Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2016

Mitt i allt detta som ska föreställa glädje, eller åtminstone utgöra grunden för äktsvensk glädje, nämligen midsommar, fördunklas tillvaron av något så dumt som en storbritannisk folkomröstning. Vilka märkliga känslor sätts inte i dallring av en i grunden vällovlig demokratisk process som mot all förmodan slutar på fel sätt? Eller åtminstone på ett helt oväntat sätt. Den initiala reaktionen är chock, irritation och till och med ilska och sorg. Varför? Är det inte alldeles fantastiskt bra att majoriteten får bestämma? Ja, jag vet inte. Problemet i det här fallet tycks vara att de som har röstat i många fall inte riktigt verkar ha förstått vad de har röstat om, eller har hängt upp sig på helt galna argument. Det blir liksom lätt att tycka att hela landets befolkning – eller åtminstone den dryga halva som röstade för ett utträde ur EU – är lite bakom flötet. Så är det självklart inte.

Nog är det så att vi i Sverige blir lite extra bestörta över att just Storbritannien får för sig att göra en sådan här sak. Många av oss har en speciell relation till landet, vi besöker det ofta och känner kanske till och med någon form av samhörighet med dess invånare. Bilden av i synnerhet engelsmännen är att de är jordnära, förnuftiga och samtidigt lite knasiga. I det här fallet vill man gärna tro att det knasiga och egensinniga har tagit överhanden på ett olyckligt sätt. Äldre herrar som yrar om att man nu ska göra Storbritannien great igen. Äldre damer som tror att man nu ska kunna återgå till något slags Hem till gården-tillvaro. Det är lika befängt som att i Sverige längta tillbaka till det så kallade Folkhemmet. Kanske vore det trevligt att gå tillbaka till den tiden – men det är knappast möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om även de där knasiga, irrationella människorna som inte riktigt verkar förstå sitt eget bästa, som lyssnar på fel argument.

Skulle vi bli lika upprörda om exempelvis Italien fick för sig att lämna EU? Det är något som man kan fundera över. Jag tror att mycket beror på vilket släktskap man känner med invånarna i respektive land och i någon mening är britterna liksom våra coola, tedrickande Monty Python-grannar. Hur som helst så önskar jag ibland – inte bara i det här aktuella fallet – att man kunde snabbspola framåt i tiden och visa folk: ”Titta här, hur det blev.” Och sedan spola tillbaka tiden och göra det som fördärvat saker och ting ogjort. ”Det här blev inte bra. Nu går vi tillbaka i tiden och gör om och gör rätt.” Om den möjligheten fanns så skulle det kanske visa sig att Storbritannien har valt helt rätt väg. Det kan vi naturligtvis inte veta.

Förlåt mina plattityder. Men det här väcker tankar som inte nödvändigtvis är särskilt avancerade. Vilket kanske är ett tecken på att denna märkliga händelse berör på många olika plan. Vilket i sin tur kanske är skälet till att det gick som det gick. Om man nu kanske var trött på att gurkor inte får se ut hur som helst inom EU snarare än att fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete råder. Hur det blir får framtiden utvisa. Så enkelt kan det vara ibland, och samtidigt så svårt. Denna vecka 25 under det femtionde året blev historisk. Kanske på ett bra sätt, kanske på ett dåligt sätt. Denna vecka 25 under det femtionde året passade jag också på att tjuvstarta min semester. Det är faktiskt inte så illa, även om det efter omständigheterna känns lite futtigt.

Annonser

Read Full Post »

I Roslagens famn på den blommande ö,
där bränner jag mitt brännvin själv
och vassarna vagga och nyslaget hö
jag gör hela kohagen grön,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på gårdagens blad,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt i sandaler av plast.
Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron
till angenäm kylskåpskall fil
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
och dricker det med välbehag.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja låt mig besjunga dig nu!
Det blir bara värre med åren det där
för jag har just tagit bort snön.
Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en glass i min mun!
Kom ljuva krusmynta, mitt hjärta är ditt,
spel opp, solen skiner i dag.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
ifall inte nån sätter fart!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.
I långdans, i språngdans på glödande järn,
det glittrar för stort och för smått
och juninattsskymningen smyger sig varm
men även för konungens slott.
Du lindar av olvon en midsommarkrans
och tänker, där växa blå bär.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och myggor som svalorna tar.
Men hej, alla vänner, som gästa min ö!
Den ljusnande framtid är vår!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och Mälarens ljuva vestal.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
För ekorrn, som gungar på gren!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
Och bena blir fulla av spring!
 **********************************************
Originaltext: Evert Taube. Med inslag av Ulf Lundell, Lasse Berghagen, Carl Anton Axelsson, Astrid Lindgren, Rune Lindström, Tomas Ledin och kanske någon ytterligare som jag har glömt (!). Förlåt.

