Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Kronovall2

Arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907) ritade förslag till åtminstone tre om- eller nybyggnationer av slott eller herrgårdar i Skåne som aldrig förverkligades. Man kan undra varför. Tyckte herresätenas ägare att det blev för dyrt eller för storslaget eller kanske till och med för konstigt? Det första är nog det mest sannolika alternativet, för det råder inget tvivel om att hans stort upplagda planer skulle ha kostat en hel del att realisera. Det är ju lite tråkigt, inte bara för arkitekten som lagt ner en massa möda på förslagen, utan även för oss som gillar slott och gick miste om några ganska spektakulära skapelser. Å andra sidan kan man utifrån de bevarade ritningarna fantisera kring hur det kunde ha blivit. Och det kan vara nog så roligt.
ARKM.1965-63-088
I Arkdes arkiv i Stockholm finns sju ritningar och planer som visar Zettervalls förslag till nytt slott på egendomen Kronovall i östra Skåne. Ritningarna är daterade 1877 och på ett närmast familjärt sätt signerade ”Helgo Z”. Den herrgård som då stod på platsen var uppförd på 1740-talet och av allt att döma något av en ”standardherrgård”, om jag törs uttrycka det så: en rektangulär tvåvåningsbyggnad utan några särskilt utmärkande drag. Godset ägdes då av den unga Alexandra Anna Maria Hamilton (1854-1933). Hon bör ha haft ganska gott om pengar med tanke på att hon beställde ritningar till ett hus som skulle bli rejält mycket större än det befintliga. Tanken var att den gamla huvudbyggnaden skulle jämnas med marken och lämna plats åt en helt ny skapelse. Ändå har Zettervall av allt att döma ritat in 1740-talsherrgårdens läge på situationsplanen. Det finns en streckad markering som är svår att tolka på något annat vis. Den avslöjar i så fall att det nya slottet (för nu måste man tala om ett slott) var tänkt att täcka en cirka tre gånger så stor yta som den gamla byggnaden.
ARKM.1965-63-091
Planen är asymmetrisk och har en ”utspridd” karaktär, ungefär som om man har börjat med en huskropp och sedan med tiden lagt till nya huskroppar allt eftersom behov av mera utrymme har uppstått. Så är det naturligtvis inte. I stället är planen ett gott exempel på en typ av engelskinspirerade planlösningar som börjar bli moderna vid den här tiden. (De kan däremot mycket väl ha sitt ursprung i att man i äldre tid just har byggt ut hus när behov har uppstått.) Några exempel på svenska herresäten med den här typen av planlösningar är Adelsnäs i Östergötland och Engsholm i Södermanland (båda på 1910-talet), och – kanske mest utpräglat – Tjolöholm vid sekelskiftet 1900. Det innebär att Zettervall här är ganska tidigt ute.

Men trots asymmetrin går det lätt att hitta ett system i planen. Det finns en central del som inrymmer vestibul, matsal, ett stort rum betecknat ”hall”, och inte minst ett slags svit bestående av tre rum som bär benämningen ”grefvens rum”. Men här inryms även ett serveringsrum med mathiss, och ett rum som tycks ha beteckningen ”för kocken”. Den så kallade hallen är lite förbryllande. I jämförbara hus från tiden hade man gärna en engelsk great hall, alltså något helt annat än det vi brukar kalla hall. Oftast var det ett stort men ändå ombonat rum där man kunde samlas framför en stor eldstad för samvaro, kanske innan man trädde in i matsalen för att äta. Svenska varianter finns till exempel på Tjolöholm och Lejondal. Men i Zettervalls slottsförslag verkar hallen mera vara ett stort och imponerande förbindelserum med tjusiga takvalv. En annan beteckning som väcker frågor är ”grefvens rum”, med tanke på att Alexandra Hamilton vid den här tiden var ogift. Men hon kanske helt enkelt planerade för framtiden?
ARKM.1965-63-089-03
På ömse sidor om den centrala byggnadsdelen löper två flyglar ut – men åt olika håll, en åt söder och en åt norr, och de är dessutom olika långa. Den ena flygeln inrymmer ett biljardrum och tre eller möjligen fyra ”bättre gästrum”. Gästrummen är ordnade längs ena sidan av en korridor, men rummen har även förbindelse med varandra. De var alltså förmodligen tänkta att kunna användas som en svit också. Den andra flygeln är kanske den intressantaste delen av slottet. Den innehåller salong, skrivrum och bibliotek i fil – och på andra sidan en längsgående korridor ligger en långsmal vinterträdgård. Hela flygeln avslutas med en delvis inglasad paviljong som även den bär beteckningen vinterträdgård.

