Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Handen på hjärnan – kan någon ärligen säga att han eller hon aldrig har samlat på något, vad det än vara må? Tja, det kan nog finnas folk som inte har minsta böjelse åt det hållet, men jag vågar påstå att de allra flesta har genomgått någon form av samlarfas. Vad i all världen är det som gör så att en människa blir en samlare? Är det ett arv från våra kära och stiliga förfäder stenåldersmänniskorna? Och varför drabbar samlarmanin i så fall inte riktigt alla? Det förefaller mig en smula orättvist, eftersom jag faktiskt är avundsjuk på folk som inte samlar på något alls och har ett synnerligen oproblematiskt och osentimentalt förhållande till prylar. Å andra sidan lägger de säkert sina pengar på märkeskläder och sprit i stället. Själv är jag naturligtvis en ohjälplig samlarnatur – och har nog varit det så länge jag kan minnas. Inte för att jag riktigt kan säga när eländet började, men för inte så länge sedan hittade jag en pärm från min lyckliga barndom där jag mycket noggrant hade klistrat in tuggummipapper. Ursäkta? Tuggummipapper? Ja, sådant där blankt och glänsande. Därtill hade jag skrivit årtal och garanterat att det var ”äkta tuggummipapper”. För att skilja det från oäkta, antar jag. Marknaden kryllar av individer som försöker prångla ut tvivelaktigt tuggummipapper. Det vet ju varenda människa.

Sedan dess har samlarområdena varit ganska många. Ett tag var det frimärken som gällde – en klassiker. Och det underlättade helt klart att ha en mamma som inte bara var postkassörska utan dessutom snäll. Hon kom titt som tätt hem med frimärkshäften, förstadagsstämplar och liknande som hon förärade mig. Gossens intressen skulle väl uppmuntras, antar jag. Frimärkssamlande är ju helt klart en lugnare syssla än cykelstölder eller vad nu mina generationskamrater ägnade sig åt. Men när jag kom till insikt om att jag aldrig skulle råka hitta ett exemplar av det berömda Gul tre skilling banco-märket (särskilt som det bara finns ett känt exemplar) och bli stenrik så dog intresset ut. Här tycker jag mig ana en delförklaring till att man blir en samlare – drömmen om att hitta något ytterst sällsynt som man kommer över otroligt billigt, och vips så har man en guldkantad pensionärstillvaro som i ett litet frimärksalbum.

De historiska ungdomsböckerna

De historiska ungdomsböckerna

Parallellt med frimärkena samlade jag också på böcker i serien ”De historiska ungdomsböckerna” (Lindblads förlag). En spännande väg in i världshistorien. Det här var på den tiden då bokrea innebar att bokhandlarna rensade ut böcker som stått och värmt hyllorna lite för länge och sålde ut dem. Lindblads-böckerna med beige rygg kostade cirka tio kronor styck. Det vet jag eftersom alla står i ett skåp tre meter ifrån mig i skrivande stund, och många har prislappen kvar. ”Alla” är förresten en sanning med modifikation. Jag fick aldrig ihop alla i serien. Annars är det också en drivkraft för samlaren; att i slutänden faktiskt ha en komplett samling. Fast då uppstår ju problemet att det inte är lika roligt att samla längre, eftersom det helt enkelt inte går.

Apple 4 - Black Dyke Mills Band "Thingumybob"

Apple 4 – Black Dyke Mills Band ”Thingumybob”

Skivsamlandet är väl det som har upptagit mest tid i mitt liv – och kostat mest pengar. Faktum är att jag inte vågar tänka på hur mycket jag har lagt ner på alla dessa skivor. Och andrahandsvärdet är tyvärr mycket lågt, om man undantar vissa rariteter. Problemet är det tämligen urskillningslösa köpandet som är resultatet av en frenetisk jakt på ”ny” musik att älska passionerat. En seriös skivsamlare koncentrerar sig förstås på en artist eller kanske ett skivmärke. Inte jag. Först nu, efter nästan 35 år, har jag kommit fram till att det är vinylskivor på The Beatles skivetikett Apple som gäller. Varför? Dels för att jag är Beatlesnörd, dels för att etiketten är så vanvettigt snygg. Det fina är också att jag aldrig lär få en komplett samling, inte ens om jag håller på resten av livet. Det finns alldeles för många egendomliga och sällsynta pressningar från hela världen.