Read Full Post »

Varje vecka försöker jag pricka in en lunch tillsammans med min före detta kollega Magnus, så ock under vecka 24 under det femtionde året. Oftast landar vi på ett ställe vars främsta karakteristikum, förutom inte så dum mat, är en överstor byst föreställande en svensk statsminister. Av integritetsskäl nämner jag inte hans namn. Vid det senaste besöket valde jag viltskav (oklart vilket djur som hade skavts) och fann till min förvåning att jag förväntades äta anrättningen med sked! Detta trots rättens någorlunda fasta konsistens. Jag måste erkänna att jag kände mig lite stött, ja, nästan omyndigförklarad. Det fattades egentligen bara att personalen skulle komma sättande med en sådan där haklapp i plast med uppsamlingsfack. Är det så det fungerar? När man har passerat 50 så förvandlas man till en drällande gammal gubbe.

Ja, så långt från sanningen är det kanske inte. Jag har den här veckan lyckats spilla ner hela tre par byxor och fick så slut på benkläder att jag tvingades plocka fram ett par vinröda pantalonger som är helt omöjliga att matcha med någon överdel. Det enda som passar är en senapsgul tröja som jag köpte inför en tillställning där jag förväntades vara ”färgglad”. Den funkade där och då, men i alla andra sammanhang får den mig att se ut som en clown, vilket mycket väl kan vara det sista jag vill se ut som. Å andra sidan får nedspillda byxor mig att se ut som en gammal alkis och det är också det sista jag vill se ut som. Om jag tänker efter så är det nog i själva verket ganska mycket som är det sista som jag vill se ut som. Det är synd om människorna. I synnerhet om mig.

Även om jag inte är en sådan som bryr mig om mode och dylika ting så är det få saker som är så jobbiga som att inte känna sig bekväm i det man har på sig. Jag menar med detta att kläder kan klia och skava och vara av ett material som är alldeles för varmt för den aktuella situationen, men jag menar också att insikten om att dagens färgmatchning mellan byxor, skjorta och jacka inte är alldeles lyckad. Inte för att folk skulle stirra och tycka att man är dum i huvudet, utan för att det helt enkelt inte känns bekvämt. Det är i själva verket lite underligt. Men vad ska man göra? Man kan ju inte gå omkring och blunda de dagar då färgmatchningen inte riktigt fungerar. Då riskerar man till exempel att spilla på byxorna – och så måste de där vinröda exemplaren dras fram ur garderoben igen. Kanske skulle jag kunna skylla på färgblindhet?

Nåja. Bortsett från klädbekymmer och en viss drullighet vid inmundigandet av föda så har jag den här veckan reflekterat över en tendens, nämligen att reklam numera i allt högre grad tycks innehålla reklam för något annat. Jag har tidigare ondgjort mig över det märkliga i Svenska Dagbladets resebilaga att man i en artikel om ett hotell eller liknande (en artikel som egentligen är förtäckt reklam) tipsar om vad man ska ta med sig på den tänkta resan, var man kan köpa det och vad det kostar. (Av något skäl förväntar de sig alltid att det är en kvinna som ska resa.) I samma tidnings lördagsbilaga annonserar en sån där ”vi kommer hem till dig med en matkasse”-firma och meddelar att om du använder dig av oss så får du tid över till: att gå på konsert med Beyoncé som du kan köpa biljetter till här, köpa den här kokboken till extrapris på det här stället, åka och plaska i swimmingpoolen på det här slottet (där du för övrigt också kan bo i lyxsvit under en weekend), samt gå en kurs i sumobrottning på det stället. Och det är ju jättefint att de berättar det för oss, för annars skulle vi ju aldrig i livet ha kommit på tanken att göra allt det där. Kanske får vi ett intresse eller en upplevelse för livet tack vare firman ”vi kommer hem till dig med en matkasse”. Det är ju helt fantastiskt. Men ännu mer fantastiskt är att deras reklamkostnad förmodligen betalas av de företag som de i sin tur gör reklam för. Min dräng har också en dräng, liksom. Så när får vi reklam från ett företag som gör reklam för andra företag som gör reklam för andra företag som gör reklam för andra företag? Det är alldeles säkert bara en tidsfråga.