Det finns även en planritning som visar hur övervåningen var tänkt att se ut, men den finns tyvärr inte tillgänglig på nätet. Men enligt uppgift skulle övervåningen rymma ytterligare fem gästrum och ett antal rum som saknar beteckning. ”Grefvens rum” på bottenvåningen har en sovalkov markerad, men slottet måste ju ha varit tänkt för mer än en bofast invånare. Det är därför rimligt att anta att övervåningen även skulle ha fler sovrum för ägarfamiljen, kanske också en barnkammare för framtida behov. Möjligen var även personalens rum tänkta att ligga här – även om det nog var vanligare att de placerades på vinden.

Någon planritning över källaren tycks inte finnas bevarad, och inte heller över någon vindsvåning. Det enda man kan säga om källaren är väl att köket troligen var tänkt att ligga där. Det som betecknas som ”rum för kocken” på planritningen är för litet för att vara ett kök – och dessutom skvallrar mathissen i serveringsrummet om att köket låg en trappa ner. Det kanske kan låta dystert att ha köket i källarvåningen, men om man tittar på fasadritningarna så upptäcker man att hela slottet faktiskt är upphöjt på en sockel med ganska stora fönster. Det gör att man kan tänka sig att det fanns åtminstone uppehållsrum för personalen i källaren – kanske till och med bostadsrum.
ARKM.1965-63-089-02
Över till fasadritningarna. Det finns tyvärr ingen ritning som visar västsidan. Med tanke på ambitionsnivån för de övriga ritningarna så kan man nog utgå från att en sådan ritning har funnits, men har förkommit på ett eller annat sätt. I bästa fall finns den i privat ägo någonstans. Men de övriga fasaderna talar sitt tydliga språk. Det är verkligen en spektakulär byggnad som Zettervall presenterar. Han har inte hållit tillbaka fantasin, utan dragit på med torn, gavlar, kreneleringar, paviljonger och absider. Det är härligt, men samtidigt nästan lite för mycket. Och ska man vara lite kritisk och lite elak så är det nästan på gränsen till institution över det hela. Det skulle kunna vara ett museum, en universitetsbyggnad, ett bibliotek eller ett rådhus. Och kanske är huvudfasaden, den södra, en aning rörig med alla sina olika element.

Varför blev det inget av förslaget? Jag tror inte att det är klarlagt. Det gamla Kronovall fick stå kvar till 1890-talets mitt, då det byggdes om efter Isak Gustaf Clasons ritningar och fick ett helt annat utseende. Det blev förvisso en vacker byggnad i fransk barockstil, men personligen tycker jag, trots min milda kritik ovan, att det skulle ha varit roligt om Zettervalls förslag verkligen hade kommit till utförande. Kanske hade slottet då påmint om Drachenburg i Tyskland, uppfört 1882-1884. Fast större!

Drachenburg

Drachenburg i Tyskland, från början av 1880-talet.

(Den som vill läsa mer om Zettervalls projekt till Kronovall kan leta upp boken Helgo Zettervalls arkitektur av Anders Bodin, Carlssons Bokförlag 2017.)

 

Annonser

Read Full Post »

IMGP9695 (2)I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Louvren började uppföras omkring 1190, samtidigt som man byggde en mur runt Paris. Ibland kan man läsa att muren uppfördes som ett skydd mot vikingarna, vilket naturligtvis är ganska galet. Staden angreps visserligen av vikingar flera gånger på 800-talet, men 1190 är förstås ett alltför sent årtal för att tala om vikingar. Louvren byggdes i direkt anslutning till muren som en del av Paris försvar. Det var en ganska liten, vallgravsomsluten anläggning på omkring 70×80 meter. Inne på borggården stod ett drygt 30 meter högt torn som enligt vissa källor mätte 18 meter i diameter. Andra källor uppger en diameter på 15 meter. Tornet hade en egen vallgrav, som dock inte var vattenfylld. Tanken var naturligtvis att man skulle kunna dra sig tillbaka till den bastanta byggnaden om alla andra försvarsinsatser misslyckades. Det ligger nära till hands att jämföra med det så kallade kärntornet i Stockholms slott som var cirka fem meter lägre, men hade ungefär samma diameter.

