Mitt i allt detta som ska föreställa glädje, eller åtminstone utgöra grunden för äktsvensk glädje, nämligen midsommar, fördunklas tillvaron av något så dumt som en storbritannisk folkomröstning. Vilka märkliga känslor sätts inte i dallring av en i grunden vällovlig demokratisk process som mot all förmodan slutar på fel sätt? Eller åtminstone på ett helt oväntat sätt. Den initiala reaktionen är chock, irritation och till och med ilska och sorg. Varför? Är det inte alldeles fantastiskt bra att majoriteten får bestämma? Ja, jag vet inte. Problemet i det här fallet tycks vara att de som har röstat i många fall inte riktigt verkar ha förstått vad de har röstat om, eller har hängt upp sig på helt galna argument. Det blir liksom lätt att tycka att hela landets befolkning – eller åtminstone den dryga halva som röstade för ett utträde ur EU – är lite bakom flötet. Så är det självklart inte.
Nog är det så att vi i Sverige blir lite extra bestörta över att just Storbritannien får för sig att göra en sådan här sak. Många av oss har en speciell relation till landet, vi besöker det ofta och känner kanske till och med någon form av samhörighet med dess invånare. Bilden av i synnerhet engelsmännen är att de är jordnära, förnuftiga och samtidigt lite knasiga. I det här fallet vill man gärna tro att det knasiga och egensinniga har tagit överhanden på ett olyckligt sätt. Äldre herrar som yrar om att man nu ska göra Storbritannien great igen. Äldre damer som tror att man nu ska kunna återgå till något slags Hem till gården-tillvaro. Det är lika befängt som att i Sverige längta tillbaka till det så kallade Folkhemmet. Kanske vore det trevligt att gå tillbaka till den tiden – men det är knappast möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om även de där knasiga, irrationella människorna som inte riktigt verkar förstå sitt eget bästa, som lyssnar på fel argument.
Skulle vi bli lika upprörda om exempelvis Italien fick för sig att lämna EU? Det är något som man kan fundera över. Jag tror att mycket beror på vilket släktskap man känner med invånarna i respektive land och i någon mening är britterna liksom våra coola, tedrickande Monty Python-grannar. Hur som helst så önskar jag ibland – inte bara i det här aktuella fallet – att man kunde snabbspola framåt i tiden och visa folk: ”Titta här, hur det blev.” Och sedan spola tillbaka tiden och göra det som fördärvat saker och ting ogjort. ”Det här blev inte bra. Nu går vi tillbaka i tiden och gör om och gör rätt.” Om den möjligheten fanns så skulle det kanske visa sig att Storbritannien har valt helt rätt väg. Det kan vi naturligtvis inte veta.
Förlåt mina plattityder. Men det här väcker tankar som inte nödvändigtvis är särskilt avancerade. Vilket kanske är ett tecken på att denna märkliga händelse berör på många olika plan. Vilket i sin tur kanske är skälet till att det gick som det gick. Om man nu kanske var trött på att gurkor inte får se ut hur som helst inom EU snarare än att fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete råder. Hur det blir får framtiden utvisa. Så enkelt kan det vara ibland, och samtidigt så svårt. Denna vecka 25 under det femtionde året blev historisk. Kanske på ett bra sätt, kanske på ett dåligt sätt. Denna vecka 25 under det femtionde året passade jag också på att tjuvstarta min semester. Det är faktiskt inte så illa, även om det efter omständigheterna känns lite futtigt.
elbrundino 