Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

IMGP9813 (2)I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.

Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.

När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:

Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!

Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.

Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.

Annonser

Read Full Post »

Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.

Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.

Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.

eight-daysOch så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.

crunchMen vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”

Read Full Post »

IMGP8882Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.

När man som nu är överöst av jobb så kommer man till en kritisk punkt. Man kommer säkerligen till flera kritiska punkter, men en av dem är att man plötsligt blir uppgiven på ett egendomligt glatt sätt. Ingenting spelar särskilt stor roll längre. Man börjar skratta åt galenskapen och inser att det inte tjänar något till att försöka räcka till. Saker och ting får ta den tid de tar. Det är lite svårt att ha den inställningen när man ständigt jobbar mot en deadline, men på något sätt gör det att man faktiskt jobbar fortare. Tempot är furiöst utan att man blir märkbart mycket tröttare. Framför allt går tiden fortare. Dagarna släpar sig inte fram. Alltid något, kan jag tycka. Men det är klart att det kunde vara skönt med lite fritid – en stund emellanåt då man bara kan koppla av och klappa den katt som man inte längre har. En stund då man hittar på något som rensar hjärnan på ett effektivt sätt. Det behövs.

Ibland kommer den där rensningen plötsligt. En utomhusvisning av den av mig älskade filmatiseringen av Trollflöjten av Ingmar Bergman i Drottningholms slottspark den 3 september hade jag slagit ur hågen. Inte orkar man i min ålder sitta på en lite fuktig gräsmatta i ett par timmar och titta på film med värkande rygg. Man kan ha det som vision under juli månads traditionella högsommarvärme, men i början av september är ju hösten här och visionen är inte längre lockande. Väderleksrapporten talade dessutom om regn, vilket effektivt tog död på det allra sista av visionen. Men så skönt det då skulle vara att få veta att hela evenemanget är inställt. Det är ju alltid skönare att missa något som är inställt än något som faktiskt blir av – men utan mig. Men si! I stället för att mötas av ett besked om inställt evenemang möttes man av beskedet att filmvisningen flyttat in i själva teatersalongen.

Den som inte är bekant med Ingmar Bergmans Trollflöjten, den som i motsats till mig inte har sett den tiotals gånger, är kanske inte medveten om att filmen utspelar sig på Drottningholmsteatern. Och är man inte medveten om detta så kanske man inte förstår min entusiasm över att få se filmen i den miljö där den är inspelad. En magisk miljö. Nu är det förvisso inte sant. Filmen är inte alls inspelad där. Det tilläts inte, eftersom miljön helt enkelt är alltför känslig. Filmen är inspelad i Filmhuset på Gärdet i Stockholm, men i en uppbyggd exakt kopia av Drottningholmsteaterns salong. Illusionen är dock så total att det är mycket lätt att inbilla sig att filmen utspelar sig på den autentiska teatern. Det är förstås meningen. Och därför är det också en oerhört märklig känsla att se filmen i Drottningholmsteaterns salong, en långt större och märkligare känsla än att se filmen ute i slottsparken. Får man anta i alla fall. Synd då att inte fler människor tog denna unika chans, trots att evenemanget till och med var gratis. Kanske var det 50 personer i salongen. Förhoppningsvis förstod samtliga magin och poesin.

Som en extra bonus intervjuades dessutom Håkan Hagegård innan filmen visades. Min fäbless för Trollflöjten går tillbaka till när filmen visades på TV den 1 januari 1975. Jag var då inte nio år fyllda, men blev – passande nog – förtrollad. Och alldeles särskilt förtjust i Hagegårds Papageno. Det var därför fascinerande att se en livs levande 70-årig Hagegård och några minuter senare en förevigad 28-årig Hagegård. Kanske väntade jag mig att upplevelsen ändå skulle vara större, men ibland är människor som man beundrar så oerhört jordnära att de blir som vilka människor som helst. Man vill av någon anledning att det ska finnas ett slags distans där. En total ouppnåelighet. Men där satt han och avslöjade högintressanta detaljer, exempelvis om scenen där han mumsar i sig tre stycken petit-chouer. Eftersom det krävdes sex tagningar innan herr regissören var nöjd så uppgick alltså antalet bakverk till arton. Men det krävdes att Hagegård åt ytterligare en bakelse, detta eftersom man också måste spela in hur det låter när man äter en petit-chou. Summa summarum: nitton petit-chouer.