Med tiden förlorade borgen sitt syfte. Staden växte och nya försvarsanläggningar anlades längre ut från centrum. Bebyggelsen kröp närmare inpå Louvrens murar, eller kanske snarare dess vallgrav, så att borgen på ett mer utpräglat sätt blev en del av staden. Dessutom blev den ganska meningslös som borg betraktad. Möjligen kunde tornet fortfarande ses som en tillflyktsort i yttersta nödläge, och lokalerna kunde även användas som fängelse. Men när fästningen Bastiljen började uppföras i slutet av 1300-talet så flyttade fängelsefunktionen över dit och Louvrens existensberättigande blev ännu mindre.
©Photo. R.M.N. / R.-G. OjédaDet roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.

Vad gör man då med en borganläggning som har tjänat ut sin roll och mest står och är omodern? Någon gång på 1350-talet började man göra borgen mer beboelig, det vill säga mer bekväm. Ett bibliotek inrättades också. Man rev inte särskilt mycket, utan byggde snarare nytt innanför och i direkt anslutning till murarna. Bland annat uppfördes en elegant spiraltrappa som inrymdes i ett trapphus som stack ut från fasaden. I det skicket stod Louvren en bit in på 1500-talet, då Frans I fick för sig att bygga om alltihop i renässansstil. För att kunna göra det beslöt han att det stora tornet skulle rivas, vilket skedde 1527. Det finns uppgifter om att parisarna inte blev så glada eftersom de såg tornet som lite av en symbol för Paris, och dessutom lär tornet ha varit ovanligt vackert. Konsthistorikern Ian Dunlop har påpekat att det brukliga var att faktiskt spara de medeltida tornen när man byggde om andra slott. Två exempel är slotten Chenonceau och Villandry i Loiredalen. Detta trots att tornen i egenskap av befästningar knappast behövdes längre. Fast man kunde ju aldrig så noga veta…?
Louvren 1550Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Louvre Henri IVDet blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.

Först 1660 revs de sista delarna av det medeltida Louvren, på order av Ludvig XIV, och arbetet med att bygga om palatset till i stort sett det vi ser i dag kunde så småningom slutföras. Men det är, som det heter, en annan historia. Här ville jag mest fästa uppmärksamheten på medeltidsfästningen. Finns det inga spår av den? Jo, det finns faktiskt några rester att beskåda i Louvrens källare. Men för att få en bild av den gamla borgen så får man förlita sig främst på bilden i Les Très Riches Heures du Duc de Berry.Louvren Cour Carrée

Read Full Post »

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Read Full Post »

Hässle2

Förlaga till Suecia antiqua et hodierna. Uppsala Universitetsbibliotek.

När man tecknade förlagor till Erik Dahlbergs stora planschverk Suecia antiqua et hodierna så fanns det några herrgårdar som var tänkta att tas med, men som det aldrig blev några kopparstick av. De fick helt enkelt inte vara med. Ett sådant exempel är Hässle (även stavat Hessle) i Uppland. Man kan nog bara spekulera kring anledningen till att herrgården uteslöts, men jag gissar att den helt enkelt inte var tillräckligt ståtlig och att det kanske inte ens ansågs att man kunde överdriva dess utseende, så som man tenderade att göra med de andra slott och gårdar som avbildades.

Hässle var nämligen ett ynkligt litet säteri, åtminstone om man ser till storleken på själva huvudbyggnaden och åtminstone om man väljer att lita på bilden. Faktum är att man nästan undrar om inte storleken har underdrivits. Byggnaden är bara tre fönsteraxlar lång och påminner mest om en lekstuga. Det är egentligen bara säteritaket och själva placeringen som avslöjar att det är gårdens finaste hus. Och möjligen höjden i relation till de andra byggnaderna, men det kan lika gärna handla om att bildens upphovsman inte har haft så bra kläm på det där med perspektivteckning.

Men man kanske inte ska låta sig luras. Om man ser till antalet hus som uppenbarligen hör till gården, fruktträdgården till höger och försöket till monumental disposition så förstår man ändå att det inte handlar om någon vanlig bondgård. Läget invid Lårstaviken är det inget fel på, och inte heller grannarna: I bakgrunden ser man de tre slotten Salnecke, Wik och Sjöö.

Men varför kom man ens på tanken att ta med Hässle i Suecia antiqua et hodierna? Fil. dr. Göran Ulväng vid Uppsala Universitet ger två förklaringar: 1. Hässle hade varit i kunglig ägo och var därför intressant att visa upp. 2. En syster till en av Hässles ägare i slutet av 1600-talet var gift med Elias Palmskiöld, som var medarbetare i Sueciaverket. Det låter som vettiga teorier, men helt säker kan man förstås inte vara. Den kungliga proveniensen finns dock där.

