Så sitter jag där igen på ett av Kulturhusets kaféer, högst upp på takterrassen med en kopp kaffe och en bok. Boken är mest ett alibi. Mina parabolliknande tjuvlyssnaröron är förstås på helspänn. Men det är antingen för sent på dagen eller för varmt, för det är knappt några människor alls på plats. Det är på sätt och vis tur, för då kan jag kapa åt mig ett av de tre bord som för tillfället befinner sig i skugga. Bordet intill är för ögonblicket ledigt, men det dröjer inte särskilt länge förrän ett par i sextioårsåldern hittar dit. Jag vill inte stirra på dem, ty jag har trots allt någon sorts skam i kroppen, men jag noterar att mannen har en flaska öl i näven och kvinnan ett glas vitt vin.
Jag måste erkänna att jag först inte lyssnar särskilt noga på dem heller, jag sitter i andra tankar. Men kvinnan är i alla fall den som håller låda, medan mannen mest sitter och hummar. Då och då avbryter han dock för att med viss bestämdhet uttrycka sin mening. Han verkar så där inget-trams-saklig som män i den åldern ofta är. En sån där som inte förstår att rutiga shorts och rutig skjorta inte är någon bra kombination. Hon är mera vitt-vin-i-värmen-på-terrassen-slirig. Talar lite släpigt, som en söderkis.
Men så händer det. Mannen går in för att uppsöka en toalett och kvinnan blir tydligen genast sällskapssjuk. Nej, hon ger sig lyckligtvis inte på mig, som ändock sitter närmast. Kanske tycker hon att jag ser för osocial ut. Hon lägger i stället märke till att ett par i kanske trettioårsåldern kommer ut på terrassen. De har två ganska små barn med sig, en tjej och en kille. Det är uppenbart att de inte vill sitta i den ganska obarmhärtigt gassande solen och är nära att gå in igen. ”Hallåååå!” ropar kvinnan. Familjen förstår inte att det är de som anropas. ”Hallååå! Ni kan sitta hääär. Vi ska strax gååå.” Mannen i familjen kommer fram. ”Ska ni strax gå? Jättebra, vi vill gärna sitta i skuggan.” ”Ja, vi ska strax gååå. Min man är på toaletten, sen ska vi gååå.”
Den lille sonen i familjen, iklädd blågul fotbollströja, åbäkar sig en aning och kutar runt mellan borden. ”Oj, vilken energiiii” säger kvinnan beundrande. ”Jo, han är sån. Men ibland kan han sitta väldigt stilla och tyst också” meddelar pappan på pappors vis. ”Ja, jag har jobbat många år på daaagis, så jag tycker om såna där” säger hon med en nick mot pojken. ”Såna där?” tänker jag. Och sen tänker jag: ”Det är tur att jag inte är en sån som blir upprörd när folk säger dagis i stället för förskola.” För vem orkar bli upprörd i den här värmen?
Kvinnan förefaller mycket nöjd med att ha fått någon att prata med. Resten av familjen har gått in för att se vad som finns att äta. Pojken och pappan dröjer sig kvar medan kvinnan förhör sig om pojkens namn. Hon tycks bli lite förvånad när han kungör att han heter David, lite som om hon förväntar sig att han ska heta Muhammed eller Tamir. Gossen är nämligen mörkhyad. ”Själv heter jag Ann-Katarin. Men de kallar mig Anki.” Gossen tittar på henne och säger: ”Jag vet.” Sedan fäster han uppmärksamheten på Ann-Katarins askfat. ”Ja, jag röker” säger hon. ”Det är dumt av mig. Det är dumt att röka.” Gossen tittar på henne igen och säger: ”Jag vet.” David är uppenbarligen en kunnig gosse.
Nå. Pappan frågar så om han kan ställa familjens kasse vid bordet medan han och David också går in och beställer mat. Jodå, det går bra. Kvinnan tänker sitta kvar tills mannen kommer tillbaka från toaletten – och då är säkert den lilla familjen tillbaka. Tystnaden lägrar sig över bordet bredvid mitt för några minuter. Jag kommer på mig själv med att undra om Ann-Katarin tycker att det är lite jobbigt att vara tyst. Elakt, jag vet, men sån är jag.
Så kommer pappan ut på terrassen igen. Ensam. Han stegar fram och lyfter upp den kvarlämnade kassen och meddelar att familjen tänker uppsöka ett annat näringsställe. Ann-Katarin verkar nästan befinna sig i chocktillstånd över beskedet. ”Vaaa?” säger hon. Och precis innan pappan ska försvinna in i husets innanmäte så ropar hon: ”Hallååå! Är ni turister eller?” ”Nej, vi bor här i stan.” ”Jahaaa, för vi är turister. Från Gääävle.” Så fick hon det sagt. För att vara artig tar pappan några kliv tillbaka och upplyser Ann-Katarin om att det finns mycket att se i Stockholm. ”Åk till Globen” föreslår han. ”Man kan åka upp utanpå och få en fantastisk utsikt över hela stan.” Gävlekvinnan låter mycket skeptisk när hon säger: ”Gloooben? Vad då? Jag har redan varit i Globen en gång. Vet du vad jag såååg?” Pappan är nu precis på väg att lämna terrassen igen. ”Vet du vad jag såååg?!” Det vet inte pappan. ”Phil Collins!” Pappan ser ut som om han inte riktigt vet vart han ska ta vägen, men säger ett käckt ”hej då” innan han försvinner.
Strax därefter kommer Ann-Katarins man tillbaka från toaletten. Han har tydligen tagit omvägen kring baren också, för han har en ny ölflaska med sig. Han hinner knappt sätta sig förrän hustrun på ett lite gnälligt men ändå upprymt sätt börjar redogöra i detalj för precis allt spännande som hänt sedan han gick på toaletten. Det är väldigt uppenbart att hon är lite stött över att familjen gick därifrån. ”Jag sa ju till dem att vi strax skulle gå och då kunde de ta vårt bord.” 40 minuter senare satt paret fortfarande kvar. Medan jag gick med min kaffebricka till diskvagnen slog det mig att ”strax” antagligen betyder helt skilda saker i Stockholm och i Gävle.
elbrundino 
