Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘TV’ Category

Alltså, jag är ju ganska bra på att irritera mig på saker och ting. Det vore ju hemskt trevligt att glida igenom livet och ta allting med jämnmod, men är man lite kolerisk så är man. Fast man får ju försöka begränsa sig till vissa områden, annars hinner man inte göra något annat överhuvudtaget och riskerar till och med att bli tokig. Irritation kräver nämligen massor av energi. Den som till äventyrs har besökt denna blogg tidigare vet att ett av mina irritations- och intresseområden är språket. Där finns det gott om saker att reta upp sig på. Men det handlar inte enbart om språket i sig, utan även om hur det framförs – vilket är vad jag tänkte ägna mig lite åt nu.

Jag tittar inte mycket på TV. Vanligtvis nöjer jag mig med nyhetsprogram, Antikrundan och På spåret. Allmänbildande saker, kan man väl säga. Men det räcker gott och väl med nyhetsprogrammen för att man ska bli irriterad. Kanske är det lite överraskande, eftersom språket där oftast håller en god kvalitet, om man nu kan kvalitetsbedöma språk. Här skulle det dock handla om hur språket framförs. Jag tycker mig nämligen märka att journalister eller reportrar eller vad de nu vill kalla sig tycks anstränga sig för att skapa varumärken. Och det blir liksom lite för tydligt att det är just det de gör. Hur går det då till? Jo, min tes är att de tar sitt befintliga sätt att tala och förstärker alla egenheter för att deras person ska bli lätt identifierbar. Jag ifrågasätter inte alls deras yrkesskicklighet – det är inte det – men det finns ett problem med det här som jag ska be att få återkomma till.

Jag tänkte ta några exempel. Man kan säga att en nestor på området när det gäller varumärkesskapande är Göran Zachrisson, men hans varumärke är närmast en speciell berättarteknik i långsamt tempo, och det är inte så mycket det jag är ute efter. Kanske kan även Folke Rydén nämnas i sammanhanget, men han lär ha ett talfel som gör att det språkliga varumärket inte är ett medvetet val. Mitt första egentliga exempel blir därför Kristina Kappelin. Skicklig journalist och författare. Mycket kunnig. Men hennes sätt att betona varannan stavelse och hennes sätt att uttala r och d gör att talet låter konstlat och hon framstår som arketypen för Kulturtanten. Eller…jag vet i och för sig inte vem som kom först, Kulturtanten eller Kristina Kappelin.

I nyhetsprogram hör man också ofta en man vars namn jag aldrig minns. Jag tror att han möjligen heter Kalle. Han har en tendens att börja varje mening i sina reportage ganska lågt, både volym- och tonhöjdsmässigt, och sedan göra ett crescendo, för att till sist falla tillbaka till utgångsläget igen. Och så där fortsätter det, mening för mening. Jaha, men det kanske är hans dialekt? Ska man verkligen inte få lov att använda sin dialekt i TV? Jovisst, det får man gärna göra. Men jag ska återkomma till min poäng lite senare.

Ibland orkar jag inte stänga av TV:n efter nyheterna – och får då tillfälle att se (eller oftast höra) sportjournalister prata. Där finns det i synnerhet två personer som jag irriterar mig på, och inte heller här minns jag namnen. Den ena talar med en myndig stämma och låter som om han har förtittat sig på tecknade filmer som dubbats till svenska. I dylika filmer finns ofta (eller fanns åtminstone förr) en onaturlig diktion som gör att man inte riktigt kan ta det som sägs på allvar. Det blir som att sitta i TV-studion och spela teater. Den andre refererar ofta matcher och andra sporthändelser, inte i direktsändning, utan i efterhand. Och han har en egendomlig tendens att betona helt fel skeenden i sina referat. Det mest dramatiska, eller själva resultatet, slängs dit närmast som en fullständigt obetydlig bisats: ”Och Andersson passar till Olsson som passar till Zlatan!!! (…som gör mål.)” Eller: ”Spjutet flyger otroligt långt!!! (…och det är nytt världsrekord.)” Det mest sensationella blir liksom bara ett lakoniskt konstaterande.

