Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Ibland undrar jag om folk i gemen tycker att vissa i grunden mycket alldagliga ord är alldeles för fina, så fina att de inte törs använda dem. Eller om det möjligen är så att de vill variera sig genom att använda vad de betraktar som synonymer. Hur det än är med den saken så vill jag nog påstå att det inte alltid är så lyckat. Visst, man kan släpa fram det eviga argumentet att språket förändras och måste få göra det – men då släpar jag fram mitt eviga argument att det är ganska onödigt att förändra sådant som fungerar alldeles utmärkt som det är, och det gäller även språket.

Mitt allra främsta exempel på vad jag menar är det rara gamla verbparet tala/prata. Det förefaller som om uppskattningsvis 90 % av alla svenskar numera tror att det är helt synonyma ord, men att ordet ”tala” har ett högre stilvärde och därför inte hör hemma i dagligt tal. Eller ska jag kanske säga ”i dagligt prat”? Jag är nämligen övertygad om att det kommer att heta så inom en ganska snar framtid. Det kommer säkerligen också att heta ”herr Pratman” och att man håller ett ”bröllopsprat”. Dock vill jag sticka ut nästippen och hävda att de två orden faktiskt inte betyder samma sak, de är åtminstone inte utbytbara i alla situationer. I min värld är ”tala” själva förmågan eller kunskapen. Den kända lilla prydnadsfigurinen med flickan och hunden (om ni nu vet vilken jag menar) kallas ”Kan du inte tala?”. Man har förvärvat kunskapen att kunna tala – man har talförmåga. Inte pratförmåga. På samma sätt kan man tala exempelvis engelska. Men jag hör – och ser – ständigt frasen ”pratar du engelska?” runt mig. Man pratar möjligen strunt eller goja, men språk – det talar man. Pratar gör man med varandra, i samspråk. Och begreppet ”prat” har en lite nedlåtande ton i sig. Man säger som sagt att man pratar strunt, goja, gallimatias etcetera. Men jag misstänker alltså att verbet ”tala” anses vara alldeles för fint. Glöm det. Börja använda ”tala” och vänj er vid det. Jag lovar att det strax känns bra.

Ett annat begrepp, som är lite mer komplicerat, är ”fatta beslut”. Det brukar i väldigt många fall av någon anledning kortas ner till ”ta beslut”. Man kan tycka att fatta och ta är synonyma ord och jag ska livligt erkänna att de nog faktiskt är det. Men det heter likväl ”beslutsfattare” och inte ”beslutstagare” och därmed bör man alltså säga att man ”fattar beslut”. Annars fungerar ju inte den lilla ordleken ”Här fattas kloka beslut” och det vore väl tråkigt? Jag tror att det är samma fenomen som gör sig gällande här. ”Fatta” ses som lite för fint och därför väljer man ”ta” i stället. Lustigt nog tycks ungefär samma människor anse att ”fatta” är att föredra när man vill uttrycka förståelse för något. Ponera att någon har tvingats avliva sin gamla älskade hund och uttrycker sin sorg över det. Då skulle man normalt sett säga ”jag förstår” för att uttrycka sitt deltagande. Men tydligen har även ”förstår” ett alldeles för högt stilvärde, så då säger man i stället ”jag fattar”. Det känns ärligt talat ganska taffligt.

Titt- och kollsjukan, då? Har ni lagt märke till den? I dag tittar eller kollar man på allting, förmodligen för att ”se” är alldeles för pretentiöst och högtravande. Man kan med andra ord inte ”se över” sina rutiner eller sitt aktieinnehav. Nej, man ”kollar över” i stället. Eller ”tittar på”. Ibland kan det till och med hända att man ”kikar över” situationen. Och när man har gjort en utredning och undersökt något så kan man tydligen inte säga att det är det man har gjort, för då finns det en uppenbar risk att man blir betraktad som en högtravande byråkratmänniska. Nej, vanliga snubbar säger att de har ”tittat på” sambandet mellan pest och kolera. Exempelvis. Då är man liksom en av grabbarna och behöver inte äta lunch ensam i företagets matsal. Kanske får man till och med följa med på after work.

