Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Hässelby_Suecian1
Ett av de finaste slotten eller herresätena som finns avbildade i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna är i mitt tycke Hässelby säteri. I det stora planschverket från 1716 skrivs namnet Hesselby, men även stavningen Hessleby förekommer i äldre dokument.  Faktum är att det finns två Hässelby i verket – båda belägna i Uppland och båda lustigt nog troligen ritade av samma arkitekt. Det ena Hässelby är fullt igenkännbart än i dag, det andra finns inte kvar. Det är just den mindre kända gården som jag har tänkt fördjupa mig lite i, nämligen den som ligger i Tuna socken, nordost om Uppsala.

Gården som sådan är känd sedan medeltiden och har bland annat tillhört Uppsala stift. Men herrgården som finns med i Suecia antiqua et hodierna uppfördes antagligen i slutet av 1630-talet eller början av 1640-talet. Den anses nämligen vara ritad av Simon de la Vallée, som avled 1642 efter att ha blivit omkullriden och slagen i huvudet av Erik Karlsson Oxenstierna, ett kusinbarn till rikskanslern Axel Oxenstierna. Hässelby kan för all del ha uppförts efter arkitektens död, men grundat på de stilmässiga dragen är det ett rimligt antagande att herrgården byggdes omkring 1640. Det är kanske inte nödvändigt att leta efter ett mer exakt årtal. Vem byggherren var finns det egentligen ingen klar uppgift om, men när man följer ägarlängden så vill åtminstone jag hävda att det inte råder något tvivel om vem som bekostade bygget.

Ägarförhållandena vid den här tiden är både osäkra och en aning röriga, och jag tänker därför inte gå in på dem i detalj, men under större delen av 1500-talet och fram till 1630-talet ägdes Hässelby av olika medlemmar av (eller nära släktingar till) familjen Cruus (Kruus, Krus, Kruse). Enligt uppgift ska dock gården under en kortare period ha dragits in till kronan på grund av att en av ägarna, Anna Eriksdotter Cruus, följde med prinsessan Anna till Polen och därmed ansågs ha förverkat sin rätt att äga Hässelby.

Hästen

Hästen

1634 bytte en mäktig herre till sig godset, nämligen amiralen och riksrådet Klas Fleming (1592-1644). Det är högst rimligt att han var byggherren till det Hässelby som vi ser i Suecia-verket, dels för att tidpunkten stämmer, dels för att han hade den ekonomi och den samhällsposition som krävdes för att bygga en herrgård av den här digniteten. En alternativ byggherre skulle möjligen kunna vara sonen Lars Claesson Fleming (1621-1699), men i så fall var han mycket ung när han anlitade Simon de la Vallée, så det håller jag för mindre troligt.

Lars Fleming ägde dock bevisligen Hässelby 1650, och det vet vi av en inte särskilt trevlig anledning. Han anklagades nämligen vid Svea Hovrätt för att ha tvingat några av sina bönder på Hässelby att utföra skjutstjänst när de hade som allra mest arbete med skörden. De hade rätt att köpa sig fria från pålagan, men när de ville göra det blev de kastade i fängelse och deras söner plus ytterligare en man sattes på trähästen med tyngder på benen. (Trähästen var ett tortyr- eller straffredskap i form av en bom eller liknande med en skarp, uppåtriktad kant – se bild.) När modern till en av männen kom för att vädja för sin son blev hon misshandlad av Fleming för att hon brukat ”en skamlös mun”. Han ska även ha lurat bönder att skriva på ett hårdare dagsverkskontrakt än han hade rätt till – genom att supa dem fulla. Godsägaren straffades, men inte särskilt hårt.

Hässelby_Suecian2

Men tillbaka till herrgårdsanläggningen. Den var ganska säregen, på så sätt att den inte var byggd så som vi är vana att se herrgårdar och slott från den här tiden. De brukar bestå av en huvudbyggnad och två utskjutande eller friliggande flyglar – ibland bara av en huvudbyggnad. Men här rör det sig om ett dubbelhus, två likadana längor som är sammanbundna med en portal. Det är svårt att veta varför man valde den lösningen, men det finns franska ”mönsterböcker” från slutet av 1500-talet där liknande hus presenteras. Där handlar det dock ofta om att dubbelhusen, som då ligger längre från varandra, länkas samman med en låg byggnadskropp – inte bara en portal. Hässelby är lite som en provinsiell variant av idén, med sina relativt små, ganska tätt liggande huskroppar. Det är högst troligt att de la Vallée kände till mönsterböckerna (han var trots allt fransman) och lät sig inspireras av dem.

Hässelby Verneuil

Château de Verneuil, 1560-talet.

Ska man då betrakta Hässelby som en unik herrgård i Sverige? Nej, något liknande fanns faktiskt vid Säby säteri i Aspö socken i Södermanland. Även där var de två husen sammanbundna med en portal. På 1830-talet valde man dock att bygga ihop husen, vilket gör dagens Säby till ett ovanligt långsträckt hus med hela 17 fönsteraxlar. Man får anta att det gjordes av praktiska skäl. Det måste ha varit besvärligt att röra sig mellan de båda herrgårdshalvorna, i synnerhet vintertid.

Hässelby_Säby

Ytterligare en anläggning som är byggd enligt ungefär samma princip är Ekolsunds slott. Även här var det tänkt att två separata huvudbyggnader – fast av mycket större format – skulle sammanlänkas av en portbyggnad. Men så blev det inte. Först på 1700-talet uppfördes två, låga bågformade byggnader som med lite god vilja kan sägas förena tvillingbyggnaderna. Men det skedde på slottets ”baksida”, inte som en entréportal från parksidan. Det intressanta är att Simon de la Vallée var engagerad som arkitekt vid bygget av Ekolsund, och det anses som troligt att han även ritade Säby. Det finns alltså fog för att påstå att dubbelherrgårdar var lite av hans signum, även om det bara finns tre exempel.

Här kan tilläggas att det finns andra exempel på herrgårdar och slott som består av två byggnader utan huvudbyggnad, men då handlar det om anläggningar som har haft eller har varit tänkta att ha en huvudbyggnad. Några exempel är Fållnäs och Fiholm (båda i Södermanland) och Målhammar (i Västmanland). Av en ren tillfällighet är de två sistnämnda också ritade av Simon de la Vallée.Det är som vanligt svårt att veta hur pass sanningsenliga Suecia-bilderna av Hässelby är. Själva herrgården ser ganska trovärdig ut i både storlek och form. Men kom den ganska avancerade parken, med skulpturer och fontän, till utförande? Faktum är att det till och med är tre olika parkavdelningar: två formella med klippta häckar och broderiparterrer, och en som troligen består av fruktträd. Storleken är inte orimlig, men kanske var parken inte fullt så påkostad som den ser ut att vara. Och existerade verkligen de två byggnaderna (orangerier?) som symmetriskt speglar herrgården på andra sidan parken? Kanske, kanske inte. Men jag hoppas att de gjorde det, för de bidrar till hela anläggningens näpna och väl sammanhållna karaktär.

Jag har redan avslöjat att Hässelby inte finns längre – i alla fall inte så som vi ser säteriet i Suecia antiqua et hodierna. Vad som egentligen hände med dubbelhuset har jag inte lyckats ta reda på. Kanske blev det helt enkelt uttjänt eller ansågs omodernt och revs. Kanske brann det ner. Eldsvådor hörde inte till ovanligheterna. Jag vet inte heller när dubbelhuset försvann. Men i början av 1800-talet uppfördes i alla fall en ny huvudbyggnad, som fortfarande finns kvar. Det är inget större fel på den, men man kan väl åtminstone kanske drista sig att påstå att den är mindre arkitekturhistoriskt intressant än föregångaren. Det finns dock en äldre flygel kvar, visserligen ”bara” från 1700-talet, men ändå. Den andra förstördes tyvärr i en brand 1845, vilket gör att gårdsbilden i dag liksom haltar en aning.