Vart vill jag egentligen komma med det här gnällandet? Jo, jag vill ifrågasätta nyttan av att överdriva sina egenheter för att skapa ett varumärke – om det nu är det som är syftet. Det lustiga är nämligen att de här personerna i exempelvis intervjusituationer inte uppvisar de här språkliga egenheterna, eller åtminstone inte alls lika tydligt. Det är som om de bara existerar när personerna läser en skriven text och är medvetna på ett annat sätt. När de talar mer fritt och avslappnat verkar det som om de liksom glömmer bort att tala märkligt. Behöver man verkligen skapa varumärken på det här sättet om man arbetar på Sveriges Television? Jag gissar att det är andra kvalifikationer som gäller där.

Vad är problemet med det här, då? Tja, jag kan bara utgå från mig själv. Min poäng är att egendomliga betoningar, satsmelodier och liknande tenderar att bli så irriterande att man faktiskt inte tar in det som sägs. Man hör det inte, eftersom man sitter och stör sig på själva framförandet. Och det är ju väldigt synd. Det är samma fenomen som uppstår när man försöker läsa en angelägen text som är full av språkfel – man ”ser” inte texten, bara språkfelen. När Folke Rydén dyker upp i rutan så sitter jag bara och försöker analysera hans två sätt att uttala R och registrerar inte alls vad han faktiskt säger. Det är ju alldeles extra oerhört orättvist eftersom han, som sagt, har ett talfel.

Men om det nu är så att en förstärkning av språkliga egenheter är en medveten varumärkesbyggande strategi så skulle jag vilja påstå att det är något som inte behövs. En skicklig journalist är en skicklig journalist. Se på till exempel Stefan Åsberg och Lars Moberg. Och se på ovannämnda exempel! Det är som om de står i vägen för sig själva, enligt mitt sätt att se det.

Nu finns det ju även icke-språkliga saker som man kan störa sig på, som också faller in i kategorin varumärkesbyggande. Jag tänker i synnerhet på SVT:s konstkritiker Dennis Dahlqvist. Det är säkert inget innehållsmässigt fel på hans reportage, men han har gjort det till en grej att han ska bli filmad ur konstiga vinklar medan han talar. Eller också är det hans fotograf som tycker att det ska var så. Effekten blir hur som helst att åtminstone jag sitter och väntar på de där konstiga kameravinklarna och inte hör ett endaste dugg av vad han försöker förmedla. Trist.

Annonser

Read Full Post »

Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.

Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.

Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.

Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.

Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »

IMGP8882Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.

När man som nu är överöst av jobb så kommer man till en kritisk punkt. Man kommer säkerligen till flera kritiska punkter, men en av dem är att man plötsligt blir uppgiven på ett egendomligt glatt sätt. Ingenting spelar särskilt stor roll längre. Man börjar skratta åt galenskapen och inser att det inte tjänar något till att försöka räcka till. Saker och ting får ta den tid de tar. Det är lite svårt att ha den inställningen när man ständigt jobbar mot en deadline, men på något sätt gör det att man faktiskt jobbar fortare. Tempot är furiöst utan att man blir märkbart mycket tröttare. Framför allt går tiden fortare. Dagarna släpar sig inte fram. Alltid något, kan jag tycka. Men det är klart att det kunde vara skönt med lite fritid – en stund emellanåt då man bara kan koppla av och klappa den katt som man inte längre har. En stund då man hittar på något som rensar hjärnan på ett effektivt sätt. Det behövs.