Gården finns omtalad redan på 1460-talet, då den ägdes av en Nils Jönsson. Något senare kom den i Sko klosters ägo (här är det alltså frågan om klostret och inte 1600-talsslottet), bara för att i samband med reformationen hamna i Gustav Vasas ägo. Efter kungens död gick Hässle i arv till en av döttrarna, prinsessan Sofia, som i sin tur förlänade den till en trotjänare. Sedan följde en rad olika ägare som jag inte tänkte gå in närmare på.

Hur bebyggelsen såg ut på Gustav Vasas tid och början av 1600-talet vet man inte. Det antas att corps de logiet på bilden ovan byggdes först på 1680-talet när medlemmar av familjen Blixencron ägde gården. Men varför nöjde de sig med en så liten huvudbyggnad? Hade de inte råd att bygga större? Eller ansåg de sig inte behöva en större bostad? Sanningen är nog att många säterier i Sverige inte var mycket större än så här, kanske i synnerhet om det inte var innehavarens huvudgård. Och ekonomin behövde inte nödvändigtvis vara på topp bara för att man ägde ett gods. Men hur länge stod man ut med att bo i det lilla 1680-talshuset? Det är lite oklart. Enligt traditionen uppfördes den nuvarande flygelbyggnaden i början av 1760-talet, men Göran Ulväng påpekar att den i själva verket är väldigt lik den gamla huvudbyggnaden. Så kanske flyttades det gamla huset för att göra plats för den nya huvudbyggnaden, som uppfördes i början av 1770-talet. Det är i så fall sympatiskt att man valde att spara den i stället för att riva den.

Hässle

Hässle på 1890-talet.

1770-talshuset står fortfarande kvar som gårdens huvudbyggnad, men det har byggts om och byggts ut i omgångar, så det är uppenbart att även det med tiden blev för litet för senare ägares behov. I modernare tid har dock flera ägare försökt återskapa ett mer tidstroget 1700-tal, kanske med varierande resultat. För en av dessa ägare, Erik Wilhelm Rodius, blev ägarskapet av Hässle faktiskt ödesdigert. Även han ägnade sig åt att renovera gården – men råkade i ekonomisk knipa, vilket ledde honom in på brottets bana. Genom sitt yrke som bankjurist började han förskingra pengar från en av sina kunder, den välbeställde tandläkaren Robert Aspelin. För att dölja förskingringen beslöt han att mörda Aspelin, och därefter stycka och bränna upp kroppen. Om någon har hört talas om det så kallade Kakelugnsmordet så kan det vara intressant att veta att det alltså orsakades av att gården Hässle behövde renoveras. Det är svårt att föreställa sig att dagens pastorala och vackra, om än kanske lite för välputsade, Hässle har koppling till detta bestialiska mord!


Uppgifter hämtade bl.a. ur Göran Ulväng, Herrgårdarnas historia,
Hallgren & Björklund 2008.

Read Full Post »

img187När jag förstrött bläddrade i en bok som jag ännu inte har orkat läsa hittade jag en bild som fångade mitt intresse. Det är en laverad teckning från 1778 utförd av Gustaf af Sillén. Han var då 15 eller 16 år gammal och bodde med sina föräldrar, Georg Vilhelm och Brita Johanna, på den gård som han avbildat på teckningen. Gustaf kom senare att bli verksam som arkitekt och dekormålare, bland annat på Rosersbergs slott. Gården på bilden heter Ryda Kungsgård och ligger, eller kanske snarare låg, ungefär 15 kilometer norr om Enköping. Namnet finns kvar, men bebyggelsen går inte att känna igen från af Silléns bild.

Det har legat en by här mycket länge. Namnet Ryda ska nästan helt säkert tolkas som ”röjd mark” och det är en typ av ortnamn som har funnits sedan vikingatiden eller åtminstone medeltiden. Gården blev kungsgård först på 1680-talet, men redan i början av samma århundrade fick gården säterifrihet. Någon form av större huvudbyggnad bör ha uppförts då, eftersom säteristatusen innebar att gården skulle bebyggas ståndsmässigt. Dessförinnan var nog Ryda ”bara” en by, om än från 1500-talets mitt och fram till 1610 faktiskt i kunglig ägo.

Från mitten av 1630-talet och fram till en bit in på 1680-talet tillhörde säteriet riksrådet Åke Tott, hans son Claes och dennes moster Karin Bielke, men det verkar inte som om någon, möjligen undantaget mostern, egentligen bodde på Ryda. Om man även ägde en förnämare, ståtligare gård så valde man nog att bo där. Det hindrar dock inte att Karin Bielke i början av 1680-talet lät uppföra en ny huvudbyggnad av ganska ansenlig storlek. Huset var 28 meter långt och 9 meter brett. Men det blev aldrig riktigt färdigbyggt. Antagligen kom Karl XI:s reduktion i vägen. Säteriet drogs in till Kronan och blev kungsgård.