Men vem bryr sig? Fyra arbetsdagar till. Sedan struntar jag i allt. Till och med färgkoordination av kläder. Jag kan till och med tänka mig att äta allt med sked.

Read Full Post »

Det föll sig så att vecka 23 under detta femtionde år var den vecka då skolorna slutade. Då markant yngre människor än jag fick sommarlov. Jag fick alltså inte sommarlov, vilket jag nog grämer mig lite över. Men hur skulle det å andra sidan ha sett ut? En femtioåring kan inte ha sommarlov. En femtioåring kan inte iklä sig shorts (eller korts som jag tror att man sa när jag var liten) och planlöst cykla omkring i villaområdet och ständigt vilja äta glass. Man måste tänka på värdigheten. Å andra sidan finns det gott om femtioåringar som inte vet vad värdighet är. Det är åtminstone inte deras paradgren.

Om sanningen ska fram så lockar skolavslutningsveckorna fram den sura gubben i mig. Någon hävdar säkert att det handlar om avundsjuka. Sjung om studentens lyckliga dag (eller ska det vara Sjungom?), den ljusnande framtid är vår och allt det där framtidspositiva och glada. Och visst, denne någon har säkert rätt. Men framför allt handlar det om irritation, ty jag begriper inte det där med de så kallade studentflaken. Det är ju inte så att människor i allmänhet står och applåderar och jublar när lastbilar och traktorer åker förbi och sprider dålig dunka-dunka-musik och vrål och trafikstockningar. Det saknar liksom underhållningsvärde. Men jag antar att det är en egotripp. En inbjudan: Snälla, titta på oss! För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra. Och det värsta (eller snarare bästa) är att det där sista är sant. Det känns som om dagens gymnasister besitter mycket mer kunskap än åtminstone jag besatt på min tid. Och just därför är det alldeles extra beklämmande att de ägnar sig åt något så i grunden enfaldigt som att åka omkring på lastbilsflak och irritera sina medmänniskor. Jag inbillar mig bara att man kan vara glad över att ha gått ut gymnasiet utan att åka lastbil. Eller traktor. Jag var det. Men det är förstås mycket, mycket länge sen. Tiderna förändras.

Men när nu det här med lastbilsflak ändå har blivit etablerat, varför inte då införa en liknande tradition för nyblivna pensionärer? Problemet är förstås att alla inte går i pension samtidigt på året, så vissa får ju vänta några månader – och vissa får vänta till året därpå – förutsatt att man samlar firandet till ett visst datum. Jag föreställer mig att nyblivna pensionärer är de som har allra störst skäl att fira. De går ut i en frivillig arbetslöshet som ingen ifrågasätter, till skillnad från de nyutgångna gymnasisterna. På något konstigt sätt inbillar man sig gärna att denna pensionärsparad skulle ackompanjeras av dragspelsmusik, men dagens pensionärer kanske snarare drar på med lite Rolling Stones. Eller varför inte My Generation på riktigt hög volym? Ty det kan nog behövas. Hög volym, alltså.

Om man nu ponerar att ett sådant pensionärsfirande skapades, vem skulle då skrika högst och vara mest irriterande? Gymnasisterna eller pensionärerna? Jag läste häromdagen en artikel som hävdade att ungdomen av i dag är långt mindre odräglig än vad många påstår, att de i själva verket är ett under av artighet och omtänksamhet. Och jag tror faktiskt att det är sant. Denna artikel pekade tvärtom ut 40-talisterna som odrägliga, själviska busar. Jag törs inte påstå att det också är sant. Men tesen är åtminstone intressant. Nu har de senare förvisso redan gått i pension så det är nog inte förrän vi 60-talister börjar gå i pension som vi får veta svaret. Ty det finns vissa likheter mellan 40-talisterna och 60-talisterna.

Sådana här tankar kan vetskapen om att vecka 23 var skolavslutningsvecka väcka. Nu börjar dock den tid då vackra sommarkvällar måste tas tillvara för att man i slutet av sommaren eller i slutet av livet inte ska ångra sig. Nu börjar den tid då man varje kväll bör ta en promenad utan bestämt mål och lyssna på tystnaden. Nu börjar den tid då studenter inte skränar ner stadsmiljön. Det enda som stör är att det anordnas rejv om nätterna i Årstaskogen. Rejv. Är inte det helt ute?