Ibland kommer den där rensningen plötsligt. En utomhusvisning av den av mig älskade filmatiseringen av Trollflöjten av Ingmar Bergman i Drottningholms slottspark den 3 september hade jag slagit ur hågen. Inte orkar man i min ålder sitta på en lite fuktig gräsmatta i ett par timmar och titta på film med värkande rygg. Man kan ha det som vision under juli månads traditionella högsommarvärme, men i början av september är ju hösten här och visionen är inte längre lockande. Väderleksrapporten talade dessutom om regn, vilket effektivt tog död på det allra sista av visionen. Men så skönt det då skulle vara att få veta att hela evenemanget är inställt. Det är ju alltid skönare att missa något som är inställt än något som faktiskt blir av – men utan mig. Men si! I stället för att mötas av ett besked om inställt evenemang möttes man av beskedet att filmvisningen flyttat in i själva teatersalongen.

Den som inte är bekant med Ingmar Bergmans Trollflöjten, den som i motsats till mig inte har sett den tiotals gånger, är kanske inte medveten om att filmen utspelar sig på Drottningholmsteatern. Och är man inte medveten om detta så kanske man inte förstår min entusiasm över att få se filmen i den miljö där den är inspelad. En magisk miljö. Nu är det förvisso inte sant. Filmen är inte alls inspelad där. Det tilläts inte, eftersom miljön helt enkelt är alltför känslig. Filmen är inspelad i Filmhuset på Gärdet i Stockholm, men i en uppbyggd exakt kopia av Drottningholmsteaterns salong. Illusionen är dock så total att det är mycket lätt att inbilla sig att filmen utspelar sig på den autentiska teatern. Det är förstås meningen. Och därför är det också en oerhört märklig känsla att se filmen i Drottningholmsteaterns salong, en långt större och märkligare känsla än att se filmen ute i slottsparken. Får man anta i alla fall. Synd då att inte fler människor tog denna unika chans, trots att evenemanget till och med var gratis. Kanske var det 50 personer i salongen. Förhoppningsvis förstod samtliga magin och poesin.

Som en extra bonus intervjuades dessutom Håkan Hagegård innan filmen visades. Min fäbless för Trollflöjten går tillbaka till när filmen visades på TV den 1 januari 1975. Jag var då inte nio år fyllda, men blev – passande nog – förtrollad. Och alldeles särskilt förtjust i Hagegårds Papageno. Det var därför fascinerande att se en livs levande 70-årig Hagegård och några minuter senare en förevigad 28-årig Hagegård. Kanske väntade jag mig att upplevelsen ändå skulle vara större, men ibland är människor som man beundrar så oerhört jordnära att de blir som vilka människor som helst. Man vill av någon anledning att det ska finnas ett slags distans där. En total ouppnåelighet. Men där satt han och avslöjade högintressanta detaljer, exempelvis om scenen där han mumsar i sig tre stycken petit-chouer. Eftersom det krävdes sex tagningar innan herr regissören var nöjd så uppgick alltså antalet bakverk till arton. Men det krävdes att Hagegård åt ytterligare en bakelse, detta eftersom man också måste spela in hur det låter när man äter en petit-chou. Summa summarum: nitton petit-chouer.

Det där är något som jag fortsättningsvis kommer att betänka när ögonen går i kors av att texta TV-program med Carolina Gynning eller Mia Parnevik eller Sean Banan. Det kan liksom alltid vara värre. Man kan alltid tvingas äta nitton petit-chouer. Och spela in hur det låter.

 

 

Read Full Post »

Vad är nu den tionde veckan under det femtionde året för slags vecka? Jo, den typen av vecka då man skådar ljuset i tunneln och tänker: ”När det här projektet är klart så uppstår äntligen den där luckan som jag så väl behöver för att ta itu med den och den och den surdegen.” Jag menar då en bildlig surdeg, inte den av hipstertyp. Men när tjugo minuter återstår av det där projektet så trillar ett mejl in med ett nytt och brådskande uppdrag. Och fem minuter senare trillar ännu ett mejl in med ännu ett ännu mer brådskande uppdrag. Och allt raseras. All planering och struktur förintas. Den typen av vecka är den tionde veckan. Nu kan man tro att det där fenomenet är begränsat till arbetet – men tyvärr är det likadant inom den privata sektorn. Det finns alltid något att ta itu med. Det kommer alltid något mer angeläget eller tvingande i vägen. Det finns alltid saker att skjuta upp. Mañana, mañana. Frågan är om man kommer att hinna färdigt innan man dör. Mañana, mañana.