Assisi i Italien - Axel Herman Hägg

Assisi i Italien – Axel Herman Hägg

Men ska det verkligen räcka med att samla på Apple-skivor? Ingalunda. Sedan ett antal år tillbaka samlar jag också på etsningar av en viss Axel Herman Hägg som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mörka, dystra historier som oftast visar stadsmiljöer och kyrkointeriörer. Etsningar som ingen vill ha i en tid då allt ska vara ljust och fräscht. Utom jag då (och det där får ni tolka hur ni vill). Fast naturligtvis handlar det mest om att på fullt allvar kunna säga: ”Vill du följa med hem och titta på mina etsningar?” Det var samlingen på väggarna det. Men det finns ju andra utrymmen också, alltså har jag fått för mig att jag ska fylla mitt hem med diverse vaser och fat från Upsala-Ekeby – enbart för att de är så snygga. Tyvärr blir effekten att min stackars lägenhet börjar se ut som en sådan där övermöblerad 1800-talsvåning. Det är bara mörkröda sammetsdraperier och gardintofsar som saknas. Alltså är jag nu på jakt efter ett slott (en herrgård duger också) där jag kan få lite spridning på alla vaser och fat. Kanske en pjäs i varje rum?

Ett kanske något mer seriöst och metodiskt samlande har utkristalliserat sig bara de senaste åren. Jag har nämligen gett mig den på att jag ska ha alla Stig Claessons böcker i förstaupplaga – och helst ska de vara försedda med dedikation också. Han gav ut nästan 90 böcker, så det borde ju ta ett tag att få ihop alla. Kan man tycka. Och samtidigt är förutsättningarna för att faktiskt lyckas ganska goda, trots den digra produktionen. Och sedan? Då ska de bara stå där i hyllan och imponera på alla mina gäster som ställer sig och glor på bokhyllans innehåll (vilket man visserligen inte får göra, enligt Magdalena Ribbing). Just det. En tredje förklaring till att man samlar på saker och ting är att samlingen förväntas imponera på andra. Det är ju lite synd om det visar sig att den inte gör det. Därför har jag, som ett slags bieffekt av Claesson-samlandet, även börjat köpa på mig dedikationsexemplar av andra kända författare. Den där spatiösa herrgården framstår som allt mer nödvändig för var dag som går…

Men även om mitt samlande ibland kan ta sig lite tröttsamma uttryck så brukar jag trösta mig med att det finns de som har det värre. Har ni varit på Thermosmuseet i Delsbo? Inte jag heller. Jag ska inte orda alltför mycket om det, men någon har alltså fått för sig att samla på termosar. Många termosar. Och apropå herrgård: Den före detta intendenten på Nationalmuseum, Lars Sjöberg, har hittat ett tämligen svårslaget samlarområde: Han samlar på hus. Hittills har han nio stycken gamla hus och herrgårdar. Och en kyrka. Är det en imponerande samling? Ja. Är den värdefull? Förmodligen. Kommer hans samling någonsin att bli komplett? Sällan. Sett ur det perspektivet så får man nog ändå betrakta mitt samlande som tämligen modest. Och likväl obotligt. Jag försöker intala mig det där kloka som sjungs i den berömda visan:

Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Men det hjälper liksom inte. Inte det minsta.