Hässelby karta 1842

Karta från 1842 med dubbelhuset inritat i rött.

En märklighet i sammanhanget är att bilderna i Suecia-verket visar Hässelby mot öster (bilden där man ser dubbelhuset framifrån) och mot söder (bilden där man ser parken från sidan). Men i dag vetter huvudbyggnadens framsida mot väster. När man byggde nytt i början av 1800-talet valde man alltså att inte bygga på den gamla herrgårdens plats, utan snarare där (de eventuella) orangeribyggnaderna en gång låg. På så vis har man vänt hela gården och orienterat den västerut. En karta från 1842 avslöjar att så är fallet. Jag har ritat in dubbelhusets ungefärliga läge i rött på kartan. Som synes fanns ännu 1842 en stor parkanläggning på egendomen. Den formella parken tycks till och med ha utökats genom att man har tagit bort fruktträden som syns på Suecia-bilden. Förekomsten av en park på ”rätt” plats 1842 talar i alla fall för att det faktiskt fanns en park även på 1600-talet.

Hässelby_gård,_Uppsala,_mars_2019b

Foto: Holger Ellgaard / CC BY-SA https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0

I dag är det tyvärr inte mycket som minner om det gamla Hässelby. Allt är förändrat och det är väldigt svårt att tro att det en gång har funnits en så elegant och säregen herrgård här. Det hade varit roligt om åtminstone ett av Simon de la Vallées dubbelhus kunde ha fått vara kvar. Man får väl helt enkelt nöja sig med att drömma sig tillbaka till det som har varit med hjälp av bilderna i Suecia antiqua et hodierna.

 

 

 

Read Full Post »

20190819_170924 (2)Av någon anledning är det lite kittlande att besöka en plats som anses vara hemsökt. Tänk om man själv får uppleva något fullständigt oförklarligt, om det så bara är en otäck och odefinierbar känsla! Blickling Hall i Norfolk i England anses vara hemsökt. Det påstås till och med att det är Englands mest hemsökta hus. Varför det då? Jo, skälet skulle vara att Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru, föddes i slottet. Som bekant dömdes hon till döden på högst tveksamma grunder och avrättades 1536. På årsdagen av avrättningen kommer hon därför tillbaka till Blickling Hall och är förmodligen hiskelig att skåda – för den som nu lyckas se henne.

20190819_173657 (2)Namnet Blickling är känt sedan mitten av 1000-talet, men även om man känner till namnen på godsherrarna så vet man ingenting om när platsen bebyggdes med något som kan kallas slott för första gången. Men det står ganska klart att det nuvarande slottet är byggt på grunderna av ett gammalt slott och dessutom finns det en vallgrav kvar (numera torrlagd) som tillhör en tidigare epok. Det var det slottet som Anne Boleyns föräldrar, Sir Thomas och Lady Elizabeth Howard, bodde i.

20190819_164211 (2)Det nuvarande slottet började uppföras 1616 och stod klart cirka 1625. Byggherre var Sir Henry Hobart och den som fick uppdraget att rita och ansvara för byggnationen av slottet var Robert Lyminge, som tidigare haft samma funktion vid uppförandet av slottet Hatfield House. De båda husen har tydliga gemensamma stildrag, men av någon anledning valde man att bygga Blickling på ett lite mer ålderdomligt sätt. Hatfield består av tre längor (en huvudbyggnad hopbyggd med två flyglar) som alltså på tre sidor ramar in en gård som är öppen mot parken. Blickling har däremot två slutna gårdar mitt inne i byggnadskomplexet.

 

20190819_154028 (2)

Trapphallen med originaltrappa från 1620-talet.

Slottet förblev länge i familjen Hobarts ägo. Som kuriosum kan nämnas att Sir Henry Hobart (född 1657) avled i slottet 1698 efter att ha utkämpat en olaglig duell. (Kanske spökar även han?) När hans sonson dog 1793 så fanns det ingen manlig arvinge, vilket innebar att Blickling Hall överlämnades till yngsta dottern Caroline som var gift med Lord Suffield. Under deras tid drabbades slottet av två eldsvådor, först 1808 och sedan 1849. Men lyckligtvis kunde bränderna släckas i tid. Äktenskapet blev barnlöst och därför ärvdes Blickling vid Carolines död 1850 av en systerson till henne, Sir William Kerr. Han lät bygga om den västra byggnadslängan helt för att där inrymma ett modernt kök, tvättstuga och brygghus, men 1600-talsfasaden sparades klokt nog.

20190819_160013 (2)Under 1900-talets första trettio år användes inte slottet av familjen Kerr, men 1930 flyttade politikern och diplomaten Philip Henry Kerr, 11:e markisen av Lothian, in. Eftersom han aldrig gifte sig så fanns det ingen naturlig arvinge till Blickling Hall – och därför beslöt markisen att skänka slottet till National Trust. Men i likhet med många andra herresäten rekvirerades Blickling av militären under andra världskriget. Efter krigets slut kunde dock National Trust långsamt börja ställa i ordning slottet för att kunna öppna det för allmänheten. Och än i dag går det alltså fint att besöka slottet och dess vackra park.

 

20190819_162115 (2)

Det 37 meter långa ”Long gallery”, sedan 1740-talet bibliotek.

Men hur var det nu med spökerierna? Jo, de består visst i att en huvudlös Anne Boleyn kommer åkande i en vagn förspänd av huvudlösa hästar. Och kusken är förstås även han huvudlös. Problemet är att Anne Boleyn troligen föddes 1507 – och hennes föräldrar flyttade från Blickling Hall till Hever Castle i Kent 1505. Dock ska sägas att hennes födelseår är omdiskuterat och i själva verkat kan det vara 1501. I så fall är verkligen slottet hennes födelseplats och i så fall kanske hon i alla fall har en teoretisk anledning att spöka där. Men det här med en huvudlös kusk och huvudlösa hästar – är det inte att ta i lite? Hur som helst så får man ingen känsla av att det sker något övernaturligt i slottet när man vandrar runt i det. Åtminstone inte en sommardag 2019.

Här följer till sist ytterligare några bilder:

20190819_162403 (2)

Salong med broderad tapet föreställande Peter den store av Ryssland.

20190819_162700 (2)

Paradsängkammare.

20190819_160446

Bekvämlighetsinrättning.

20190819_161717 (2)

Taket i ”Long gallery” – original från 1620-talet.

20190819_161405 (2)

Salong med broderade tapeter.

20190819_160200 (2)

En titt ut mot entrégården.

20190819_155636 (2)

En trappa – helt enkelt.

20190819_154719 (2)

Matsalen. Eller i alla fall en av dem.

20190819_154914 (2)

Samma matsal.

20190819_155239 (2)

Och så köket.

IMGP2280 (2)

Read Full Post »

Ightham Mote 3En sak som man slås av när man reser runt i England är att landets äldre historia är så väldokumenterad. Åtminstone om man jämför med Sverige. En annan sak som är smått häpnadsväckande är den relativa rikedomen av bevarade riktigt gamla byggnader. Visst, vi har även i vårt land gamla byggnader som inte skäms för sig, men då handlar det om kyrkor – den äldsta från 1000-talet – och ett fåtal bodar och liknande. Det är förstås inget fel på kyrkor och bodar, men eftersom jag är särskilt intresserad av slott och herrgårdar så känns Sverige lite fattigt när det gäller medeltida byggnader. Då är det kanske lätt att förstå min förtjusning över att träda in i en förbluffande välbevarad engelsk herrgård från 1300-talet. Ja, 1300-talet! Det är nästan ofattbart.