Själva begreppet kungsgård låter ju ståtligt, men på Ryda innebar det inte att någon flott herrgård uppfördes. Det viktiga var förmodligen att jordbruket förmådde producera, inte att gården skulle vara vacker att se på. Efter inte särskilt många år började Kronan arrendera ut kungsgården, bara för att överta driften igen på 1730-talet. Då var gården fortfarande i princip en större bondgård. Karin Bielkes då halvsekelgamla byggnad stod dock kvar. Det är lite oklart när den försvann, men i mitten av 1750-talet arrenderades kungsgården av två systrar Tott och då fanns inte huset kvar. Eller också lät de riva det. De lät hur som helst uppföra en ny, mindre huvudbyggnad, men det var fortfarande knappast något som kan beskrivas som en herrgård.

Och då är vi, via ett par andra arrendatorer, framme vid familjen af Sillén. Det är i och med Georg Vilhelm som Ryda för egentligen första gången får en ståndsmässig huvudbyggnad som verkligen ser ut som en herrgård. Systrarna Totts byggnad var då redan i dåligt skick, men i stället för att riva den så flyttades den till andra sidan av gårdsplanen där den utökades både på höjden, bredden och längden. Något senare lade man till en lika stor byggnad på östra sidan av huset, och följde upp med ytterligare en på västra sidan av huset. Sammantaget hade huvudbyggnaden en längd på drygt fyrtio meter och en bredd på tio meter. Det lite speciella är att det inte fanns någon inre förbindelse mellan de tre delarna – var och en hade en egen entré. Ändå framstår byggnaden på Gustaf af Silléns teckning som en harmonisk enhet, en vacker herrgård.

img187 (2)Det som möjligen stör estetiken lite är den ansamling av mindre hus och bodar som syns till vänster i bild. Men det är samtidigt det som fångade mitt intresse. När vi tänker på slott, herrgårdar och säterier så har vi ofta en romantisk bild i huvudet. Det är vitputsade fasader och ansade gräsmattor och kvinnor som lyckligt går runt och snurrar på sina parasoll på gårdsplaner och i parker. Vi glömmer bort att det handlar om producerande jordbruk som i bästa fall var självförsörjande – och som i fallet med kungsgårdar skulle bidra till det kungliga hushållet. Då krävdes det förstås ladugårdar, vagnslider, smedjor och stall. Men också exempelvis avträden, badhus, tvätthus och brygghus. Vid de flesta större gårdar låg nog de byggnaderna alldeles i närheten av huvudbyggnaden. Det tenderar vi att glömma bort – men på den här bilden blir det tydligt. Man skulle kunna säga att det är kringbyggnaderna som möjliggör herrgårdens existens, inte tvärtom. Och kanske kan man rent av ana att det är just det som den unge konstnären har velat förmedla, genom att inte ställa sig framför huvudbyggnaden och bara avbilda den. Samtidigt är det förstås herrgården som så att säga är gårdens ansikte utåt, och det är därför viktigt att få med den på ett hörn. (För att inte tala om de betande djuren i förgrunden.)

af Silléns anläggning finns dessvärre inte kvar. I slutet av maj 1791 härjades Ryda  kungsgård en natt av en stor brand som lade i princip hela gården i aska. Än i dag hävdas det att det handlade om en anlagd brand eftersom man inte kunde finna någon annan förklaring till hur den kunde starta. Ingen människa miste livet och alla hästar utom en kunde räddas. Men 120 nötkreatur och 140 får och lamm fick sätta livet till. Matförråden gick upp i rök, liksom allt husgeråd. Familjen fick tills vidare bo i Torstuna prästgård, och det är därifrån som Georg Vilhelm den 23 juni skrev ett brev (av någon anledning på franska) till sonen, som då befann sig i Rom. Brevet inleds på ett sätt som kanske förvånar. Fadern börjar nämligen med att be om ursäkt för att han inte har hunnit besvara sonens brev från april, och sedan meddelar han hur det står till med mamman och den yngre brodern. Först därefter berättar han den katastrofala nyheten om branden och går igenom händelseförloppet mycket noggrant. Kanske ville han inte chocka sonen, kanske ville han genom sin inledning trösta sig själv en aning. Det kunde ju trots allt ha slutat ännu värre.