Men jag har i alla fall tagit mig tid att titta på TV. På ett program, förutom det självklara Antikrundan. När man som jag ägnar sig åt TV yrkesmässigt så orkar man inte titta så mycket på TV. Jag borde förstås tala för mig själv. Andra i yrket följer en massa serier – jag ser nyheterna och Antikrundan. Men under denna den tionde veckan besåg jag, förmodligen något överraskande för den som känner mig, första avsnittet i en serie som heter Gympaläraren. Kanske för att jag kände ett överhängande behov av att bli arg över något. Dock blev jag bara delvis arg. Seriens frågeställningar tycks vara: 1. Varför vill inte barnen/ungdomarna vara med på gymnastiken? 2. Hur får man dem att röra på sig? Programmet leds förstås av en träningsfanatiker som finner det fullständigt obegripligt att folk inte vill röra på sig, ty det är ju det roligaste och härligaste som finns. Den typ av människa som är till hälften sadist och till hälften maniker (Förlåt Kalle Zackari Wahlström, du är säkert jättenormal och snäll).

Man lyckades i alla fall snudda vid problemet i första avsnittet. Det är helt enkelt inte roligt att gå på gymnastiklektioner om man river höjdhoppsribban på 50 centimeters höjd, om man är paniskt rädd för att simma med huvudet under vattnet, om man är rädd för att tappa greppet och slå ihjäl sig när man hänger i romerska ringar (jag bröt som liten skör valp nyckelbenet två gånger och armen en gång), eller om man är en person som missar målet trots att man står fem meter ifrån det när man sparkar fotbollen. Om man är oduglig – helt enkelt. Under min skoltid uttryckte vissa att det var ”tråkigt” att gå på vissa lektioner, till exempel gymnastiken. För mig betyder ”tråkigt” detsamma som att man känner tristess. Gymnastiken var inte tråkig – den var fruktansvärd. Direkt plågsam. Ångestframkallande. Odugligheten blir nämligen så oerhört tydlig i det sammanhanget. Det blir som att tvinga en tondöv person att sjunga solo inför hela klassen så att man kan få sig ett gott skratt. Jag hoppas att Wahlström kommer att drabbas av den insikten, liksom av insikten att alla måste få röra på sig på sina egna villkor. Det är rimligt. Jag ämnar följa denna serie och bli upprörd om detta inte blir resultatet. Jag ämnar också tänka på en gymnastiklärare jag hade på mellanstadiet. Hon hette Eva Fastén, hade långt och lockigt hår och sprang väldigt snabbt. Men hon rökte också – och skämdes inte för att visa det. Någon av mina klasskamrater frågade varför hon som var gymnastiklärare rökte. Jo, förklarade hon, om hon inte skulle röka så skulle hon springa ännu snabbare. Då skulle hon tvingas bli proffslöpare – och det hade hon ingen lust med. Hennes attityd tyckte jag om. Det var på 1970-talet och rökning var förmodligen ingen stor sak. Men även då dog människor av det.

Apropå det så har även under denna den tionde veckan ett stort antal människor gått bort, varav några mycket kända. En av dem är producenten George Martin som hann bli 90 år gammal. Det är en ålder då man har rätt att dra sig tillbaka och jag vill därför inte påstå att det är en sorglig händelse. Låter det vanvördigt? Nå, kanske. Men det tycks bli allt vanligare att mycket gamla människors bortgång beskrivs som ”tragisk”, när den i själva verket – oftast – är fullständigt naturlig. Människor dör. Och 90 år är en ansenlig ålder. Därmed inte sagt att George Martin inte förtjänar en hyllning – tvärtom. Beatlesfantasten i mig håller hans gärning och hans person mycket, mycket högt. En engelsk gentleman ut i fingerspetsarna. En man som besatt en synnerlig begåvning. All You Need is Ears heter hans självbiografi från 1979. En blygsam titel. Man behöver nog lite mer än så för att bli en så framgångsrik producent, kompositör, instrumentalist och arrangör – men öronen torde vara grundförutsättningen. Här är ett litet kort klipp från 2013 där han pratar lite med Paul McCartney och Ringo Starr. Det kan man titta på innan den elfte veckan under det femtionde året börjar. Det är både den tionde veckan och Sir George Martin värda.