Ightham Mote 15Ightham Mote heter herrgården som ligger mellan städerna Tonbridge och Sevenoaks i sydöstra England. På vägen dit är det inte mycket som avslöjar att man närmar sig ett högreståndsboende. Där finns inga alléer eller ståtliga grindar. Huset kommer nästan som en överraskning och det ger på något vis ett både ståtligt och blygsamt intryck, det är stort och litet på samma gång. Men den lite skeva karaktären gör det hur som helst otroligt charmigt. Byggnaden omges av en vallgrav, och det är lockande att tro att ”Mote” är en äldre stavning av ”moat”, det vill säga vallgrav. Men så är det inte. Ordet betyder faktiskt ”möte” och kommer av att de lokala styresmännen ofta samlades i bygdens mest framträdande hus. Och Ightham har inte specifikt med herrgården att göra, utan är namnet på en närliggande by. Om jag förstår saken rätt så betyder alltså namnet ”platsen där man har möten i Ightham”.

Ightham Mote 16

Gården. Hundkojan är ett 1800-talstillägg.

Gården anses ha funnits redan på 1320-talet, men den första dokumenterade ägaren till Ightham Mote var en herre vid namn Thomas Cawne. Han var son till en skräddare, men valde den militära banan och blev dubbad till riddare för sina insatser i Hundraårskriget. Han slog sig ner här omkring 1350 med sin hustru, som kom från trakten, och de två sönerna Robert och Thomas. Här ska väl poängteras att det Ightham Mote som står här i dag inte i sin helhet är från Cawnes tid. Men delar av huset, den stora hallen, det gamla kapellet med kryptan, köket och två kammare, är från den tiden. Faktum är att mycket tyder på att de till och med är från 1330-talet, alltså innan Cawnes flyttade hit. Vallgraven och en av broarna är också från 1300-talet.

20190817_145141 (2)

”The Great Hall” – ett obligatoriskt inslag i ett medeltida herresäte.

Sonen Robert ärvde Ightham Mote efter faderns död. Han var uppenbarligen ingen trevlig karl, med tanke på att han dömdes till fängelse i Towern för att ha försökt döda sin fru genom att kasta henne i en brunn. Efter honom fick hans syster Alice ta över herrgården, vilket resulterade i att den genom gifte hamnade i familjen Hautes ägo. Det var en förmögen och inflytelserik familj, vars manliga medlemmar dessutom såg till att gifta sig med kvinnor som genom arv gjorde familjen ännu rikare. Men trots det tvingades Edward Haute, som ärvde herrgården vid 11 års ålder 1487, sälja egendomen 1519. Då hade Ightham Mote fått den form som den har än i dag, det vill säga fyra längor som omsluter en gård.

Ightham Mote 6Ightham Mote ägdes av ett par andra familjer under 1500-talet, innan familjen Selby köpte egendomen 1591. De kom faktiskt att inneha herrgården i nästan exakt 300 år, även om de under några år på 1880-talet hyrde ut den till en amerikansk ingenjör och filantrop, som här skapade en form av konstnärskoloni. Men 1889 tog Selbys långa ägarperiod slut i och med att både den dåvarande ägaren, Marianne Luard-Selby, och hennes son avled. Det fanns ingen annan lösning än att bjuda ut egendomen till försäljning.

Ightham Mote 10Huset köptes av baronet Thomas Colyer-Ferguson, som restaurerade Ightham Mote som vid det här laget var ganska nedgånget. Han öppnade dessutom sitt hem för allmänheten en eftermiddag i veckan, så han måste ha insett att det var en märkvärdig byggnad. När Sir Thomas dog 1951 ärvdes huset av sonsonen James, som tyvärr inte hade råd att behålla det. Herrgården såldes och de flesta av inventarierna såldes på auktion. Häpnadsväckande nog fanns det nu ett förslag att man skulle riva herrgården, alternativt inreda lägenheter i den, men lyckligtvis köptes den i stället av tre personer i grannskapet som hade ambitionen att bevara den.

Ightham Mote 9

Det nya kapellet, från ca 1530.

Bara två år senare såldes Ightham Mote på nytt, nu till en amerikan vid namn Charles Henry Robertson som var bekant med byggnaden eftersom han hade varit stationerad i närheten som militär under andra världskriget. Han lät restaurera och återmöblera huset med 1600-talsmöbler innan han kungjorde att han så småningom tänkte skänka herrgården till National Trust. Robertson dog av en hjärtinfarkt 1985 och sedan dess har alltså Ightham Mote skötts av just National Trust som också håller huset öppet för allmänheten.

Ightham Mote 11Vad är det då som gör Ightham Mote så speciellt? Ja, bortsett från att delar av huset står kvar från 1330-talet så är det ovanligt att man har behållit formen med fyra längor runt en gård. I många motsvarande gårdar har man valt att senare riva en eller flera längor för att skapa en öppnare och betydligt mindre sluten karaktär när det representativa har blivit viktigare än det funktionella. Dessutom är exteriören i princip orörd från 1400- och 1500-talen, även om det är en sanning med modifikation. National Trust har nämligen plockat isär i stort sett hela byggnaden för att dokumentera och restaurera den, och sedan satt ihop den igen med samma material så långt det överhuvud taget varit möjligt. Men det är så varsamt gjort att man inte anar det om man inte vet det, och själva poängen är att huset till det yttre inte har genomgått några moderniseringar som påverkat uttrycket.

Ightham Mote 7

Gamla kapellet – från cirka 1330.

En förklaring till Ightham Motes ålderdomliga utseende kan mycket väl vara det som jag inledde med att påtala. Herrgården har aldrig varit avsedd att vara särskilt representativ. Syftet har inte varit att imponera på andra. Även om ägarna tidvis har varit förmögna så har den praktiska boendefunktionen varit viktigast och det har inte funnits något riktigt behov av att bygga om. Men möjligen är det tur att ägarna ofta helt enkelt inte har haft råd att modernisera det och följa modets växlingar. Det kan mycket väl bidra till att huset bevaras orört, samtidigt som det förstås är tråkigt att själva skicket blir lidande.

Ightham Mote 18

En modernitet!

Interiören är en annan sak. Där har det nog varit lite viktigare att följa med sin tid, men framför allt att bo någorlunda bekvämt. Medeltida möbler har nötts ut eller ersatts av mer moderiktiga möbler, som i sin tur har ersatts av något annat. Det är bara naturligt. Följden är att Ightham Motes interiörer inte är den medeltida dröm som man kanske hoppas på när man ser huset utifrån. Men rummen i sig är ändå spännande och fantasieggande i sin skeva ålderdomlighet och absolut värda ett besök. Det är bara att hoppas att detta gamla hus tas väl om hand och får överleva tills världen går under.

Read Full Post »

Harlaxton_Manor_Morris (2)

Harlaxton Manor.

Det kan vara intressant att fråga sig varför ett slott eller en herrgård har fått ett visst utseende. Ofta har man säkerligen helt enkelt valt en stil som för tillfället är populär. Men i vilken grad har godsägaren bestämt hur byggnaden ska se ut, och i vilken grad har en arkitekt eller byggmästare fått bestämma? Det tillhör nog ovanligheterna att godsägaren inte åtminstone har dragit upp vissa riktlinjer och haft vissa synpunkter på utseendet, men det finns helt klart fall där han eller hon har varit mycket involverad i planerna. Kanske till och med i så hög grad att arkitekten inte alls har fått utlopp för sin kreativitet. Hjularöd i Skåne och Tjolöholm i Halland kan tjäna som två svenska exempel på projekt där byggherrarna har varit mycket viljestarka. Därmed inte sagt att arkitekterna i de fallen behandlades som simpla verktyg för att nå ett mål, men de fick nog anpassa sig en hel del.