Ett sista exempel då: Man kunde kanske önska att ingenting numera är pinsamt för någon. Tyvärr består nog själva pinsamheten, det är bara det att den har bytt namn. Om någon ertappas med rumpan bar så är det inte pinsamt – det är skämmigt! Har det inte en synnerligen barnslig klang, va? Skämmigt, skämmigt, skämmigt. Det är lite Pippi Långstrump över det. Dock finns ordet numera med i Svenska Akademiens ordlista och kommer förmodligen att stanna kvar där. Kanske tränger det inom ett tiotal år ut ”pinsamt”, eftersom det uppenbarligen är ett alldeles för fint ord. Det är ju en sak om ett ord inte längre behövs i det dagliga språket för att det betecknar en företeelse som dött ut, det finns mängder av sådana ord. Men det känns så onödigt att ersätta ett väl fungerande ord med ett annat. På samma tema kan jag reta upp mig kopiöst mycket på att vissa ord plötsligt byter betydelse. Fundera på den här meningen: ”Nero var en grym kejsare.” Hur ska den tolkas? För tio år sedan skulle svaret tvivelsutan vara att Nero var en samvetslös och brutal kejsare. Nu skulle svaret lika gärna kunna vara: ”Han var en skitbra, jätteduktig kejsare.” Ordet grym i dess gamla betydelse är på utdöende! Tänk på det, Lasse Kronér, när du berättar för alla femteklassare och alla artister i Doobidoo att de är ”grymma”.

Det är ganska fascinerande att den här ”vulgariseringen” av språket pågår samtidigt som andra ord och uttryck görs mer pretentiösa än de behöver vara. En före detta kollega påpekade nyligen att man allt oftare hör att folk ”har ett boende”, inte att de bor. Och de blir inte rädda, de ”känner rädsla”. Det finns alldeles säkert mängder av andra exempel. Med andra ord pågår alltså en utveckling åt två helt olika håll. Man kan fråga sig varför. Till slut hamnar vi förmodligen i en situation där vi går omkring och säger: ”Öh, hörru! Kolla värsta coola affekten hos den av korpulens behäftade snubben! Grymt fett.”

Annonser

Read Full Post »

”Omedelbart han såg kärringen beslöt han sig för att förgöra henne.
Varför visste han inte.”

En författare som inleder en bok på det sättet har åtminstone jag svårt att låta bli att älska. Citatet är hämtat ur Stig Claessons På palmblad och rosor från 1975.  Han har mer eller mindre alltid funnits i mitt liv, närmast som en naturlig ingrediens. När jag var liten visades ibland små filmer baserade på Stigs teckningar. Han ackompanjerade dem med sin egen karakteristiska, lite släpiga stockholmsröst. Det var långsamma betraktelser som kanske upplevdes som tråkiga och obegripliga av vissa – ja, det finns till och med de som anser att de var ångestframkallande. Men jag minns att jag tyckte om dem. Hans teckningar såg man även ganska ofta i diverse tidningar och under en period filmades några av hans böcker och sändes i TV. (Janne ”Loffe” Carlsson spelade en av huvudrollerna och han gör det mycket bra. Alla som avfärdar Janne Carlsson som en flamspelle får faktiskt tänka om. Och Allan Edwall i Vem älskar Yngve Frej? är oförliknelig, i synnerhet när han blir alltmer uppsluppen i vedboden under alkoholens inverkan.) Ja, det är inte helt galet att påstå att Stig Claesson faktiskt var en institution i svenskt kulturliv i sextio år – tills han plötsligt gick och dog i början av 2008.

