Den där färgglada fläcken är Chuck Berry på Skeppsholmen
Chuck Berry död. 90 år gammal. En ansenlig ålder i en bransch som tenderar att ta död på folk i förtid. Kanske var det ändå musiken som räddade honom, med tanke på att han inledde sin ”karriär” genom att åka dit för väpnat rån och bilstöld som 17-åring. Eller om det var 18-åring. Karriären kunde så att säga ha blivit en helt annan. Men det var väl inget som inte tre år på anstalt och ett vanligt kneg på en bilfabrik kunde få rätsida på. Och musikintresset, då. Ändå dröjde det relativt länge innan herr Berry nådde någon sorts framgång inom musikvärlden. I dag känns det i det närmaste otänkbart att en trettioåring skulle kunna bli tonårsidol – men det är vad han blev. Lite osannolikt, men mera nu än då.
Uppfann Chuck Berry rocken? I och med hans död är det förstås en hel massa viktigpettrar som hävdar det. Men jag säger nej. Och samtidigt ja. Visst var han oerhört viktig, men han var knappast ensam. Han klev inte en dag fram och sade ”Let there be rock” och så var allting klart. Det är sällan så det fungerar. Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att förringa honom – det är bara så lätt att i hyllningsivern skyffla alla andra åt sidan, att hävda att den nyss avlidne är ensam ansvarig för ditten eller kanske datten eller kanske både och. Men ingen kan ta ifrån honom hans stilbildande gitarriff som är ett slags grundbult inom rockmusiken. Och ingen kan ta ifrån honom att han skrev en rad klassiska rocklåtar (även om hans pianist Johnnie Johnson senare hävdade att han varit rejält behjälplig i komponerandet). Och ingen kan ta ifrån honom att han var en underhållande scenpersonlighet, inte minst genom sitt säregna sätt att använda kroppen medan han spelade. Man bör heller inte underskatta hans förmåga att skriva rytmiska texter som genom sitt innehåll ofta avvek från det som var gängse under 50-talet och det tidiga 60-talet.
Min första kontakt med Chuck Berry var när vi hade en lärarvikarie i skolan. Kanske gick vi i trean, kanske i fyran. Han släpade med sig en gitarr och lärde oss att sjunga Johnny B. Goode. Det var något annat än de mesiga sånger som fanns med i Nu ska vi sjunga eller vad nu den i skolan befintliga sångboken kunde ha hetat. Chuck Berry. Jaha. Sedan visade det sig att grannpojken (som var ett år äldre) besatt en smärre samling singlar och EP-skivor där några Berry-alster fanns med. Sångerna var raspiga och obegripliga. Men musiken svängde. Jag minns också en film som sändes på televisionen där Chuck Berry framförde You Can’t Catch Me på sitt oefterhärmliga sätt. Cool kille. Det var svårt att inte tycka om honom.
Chuck Berry och en Arla-kossa
Nå. Vad jag skulle komma fram till är att jag lyckades se människan live så småningom. Det kan ha varit 1987, men det kan också ha varit 1989. Det var i alla fall på Skeppsholmen i Stockholm. Jag vill minnas att han gjorde sitt jobb och att pianisten Johnnie Johnson var med och fick både honom och resten av bandet att känna sig lugna. Annars finns det en och annan historia om kompmusiker som har varit livrädda för mannen. Det förefaller som om Chuck Berry kunde vara en aning lynnig och inte var nådig att ha att göra med om man skulle råka spela fel eller göra någon musikalisk utflykt som han inte gillade. Hur som helst. Om vi nu ponerar att ovan nämnda konsert ägde rum 1987 så skulle det dröja ganska exakt tjugo år innan jag såg ytterligare en konsert, nu i parken vid Ulriksdals slott. Det var en egendomlig konsert som ingick i en Sverigeturné tillsammans med Status Quo och Nisse Hellberg. Och särskilt bra var det ju inte. Inget fel på humöret och inget större fel på rösten heller – men en uppsättning 80-åriga fingrar klarade inte riktigt av att spela gitarr. Så är det. Nu gjorde det nog inte så mycket eftersom publiken till 95 % bestod av överförfriskade raggare som tycktes vara nöjda med att få se en legend på scenen.
Fast vad jag egentligen skulle komma fram till var en liten historia som jag hörde i samband med denna turné 2007. Kanske har jag glömt någon detalj, men ungefär följande är vad som hände: Platsen lär ha varit Kalmar. Herr Berry bodde på hotell och skulle på utsatt klockslag hämtas upp för avfärd till själva spelplatsen av en chaufför och antingen en vägvisare eller en tolk. (Minnet sviker mig. Det framstår som absurt att ha med sig en tolk i ett land där i princip alla talar utmärkt engelska. Och lika absurt att ha en vägvisare när man har en chaufför. Men nu snackar vi om Chuck Berry.) Tanken var förstås att göra en ståndsmässig entré i en amerikansk bil, som jag tror var en Cadillac. Men bilen dök inte upp vid överenskommen tidpunkt! Irritationen växte hos 80-åringen. När chauffören och hans bisittare väl dök upp så förkunnade en ilsken Chuck Berry att han själv tänkte köra bilen. De två hundsfotterade personerna gjorde sig redo att hoppa in i baksätet, men se det tilläts icke! I stället beordrades de att gå framför bilen och visa vägen till spelplatsen. Den processionen hade jag gärna velat se. Sådan var han uppenbarligen. Lite lynnig, lite knepig, kanske inte alltid så noga med moralen och lagen. Men en legend. Och ett geni. Därom råder inget tvivel. Hej då, Chuck Berry.
elbrundino 