Om vi går till England så hittar vi ett annat intressant exempel, nämligen Harlaxton Manor, beläget tre mil öster om Nottingham. Man vet nämligen att byggherren med det lite märkliga namnet Gregory Gregory besökte en rad renässansslott både i England och utomlands för att hämta inspiration när han fick för sig att uppföra en ny huvudbyggnad på sitt gods på 1830-talet. Han såg dessutom till att detaljer av den gamla huvudbyggnaden ritades av. Även teckningarna skulle tjäna som inspiration till den nya byggnaden.

Harlaxton (2)

Det gamla Harlaxton Manor.

Byn Harlaxton kan spåras tillbaka till det sena 1000-talet, men man vet inte så mycket om den äldsta historien. På 1340-talet tycks dock byn och godset ha ägts av en Edmund de Swynford. Det anges nämligen att denne uppförde en herrgård då. Den låg i direkt anslutning till själva byn, för säkerhets skull omgärdad av en vallgrav. I vissa källor hävdas det i stället att huset var från början av 1600-talet, men det har säkerligen att göra med att den dåvarande ägaren, Daniel de Ligne, byggde ut herrgården omkring 1620. Han var flamländare och hade flytt från religionsförföljelserna eftersom han var kalvinist. Godset ärvdes sedan inom släkten de Ligne till 1738, då det genom giftermål tillföll juristen George Gregory. Eftersom familjen Gregory även ägde ett par andra egendomar så lämnades Harlaxton Manor från och med 1775 mer eller mindre åt sitt öde.

Men så ärvdes egendomen 1822 av Gregory Gregory (1786-1854), som av någon anledning beslöt att uppföra ett nytt och grandiost slott. Det skulle inte ligga på den gamla herrgårdens plats, utan en bra bit därifrån, och därmed också helt avskilt från byn. Hans vision var att bygga ett slott i antingen elisabetansk stil eller Jakob I:s stil, men slutresultatet blev snarare en blandning av båda, dessutom med inslag av barock. Faktum är att man senare har kommit att kalla just den här mixen för Jacobethan style. Man kan även säga att Harlaxton blev stilbildande och fick ett antal efterföljare.

2019-03-16 19_22_33-Montacute House Postcard #6, M017 _ eBay (3)

Montacute House – en av förebilderna till Harlaxton Manor.

Själva bygget kom inte igång förrän 1832, men tycks ha börjat planeras redan tio år tidigare. Som redan nämnts gjorde Gregory Gregory ett antal ”inspirationsresor” till alldeles äkta engelska och utländska renässansslott. Man vet att han besökte bland annat Longleat, Hardwick Hall, Montacute House, Wollaton Hall och Hatfield House i England. Och det skulle förvåna mig mycket om han inte besökte Chambord i Frankrike. Under 1820-talet bodde han under längre perioder i Italien och Frankrike. Resorna på kontinenten var också gyllene tillfällen för inköp av konst, möbler och böcker, som fraktades hem till England. Förberedelserna för nybyggnationen pågick alltså ganska länge och jag inbillar mig att Gregory visste exakt vad han var ute efter.

Men en arkitekt behövde han, och det fann han i Anthony Salvin, som bland annat varit involverad i ett antal restaureringsprojekt. Men också i nybyggen, mest i tudorstil. Av någon anledning avpolletterades Salvin 1838 när själva huvudbyggnaden var färdigbyggd. Han ersattes av William Burn, som fick ägna sig åt flyglarna och ekonomibyggnaderna. Men även interiörerna anses vara ett verk av Burn. Tyvärr avled Gregory Gregory 1854, ungefär ett år innan slottet förklarades vara helt färdigt. Men han hann lyckligtvis ändå bo i huset från 1849 till sin död, även om han bara använde ett fåtal rum.

Chambord2

Chambord i Loiredalen.

Slutresultatet blev en ganska märklig historia. Inspirationen från engelsk renässans är tydlig om man ser till grunddragen, men slottet präglas av en viss rörighet som får mig att tänka på Chambord. Det är liksom lite för mycket av allt. Men det är fortfarande en mycket anslående byggnad, och faktum är att det finns något lockande i den där rörigheten. Man vill gärna gå på upptäcktsfärd och kanske få en inblick i byggherrens tankevärld.

Vad hände sedan? Ett par år efter Gregorys död revs den gamla herrgården, men man hade redan tidigare flyttat en trädgårdsportik därifrån till det nya slottet. Och vid rivningen räddade man entrépartiet – som i dag är inlemmat med ett hus i byn. Medeltidshusets läge avslöjas av att vallgraven ännu är synlig. Det nya slottet blev kvar inom släkten Gregory, men intresset för det var ganska svalt. Ibland var slottet bebott, ibland inte. Under första världskriget uppläts det till flygvapnet och parken användes som övningsfält. Det tycks ändå som om slottet klarade sig undan större skador. Men 1935 såg det ut som om Harlaxton Manors öde var beseglat. Philip Pearson Gregory bestämde sig för att flytta därifrån och anordnade auktion på allt som han inte kunde eller ville ta med sig. Planen var att riva slottet.

Harlaxton Manor 3 (3)Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.

Harlaxton Manor (4)Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
2019-03-16 20_28_21-Postcard Lincolnshire_ Grantham Harlaxton House tint 1912 Needham _ eBay (2)

Read Full Post »

Hadlow
Hadlow Castle innan lanterninen byggdes

I grevskapet Kent, inte så värst långt från London, ligger en liten ort vid namn Hadlow. Invånarna skulle kanske bli arga om de hörde mig påstå att det inte är någon särskilt märkvärdig ort – om man är lokalpatriot så kan man alltid hitta de mest fantastiska fakta om just sin ort. Men okej, det finns något här som är ganska speciellt, nämligen ett torn. Nu är förstås Hadlow knappast den enda i orten i hela världen som har ett torn. Pisa i Italien har ett ganska berömt torn. San Gimignano, även det i Italien, har hela fjorton torn. I båda fallen är tornen dessutom avsevärt äldre än tornet i Hadlow. Men det 64 meter höga tornet i Hadlow lyckas sticka ut på ett särskilt sätt – just därför att det inte finns så mycket annat att se där. Men hur har det hamnat där? Eller kanske snarare: varför?

Byn Hadlow var inte ett eget gods, utan hörde till Tonbridge Castle som ligger cirka fyra kilometer därifrån. Alltihop tillhörde earlen av Gloucester och senare, från mitten av 1440-talet, hertigen av Buckingham. Den tredje hertigen av Buckingham blev olyckligtvis avrättad av Henrik VIII 1521 och i samband med det tycks Hadlow ha avskilts från Tonbridge Castle. Det är möjligt att det är först då som en större mangårdsbyggnad uppfördes här. 1586 ska det ha funnits ett större hus i elisabetansk stil. Ett annat hus, kanske en ombyggnad av det tidigare, kom på plats cirka 1635. Men det finns inga uppgifter om hur det såg ut och det rörde sig förmodligen inte om någon särskilt storslagen eller arkitektoniskt anmärkningsvärd byggnad.

