Världen är full av irriterande musik – det är ett ovedersägligt faktum. Men den kan vara irriterande av olika anledningar och ibland vet man lustigt nog inte ens varför man tycker så illa om skiten. Men ibland beror det definitivt på små, små detaljer som kanske inte alla lägger märke till, men som jag tänkte belysa i det följande. Detaljer som kan förvandla något som i grunden kanske är en ganska trevlig låt till något man bara inte står ut med att höra. ”Men låt bli att lyssna då”, kanske någon tänker. Problemet är bara det ofta rör sig om musik som av någon anledning ofta spelas i radio, tv och butiker. Det är således svårt att ständigt isolera sig från denna ljudterror.
Nå, var ska vi börja? Jo, vi går 30 år tillbaka i tiden. 1981 gav Gyllene Tider ut LP:n Moderna tider. Den innehåller en låt som heter Min tjej och jag, vars text förmodligen är Per Gessles genom tiderna bästa.
Låt mig citera:
ba ba ba ba ba
hon säger: na na na na!
jag svara: vå vå vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland…
ba ba ba ba ba
hon säger: wah wah wah wah!
jag svara: tä tä tä!
tänk det finns miljoner
som inte förstår varann…
i vårt land!
Nu handlar texten förvisso om att jaget och hans tjej av något outgrundligt skäl har ett eget språk, och om de vill samtala fint på det där sättet så tänker inte jag lägga mig i det. Men texten får här ändå illustrera ett mycket vanligt fenomen inom den vokala musiken: Den är full av fullständigt meningslösa oh-oh-oh:anden, woh-woh-woh:anden och sha-la-la:anden. Ibland fungerar det fint som ett småcharmigt inslag eller spontant uttryck för känslor, men för det mesta blir de där ”uttrycken” liksom inkorporerade i texten på ett sätt som blir fullkomligt löjeväckande och irriterande. De blir till ett manér. Varför accepterar folk detta trams?
Lady Gaga är på många sätt beundransvärd och jag erkänner gärna att Bad Romance har en förkrossande bra refräng. Men det här ”rah, rah, ah, ah, ah, roma, roma, ma, gaga, ooh, la, la…”… Vad ska det föreställa? Är det så att man måste prata bebisspråk bara för att man är förälskad? ”Gentemot barn, djur, dårar och den man är förälskad i bör bebisspråk användas.” Okej, pop är kanske ingenting som man behöver ta på alltför stort allvar (även om till och med jag själv ibland gör det), men den behöver ju för den sakens skull inte vara löjlig. Jag skulle verkligen inte vilja träffa Lady Gaga och höra henne sitta och gagga på sitt nonsensspråk, lika lite som jag vill vara närvarande när Gessle och hans tjej bär sig åt som lallande fånar. Men vad beror det här på nu, då? Lättja från textförfattarens sida? Sviktande omdömde? Dålig självbevarelsedrift? Ingen aning.
Ett av mina verkliga hatobjekt när det gäller det här problemet (för ett problem är det, kom inte och säg något annat!) är Hold the Line med Toto.
http://www.youtube.com/watch?v=71IFbyQ7D-o
Om man nu bortser från de låtsashårda gitarrerna och koncentrerar sig på sången så upptäcker man snart några synnerligen irriterande oh-oh-oh:anden som liksom ingår i texten. De dyker upp vid 0.52, 1.02, 1.37, 1.47, 3.02 och 3,48. Dessutom klämmer sångarmänniskan i med ett otroligt spontant och känslosamt (och inte det minsta irriterande) oh-oh-oh-oh-oh vid 1.14 och 2.39. Nu lyssnar jag inte frivilligt på Toto (beklagar, alla Toto-diggare, jag vet att vissa av er är trevliga och fina människor), men jag hoppas innerligt att inte ens inbitna fantaster tycker att det där oh-oh-oh:andet är bra och meningsfullt.
Låt mig nu vandra över till ytterligare ett par svenska exempel. Freda’ med Uno Svenningsson i spetsen gjorde en gång en låt som heter Allt man kan önska sig.
http://www.youtube.com/watch?v=taGHOnA6KWY
Refrängen lyder: ”Hjärtat är fullt utav dig, jag har allt man kan önska sig.” Och det är ju fint. Men så måste karln klämma dit ett fullkomligt omotiverat och totoskt ”uh, uh, uh”. Ett halvdussin gånger. Därtill väljer han att ägna sig åt en veritabel lalala-festival också. Det är lite synd på en annars ganska fin text. Och det är lite synd att man ska behöva hysa agg mot en person som verkar vara så genomhygglig, enbart baserat på dessa uh-uh-uh:anden. Men han har ju faktiskt sig själv att skylla. Jag föreställer mig att det kan låta ungefär så här i det unoska hemmet:
”Ska du åka till ICA nu, uh-uh-uh?”
”Ja, ska jag handla något mer än mjölk och ost, uh-uh-uh?”
Oerhört puttenuttigt.
Nu skulle jag kunna ge mig på Per Gessle igen och ställa mig frågande till en textrad i Dressed for Success (”Whatcha gonna tell your brother? – Oh oh oh”), men jag väljer att i stället drabba herr Tomas Ledin.
1977 deltog han i Melodifestivalen med Minns du Hollywood och jag hittar inga större fel på själva melodin. Men det räcker med att lyssna alldeles i början för att man ska ta sig för pannan och himla med ögonen.
”Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä
Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä
Nä-nä-nä-nä-nä Wo-wo-wo-wo-wo.”
Jaha, men det är ju strålande. Så dadaistiskt!
Man förstår vilken tankemöda han har lagt ner på att få det där helt rätt.
http://www.youtube.com/watch?v=qLDX_lZyJ5Q
”Ska det vara ett till nä-nä där? Nej, det är perfekt nu.
Vi konstnärer måste veta exakt när skapelsen är färdig.”
Medborgare, ska vi acceptera dylikt? Jag säger nej och har därmed sagt mitt.
Nu vill jag veta om ni möjligen har några liknande härliga hatlåtar att bjuda på?
Jag menar allvar.
elbrundino 