Det där är något som jag fortsättningsvis kommer att betänka när ögonen går i kors av att texta TV-program med Carolina Gynning eller Mia Parnevik eller Sean Banan. Det kan liksom alltid vara värre. Man kan alltid tvingas äta nitton petit-chouer. Och spela in hur det låter.

 

 

Read Full Post »

Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.

För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”

Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.

Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.

Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.

Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.

Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.

Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.

P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.

 

 

Read Full Post »

Heja Björn

Heja Björn

Det var en gång en människa som på den tiden var lite yngre än i dag. En vacker dag fick denne människa på jobbet en videokassett i näven, enär han förväntades texta innehållet på videokassetten för text-tv.  Med denna videokassett följde en handskriven lapp där människan uppmanades att ringa till Erik Haag. Erik Haag! Människan mindes denne Erik som programledare för serien Knesset som sändes i ZTV (en TV-kanal som en gång fanns) och blev lite rädd. Nog för att herr Haag gjorde ett sympatiskt intryck, men det hör till saken att människan (som i ärlighetens namn var jag) ganska allmänt avskyr att ringa till folk – i synnerhet sådana som han inte känner. Men en order är en order.

Föga anade jag då att den TV-serie jag fått i mina händer skulle drabba mig så hårt att den än i dag, tolv år senare, är min absoluta favorit – åtminstone bland svenska TV-serier. Det är min bestämda åsikt att dvd-utgåvan av Heja Björn borde finnas i varje hem och tas fram och betittas varje gång man känner sig en aning nedstämd. Fast det verkar som om den medicinen inte fungerar på alla. Serien blev nämligen inte alls den succé som den borde ha blivit. Jag har vänner och bekanta som inte alls verkade förstå den. En del blev till och med illa berörda av den. Varför? Tja, jag har ingen lust att analysera den saken alltför mycket, men ska jag vara riktigt elak så kan det ha berott på att man inte använde förinspelade skratt – och då är det ju inte så lätt att veta när saker och ting är roliga. Eller hur? (I ett avsnitt finns det till och med en referens till avsaknaden av pålagda skratt. Och jag råkar veta att manusförfattarna/regissörerna, Erik Haag och Gustav Boman, fick kämpa ganska hårt mot TV4 för att slippa lägga in skratt.) Det fanns inte heller någon studiopublik som kunde skratta på befallning eftersom hela serien spelades in i ”verkligheten”, mest i en villa på Ringvägen i Enebyberg.

Vad handlar då Heja Björn om? Jo, om ett par i trettioårsåldern som bor i villa – och om ganska alldagliga händelser i deras liv. Björn (Olle Sarri) jobbar på reklambyrå och är väl egentligen den ende i serien som kan betraktas som normal. Han är oerhört snäll, stöder aktivt Amnesty och är noga med etik och moral. Han är gift med Sanna (Helena af Sandeberg), som är manipulativ och ibland rent av elak utan att kanske riktigt förstå det. Och långtidssjukskriven. Det gör att hon mest går och latar sig hemma i villan, där hon ofta får sällskap av Björns arbetsskygga och teknikfientliga halvbror Henrik (Peter Wahlbeck). Lite mer i periferin hittar man ett par grannar i form av Rainer (Gert Fylking, av alla människor) som lider av garderobsfobi och har en thailändsk fru, och Katt-Kerstin (den fantastiska Eva Engström) som har alldeles för många katter och går på starka mediciner. Man ska inte heller glömma Björns lätt patetiska chef Borgström (Johan Ulveson), hans neurotiska kollega Ludde (Johan Ehn) och hans gravt egocentriska pappa (Jan Holmquist) som gärna går omkring naken. Andra roller spelas av bland andra Henrik Schyffert, Stina Ekblad och Martina Haag, medan Ulf Elfving och Ralf Edström spelar sig själva.

Brevet!

Brevet!