150 år senare ägdes Hadlow av en man vid namn Walter May. Han ärvde egendomen efter sin far 1786, och hade genom giftermål och ett arv efter en farbror tidigare kommit i besittning av en ansenlig summa pengar. Tydligen var han intresserad av att manifestera sin rikedom, och gjorde det genom att riva den gamla huvudbyggnaden och uppföra en ny. Han valde att göra det i den stil som brukar kallas för gothick style, för att använda den tidens stavning.

Strawberry_Hill_SE_Sandby
Strawberry Hill House, akvarell av Paul Sandby.

I Twickenham, sydväst om London, lät författaren, konsthistorikern och politikern Horace Walpole uppföra Strawberry Hill House mellan 1749 och cirka 1790. Huset var dels tänkt som bostad, dels som ett slags ram till hans samling som bestod av cirka 1 000 föremål. Han tycks ha varit fascinerad av medeltiden (1764 gav han ut det som anses vara den första ”gotiska” romanen – Slottet i Otranto) och valde att uppföra sitt hus i gotisk stil. Även om det förstås handlar om 1700-talets version av gotiken så blev huset mycket beundrat och fick ett antal efterföljare. Men den verkliga explosionen inom det som man brukar kalla för gothic revival kom först något senare, i början av 1800-talet. Då uppfördes många mer eller mindre fantastiska slott som nästan alla förtjänar egna artiklar. Kanske återkommer jag till något eller några av dem.

En tidig efterföljare till Walpole var alltså Walter May. Exakt varför han valde att uppföra sitt Hadlow Castle i gotisk stil är inte känt. När man uppförde nya byggnader på landsbygden så tenderade man att bygga i den stil som var förhärskande i grannskapet. Av den anledningen påminner ofta närliggande byggnader om varandra. Ett annat skäl till det är förstås att man anlitade samma arkitekter eller byggmästare som sina grannar. Men i trakterna av Hadlow fanns det inget herresäte i den här varianten av gotisk stil. Även om Strawberry Hill inte ligger våldsamt långt bort från Hadlow med dagens mått mätt (cirka 50 kilometer fågelvägen) så var avståndet stort då. Man kan inte utesluta att May faktiskt såg Strawberry Hill i verkligheten, men det är kanske troligare att han hade sett Walpoles hus avbildat i någon bok.

Hadlow Castle 5

När Hadlow Castle stod klart så bör det ha påmint ganska mycket om Strawberry Hill i stilen. Huset var cirka 35 meter långt. Det hade bland annat 11 sovrum, ett skulpturgalleri som var lika långt som huset, och så en fil av rum bestående av en stor salong, ett åttkantigt bibliotek och en matsal. Exteriörens gotiska karaktär väckte säkert en viss uppmärksamhet, men samtidigt höll huset en anmärkningsvärt låg profil, i uttryckets bokstavliga bemärkelse. Det var en byggnad som var mer utbredd än reslig och det fanns till och med de som tyckte att den var mer egendomlig än vacker. Det var tornet som skulle komma att förändra intrycket av hela huset.

Walter Mays son, Walter Barton May, kom att ägna mycket tid åt att studera medeltidens arkitektur, kanske som ett resultat av att han växte upp i ett ”gotiskt” slott. Han övertog Hadlow Castle 1815 och hade antagligen redan då planer på att fortsätta faderns byggnation. Men det fanns inte riktigt pengar till det. Det dröjde till 1832 innan han kunde sätta sina planer i verket, sedan han ärvt en större summa pengar. Tanken var att bygga ett högt torn som skulle bli ett landmärke och göra slottet lite märkvärdigare. Det är svårt att tänka sig att tornet skulle fylla någon direkt praktisk funktion, annat än som utsiktsplats, men det finns mer eller mindre elaka tungor som påstår något annat. Det finns två versioner av historien. Walter Barton hade 1821 gift sig med dottern till ägaren av det närbelägna Fish Hall. Enligt den ena versionen misstänkte Walter Barton att hustrun hade en affär med en bonde som bodde i närheten. Enligt den andra beslöt hustrun att flytta hem till Fish Hall eftersom äktenskapet var olyckligt. Det sägs därför att tornet byggdes för att herr May skulle kunna spionera på hustruns förehavanden. Det finns en lite snällare variant också, nämligen att tornet ska ha byggts som ett minne över hustrun.

Hadlow Castle 3

Tornet på Hadlow Castle uppfördes i originalhusets sydöstra hörn. Resultatet blev en 52 meter hög och imponerande skapelse. Men uppenbarligen var byggherren inte nöjd med det, eller också var det tänkt att tornet skulle bli högre redan från början. Kanske behövde han helt enkelt skaffa pengar till att fortsätta byggnationen. 1840 började nämligen arbetet med att lägga till en hög lanternin på ytterligare 12 meter. På så sätt fick tornet ett avslut som påminner om tornen på många gotiska kyrkor. Hela anläggningen måste ha gjort ett oförglömligt intryck på alla som besökte den eller bara hade vägarna förbi.

Walter Barton May bodde i slottet till sin död 1855, då hans son tog över. Hans intresse för Hadlow Castle tycks dock ha varit svalt, och det såldes redan tre år senare. En rad ägarbyten följde, som jag inte tänker gå in närmare på. Under andra världskriget fick tornet praktisk nytta, då det användes av civilförsvaret för spaningsändamål. Tyskarna ska flera gånger ha fällt bomber i området, men aldrig lyckats träffa vare sig tornet eller slottet. 1946 var det dags för ännu ett ägarbyte, men det var ingen som bosatte sig i slottet. Det fick stå och förfalla i några år, innan man 1951 konstaterade att det skulle kosta alldeles för mycket att restaurera det – om nu ens viljan fanns. I stället fattades beslut om att riva Hadlow Castle. Lyckligtvis engagerade sig konstnären Bernard Hailstone (1910-1987) i slottet och kunde genom sitt agerande rädda åtminstone det höga tornet och några andra byggnader. Resten revs.

Hadlow

I mitten av oktober 1987 drabbades främst södra England av en svår storm. Tornet i Hadlow skadades och vissa dekorelement ramlade ner. Skadorna var värre än befarat, vilket ledde till att man 1995 monterade ner den krönande lanterninen för att skydda tornet. Men vad gör man egentligen med ett lite knasigt och funktionslöst torn? Har det ett existensberättigande? Tydligen ansåg man det – och det ska vi vara glada för. De lokala myndigheterna tvångsköpte tornet av den dåvarande ägaren och överlämnade det till en stiftelse som såg till att byggnaden återställdes – inklusive lanterninen. I dag verkar tornet vara privatägt igen, men nu är det inrett med lägenheter som man kan hyra för minst två nätter om man har lust. Det kostar bara 24 000 kronor. Och det kanske inte är så mycket för att få bo i en gotisk rymdraket från 1800-talet?