Annonser

Read Full Post »

Heja Björn

Heja Björn

Det var en gång en människa som på den tiden var lite yngre än i dag. En vacker dag fick denne människa på jobbet en videokassett i näven, enär han förväntades texta innehållet på videokassetten för text-tv.  Med denna videokassett följde en handskriven lapp där människan uppmanades att ringa till Erik Haag. Erik Haag! Människan mindes denne Erik som programledare för serien Knesset som sändes i ZTV (en TV-kanal som en gång fanns) och blev lite rädd. Nog för att herr Haag gjorde ett sympatiskt intryck, men det hör till saken att människan (som i ärlighetens namn var jag) ganska allmänt avskyr att ringa till folk – i synnerhet sådana som han inte känner. Men en order är en order.

Föga anade jag då att den TV-serie jag fått i mina händer skulle drabba mig så hårt att den än i dag, tolv år senare, är min absoluta favorit – åtminstone bland svenska TV-serier. Det är min bestämda åsikt att dvd-utgåvan av Heja Björn borde finnas i varje hem och tas fram och betittas varje gång man känner sig en aning nedstämd. Fast det verkar som om den medicinen inte fungerar på alla. Serien blev nämligen inte alls den succé som den borde ha blivit. Jag har vänner och bekanta som inte alls verkade förstå den. En del blev till och med illa berörda av den. Varför? Tja, jag har ingen lust att analysera den saken alltför mycket, men ska jag vara riktigt elak så kan det ha berott på att man inte använde förinspelade skratt – och då är det ju inte så lätt att veta när saker och ting är roliga. Eller hur? (I ett avsnitt finns det till och med en referens till avsaknaden av pålagda skratt. Och jag råkar veta att manusförfattarna/regissörerna, Erik Haag och Gustav Boman, fick kämpa ganska hårt mot TV4 för att slippa lägga in skratt.) Det fanns inte heller någon studiopublik som kunde skratta på befallning eftersom hela serien spelades in i ”verkligheten”, mest i en villa på Ringvägen i Enebyberg.

Vad handlar då Heja Björn om? Jo, om ett par i trettioårsåldern som bor i villa – och om ganska alldagliga händelser i deras liv. Björn (Olle Sarri) jobbar på reklambyrå och är väl egentligen den ende i serien som kan betraktas som normal. Han är oerhört snäll, stöder aktivt Amnesty och är noga med etik och moral. Han är gift med Sanna (Helena af Sandeberg), som är manipulativ och ibland rent av elak utan att kanske riktigt förstå det. Och långtidssjukskriven. Det gör att hon mest går och latar sig hemma i villan, där hon ofta får sällskap av Björns arbetsskygga och teknikfientliga halvbror Henrik (Peter Wahlbeck). Lite mer i periferin hittar man ett par grannar i form av Rainer (Gert Fylking, av alla människor) som lider av garderobsfobi och har en thailändsk fru, och Katt-Kerstin (den fantastiska Eva Engström) som har alldeles för många katter och går på starka mediciner. Man ska inte heller glömma Björns lätt patetiska chef Borgström (Johan Ulveson), hans neurotiska kollega Ludde (Johan Ehn) och hans gravt egocentriska pappa (Jan Holmquist) som gärna går omkring naken. Andra roller spelas av bland andra Henrik Schyffert, Stina Ekblad och Martina Haag, medan Ulf Elfving och Ralf Edström spelar sig själva.

Brevet!

Brevet!