En typisk Stig Claesson-katt

Stig Claesson var en extremt produktiv författare och konstnär. Det finns nästan 90 böcker av hans hand plus oräkneliga prosastycken som publicerades i ett stort antal tidningar och tidskrifter. Antalet konstnärliga alster går knappast ens att uppskatta. Det dyker ofta upp litografier på diverse auktioner – och ibland oljemålningar, pasteller och collage. Jag besökte själv hans ateljé i Stockholm 2005 och fann uppskattningsvis 100 oljemålningar i hyllorna. Det är självklart att en sådan enorm produktion inte kan hålla bästa klass rakt igenom. Ibland får man helt enkelt en känsla av att den gode Slas gick på tomgång och bara producerade för brödfödan. Då önskar man att någon hade hjälpt honom att sortera och säga: ”Det här är bra – det här är inte bra.” Det fanns sådana människor, till exempel hans sista gallerist, men jag föreställer mig att många kanske var lite rädda för Stig. Många har en bild av honom som en cool, humoristisk snubbe med keps – och det är naturligtvis lätt att en sådan bild växer fram när man skriver underfundiga små berättelser och betraktelser. Men han var en komplicerad natur som kunde vara svår att ha att göra med, särskilt på senare år. Det finns ett kapitel om Stig Claesson i Crister Enanders bok Relief – Författarporträtt från 1995. Enander redogör för sin intervju med Claesson, en intervju som inleds med att Stig säger: ”Vad fan vill du mig?” Kanske var han trött på att leva upp till den där mytbilden. Men det är ingen hemlighet att Stig hade alkoholproblem och även missbrukade andra substanser. Man anar en stingslighet som kan vara utmärkande för missbrukare och alkoholister. Nils Claessons läsvärda uppgörelse med fadern i form av boken Blåbärsmaskinen (2009) är en bitvis skakande men delvis också ömsint skildring. En annan läsvärd bok om Claesson är Niklas Rådströms Stig från 2011. Där får man bland annat veta varför Slas så ofta bar keps – även inomhus. Ja, till och med i bastun.

Men nu tillhör jag den skara människor som inte bryr sig så mycket om författares, konstnärers och musikers vandel. Den kan förvisso vara intressant om man vill analysera ett verk på ett djupare plan, men det finns liksom inget skäl att ägna sig åt moraliska fördömanden. Så varför tycker jag om Stig Claesson? Jag som är språkfascist borde ju ha en massa invändningar mot hans sätt att skriva. Han struntar till exempel ofta i att sätta ut frågetecken – helt enkelt för att han ansåg att allt som ser ut som frågor inte är frågor.

”Skicka hit dom skånska tjejerna” – Ett vykort från Stig Claesson.

Men man vänjer sig vid hans små egenheter och de blir till ett slags charmfaktor. Han skriver föredömligt korta och kärnfulla meningar, vilket gör att framställningen känns saklig och nonsensbefriad. Därmed inte sagt att det blir torrt. Formuleringarna är så genomtänkta och koncisa att det ofta uppstår en humor i själva uttryckssättet. Och nog sjutton är Stig Claessons böcker emellanåt humoristiska – ibland mycket roliga – men långt ifrån alltid. Ibland ser man hans böcker nästan per automatik insorterade i kategorin ”humor”, men då har man inte förstått särskilt mycket. Vissa böcker är inte ett dugg roliga, utan tvärtom allvarliga, arga eller vackra betraktelser över människor, livet och naturen. Därmed inte sagt att de inte kan innehålla underfundiga formuleringar som får en att skratta. Men kanske är Stig Claessons största förtjänst som författare att han berättar om ett Sverige och ett Europa som inte längre finns – eller som kanske bara är bortglömda för att vi stressade storstadsbor inte vet var vi ska leta eller inte begriper vad vi ser. Hans samlade verk är som ett mycket omfångsrikt porträtt av en tid och värld som är försvunnen, en tid då livet var både mycket enklare och mycket svårare. Och ändå förfaller det inte till någon orgie i nostalgi. Det är vackert, dråpligt och tankeväckande om vartannat. Ibland kan det vara lite malande och ofokuserat, och stilgreppet att upprepa en fras eller tes många gånger i samma bok kan emellanåt upplevas som lite tröttsamt. Men oftast fungerar det alldeles utmärkt. Det är helt enkelt Slas.

Ett axplock ur Stig Claessons produktion.

Ja, det där med namnet förresten… Slas står förstås för Stig cLASson, en ganska typisk tidningssignatur från en tid då skribenter gärna använde signaturer. Jämför med JOLO för Jan OLof Olsson. Det har hävdats att han aldrig använde det namnet själv, men det stämmer inte. Det är nog förvisso sant att han aldrig presenterade sig som Slas, men jag har både böcker med dedikation och signerade tavlor där det står Slas. På ett mer personligt plan var det dock Stig som gällde. Eller Stig John. Eller rent av Stickan.