Read Full Post »

Kronovall2

Arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907) ritade förslag till åtminstone tre om- eller nybyggnationer av slott eller herrgårdar i Skåne som aldrig förverkligades. Man kan undra varför. Tyckte herresätenas ägare att det blev för dyrt eller för storslaget eller kanske till och med för konstigt? Det första är nog det mest sannolika alternativet, för det råder inget tvivel om att hans stort upplagda planer skulle ha kostat en hel del att realisera. Det är ju lite tråkigt, inte bara för arkitekten som lagt ner en massa möda på förslagen, utan även för oss som gillar slott och gick miste om några ganska spektakulära skapelser. Å andra sidan kan man utifrån de bevarade ritningarna fantisera kring hur det kunde ha blivit. Och det kan vara nog så roligt.
ARKM.1965-63-088
I Arkdes arkiv i Stockholm finns sju ritningar och planer som visar Zettervalls förslag till nytt slott på egendomen Kronovall i östra Skåne. Ritningarna är daterade 1877 och på ett närmast familjärt sätt signerade ”Helgo Z”. Den herrgård som då stod på platsen var uppförd på 1740-talet och av allt att döma något av en ”standardherrgård”, om jag törs uttrycka det så: en rektangulär tvåvåningsbyggnad utan några särskilt utmärkande drag. Godset ägdes då av den unga Alexandra Anna Maria Hamilton (1854-1933). Hon bör ha haft ganska gott om pengar med tanke på att hon beställde ritningar till ett hus som skulle bli rejält mycket större än det befintliga. Tanken var att den gamla huvudbyggnaden skulle jämnas med marken och lämna plats åt en helt ny skapelse. Ändå har Zettervall av allt att döma ritat in 1740-talsherrgårdens läge på situationsplanen. Det finns en streckad markering som är svår att tolka på något annat vis. Den avslöjar i så fall att det nya slottet (för nu måste man tala om ett slott) var tänkt att täcka en cirka tre gånger så stor yta som den gamla byggnaden.
ARKM.1965-63-091
Planen är asymmetrisk och har en ”utspridd” karaktär, ungefär som om man har börjat med en huskropp och sedan med tiden lagt till nya huskroppar allt eftersom behov av mera utrymme har uppstått. Så är det naturligtvis inte. I stället är planen ett gott exempel på en typ av engelskinspirerade planlösningar som börjar bli moderna vid den här tiden. (De kan däremot mycket väl ha sitt ursprung i att man i äldre tid just har byggt ut hus när behov har uppstått.) Några exempel på svenska herresäten med den här typen av planlösningar är Adelsnäs i Östergötland och Engsholm i Södermanland (båda på 1910-talet), och – kanske mest utpräglat – Tjolöholm vid sekelskiftet 1900. Det innebär att Zettervall här är ganska tidigt ute.

Men trots asymmetrin går det lätt att hitta ett system i planen. Det finns en central del som inrymmer vestibul, matsal, ett stort rum betecknat ”hall”, och inte minst ett slags svit bestående av tre rum som bär benämningen ”grefvens rum”. Men här inryms även ett serveringsrum med mathiss, och ett rum som tycks ha beteckningen ”för kocken”. Den så kallade hallen är lite förbryllande. I jämförbara hus från tiden hade man gärna en engelsk great hall, alltså något helt annat än det vi brukar kalla hall. Oftast var det ett stort men ändå ombonat rum där man kunde samlas framför en stor eldstad för samvaro, kanske innan man trädde in i matsalen för att äta. Svenska varianter finns till exempel på Tjolöholm och Lejondal. Men i Zettervalls slottsförslag verkar hallen mera vara ett stort och imponerande förbindelserum med tjusiga takvalv. En annan beteckning som väcker frågor är ”grefvens rum”, med tanke på att Alexandra Hamilton vid den här tiden var ogift. Men hon kanske helt enkelt planerade för framtiden?
ARKM.1965-63-089-03
På ömse sidor om den centrala byggnadsdelen löper två flyglar ut – men åt olika håll, en åt söder och en åt norr, och de är dessutom olika långa. Den ena flygeln inrymmer ett biljardrum och tre eller möjligen fyra ”bättre gästrum”. Gästrummen är ordnade längs ena sidan av en korridor, men rummen har även förbindelse med varandra. De var alltså förmodligen tänkta att kunna användas som en svit också. Den andra flygeln är kanske den intressantaste delen av slottet. Den innehåller salong, skrivrum och bibliotek i fil – och på andra sidan en längsgående korridor ligger en långsmal vinterträdgård. Hela flygeln avslutas med en delvis inglasad paviljong som även den bär beteckningen vinterträdgård.

Det finns även en planritning som visar hur övervåningen var tänkt att se ut, men den finns tyvärr inte tillgänglig på nätet. Men enligt uppgift skulle övervåningen rymma ytterligare fem gästrum och ett antal rum som saknar beteckning. ”Grefvens rum” på bottenvåningen har en sovalkov markerad, men slottet måste ju ha varit tänkt för mer än en bofast invånare. Det är därför rimligt att anta att övervåningen även skulle ha fler sovrum för ägarfamiljen, kanske också en barnkammare för framtida behov. Möjligen var även personalens rum tänkta att ligga här – även om det nog var vanligare att de placerades på vinden.

Någon planritning över källaren tycks inte finnas bevarad, och inte heller över någon vindsvåning. Det enda man kan säga om källaren är väl att köket troligen var tänkt att ligga där. Det som betecknas som ”rum för kocken” på planritningen är för litet för att vara ett kök – och dessutom skvallrar mathissen i serveringsrummet om att köket låg en trappa ner. Det kanske kan låta dystert att ha köket i källarvåningen, men om man tittar på fasadritningarna så upptäcker man att hela slottet faktiskt är upphöjt på en sockel med ganska stora fönster. Det gör att man kan tänka sig att det fanns åtminstone uppehållsrum för personalen i källaren – kanske till och med bostadsrum.
ARKM.1965-63-089-02
Över till fasadritningarna. Det finns tyvärr ingen ritning som visar västsidan. Med tanke på ambitionsnivån för de övriga ritningarna så kan man nog utgå från att en sådan ritning har funnits, men har förkommit på ett eller annat sätt. I bästa fall finns den i privat ägo någonstans. Men de övriga fasaderna talar sitt tydliga språk. Det är verkligen en spektakulär byggnad som Zettervall presenterar. Han har inte hållit tillbaka fantasin, utan dragit på med torn, gavlar, kreneleringar, paviljonger och absider. Det är härligt, men samtidigt nästan lite för mycket. Och ska man vara lite kritisk och lite elak så är det nästan på gränsen till institution över det hela. Det skulle kunna vara ett museum, en universitetsbyggnad, ett bibliotek eller ett rådhus. Och kanske är huvudfasaden, den södra, en aning rörig med alla sina olika element.

Varför blev det inget av förslaget? Jag tror inte att det är klarlagt. Det gamla Kronovall fick stå kvar till 1890-talets mitt, då det byggdes om efter Isak Gustaf Clasons ritningar och fick ett helt annat utseende. Det blev förvisso en vacker byggnad i fransk barockstil, men personligen tycker jag, trots min milda kritik ovan, att det skulle ha varit roligt om Zettervalls förslag verkligen hade kommit till utförande. Kanske hade slottet då påmint om Drachenburg i Tyskland, uppfört 1882-1884. Fast större!

Drachenburg

Drachenburg i Tyskland, från början av 1880-talet.

(Den som vill läsa mer om Zettervalls projekt till Kronovall kan leta upp boken Helgo Zettervalls arkitektur av Anders Bodin, Carlssons Bokförlag 2017.)

 

Read Full Post »

IMGP9695 (2)I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Louvren började uppföras omkring 1190, samtidigt som man byggde en mur runt Paris. Ibland kan man läsa att muren uppfördes som ett skydd mot vikingarna, vilket naturligtvis är ganska galet. Staden angreps visserligen av vikingar flera gånger på 800-talet, men 1190 är förstås ett alltför sent årtal för att tala om vikingar. Louvren byggdes i direkt anslutning till muren som en del av Paris försvar. Det var en ganska liten, vallgravsomsluten anläggning på omkring 70×80 meter. Inne på borggården stod ett drygt 30 meter högt torn som enligt vissa källor mätte 18 meter i diameter. Andra källor uppger en diameter på 15 meter. Tornet hade en egen vallgrav, som dock inte var vattenfylld. Tanken var naturligtvis att man skulle kunna dra sig tillbaka till den bastanta byggnaden om alla andra försvarsinsatser misslyckades. Det ligger nära till hands att jämföra med det så kallade kärntornet i Stockholms slott som var cirka fem meter lägre, men hade ungefär samma diameter.