En dag när jag hade skjutit upp det hela lite för länge så tog jag mod till mig och ringde till Erik Haag. Han var förstås vänligheten personifierad och förklarade att de ville ha några saker översatta i ett avsnitt – men det skulle vara ”toköversatt” och därför ville han vara med vid textningen och berätta hur de hade tänkt det. Toköversättning? Ja, det innebär alltså att man inte alls skriver det som egentligen sägs. Sådant kan ofta bli väldigt långsökt och dumt (här skulle jag kunna berätta en anekdot om Rafael Edholm, men jag avstår) men i Heja Björn fungerar det faktiskt. Nåväl, vi avtalade en tid och han dök upp i militärbyxor och T-tröja och frågade om jag hade en kopp kaffe till övers. Det hade jag. Kaffet var visserligen kallt, men han sa att det inte spelade någon roll så länge det var kaffe. Själva översättningen klarade vi väl av ganska snabbt. Han frågade vad jag tyckte om serien och skådisarna och jag gav honom tummen upp utan att vara det minsta lögnaktig. Han verkade mest nöjd med att ha fått med Helena af Sandeberg och Peter Wahlbeck, som han kallade för ”en svensk Robert De Niro”. Han uttryckte också ett visst missnöje över att någon av kvällstidningarna hade beskrivit Heja Björn  som en ”sexserie”. Visserligen finns det lite naket i några avsnitt, men någon sexserie är det definitivt inte fråga om. Av någon anledning kom han så in på den aktuella filmen Black Hawk Down, frågade om han fick låna telefonen och ringde till en bokhandel för att be dem lägga undan boken som filmen är baserad på. Det kändes väldigt Erik Haagskt. Snabba associationer, snabba beslut – och mycket charmigt. Sedan var detta som jag gruvat mig över plötsligt över.

Vad är det då som gör Heja Björn så bra i mina ögon? För det första så är skådespelarinsatserna är alldeles utmärkta, ner till minsta biroll. Det gör att allting känns väldigt trovärdigt, trots att åtminstone vissa händelser egentligen är fullständigt bisarra. Ett exempel är den till synes trevliga och omtänksamma veterinären som visar sig vara lite väl förtjust i att avliva djur… Ändå är det mesta som sker sådant som mycket väl skulle kunna hända i en miljö där alla aktörer utom en är amoraliska eller på något annat sätt avviker från normen. Här finns inslag av hänsynslöshet, egoism, psykisk sjukdom, manipulation, svartsjuka, mobbning, otrohet, åldersnoja, grannosämja… Va? Låter det inte roligt? Då kan jag avslöja att allt det blir oerhört roligt – just därför att det ställs i relation till den ”normale”, snälle Björn som kämpar för att hålla omgivningen, och kanske även sig själv, i styr. Kanske är det därför serien heter Heja Björn? Det vet väl egentligen bara herrar manusförfattare. Och så har vi då replikerna… Den här serien är full av mycket välfunna repliker som ligger precis rätt i munnen på respektive rollfigur. Det är poänglöst att dra upp exempel – för de fungerar bara i sina sammanhang. Men… ja, okej då: ”Trädskärare… det är världens äldsta yrke.”

Heja Björn blev alltså inte den succé som nog många väntade sig. I stället har den förvandlats till en kultserie som ett fåtal entusiaster älskar – och den stora allmänheten antingen har glömt eller aldrig har hört talas om. Det är lite tråkigt – och det är enbart därför jag kallar serien ett misslyckande. I dag är den utgången och inte alldeles lätt att få tag i på dvd. Men nästan hela serien finns på YouTube – dock av någon anledning inte det härliga avsnittet om Hasse Trädskärare. Men man kan inte få allt här i livet. Här är i alla fall ett fint smakprov från ett annat avsnitt: http://www.youtube.com/watch?v=nXoU1JkyAr4

Read Full Post »

Häromdagen blev jag av min vän Magnus uppmärksammad på ett YouTube-klipp med Magnus Betnér. Ja, ni vet, ståuppkomikern. Anledningen till uppmärksammandet var egentligen en sekvens där Betnér lär ut ”20 poäng svenska på 30 sekunder” – men strax efteråt började han tala om något som även lilla jag har observerat. Har ni lagt märke till att indignation och engagemang blossar upp väldigt snabbt nu för tiden? Kanske är det inte alls så, förresten. Men Internet – och kanske främst Facebook och Twitter – har gjort det här fenomenet väldigt tydligt. Det känns nästan som om en stor del av befolkningen bara sitter och väntar på att få rasa mot en eller annan orättvisa eller förfärlighet, kanske någon snaskig historia som ”Uppdrag granskning” presenterar. För att visa att man hänger med och minsann är en engagerad samhällsmedborgare så slänger man omedelbart ut en Facebook-status, twittrar något eller skriver något indignerat i sin blogg. Ja, man kanske till och med startar ett upprop av något slag som ens vänner kan ”gilla”.