Den då nära 70-årige af Sillén skrev också till kungen, alltså Gustav III, och bad om hjälp att bygga upp gården igen. Eftersom det var en kungsgård så ålåg det i princip Kronan att bistå med återuppbyggnaden, men man får tolka uppgifterna som att den ekonomiska hjälp som gavs inte räckte till att återställa gården i det skick som den var i före branden. Den byggnad som familjen af Sillén ändå ganska snart flyttade in i var betydligt mindre än den brunna herrgården – och det är den som fortfarande, om än i ut- och ombyggt skick, är huvudbyggnaden på Ryda kungsgård. En fin, men inte särskilt märkvärdig byggnad. Grundmurarna till den gamla herrgården finns dock kvar. De mäter 42×12 meter och ger en antydan om hur stor byggnaden var – samtidigt som de är en påminnelse om att även en adelsman på 1700-talet kunde drabbas av förödande olyckor.

 


Uppgifterna är till stor del hämtade ur Göran Ulvängs bok Herrgårdarnas historia, Hallgren & Björklund 2008, och ur bevarade brev från Georg Vilhelm af Sillén. Teckningen av Gustaf af Sillén finns i Nationalmuseums arkiv.

 

 

Read Full Post »

Låt oss börja med en så kallad fräckis:
Drängen skulle skjutsa den nya lärarinnan som just hade kommit till järnvägsstationen. På vägen blev hästen störd av något och stegrade sig. Vagnen krängde till och lärarinnan föll från sin plats, men gjorde en bakåtvolt och landade på fötterna på marken. Med illa dold stolthet frågade hon: ”Såg han min fermitet?” Drängen flinade och sa: ”Nej, men det var väldigt nära.”

Den här historien är ju fullt begriplig – och kanske till och med rolig – för den som förmår lägga ihop två och två. Man behöver inte veta vad ”fermitet” betyder, och det gjorde ju inte heller drängen. Ordets betydelse är oväsentligt – det viktiga är att det är tillräckligt ”svårt” för att det ska kunna misstolkas. I andra sammanhang är det dock nödvändigt att begripa ords innebörd för att hänga med. Ofta kan man sluta sig till vad de betyder utifrån sammanhanget, men inte alltid. Just ordet fermitet är kanske inte så svårt, det finns till och med fortfarande kvar i Svenska Akademiens Ordlista, men jag inbillar mig ändå att ganska många svenskar inte har en aning om vad det betyder. Med fermitet menar lärarinnan i exemplet ovan skicklighet eller färdighet, kanske i kombination med snabb reaktionsförmåga. En person som är ferm (eller färm) är orubblig, bestämd, flink och rask.

Följande exempel är kanske mer obegripligt: ”Efter middagen samlades herrarna i våningens rökrum och ägnade sig åt tomt prat och ganska tröttsamma faraler.” Faraler? Nu blev det svårare. Här har vi ett ord som faktiskt aldrig ens har funnits med i SAOL, men väl i Dalins Ordbok som gavs ut 1850-1853. Man kan nog betrakta det som ett ganska kortlivat modeord som användes från 1840-talet och kanske fram till sekelskiftet 1900. I boken Nysvensk grammatik i utförlig framställning (tryckt 1906) beskrivs ordet som ”den alldeles enastående vulgära nybildningen faral”. Men vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jo, det vet jag att berätta:

När den blivande Karl XV som kronprins studerade i Uppsala deltog han i en bal hos landshövdingen på slottet. En av kvinnorna som han dansade med anförtrodde honom att hon hade hittat en vispsticka i den glass som hon hade inmundigat. Kronprinsen kommenterade det inträffade genom att dra till med en floskel: ”Ingen ros utan törnen.” Kvinnan uttryckte då att han hade så lätt att inlägga moral i allting, varpå kronprinsen sa: ”Moral? Varför just moral? Kan det inte lika gärna heta faral?” Det var kanske inte den kvickaste ordlek man kan tänka sig och det fanns till och med de som såg den som bevis för ”en viss ofullkomlighet i intelligensen”, som Cecilia Bååth-Holmberg uttrycker det i sin bok Carl XV som enskild man, konung och konstnär. Själva poängen är alltså att en del av ett ord byts ut mot dess motsats. Mor-al blir således far-al, om man nu ska vara lite övertydlig. En mer avancerad form är förstås att byta ut flera delar av ordet mot deras motsatser. Fånigt? Javisst. Det mest fascinerande med hela historien är egentligen att faraler blev populära – och att den första faralen fick ge namn åt hela företeelsen. Ordet fanns faktiskt med som uppslagsord i den så kallade Uggleupplagan av Nordisk Familjebok, vilket väl säger något om dess popularitet.

