Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Någon gång i början av 1990-talet åkte min vän Karin till Israel för att jobba på kibbutz. Det var långt innan folk började åka till Thailand stup i kvarten och några år innan världen krympte i samband med att Internet fick sitt stora genomslag. Det kändes alltså som om Israel var ganska långt borta. Vi kommunicerade per brev på den tiden. I ett av Karins brev nämnde hon en artist som alla på kibbutzen lyssnade flitigt på – och hon undrade om jag möjligen hade hört talas om honom. Kanske bifogade hon dessutom en kassett, eller också fick jag en sådan vid ett senare tillfälle. Mitt svar var i alla fall nej. Jesus Rodriguez var fullständigt obekant för mig, men nyfikenheten väcktes – i synnerhet som jag gillade musiken – och jag började rota i diverse musikuppslagsverk för att hitta uppgifter om honom. Enligt Karin skulle han bara ha gett ut en LP – och sedan på något sätt tagit livet av sig på scenen under en konsert. Spektakulärt! Men märkligt nog hittade jag absolut ingenting. Det närmast jag kom var en Silvio Rodriguez – men han stämde inte alls in på beskrivningen. Den totala bristen på information gjorde mig lite frustrerad och faktum är att den mystiske Jesus fanns någonstans i bakhuvudet i flera år. Jag fick så småningom för mig att kontakta musikblaskan Mojo Magazine för att höra om de möjligen kände till Jesus Rodriguez, men inte heller dessa vanligtvis mycket initierade människor tycktes veta något.

Den som tycker om film eller åtminstone läser filmrecensioner förstår naturligtvis att den gäckande artisten är samma person som är föremålet för uppmärksamheten i Searching for Sugar Man, en fin, rörande och till och med rolig dokumentärfilm av Malik Bendjelloul. Och då känner man säkert till den anmärkningsvärda historien om hur Jesus Rodriguez gav ut två LP-skivor (1970 och 1971), som båda floppade. Och att han försörjde sig som byggnadsarbetare under små omständigheter, fullständigt ovetande om att hans skivor var oerhört populära i Sydafrika. De fungerade som ett slags soundtrack till apartheidmotståndet. Det skulle kunna vara en uppdiktad historia, men den är alldeles sann. Det som ger den en extra dimension är förstås det faktum att alla människor var övertygade om att Rodriguez var död. Under en misslyckad konsert skulle han alltså antingen ha skjutit skallen av sig eller ha hällt bensin över sig och tänt på. Ingen visste säkert hur han dog. Det var ju också vad Karin hade hört i Israel. Var kommer sådana rykten ifrån? Kanske tyckte någon att det var en lämplig rock’n’roll-död som passade en person som gett ut två LP och sedan bara struntat i alltihop och försvunnit spårlöst. Men vad filmen inte berättar är att Rodriguez turnerade i Australien i slutet av 70-talet och början av 80-talet (då med de inte helt okända Midnight Oil) och att en liveskiva med titeln Alive gavs ut där. Titeln antyder att Rodriguez var mycket medveten om att han påstods vara död. Man får dock förstå att det här sidospåret inte nämns i filmen. Bilderna från de triumfartade konserterna i Sydafrika i slutet av 1990-talet (en annan vän, Eva, bevistade en av dem!) skulle inte ha fått riktigt samma effekt. Ibland får man väl undanhålla fakta för att åstadkomma ett mer effektivt berättande.

Det mest fascinerande är egentligen den bild som framträder av den nu 70-årige Rodriguez. Han bor mycket enkelt, unnar sig inga excesser och tycks dessutom ge bort det mesta av det han tjänar. Det finns inte heller någon bitterhet hos honom. Han tycks snarare ha tagit sitt artistiska misslyckande i början av 70-talet med ett slags upphöjt filosofiskt lugn. Han framstår som ytterst sympatisk, vilket naturligtvis bidrar till att man blir djupt rörd av Bendjellouls fina film.

När jag såg filmen kom jag att tänka på en annan herre med ett öde som påminner lite om Rodriguez, med den skillnaden att han inte har ansetts död. Han har inte heller ovetande varit enormt populär i något annat land. Följaktligen skulle det inte gå att göra en intressant film om honom. Men engelsmannen Bill Fay gav också ut två LP-skivor (märkligt nog också 1970 och 1971) som togs emot väl av kritikerna, men floppade. Även han tycks ha ryckt på axlarna och insett att han väl fick ägna sig åt något annat än musik för att försörja sig. I slutet av 70-talet spelade han in en skiva som aldrig gavs ut. Men i år, efter nära 40 år, har Bill Fay plötsligt gett ut en nyinspelad skiva. På omslaget och i det medföljande CD-häftet finns bilder av en äldre, lite krokig och rynkig man med glasögon och ostyrig frisyr. Man ser att det är en man som har arbetat hårt med kroppen: ”Too many years in the factories scrubbing floors and walls”, sjunger han. Och så får han äntligen en chans att spela in och ge ut en skiva – Life is People – som är förunderligt vacker. Man får definitivt känslan av att Bill Fay är precis lika ödmjuk som Rodriguez. Och kanske har även Rodriguez en till skiva i sig? Ett arbetsamt liv fullt av erfarenheter skulle säkerligen kunna resultera i något mycket fint.

Crucify Your Mind med Rodriguez hos David Letterman

Cosmic Concerto (Life is People) med Bill Fay

Annonser

Read Full Post »