Det är väl gott och väl, kan man tycka. Problemet är att det inte blir så mycket mer än så. Upprördheten kommer av sig. Engagemanget dör ut. Det kan visa sig att man i själva verket inte bryr sig särskilt mycket om det där som man just har varit så indignerad över. Eller som Magnus Betnér uttryckte det: ”Nej, du bryr dig inte. Du låtsas.” Och varför det då? Varför sträcker sig inte engagemanget särskilt långt? Det kan till exempel bero på att larmrapporten visade sig vara långt mindre alarmerande än man trodde. Eller också inser man plötsligt att man bara har lyssnat på den ena sidans argument och att det som verkade så hårresande galet egentligen var fullständigt logiskt. Det kan också hända att man har tagit sig tid att analysera det hela, vidgat perspektivet en aning och helt enkelt bytt ståndpunkt. Det känns också som om förmågan att diskutera ett problem under längre tid än två dagar har försvunnit. En debatt avverkas lite snabbt och sedan går man över till nästa – som om det inte går att diskutera flera saker parallellt i Sverige. ”Hallå, nu diskuterar vi faktiskt näthat här. Försök inte blanda bort korten genom att diskutera mobbning i största allmänhet.” ”Hör du, det där med näthat pratade vi ju om för två veckor sedan – nu är det faktiskt REVA vi snackar om här.”

Genuint engagemang är naturligtvis något bra och beundransvärt, men det är som om ytterst få människor numera orkar engagera sig längre än en dag. För man har ju så mycket annat att sköta också. Man har sitt surdegsbröd och sin resa till Thailand och sitt fredagsmys och sitt tittande på Melodifestivalen som också måste hinnas med. Och då är det ju väldigt bekvämt att visa sitt stöd för någon utrotningshotad svamp genom att trycka ”gilla” på någons status. Det tar ju knappt en sekund och så har man dövat sitt samvete för en liten tid framöver. Ja, jag uttrycker mig en aning sarkastiskt – men jag gör det enbart för att försöka tydliggöra vad jag menar. Det är liksom lite för enkelt att visa engagemang, om det nu ens är ett engagemang. För är det inte så att många just låtsas bry sig av rent egoistiska skäl? Dels för att döva samvetet en aning, dels för att inför andra framstå som en människa som faktiskt bryr sig. Vill det sig riktigt väl så kanske man till och med kan få medial uppmärksamhet för sin insats. Det här är väl lite av en biverkan av dagens tyckarsamhälle. Det går liksom inte an att gå omkring och inte ha en åsikt i alla frågor som dyker upp. Man måste tycka något, annars är man ingen seriös samhällsmedborgare.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vart jag vill komma med det här? Ska folk sluta engagera sig mot orättvisor och sådant som de tycker är fel? Absolut inte. Men det kanske är dags att besinna sig lite, fundera över vad man verkligen brinner för och sedan koncentrera sig på att envist driva den frågan? Det kanske är dags att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting innan man börjar skrika att saker och ting är åt helvete och att så här kan det faktiskt inte fortsätta. Och kanske ska man rent av våga låta bli att ha åsikter om varenda fråga som dyker upp, helt enkelt för att det ytterst sällan går att se saker i enbart svart och vitt. Annars tror jag att vi riskerar att hamna i en situation där alla låtsasengagerar sig i allting för den goda smakens skull – i ungefär fem minuter. Och då kan resultatet inte bli annat än mycket klent.

Här är förresten det där klippet. Titta från 5.40.

https://www.youtube.com/watch?v=8apIVRUhlG8

Read Full Post »