Vad ska man då läsa ur Slas rika produktion? Ja, det är en smakfråga. Men här är några fina böcker med lite olika karaktär:
Supportern (1962)
På palmblad och rosor (1975)
En vandring i solen (1976)
Henrietta ska du också glömma (1977)
Medan tidvattnet vänder (1980)
Om vänskap funnes (1981)
Kärlek rostar inte (1988)
Eko av en vår (1996)
Sov du så diskar jag (2004)

God läsning!

P.S. För den som är road av kuriosa: 1974 medverkade Stig Claesson som textförfattare i Melodifestivalen. Musiken till Jag minns dig nog skrevs av Georg Riedel och framfördes av Göran Fristorp. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantastisk text, särskilt i ett schlagersammanhang och i synnerhet då den sista raden.

Read Full Post »

Har ni hört det sägas någon gång? Barn är mjuka, bilar är hårda. Säkerligen. Men vet ni vad? Vuxna är också mjuka. Av något skäl tycks väldigt många ha missat det. Kanske är det lite förvånande att jag nu skriver ett blogginlägg om trafik. Det förvånar åtminstone mig själv en aning, men någon gång ska det väl göras. Jag har inget körkort, men jag har en fin och vit cykel som jag knappt vågar använda. Och så har jag ett par stiliga ben som jag använder relativt flitigt. Och ett par ögon som jag ser en hel del häpnadsväckande saker med, bland annat i trafiken.

Nu rör jag mig mest i centrala Stockholm och kanske ser det annorlunda ut på andra platser i vårt kära fosterland. Jag till och med hoppas det. Men så gott som dagligen ser jag trafikanter av alla slag bära sig åt som idioter, ofta vid två specifika platser. Häromdagen såg jag en man i 30-årsåldern med stor auktoritet gå rakt ut i gatan framför en lastbil. Han var inte ens distraherad av något superviktigt mobiltelefonsamtal, utan ansåg sig väl helt enkelt ha rätt att bära sig åt så. Lastbilschauffören tutade ilsket, varpå 30-åringen gav honom fingret. Moget.

En mobiltelefontalande kvinna som tror att hon är en cykel.

Men av något skäl händer det närmast regelmässigt saker vid det där övergångsstället. Folk går ständigt mot rött utan att vare sig tänka eller se sig för. Men man måste ju förstå dem – de har väl bråttom till rean på NK eller till något café för att mildra latteabstinensen. Det är bara lite tjatigt att se folk skrika till, hoppa undan och rent av bli fly förbannade när de nästan blir påkörda. Men vad handlar det här om då? Är det verkligen så att de är så stressade att de inte kan vänta på grönt ljus? Nej, jag misstänker två saker: 1. De övertolkar lagen om att bilar (och cyklar!) ska lämna företräde för fotgängare vid övergångsställen. Men det här gäller, som alla vettiga människor vet, enbart vid övergångsställen som inte är försedda med trafikljus. 2. Det är en attitydfråga, det vill säga att det betraktas som lite töntigt att stå och vänta på grönt ljus. ”Alla andra går ju.”

Två kvarter därifrån är det cyklisterna som står för det idiotiska beteendet i en synnerligen komplicerad korsning. Där tycker de cykelburna av något skäl att de inte behöver bry sig om trafikljusen som gäller för körbanan där de står och väntar. Nej, de tittar i stället på ljusen som gäller för det närbelägna övergångsstället – med påföljden att de anser sig ha grönt samtidigt som det är grönt för fotgängare som ska passera framför dem. Man löper alltså ständig risk för att bli påcyklad när man som fotgängare försöker ta sig över där. Dessutom blir det grönt för cyklister som kommer från andra hållet – och eftersom all cykling är en tävling så kommer de farande i en ruskig hastighet när man försöker korsa de stackars vita strecken till fots. Har man riktig tur så hinner man alltså bli påkörd – eller nästan påkörd – två gånger inom loppet av kanske 10 sekunder.