Men hur kommer det sig att ord förlorar i popularitet och – i värsta fall – försvinner helt? Jag kan tänka mig att ett ord som fermitet helt enkelt har så många synonymer att det inte finns skäl att använda det längre. Det trängs undan av andra ord som kanske känns modernare. Och faral? Tja, även om själva ordvitstypen möjligen lever kvar så finns det nog ingen anledning att ha ett särskilt begrepp för den. Ord måste helt enkelt användas för att leva vidare, för att inte glömmas. Och det måste finnas anledning att bruka dem. När anledningen inte längre finns så tynar de bort och förlorar i någon mån sitt existensberättigande. Folk blir lite upprörda när det kommer en ny upplaga av SAOL och ett antal ord rensas bort för att ge plats åt nya. Men hallå där! Ni kan inte ta bort ecklesiastikminister! Då har man dock inte riktigt förstått vilket syfte SAOL har. Det är ju inte förbjudet att använda ett ord bara för att det inte står med i SAOL.

Eftersom jag älskar ord så händer det emellanåt att jag slår mig ner och digitalbläddrar i den underbara Svenska Akademiens Ordbok. Där finns alla de där gamla orden – de som ingen eller i alla fall extremt få använder i dagligt tal. Där kan man förutom deras betydelse också få en lektion i ordens ursprung. Det väcker tankar kring hur ord hör ihop med varandra och hur de har utvecklats ur varandra. Och det är lätt att se sammanhang mellan olika språk; sammanhang som sedan visar sig vara obefintliga och rena spekulationer. Men det spelar ingen roll. ”Färm? Det måste väl vara samma ord som i musiktermen fermat?” Kanske. Kanske inte. De där gamla orden erbjuder en stunds verklighetsflykt som är alldeles, alldeles underbar. Och det är lockande att plocka upp några ord och börja använda dem i vardagliga situationer för att göra folk förvirrade. Antingen tror de att man är ett geni eller att man är dum i huvudet. Vad sägs om de här ljuvliga orden?

starbrak – solstånd
ockurrentier – omständigheter, händelser
sackadera – tilltala någon hårt, tillrättavisa någon
fåtsa – starkt nedsättande benämning på kvinna
hundsfott – starkt nedsättande benämning för man
(Jag ska inte gå in på sambandet mellan ovanstående ord, men det finns ett sådant!)
dämpig – fuktig
sagacitet – skarpsinnighet
säkerlåtug – som i sitt tal låter obekymrad och sorglös

Det finns många, många fler. Men min favorit är kanske inte ett ord, utan vad som närmast kan beskrivas som ett…morfem, tror jag. Det är det lilla förledet of- som kan användas i nästan vilken sammansättning som helst. Det betyder oftast ungefär ”för mycket” eller ”mer än nödvändigt”. Någon som är ofgammal är antingen ”för gammal” eller ”mycket gammal”. Man kan göra något ofgärna, till exempel äta glass. Någon som är ”ofstygg” är riktigt, riktigt ful. Om man har koll på vad of- betyder så förstår man de här sammansättningarna, möjligen med undantag för det sista exemplet, eftersom stygg i dag mest betyder elak. Men vad betyder ofvålen? Jo, det betyder ”uppstudsig”, ”nonchalant”, men också ”slö” eller ”vårdslös”. Visst är det fantastiskt! I morgon tycker jag att alla ska gå ut och i sitt dagliga liv sätta of- framför massor av ord. Det blir roligt – jag lovar!

 

Read Full Post »

Så har Sverige fått en ny prinsessa och vi väntar alla med spänning på vilka namn tösen ska lystra till. Det gäller förstås att välja noga. Det bör vara namn som har kunglig klang och samtidigt känns lite moderna. Men de får inte vara kontroversiella. Alla minns väl vilket rabalder det blev när det kungjordes att prinsessan Estelle skulle heta Estelle? Visserligen var det mest Herman Lindqvist som stod för rabaldret, men ändå. ”Det låter som en nattklubbsdrottning” hävdade han. Men man vänjer sig. Och det där med nattklubbsdrottningen säger kanske mer om Herman Lindqvist än om någon annan.