Read Full Post »

Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.

För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”

Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.

Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.

Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.

Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.

Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.

Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.

P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.

 

 

Read Full Post »

Hej Karl-Bertil!
Eller ska jag säga grattis? Ja, det ska jag nog. Låt mig börja om.

Grattis Karl-Bertil!
Jag såg någonstans att du fyller fyrtio år i år. Det är väl ärligt talat inte mycket till ålder längre. Förr var man gammal när man var fyrtio, men det är man ju inte längre. Utvecklingen går framåt. Men det är ju ändå en ganska aktningsvärd ålder, det måste jag ju säga. Vid fyrtio års ålder har nog de flesta hittat sig själva, funnit sin nisch i livet och fått en tydlig personlighet. Inte för att du skulle ha saknat personlighet tidigare – det är inte alls det jag menar. När man är fyrtio år kan man tvärtom ha stagnerat och övergett den där idealistiska glöden som man kanske hade när man var fjorton år. Och det är väl inte så bra, eller hur? Ja, just det… Det är ju filmen om dig som fyller fyrtio år i år. Du tultar ju inte omkring och gör gott som nyfödd i den där filmen. Hur skulle det se ut? Nej, du är en målbrottskraxig fjortonåring. Det måste innebära att du fyller femtiofyra år i år och därmed är du och jag jämngamla. Eller nästan i alla fall. Bara nästan.

Fast det där stämmer ju inte riktigt. Det verkar som om jag snarare ska gratulera dig till att du träder in i pensionärsåldern. Din andlige pappa Tage (fyra bokstäver, börjar på T, precis som pappa Tyko) skrev om dig i en julhälsning 1964 och därmed måste du vara född 1950. Sextiofem år, Karl-Bertil! Kan det verkligen stämma? Om du nu är nybliven pensionär så måste du lova mig att ändå inte slå dig till ro och betrakta dig som färdig. Du får inte tycka att du har gjort ditt och att andra minsann får ta vid nu. Ni idealister får aldrig ge upp för då blir det bara pannkaka av allting. Pannkaka är förvisso gott, det tror jag att du också tycker, men den sortens pannkaka som jag nu åsyftar tycker du nog inte alls om. Inte ens med sylt och grädde. Sextiofem år. Tänka sig!

Fast det där stämmer ju inte riktigt heller. Filmen om dig utspelas ju inte 1964. Den utspelas i en tid då det fortfarande fanns sjaskiga ölkaféer i Stockholm. Jo, jag vet att det fanns några kvar in på 1980-talet, men det var inte då du delade ut julklappar till invånare på samhällets skuggsida. Det var vid en tid då bilarna drevs med gengas på grund av bensinbrist orsakad av andra världskriget. Och det var vid en tid då flaggspel fästa i en bilantenn hade en nazitysk flagga bland andra flaggor. Filmen om dig måste alltså utspela sig någon gång under 1940-talets första hälft. Fast å andra sidan så sitter din pappa Tyko och tittar på TV innan han är på väg att kvävas av julilska. Och i vårt land började de officiella TV-sändningarna 1956. Men det är ju en petitess. Inget att bry sig om. Filmen som din pappa tittar på är i alla fall klassikern Lilla Helgonet från 1944. Den måste rimligtvis ha visats på bio innan den visades i TV, men låt oss ändå för enkelhetens skull förutsätta att filmen om dig utspelar sig 1944. Det måste ju innebära att du är född 1930. Då ska jag be att få gratulera dig på 85-årsdagen, Karl-Bertil. Bra jobbat.

Karl-BertilMen noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.

 

Read Full Post »

Older Posts »