Med tiden förlorade borgen sitt syfte. Staden växte och nya försvarsanläggningar anlades längre ut från centrum. Bebyggelsen kröp närmare inpå Louvrens murar, eller kanske snarare dess vallgrav, så att borgen på ett mer utpräglat sätt blev en del av staden. Dessutom blev den ganska meningslös som borg betraktad. Möjligen kunde tornet fortfarande ses som en tillflyktsort i yttersta nödläge, och lokalerna kunde även användas som fängelse. Men när fästningen Bastiljen började uppföras i slutet av 1300-talet så flyttade fängelsefunktionen över dit och Louvrens existensberättigande blev ännu mindre.
©Photo. R.M.N. / R.-G. OjédaDet roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.

Vad gör man då med en borganläggning som har tjänat ut sin roll och mest står och är omodern? Någon gång på 1350-talet började man göra borgen mer beboelig, det vill säga mer bekväm. Ett bibliotek inrättades också. Man rev inte särskilt mycket, utan byggde snarare nytt innanför och i direkt anslutning till murarna. Bland annat uppfördes en elegant spiraltrappa som inrymdes i ett trapphus som stack ut från fasaden. I det skicket stod Louvren en bit in på 1500-talet, då Frans I fick för sig att bygga om alltihop i renässansstil. För att kunna göra det beslöt han att det stora tornet skulle rivas, vilket skedde 1527. Det finns uppgifter om att parisarna inte blev så glada eftersom de såg tornet som lite av en symbol för Paris, och dessutom lär tornet ha varit ovanligt vackert. Konsthistorikern Ian Dunlop har påpekat att det brukliga var att faktiskt spara de medeltida tornen när man byggde om andra slott. Två exempel är slotten Chenonceau och Villandry i Loiredalen. Detta trots att tornen i egenskap av befästningar knappast behövdes längre. Fast man kunde ju aldrig så noga veta…?
Louvren 1550Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Louvre Henri IVDet blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.

Först 1660 revs de sista delarna av det medeltida Louvren, på order av Ludvig XIV, och arbetet med att bygga om palatset till i stort sett det vi ser i dag kunde så småningom slutföras. Men det är, som det heter, en annan historia. Här ville jag mest fästa uppmärksamheten på medeltidsfästningen. Finns det inga spår av den? Jo, det finns faktiskt några rester att beskåda i Louvrens källare. Men för att få en bild av den gamla borgen så får man förlita sig främst på bilden i Les Très Riches Heures du Duc de Berry.Louvren Cour Carrée

Read Full Post »

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Read Full Post »

Hässle2

Förlaga till Suecia antiqua et hodierna. Uppsala Universitetsbibliotek.

När man tecknade förlagor till Erik Dahlbergs stora planschverk Suecia antiqua et hodierna så fanns det några herrgårdar som var tänkta att tas med, men som det aldrig blev några kopparstick av. De fick helt enkelt inte vara med. Ett sådant exempel är Hässle (även stavat Hessle) i Uppland. Man kan nog bara spekulera kring anledningen till att herrgården uteslöts, men jag gissar att den helt enkelt inte var tillräckligt ståtlig och att det kanske inte ens ansågs att man kunde överdriva dess utseende, så som man tenderade att göra med de andra slott och gårdar som avbildades.

Hässle var nämligen ett ynkligt litet säteri, åtminstone om man ser till storleken på själva huvudbyggnaden och åtminstone om man väljer att lita på bilden. Faktum är att man nästan undrar om inte storleken har underdrivits. Byggnaden är bara tre fönsteraxlar lång och påminner mest om en lekstuga. Det är egentligen bara säteritaket och själva placeringen som avslöjar att det är gårdens finaste hus. Och möjligen höjden i relation till de andra byggnaderna, men det kan lika gärna handla om att bildens upphovsman inte har haft så bra kläm på det där med perspektivteckning.

Men man kanske inte ska låta sig luras. Om man ser till antalet hus som uppenbarligen hör till gården, fruktträdgården till höger och försöket till monumental disposition så förstår man ändå att det inte handlar om någon vanlig bondgård. Läget invid Lårstaviken är det inget fel på, och inte heller grannarna: I bakgrunden ser man de tre slotten Salnecke, Wik och Sjöö.

Men varför kom man ens på tanken att ta med Hässle i Suecia antiqua et hodierna? Fil. dr. Göran Ulväng vid Uppsala Universitet ger två förklaringar: 1. Hässle hade varit i kunglig ägo och var därför intressant att visa upp. 2. En syster till en av Hässles ägare i slutet av 1600-talet var gift med Elias Palmskiöld, som var medarbetare i Sueciaverket. Det låter som vettiga teorier, men helt säker kan man förstås inte vara. Den kungliga proveniensen finns dock där.

Gården finns omtalad redan på 1460-talet, då den ägdes av en Nils Jönsson. Något senare kom den i Sko klosters ägo (här är det alltså frågan om klostret och inte 1600-talsslottet), bara för att i samband med reformationen hamna i Gustav Vasas ägo. Efter kungens död gick Hässle i arv till en av döttrarna, prinsessan Sofia, som i sin tur förlänade den till en trotjänare. Sedan följde en rad olika ägare som jag inte tänkte gå in närmare på.

Hur bebyggelsen såg ut på Gustav Vasas tid och början av 1600-talet vet man inte. Det antas att corps de logiet på bilden ovan byggdes först på 1680-talet när medlemmar av familjen Blixencron ägde gården. Men varför nöjde de sig med en så liten huvudbyggnad? Hade de inte råd att bygga större? Eller ansåg de sig inte behöva en större bostad? Sanningen är nog att många säterier i Sverige inte var mycket större än så här, kanske i synnerhet om det inte var innehavarens huvudgård. Och ekonomin behövde inte nödvändigtvis vara på topp bara för att man ägde ett gods. Men hur länge stod man ut med att bo i det lilla 1680-talshuset? Det är lite oklart. Enligt traditionen uppfördes den nuvarande flygelbyggnaden i början av 1760-talet, men Göran Ulväng påpekar att den i själva verket är väldigt lik den gamla huvudbyggnaden. Så kanske flyttades det gamla huset för att göra plats för den nya huvudbyggnaden, som uppfördes i början av 1770-talet. Det är i så fall sympatiskt att man valde att spara den i stället för att riva den.

Hässle

Hässle på 1890-talet.

1770-talshuset står fortfarande kvar som gårdens huvudbyggnad, men det har byggts om och byggts ut i omgångar, så det är uppenbart att även det med tiden blev för litet för senare ägares behov. I modernare tid har dock flera ägare försökt återskapa ett mer tidstroget 1700-tal, kanske med varierande resultat. För en av dessa ägare, Erik Wilhelm Rodius, blev ägarskapet av Hässle faktiskt ödesdigert. Även han ägnade sig åt att renovera gården – men råkade i ekonomisk knipa, vilket ledde honom in på brottets bana. Genom sitt yrke som bankjurist började han förskingra pengar från en av sina kunder, den välbeställde tandläkaren Robert Aspelin. För att dölja förskingringen beslöt han att mörda Aspelin, och därefter stycka och bränna upp kroppen. Om någon har hört talas om det så kallade Kakelugnsmordet så kan det vara intressant att veta att det alltså orsakades av att gården Hässle behövde renoveras. Det är svårt att föreställa sig att dagens pastorala och vackra, om än kanske lite för välputsade, Hässle har koppling till detta bestialiska mord!