Men medge att de kungliga figurerna hade roligare, mer fantasieggande namn förr. Namnen var kanske inte alltid självvalda – och inte alltid så smickrande – men ändå betydligt mer färgstarka än dagens titel plus förnamn-varianter. Så vitt jag kan bedöma så kan man dela in namnen i tre kategorier:

1. Tillnamn som säger något om kunglighetens gärningar. Här kan nämnas ett par svenska exempel: Magnus Ladulås, som ju fick sitt namn för att han satte lås på böndernas lador för att på så sätt förhindra att lokala stormän lade beslag på böndernas strävsamt skördade grödor. Och Margareta Fredkulla, prinsessan som fick sitt tillnamn för att hon ingick i en fredsöverenskommelse mellan Sverige och Norge 1101. Och varför inte slänga in Blot-Sven också? Vad han ägnade sig åt kan man lätt gissa. Ett danskt exempel är Erik Plogpenning, som lär ha infört en särskild plogskatt. Man kan väl här nämna även Valdemar Atterdag. Hans tillnamn har tolkats som ”Åter dag”, alltså att Danmarks tillvaro ljusnade under hans tid.

2. Tillnamn som på ett eller annat sätt beskriver kunglighetens personliga karaktärsdrag. I den här kategorin får man nog säga att fransmännen är oöverträffade. Några exempel: Robert den fromme, Filip den kärleksfulle, Ludvig den trätgirige och Karl den galne. Och i England återfinner vi Ethelred den villrådige. Vi ska väl ha ett svenskt exempel också: Emund Slemme. ”Slemme” betyder här ungefär ond eller obehaglig. Det finns också en hoper kungligheter som har kallats ”den helige” (Erik, Olof, Knut, Ludvig…) – och även de får väl sorteras in i den här kategorin. Ett gränsfall torde vara Ludvig XVI av Frankrike som har fått tillnamnet ”den siste”. Men det berodde ju på något som han själv inte riktigt kunde styra. Fast det gäller i och för sig även Karl den galne. Frågan är om han överhuvudtaget hör hemma i den här kategorin eller bör överföras till nästa. Ett gränsfall. Karl den enfaldige platsar också här. Roligt namn, eller hur? Men enfaldigheten tycks bero på en lite slö översättning någon gång för länge sedan. Det franska (eller latinska) tillnamnet simple (simplex) ska snarare tolkas som ”ärlig”. Fast det kan förvisso ibland vara enfaldigt att vara ärlig. Eller i alla fall vara tecken på naivitet.

3. Tillnamn som beskriver kunglighetens utseende eller annat som har med kroppen att göra. Man kan tycka att Karl den skallige är ett bra exempel, men här råder delade meningar om huruvida han verkligen var skallig eller om namnet är ironiskt menat. Det vill säga att han i själva verket var ovanligt hårig. Ingen tycks veta säkert. Han var för övrigt far till Ludvig den stammande, som också måste sorteras in i den här kategorin. Även Pippin den lille borde rimligen höra hit, men även här är det lite oklart vad namnet ”den lille” egentligen syftar på. Det behöver inte alls ha att göra med hans längd. Vi kanske får nöja oss med att konstatera att det är lite lustigt att han var far till Karl den store. Som förstås inte kallas så för att han var särskilt storväxt, utan av andra skäl. Lyckligtvis har vi i Sverige ett riktigt praktexempel på kategori 3, nämligen Erik Eriksson, kallad Läspe och halte. Han tycks verkligen ha både läspat och haltat, åtminstone enligt Erikskrönikan. Men själva tillnamnet är en senare historia.

Nå. Vore det inte roligare om kungligheterna även i dag kunde ha några skojiga tillnamn av det här slaget? Det tycks som om man slutade med dylikt kring Gustav Vasas tid, även om det har funnits vissa smeknamn eller öknamn på somliga kungligheter även sedan dess. Vi har exempelvis ”Gråkappan” som alternativnamn på Karl XI, och Karl XV kallades ”Kron-Kalle”. Och så har vi Målarprinsen (Eugen) och Motorprinsen (Bertil) och Sångarprinsen (Gustaf). Men de har ju inte riktigt samma karaktär och schvung som de där gamla medeltida namnen. Kanske får man i dag helt enkelt nöja sig med titel och ett helt vanligt men ändå lite ovanligt förnamn? Här är några förslag på prinsessnamn som bör ligga i tiden:

Pommeranzia
Chiliflakes
Sprudla
Emoji
Häntivecka
Fredagsmys
Lillasyster
Anna Anka
Marionette
Granola
Bubbel
Mozzarella
Spontan
Zumba
Morgonstund
Silverstina
Zlatania
Kofta
Blogga
Tasjkenta
Volvo Amazonia
Gurkmeja
Rhododendron
Picknick
Pralin
Wikipedia
Tombola
Valkyria
Mello
Loredana Berté

Eller varför inte allihop? Kungligheter ska ha många namn.

Read Full Post »

Older Posts »