En dag när jag hade skjutit upp det hela lite för länge så tog jag mod till mig och ringde till Erik Haag. Han var förstås vänligheten personifierad och förklarade att de ville ha några saker översatta i ett avsnitt – men det skulle vara ”toköversatt” och därför ville han vara med vid textningen och berätta hur de hade tänkt det. Toköversättning? Ja, det innebär alltså att man inte alls skriver det som egentligen sägs. Sådant kan ofta bli väldigt långsökt och dumt (här skulle jag kunna berätta en anekdot om Rafael Edholm, men jag avstår) men i Heja Björn fungerar det faktiskt. Nåväl, vi avtalade en tid och han dök upp i militärbyxor och T-tröja och frågade om jag hade en kopp kaffe till övers. Det hade jag. Kaffet var visserligen kallt, men han sa att det inte spelade någon roll så länge det var kaffe. Själva översättningen klarade vi väl av ganska snabbt. Han frågade vad jag tyckte om serien och skådisarna och jag gav honom tummen upp utan att vara det minsta lögnaktig. Han verkade mest nöjd med att ha fått med Helena af Sandeberg och Peter Wahlbeck, som han kallade för ”en svensk Robert De Niro”. Han uttryckte också ett visst missnöje över att någon av kvällstidningarna hade beskrivit Heja Björn  som en ”sexserie”. Visserligen finns det lite naket i några avsnitt, men någon sexserie är det definitivt inte fråga om. Av någon anledning kom han så in på den aktuella filmen Black Hawk Down, frågade om han fick låna telefonen och ringde till en bokhandel för att be dem lägga undan boken som filmen är baserad på. Det kändes väldigt Erik Haagskt. Snabba associationer, snabba beslut – och mycket charmigt. Sedan var detta som jag gruvat mig över plötsligt över.

Vad är det då som gör Heja Björn så bra i mina ögon? För det första så är skådespelarinsatserna är alldeles utmärkta, ner till minsta biroll. Det gör att allting känns väldigt trovärdigt, trots att åtminstone vissa händelser egentligen är fullständigt bisarra. Ett exempel är den till synes trevliga och omtänksamma veterinären som visar sig vara lite väl förtjust i att avliva djur… Ändå är det mesta som sker sådant som mycket väl skulle kunna hända i en miljö där alla aktörer utom en är amoraliska eller på något annat sätt avviker från normen. Här finns inslag av hänsynslöshet, egoism, psykisk sjukdom, manipulation, svartsjuka, mobbning, otrohet, åldersnoja, grannosämja… Va? Låter det inte roligt? Då kan jag avslöja att allt det blir oerhört roligt – just därför att det ställs i relation till den ”normale”, snälle Björn som kämpar för att hålla omgivningen, och kanske även sig själv, i styr. Kanske är det därför serien heter Heja Björn? Det vet väl egentligen bara herrar manusförfattare. Och så har vi då replikerna… Den här serien är full av mycket välfunna repliker som ligger precis rätt i munnen på respektive rollfigur. Det är poänglöst att dra upp exempel – för de fungerar bara i sina sammanhang. Men… ja, okej då: ”Trädskärare… det är världens äldsta yrke.”

Heja Björn blev alltså inte den succé som nog många väntade sig. I stället har den förvandlats till en kultserie som ett fåtal entusiaster älskar – och den stora allmänheten antingen har glömt eller aldrig har hört talas om. Det är lite tråkigt – och det är enbart därför jag kallar serien ett misslyckande. I dag är den utgången och inte alldeles lätt att få tag i på dvd. Men nästan hela serien finns på YouTube – dock av någon anledning inte det härliga avsnittet om Hasse Trädskärare. Men man kan inte få allt här i livet. Här är i alla fall ett fint smakprov från ett annat avsnitt: http://www.youtube.com/watch?v=nXoU1JkyAr4

Read Full Post »

Någon gång i början av 1990-talet åkte min vän Karin till Israel för att jobba på kibbutz. Det var långt innan folk började åka till Thailand stup i kvarten och några år innan världen krympte i samband med att Internet fick sitt stora genomslag. Det kändes alltså som om Israel var ganska långt borta. Vi kommunicerade per brev på den tiden. I ett av Karins brev nämnde hon en artist som alla på kibbutzen lyssnade flitigt på – och hon undrade om jag möjligen hade hört talas om honom. Kanske bifogade hon dessutom en kassett, eller också fick jag en sådan vid ett senare tillfälle. Mitt svar var i alla fall nej. Jesus Rodriguez var fullständigt obekant för mig, men nyfikenheten väcktes – i synnerhet som jag gillade musiken – och jag började rota i diverse musikuppslagsverk för att hitta uppgifter om honom. Enligt Karin skulle han bara ha gett ut en LP – och sedan på något sätt tagit livet av sig på scenen under en konsert. Spektakulärt! Men märkligt nog hittade jag absolut ingenting. Det närmast jag kom var en Silvio Rodriguez – men han stämde inte alls in på beskrivningen. Den totala bristen på information gjorde mig lite frustrerad och faktum är att den mystiske Jesus fanns någonstans i bakhuvudet i flera år. Jag fick så småningom för mig att kontakta musikblaskan Mojo Magazine för att höra om de möjligen kände till Jesus Rodriguez, men inte heller dessa vanligtvis mycket initierade människor tycktes veta något.

