Jag besökte på traditionellt söndagsvis ett kafé. Inte ett sådant där kafé som ingår i en kedja med engelskt namn. Inte ett sådant där kafé där man kan få exakt likadana överstora och överflottiga muffins oavsett var i landet det ligger. Nej, ett kafé av hembygdsgårdstyp. Där brödet är bakat av stolta pensionärer och där kaffet serveras i blåvita koppar med fat. Serveras och serveras. Man hämtar själv kaffet i en pumptermos. Man tar det kaffebröd man vill ha på ett bord och betalar efteråt. Ett sådant där kafé där den ideellt arbetande personalen litar på gästerna. Man tror inte riktigt att den typen av kaféer existerar mitt i Sveriges största stad, men då tror man fel.
Nå. Vid bordet intill satt en farbror och läste tidningen medan han drack sitt kaffe och kanske åt en kaka. Det kändes dock som om han inte var där primärt för att dricka kaffe, läsa tidningen och äta en kaka. Om det dök upp ett tillfälle till socialt umgänge med vem det vara må så tog han det. När kvinnan som höll viss uppsikt över den publika delen av kaféet frågade om han ville ha mera kaffe (vilket han i ärlighetens namn kunde ha hämtat själv) så försökte han ge uttryck för en språklig fundering som gick ut på dubbeltydigheten i att något är på ”upphällningen”. Upphällning av kaffe och kaffe som är på upphällningen. Kvinnan tolkade det dock mycket bokstavligt. Hon trodde att kaffet var slut i pumptermosen, vilket fick mannen att försöka förtydliga vad han menade. Tyvärr förstod kvinnan fortfarande inte, utan stegade bort till termosen, skakade den och lyfte upp den för att känna på tyngden. Kaffet var alls icke på upphällningen!
Det är märkvärdigt jobbigt att beskåda och åhöra liknande situationer. Men det är ännu jobbigare att vara den som blir missförstådd eller den som missförstår – åtminstone om man är medveten om att man blir missförstådd eller missförstår, vilket ju inte alltid är säkert. Förmodligen gör man bäst i att sondera om man är på någorlunda samma våglängd innan man ger sig in på exempelvis språkliga hårklyverier. Det gäller också att på olika sätt vara mycket tydlig med vad man sysslar med – att genom kroppsspråk eller kanske ett visst tonfall visa att man säger något med den berömda glimten i ögat. Men det verkar som om det ofta brister på den punkten. Många är helt enkelt inte tränade på att vara tydliga, och andra är inte tränade på att uppfatta tydlighetssignalerna. Ironin eller den vänliga sarkasmen seglar rakt över huvudet och allt uppfattas bokstavligt. Och det verkar bli allt vanligare, vad det nu beror på.
Om man tittar på det skrivna ordet så förefaller det som om väldigt många har förlorat förmågan att genom bara ord uttrycka och förmedla en känsla. Det är förvisso en konst, men en konst som går att lära sig att behärska om bara viljan finns. Sanningen är väl dock att man inte längre behöver behärska den. Det är ju bara att klämma dit en smiley, så förstår alla hur texten ska tolkas. Praktiskt! Lätt som en plätt! Men är det inte, ärligt talat, också en aning infantilt? Innebär det inte en utarmning av vår språkliga uttrycksförmåga? Jag ser framför mig hur man börjar slänga in smileys i exempelvis dagspressen och romaner för att man ska slippa hålla på och tjafsa med en massa språkliga nyanser och stilfigurer. Om något är tänkt att vara roligt så infogar man en glad eller jätteglad gubbe. Och så vidare. Eller också kan man ju skriva LOL, ROFL eller LMAO som ett slags instruktion till läsaren hur hen bör reagera vid läsningen. Jag tycker inte att det är någon vidare rolig framtidsutsikt.
Farbrorn på kaféet kanske hädanefter skulle kunna ha en uppsättning små smiley-skyltar med sig. Då kunde han hålla upp en skylt som antyder att han nu ämnar kåsera lite över en språklig fundering som på intet vis ska tas som kritik eller på alltför stort allvar. Frågan är bara hur en sådan smiley skulle se ut. I framtiden kanske vi har inbyggda smiley-skyltar i pannan som känner av vårt humör och känsloläge genom sensorer. De skulle också kunna spela en passande liten trudelutt. På så vis behöver man inte anstränga sig så mycket. På så vis behöver aldrig några missförstånd uppstå. Och vi slipper pinsamma incidenter mellan protagonister som exempelvis språkfilosofiskt lagda kafébesökare och tanter som är rädda att kaffet är på upphällningen. Det vore väl fenomenalt bra? 😉
Vad är väl ett år i en enskild människas liv? I det stora perspektivet är det naturligtvis försvinnande betydelselöst. I det lilla perspektivet kan det vara fullkomligt omvälvande. För ett år sedan beslöt jag att jag under det år jag fyllde femtio år varje vecka skulle skriva ett stycke prosa om veckan som varit. Möjligen inbillade jag mig att det skulle bli ett speciellt år – vilket det väl i viss mening också blev. Men det berodde nog inte särskilt mycket på just det faktum att jag gick över halvsekelgränsen. Det vore förmätet att tro det. Hela projektet var snarare en fråga om att spara ett års tankar och händelser i skriven form för att kanske någon gång i en fjärran framtid kunna gå tillbaka och se vad som rörde sig i huvudet just då. Unikt är det förstås inte. Jag förmodar att det fortfarande finns många människor som skriver dagbok. Men för en som aldrig har skrivit dagbok så är det unikt. För mig är det unikt, och i just detta sammanhang är det det enda som har betydelse. Inspirationen kom från en bok av Stig Claesson, utgiven 1998. Vad man ser och hedrar är titeln, och där brer herr Claesson på 222 boksidor vecka för vecka ut sitt år, som jag antar är 1997 men som jag önskar är 1996. Hur många boksidor jag har brett ut mig på vet jag icke. Däremot vet jag att jag inte gör anspråk på att skriva med samma stringens. Vad man ser och hedrar är för övrigt i mitt tycke en bra titel.
elbrundino 