Oskar Broberg, grattis på 74-årsdagen!

P.S. Huvudkontoret För Tillvaratagande Av Totalt Kaos är Robert Brobergs produktionsbolag – eller nåt liknande.

P.P.S. De citerade texterna är förstås skrivna av Robert Broberg och jag hoppas att han inte har något emot att de förekommer här.

P.P.P.S. Om man skulle bli sugen på att lyssna lite så finns Robert Broberg rikligt representerad på Spotify. Jag vill främst rekommendera MotsättningarRaket och Upp igen. Men det finns många små guldkorn i hela hans produktion.

Read Full Post »