Uppgifter hämtade bl.a. ur Göran Ulväng, Herrgårdarnas historia,
Hallgren & Björklund 2008.

Read Full Post »

img187När jag förstrött bläddrade i en bok som jag ännu inte har orkat läsa hittade jag en bild som fångade mitt intresse. Det är en laverad teckning från 1778 utförd av Gustaf af Sillén. Han var då 15 eller 16 år gammal och bodde med sina föräldrar, Georg Vilhelm och Brita Johanna, på den gård som han avbildat på teckningen. Gustaf kom senare att bli verksam som arkitekt och dekormålare, bland annat på Rosersbergs slott. Gården på bilden heter Ryda Kungsgård och ligger, eller kanske snarare låg, ungefär 15 kilometer norr om Enköping. Namnet finns kvar, men bebyggelsen går inte att känna igen från af Silléns bild.

Det har legat en by här mycket länge. Namnet Ryda ska nästan helt säkert tolkas som ”röjd mark” och det är en typ av ortnamn som har funnits sedan vikingatiden eller åtminstone medeltiden. Gården blev kungsgård först på 1680-talet, men redan i början av samma århundrade fick gården säterifrihet. Någon form av större huvudbyggnad bör ha uppförts då, eftersom säteristatusen innebar att gården skulle bebyggas ståndsmässigt. Dessförinnan var nog Ryda ”bara” en by, om än från 1500-talets mitt och fram till 1610 faktiskt i kunglig ägo.

Från mitten av 1630-talet och fram till en bit in på 1680-talet tillhörde säteriet riksrådet Åke Tott, hans son Claes och dennes moster Karin Bielke, men det verkar inte som om någon, möjligen undantaget mostern, egentligen bodde på Ryda. Om man även ägde en förnämare, ståtligare gård så valde man nog att bo där. Det hindrar dock inte att Karin Bielke i början av 1680-talet lät uppföra en ny huvudbyggnad av ganska ansenlig storlek. Huset var 28 meter långt och 9 meter brett. Men det blev aldrig riktigt färdigbyggt. Antagligen kom Karl XI:s reduktion i vägen. Säteriet drogs in till Kronan och blev kungsgård.

Själva begreppet kungsgård låter ju ståtligt, men på Ryda innebar det inte att någon flott herrgård uppfördes. Det viktiga var förmodligen att jordbruket förmådde producera, inte att gården skulle vara vacker att se på. Efter inte särskilt många år började Kronan arrendera ut kungsgården, bara för att överta driften igen på 1730-talet. Då var gården fortfarande i princip en större bondgård. Karin Bielkes då halvsekelgamla byggnad stod dock kvar. Det är lite oklart när den försvann, men i mitten av 1750-talet arrenderades kungsgården av två systrar Tott och då fanns inte huset kvar. Eller också lät de riva det. De lät hur som helst uppföra en ny, mindre huvudbyggnad, men det var fortfarande knappast något som kan beskrivas som en herrgård.

Och då är vi, via ett par andra arrendatorer, framme vid familjen af Sillén. Det är i och med Georg Vilhelm som Ryda för egentligen första gången får en ståndsmässig huvudbyggnad som verkligen ser ut som en herrgård. Systrarna Totts byggnad var då redan i dåligt skick, men i stället för att riva den så flyttades den till andra sidan av gårdsplanen där den utökades både på höjden, bredden och längden. Något senare lade man till en lika stor byggnad på östra sidan av huset, och följde upp med ytterligare en på västra sidan av huset. Sammantaget hade huvudbyggnaden en längd på drygt fyrtio meter och en bredd på tio meter. Det lite speciella är att det inte fanns någon inre förbindelse mellan de tre delarna – var och en hade en egen entré. Ändå framstår byggnaden på Gustaf af Silléns teckning som en harmonisk enhet, en vacker herrgård.

img187 (2)Det som möjligen stör estetiken lite är den ansamling av mindre hus och bodar som syns till vänster i bild. Men det är samtidigt det som fångade mitt intresse. När vi tänker på slott, herrgårdar och säterier så har vi ofta en romantisk bild i huvudet. Det är vitputsade fasader och ansade gräsmattor och kvinnor som lyckligt går runt och snurrar på sina parasoll på gårdsplaner och i parker. Vi glömmer bort att det handlar om producerande jordbruk som i bästa fall var självförsörjande – och som i fallet med kungsgårdar skulle bidra till det kungliga hushållet. Då krävdes det förstås ladugårdar, vagnslider, smedjor och stall. Men också exempelvis avträden, badhus, tvätthus och brygghus. Vid de flesta större gårdar låg nog de byggnaderna alldeles i närheten av huvudbyggnaden. Det tenderar vi att glömma bort – men på den här bilden blir det tydligt. Man skulle kunna säga att det är kringbyggnaderna som möjliggör herrgårdens existens, inte tvärtom. Och kanske kan man rent av ana att det är just det som den unge konstnären har velat förmedla, genom att inte ställa sig framför huvudbyggnaden och bara avbilda den. Samtidigt är det förstås herrgården som så att säga är gårdens ansikte utåt, och det är därför viktigt att få med den på ett hörn. (För att inte tala om de betande djuren i förgrunden.)

af Silléns anläggning finns dessvärre inte kvar. I slutet av maj 1791 härjades Ryda  kungsgård en natt av en stor brand som lade i princip hela gården i aska. Än i dag hävdas det att det handlade om en anlagd brand eftersom man inte kunde finna någon annan förklaring till hur den kunde starta. Ingen människa miste livet och alla hästar utom en kunde räddas. Men 120 nötkreatur och 140 får och lamm fick sätta livet till. Matförråden gick upp i rök, liksom allt husgeråd. Familjen fick tills vidare bo i Torstuna prästgård, och det är därifrån som Georg Vilhelm den 23 juni skrev ett brev (av någon anledning på franska) till sonen, som då befann sig i Rom. Brevet inleds på ett sätt som kanske förvånar. Fadern börjar nämligen med att be om ursäkt för att han inte har hunnit besvara sonens brev från april, och sedan meddelar han hur det står till med mamman och den yngre brodern. Först därefter berättar han den katastrofala nyheten om branden och går igenom händelseförloppet mycket noggrant. Kanske ville han inte chocka sonen, kanske ville han genom sin inledning trösta sig själv en aning. Det kunde ju trots allt ha slutat ännu värre.

Den då nära 70-årige af Sillén skrev också till kungen, alltså Gustav III, och bad om hjälp att bygga upp gården igen. Eftersom det var en kungsgård så ålåg det i princip Kronan att bistå med återuppbyggnaden, men man får tolka uppgifterna som att den ekonomiska hjälp som gavs inte räckte till att återställa gården i det skick som den var i före branden. Den byggnad som familjen af Sillén ändå ganska snart flyttade in i var betydligt mindre än den brunna herrgården – och det är den som fortfarande, om än i ut- och ombyggt skick, är huvudbyggnaden på Ryda kungsgård. En fin, men inte särskilt märkvärdig byggnad. Grundmurarna till den gamla herrgården finns dock kvar. De mäter 42×12 meter och ger en antydan om hur stor byggnaden var – samtidigt som de är en påminnelse om att även en adelsman på 1700-talet kunde drabbas av förödande olyckor.

 


Uppgifterna är till stor del hämtade ur Göran Ulvängs bok Herrgårdarnas historia, Hallgren & Björklund 2008, och ur bevarade brev från Georg Vilhelm af Sillén. Teckningen av Gustaf af Sillén finns i Nationalmuseums arkiv.

 

 

Read Full Post »

Older Posts »