 

 

Read Full Post »

Den här veckan har jag åkt buss. Buss nummer 160 från Hjälmarsvägen i Årsta till Gullmarsplan i Johanneshov. Det är en resa på högst sju minuter. Nu får man kanske intrycket att jag har åkt den där sträckan och sedan inte tillbaka. Och kanske får man intrycket att det bara är den här veckan jag har gjort det. Så är inte fallet. Naturligtvis inte. Jag är inte galen, eller åtminstone inte galen på det sättet. Men just den här veckan känns det som om den där tämligen ynkliga sträckan på morgonen har fyllts med egendomliga existenser. Exempelvis en farbror med ovanligt korta ben som iklädd byggarbetarkläder bär på ett kastspö. Går han och fiskar efter jobbet? Eller ingår det i hans arbetsuppgifter att använda kastspö? Eller bär han på detta kastspö av ren princip? Jag vet inte, och jag vågar sannerligen inte fråga. Han ser ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

En annan morgon, som kan ha varit denna veckas torsdagsmorgon, satt jag i den fullsatta och försenade bussen och retade upp mig på kvinnan som satt två säten framför mig. Hon var nämligen en sådan där människa som slår sig ner på yttersätet och lämnar innersätet tomt. Trots att hon rimligen noterade att bussen var mycket full. När bussen stannade för att ta emot ännu fler passagerare i sin buk reste hon sig dock plötsligt av okänd anledning, bara för att slå sig ner på ett av sätena vid ingången, där man normalt brukar ställa barnvagnar. Men se det skulle hon inte ha gjort, ty en nyss ombordstigen karl upphov då sin stämma och sa: ”Men där skulle ju jag sätta mig!” Detta trots att det nu alltså fanns två lediga säten precis bakom, vilket den nysatta kvinnan med rätta påpekade. Men nej. Människan skulle prompt sitta där. Varför kvinnan snällt reste sig. Jag var mycket frestad att fjåga om mannen kajnse vaj så lessen att han böhövde gjåta mot fajbjojs axel och kajnse till och med låjna en lijten näjsduk att tåjka tåjajna med? Men jag avstod. Även han såg ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

Så snabbt kan alltså omdömet om en människa skifta. Jag tänker nu på kvinnan som jag först tyckte illa om och därefter tyckte lite synd om. Den som bär sig dumt åt den ena sekunden blir nästa sekund utsatt för någon som bär sig ännu dummare åt. Man kan hävda att synden straffar sig själv, men det finns ju grader av straff. Och synd. Kvinnan förklarar jag härmed oskyldig. Hon insåg förmodligen att mannen skulle lägga sig ner på bussgolvet och skrikgråta om han inte fick som han ville. Hon räddade oss från detta spektakel. Men det utrotar dessvärre inte människors omogna beteenden. Till detta krävs större åtgärder. En analogi till denna bussincident inträffade för övrigt inom stockholmspolitiken under vecka 22, där ett stadsbyggnadsborgarråd var nära att offentligt skrikgråta av harm. Men jag lämnar honom därhän. Jag bryr mig inte ens om att nämna honom vid namn.

Vilka har förresten avlidit den här veckan? Jag talar nu om så kallade kändisar. Muhammed Ali. Mästerviolinisten och folkrockpionjären Dave Swarbrick. Zeb Macahan. Eller åtminstone hans uttolkare, James Arness. Och så Freddie Wadling. Av de fyra har jag endast sett den senare i verkliga livet. En gång tillsammans med Fläskkvartetten på den lilla Argusscenen på Hultsfredsfestivalen 1990. På samma scen framträdde M.A. Numminen och, ser jag till min häpnad, min granne Göran Greider. Dock inte tillsammans. Om jag minns rätt så satt Freddie Wadling på scenkanten hela tiden. Och om jag minns rätt så var han helt innesluten i sig själv och musiken och satt och dirigerade Fläskkvartetten med pekfingrarna. Men det är länge sedan och jag var smal och bar jeansjacka och en skjorta från Överskottslagret som jag batikfärgat i en röd plasthink. Sexton år senare hörde jag honom framföra en mäktig version av Olle Adolphsons Trubbel på Stockholms Kulturfestival. Och jag minns att han sa något mycket roligt och minnesvärt som jag lovade mig själv att aldrig glömma. Tyvärr har jag glömt vad det var. Något om läsglasögon, tror jag. Något självironiskt. Det plågar mig att jag inte minns detta minnesvärda. Det känns sorgligt. Men det kanske inte spelar någon roll. Vad jag ville komma fram till är att den mannen kunde sjunga vad som helst och göra det intressant. Kanske förtjänar jag att bli boxad i magen för att jag uttrycker det på ett så finesslöst vis. Men det är icke desto mindre sant. Ibland håller jag mig till sanningen.

Read Full Post »