Jag ställer mig återigen frågan vad det här beror på. Varför råder det en sådan förtvivlad hets i trafiken? Det är naturligtvis trångt – det är en förklaring. Och trängre lär det bli, eftersom politikerna tycker att Stockholm blir en ”roligare” stad att leva i ju fler människor som bor här. Men det görs inte särskilt mycket för att anpassa trafikapparaten till den kraftigt ökande folkmängden. Dock är det förmodligen återigen också en fråga om attityder, bland annat den numera allestädes närvarande självcentreringen som, naturligtvis, går ut på att man själv är viktigast i hela världen och som gör att man känner sig kränkt så fort någon opponerar sig eller vågar stå i vägen för ens framfart. Den där röda trafiksignalen är med andra ord ett hån mot ens integritet.

En annan existerande attityd som är nära besläktad med den föregående är: ”Om hen kör på mig så är det hens problem.” Ska jag avslöja en hemlighet? När du ligger där på gatan med en skallfraktur, brutet ben eller är förlamad från halsen och nedåt så är det ingen annans problem. Det är ditt. Vi är inga superhjältar som klarar att bli påkörda av bilar, cyklar eller ens tåg. Alla med ett uns förstånd kvar i skallen vet att vi inte är odödliga – ändå kryllar det av människor i trafiken som inbillar sig att de är det. Låt mig få presentera en tredje attityd också: ”Trafikregler? De är ju bara en rekommendation.” Jodå, tro mig, det finns de som säger så. Ska jag berätta en hemlighet till? Trafikreglerna och signalerna finns till för att reglera och underlätta och förhindra kaos. Ja, man kan till och med säga att de finns till för att skydda trafikanterna. Om man känner sig kränkt av trafikregler så bör man nog arbeta lite på sina attityder.

Det är som om all förmåga till logiskt och rationellt tänkande upphör så snart det handlar om trafik. Jag har till exempel mer än en gång hört föräldrar säga att de använder cykelhjälm när barnen är med, men inte annars. Jaha, och varför det? Är man odödlig så snart barnen inte är med? Cykelhjälmen är till för att skydda skallen, det är ingen symbolisk gott-exempel-inför-barnen-hatt. Vilken glädje har de föräldralösa barnen av att kunna säga ”Men de bar i alla fall hjälm när vi var med”? Va?

Ja, sedan har vi ju det här med mobiltelefoner. Jag har ingen aning om hur många tillbud eller olyckor som orsakas av att folk är absorberade av mobiltelefonsamtal eller – jodå – facebookande, spel eller film. Människor som går och stirrar intensivt på skärmen, nästan helt omedvetna om sin omvärld, är ingen ovanlig syn på gatorna. En av de mest absurda händelser jag bevittnat skedde på Centralstationen i Uppsala för ganska många år sedan. En kvinna på väg över spåren stannade mitt på spåret medan bommarna gick ner. Tåget närmade sig, men föraren såg lyckligtvis att någon befann sig på spåret och hann bromsa. Han tutade – kvinnan märkte ingenting. Tänkte hon begå självmord? Nix, hon var bara inbegripen i ett mobiltelefonsamtal. Till slut fick någon krypa under bommarna och fösa bort henne från spåren. Det skulle inte förvåna mig om bomunderkryparen fick sig en rejäl utskällning. Komma här och kränka hennes integritet, liksom!

Här krävs en ordentlig attitydförändring. Man dör inte om man väntar med det där samtalet tills man befinner sig på en lämpligare plats. Däremot kan man dö om man inte väntar med det. Ursäkta, men så är det faktiskt.

Read Full Post »

Om man ska åka till Krakows flygplats (som naturligtvis heter John Paul II International Airport Kraków-Balice) från själva staden Krakow så kan man ta tåget Balice Ekspres, som inte riktigt gör skäl för namnet. Tåget tuffar fram i uppskattningsvis 25 km/h på räls som låter som räls gjorde förr i tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk… Men varför ska man ha bråttom? Och när priset är en tolftedel av priset för en (tidsmässigt) lika lång resa med Arlanda Express i det frejdiga Sverige så har man inte rätt att klaga. När man väl kommer fram till destinationen – en enkel perrong utan stationshus – så kliver man på en matarbuss som tar en till flygplatsen. Det går förmodligen snabbare att gå, men man rekommenderas att ta bussen, så då gör man det.