Den som tycker om film eller åtminstone läser filmrecensioner förstår naturligtvis att den gäckande artisten är samma person som är föremålet för uppmärksamheten i Searching for Sugar Man, en fin, rörande och till och med rolig dokumentärfilm av Malik Bendjelloul. Och då känner man säkert till den anmärkningsvärda historien om hur Jesus Rodriguez gav ut två LP-skivor (1970 och 1971), som båda floppade. Och att han försörjde sig som byggnadsarbetare under små omständigheter, fullständigt ovetande om att hans skivor var oerhört populära i Sydafrika. De fungerade som ett slags soundtrack till apartheidmotståndet. Det skulle kunna vara en uppdiktad historia, men den är alldeles sann. Det som ger den en extra dimension är förstås det faktum att alla människor var övertygade om att Rodriguez var död. Under en misslyckad konsert skulle han alltså antingen ha skjutit skallen av sig eller ha hällt bensin över sig och tänt på. Ingen visste säkert hur han dog. Det var ju också vad Karin hade hört i Israel. Var kommer sådana rykten ifrån? Kanske tyckte någon att det var en lämplig rock’n’roll-död som passade en person som gett ut två LP och sedan bara struntat i alltihop och försvunnit spårlöst. Men vad filmen inte berättar är att Rodriguez turnerade i Australien i slutet av 70-talet och början av 80-talet (då med de inte helt okända Midnight Oil) och att en liveskiva med titeln Alive gavs ut där. Titeln antyder att Rodriguez var mycket medveten om att han påstods vara död. Man får dock förstå att det här sidospåret inte nämns i filmen. Bilderna från de triumfartade konserterna i Sydafrika i slutet av 1990-talet (en annan vän, Eva, bevistade en av dem!) skulle inte ha fått riktigt samma effekt. Ibland får man väl undanhålla fakta för att åstadkomma ett mer effektivt berättande.

Det mest fascinerande är egentligen den bild som framträder av den nu 70-årige Rodriguez. Han bor mycket enkelt, unnar sig inga excesser och tycks dessutom ge bort det mesta av det han tjänar. Det finns inte heller någon bitterhet hos honom. Han tycks snarare ha tagit sitt artistiska misslyckande i början av 70-talet med ett slags upphöjt filosofiskt lugn. Han framstår som ytterst sympatisk, vilket naturligtvis bidrar till att man blir djupt rörd av Bendjellouls fina film.

När jag såg filmen kom jag att tänka på en annan herre med ett öde som påminner lite om Rodriguez, med den skillnaden att han inte har ansetts död. Han har inte heller ovetande varit enormt populär i något annat land. Följaktligen skulle det inte gå att göra en intressant film om honom. Men engelsmannen Bill Fay gav också ut två LP-skivor (märkligt nog också 1970 och 1971) som togs emot väl av kritikerna, men floppade. Även han tycks ha ryckt på axlarna och insett att han väl fick ägna sig åt något annat än musik för att försörja sig. I slutet av 70-talet spelade han in en skiva som aldrig gavs ut. Men i år, efter nära 40 år, har Bill Fay plötsligt gett ut en nyinspelad skiva. På omslaget och i det medföljande CD-häftet finns bilder av en äldre, lite krokig och rynkig man med glasögon och ostyrig frisyr. Man ser att det är en man som har arbetat hårt med kroppen: ”Too many years in the factories scrubbing floors and walls”, sjunger han. Och så får han äntligen en chans att spela in och ge ut en skiva – Life is People – som är förunderligt vacker. Man får definitivt känslan av att Bill Fay är precis lika ödmjuk som Rodriguez. Och kanske har även Rodriguez en till skiva i sig? Ett arbetsamt liv fullt av erfarenheter skulle säkerligen kunna resultera i något mycket fint.

Crucify Your Mind med Rodriguez hos David Letterman

Cosmic Concerto (Life is People) med Bill Fay

Read Full Post »