Ibland undrar jag om folk i gemen tycker att vissa i grunden mycket alldagliga ord är alldeles för fina, så fina att de inte törs använda dem. Eller om det möjligen är så att de vill variera sig genom att använda vad de betraktar som synonymer. Hur det än är med den saken så vill jag nog påstå att det inte alltid är så lyckat. Visst, man kan släpa fram det eviga argumentet att språket förändras och måste få göra det – men då släpar jag fram mitt eviga argument att det är ganska onödigt att förändra sådant som fungerar alldeles utmärkt som det är, och det gäller även språket.
Mitt allra främsta exempel på vad jag menar är det rara gamla verbparet tala/prata. Det förefaller som om uppskattningsvis 90 % av alla svenskar numera tror att det är helt synonyma ord, men att ordet ”tala” har ett högre stilvärde och därför inte hör hemma i dagligt tal. Eller ska jag kanske säga ”i dagligt prat”? Jag är nämligen övertygad om att det kommer att heta så inom en ganska snar framtid. Det kommer säkerligen också att heta ”herr Pratman” och att man håller ett ”bröllopsprat”. Dock vill jag sticka ut nästippen och hävda att de två orden faktiskt inte betyder samma sak, de är åtminstone inte utbytbara i alla situationer. I min värld är ”tala” själva förmågan eller kunskapen. Den kända lilla prydnadsfigurinen med flickan och hunden (om ni nu vet vilken jag menar) kallas ”Kan du inte tala?”. Man har förvärvat kunskapen att kunna tala – man har talförmåga. Inte pratförmåga. På samma sätt kan man tala exempelvis engelska. Men jag hör – och ser – ständigt frasen ”pratar du engelska?” runt mig. Man pratar möjligen strunt eller goja, men språk – det talar man. Pratar gör man med varandra, i samspråk. Och begreppet ”prat” har en lite nedlåtande ton i sig. Man säger som sagt att man pratar strunt, goja, gallimatias etcetera. Men jag misstänker alltså att verbet ”tala” anses vara alldeles för fint. Glöm det. Börja använda ”tala” och vänj er vid det. Jag lovar att det strax känns bra.
Ett annat begrepp, som är lite mer komplicerat, är ”fatta beslut”. Det brukar i väldigt många fall av någon anledning kortas ner till ”ta beslut”. Man kan tycka att fatta och ta är synonyma ord och jag ska livligt erkänna att de nog faktiskt är det. Men det heter likväl ”beslutsfattare” och inte ”beslutstagare” och därmed bör man alltså säga att man ”fattar beslut”. Annars fungerar ju inte den lilla ordleken ”Här fattas kloka beslut” och det vore väl tråkigt? Jag tror att det är samma fenomen som gör sig gällande här. ”Fatta” ses som lite för fint och därför väljer man ”ta” i stället. Lustigt nog tycks ungefär samma människor anse att ”fatta” är att föredra när man vill uttrycka förståelse för något. Ponera att någon har tvingats avliva sin gamla älskade hund och uttrycker sin sorg över det. Då skulle man normalt sett säga ”jag förstår” för att uttrycka sitt deltagande. Men tydligen har även ”förstår” ett alldeles för högt stilvärde, så då säger man i stället ”jag fattar”. Det känns ärligt talat ganska taffligt.
Titt- och kollsjukan, då? Har ni lagt märke till den? I dag tittar eller kollar man på allting, förmodligen för att ”se” är alldeles för pretentiöst och högtravande. Man kan med andra ord inte ”se över” sina rutiner eller sitt aktieinnehav. Nej, man ”kollar över” i stället. Eller ”tittar på”. Ibland kan det till och med hända att man ”kikar över” situationen. Och när man har gjort en utredning och undersökt något så kan man tydligen inte säga att det är det man har gjort, för då finns det en uppenbar risk att man blir betraktad som en högtravande byråkratmänniska. Nej, vanliga snubbar säger att de har ”tittat på” sambandet mellan pest och kolera. Exempelvis. Då är man liksom en av grabbarna och behöver inte äta lunch ensam i företagets matsal. Kanske får man till och med följa med på after work.
Ett sista exempel då: Man kunde kanske önska att ingenting numera är pinsamt för någon. Tyvärr består nog själva pinsamheten, det är bara det att den har bytt namn. Om någon ertappas med rumpan bar så är det inte pinsamt – det är skämmigt! Har det inte en synnerligen barnslig klang, va? Skämmigt, skämmigt, skämmigt. Det är lite Pippi Långstrump över det. Dock finns ordet numera med i Svenska Akademiens ordlista och kommer förmodligen att stanna kvar där. Kanske tränger det inom ett tiotal år ut ”pinsamt”, eftersom det uppenbarligen är ett alldeles för fint ord. Det är ju en sak om ett ord inte längre behövs i det dagliga språket för att det betecknar en företeelse som dött ut, det finns mängder av sådana ord. Men det känns så onödigt att ersätta ett väl fungerande ord med ett annat. På samma tema kan jag reta upp mig kopiöst mycket på att vissa ord plötsligt byter betydelse. Fundera på den här meningen: ”Nero var en grym kejsare.” Hur ska den tolkas? För tio år sedan skulle svaret tvivelsutan vara att Nero var en samvetslös och brutal kejsare. Nu skulle svaret lika gärna kunna vara: ”Han var en skitbra, jätteduktig kejsare.” Ordet grym i dess gamla betydelse är på utdöende! Tänk på det, Lasse Kronér, när du berättar för alla femteklassare och alla artister i Doobidoo att de är ”grymma”.
Det är ganska fascinerande att den här ”vulgariseringen” av språket pågår samtidigt som andra ord och uttryck görs mer pretentiösa än de behöver vara. En före detta kollega påpekade nyligen att man allt oftare hör att folk ”har ett boende”, inte att de bor. Och de blir inte rädda, de ”känner rädsla”. Det finns alldeles säkert mängder av andra exempel. Med andra ord pågår alltså en utveckling åt två helt olika håll. Man kan fråga sig varför. Till slut hamnar vi förmodligen i en situation där vi går omkring och säger: ”Öh, hörru! Kolla värsta coola affekten hos den av korpulens behäftade snubben! Grymt fett.”
elbrundino 