Efter den sedvanliga säkerhetskontrollen är det dags för någon timmes väntan vid gaten. Ibland är man ute i onödigt god tid. Två och en halv meter bort sitter en ung kille i täckjacka med huva. Han har gymnastikskor på sig – oknutna – trots att det är vinter. Men huvan är på. Förmodligen lyssnar han på musik men det är svårt att avgöra eftersom han alltså har huvan på. Fyra och en halv meter bort sitter en ung tjej. Hon tuggar tuggummi och kastar förstulna blickar på killen. De är nog i samma ålder. Till slut kan hon inte hålla sig längre och hittar på en ursäkt för att tilltala honom. Hon inbillar sig kanske att han är svensk eftersom han väntar på planet till Stockholm.

Fast det gör han inte. Planet till Düsseldorf avgår från gaten bredvid och det är dit han ska, kanske för att fira jul. Hon ska däremot till Stockholm. Killen förstår ändå vad hon säger eftersom han visar sig vara norsk-chilenare. Eller kanske chilensk-norsk eller vad det nu kan heta. De etablerar kontakt. De är båda uttråkade och tjejen har ett trängande behov av att berätta saker och ting. Hon har – visar det sig – bara varit i Krakow som hastigast. Den mesta tiden har hon tillbringat med vänner i Warszawa. Spanska och polska vänner. Hon förklarar för killen att den polska polisen hatar utlänningar, i synnerhet spanjorer. Hon vet inte varför men så är det. Under vistelsen i Warszawa har hon antastats av polisen fyra gånger. Antagligen mest för att hennes vänner är spanjorer.

Den polska huvudstaden är sedan 1995 försedd med tunnelbana. Polens första. Där finns också bussar och spårvagnar. Den svenska flickan har av sina polska vänner fått veta att hon inte behöver betala för sig. Det finns nämligen inga kontrollanter och därmed är det poänglöst att köpa biljett. Vid första resan med tunnelbanan dyker plötsligt fyra kontrollanter upp. De där som inte finns. De kräver att den lilla gruppen, inklusive vår svenska hjältinna, ska betala. Förmodligen avkrävs de också någon form av bötesbelopp. Ungdomarna vägrar. Polis tillkallas och eftersom gruppen bland annat består av spanjorer så förs de i piketbuss till polisstationen. De informeras om att de är fria att gå så snart de har betalat T-banebiljetterna och böterna. Gruppen vägrar. ”Jävla polisjävlar, va?” Efter tretton timmar släpps alla. Utom spanjorerna, förstås.

Norsk-chilenaren lyssnar troget och skjuter ibland in någon fras för att visa att han hänger med och håller med flickan. Hon har nu i berättelsen förflyttat sig till Mexiko där några av hennes vänner tillbringade en längre tid. Det framgår inte riktigt vilken nationalitet dessa vänner har men antagligen var de spanjorer. Flickan har jobbat länge i Spanien och har många vänner där. En sen kväll får vännerna för sig att de ska bada. De har inga badkläder med sig så de beslutar sig för att bada nakna. De vet visserligen att det är förbjudet men det kan väl inte spela någon roll om de badar nakna en sen kväll på en offentlig badstrand? Så dyker polisen upp. Den mexikanska polisen är inte att leka med – de hatar utlänningar. Förmodligen i synnerhet spanjorer. Vännerna förs till polisstationen där de hålls kvar i tre dygn! ”Jävla polisjävlar, va?”

Plötsligt tittar norsk-chilenaren på klockan och rycker till. Planet! Medan han lydigt och med visst intresse lyssnat har flygplatspersonalen i högtalarna flera gånger bett honom att gå till gaten. Han lyfter sin väska och rusar iväg men det är för sent. Han kommer tillbaka och byter några ord med tjejen innan han rycker på axlarna och tar sig ut genom säkerhetskontrollen – åt fel håll – för att försöka boka om sig. Tjejen verkar inte särskilt bekymrad. På sin höjd förbannar hon kanske att hon inte hann få killens mejladress eller telefonnummer. Hon tar ett nytt tuggummi och hatar förmodligen fortfarande poliser.

Read Full Post »