Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2017

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Annonser

Read Full Post »

Mellan 1963 och 1969 spelade en grupp som hette The Beatles in julhälsningar som skickades ut på flexiskivor till medlemmarna i fanklubben. De innehåller lite av varje, men utvecklas med tiden till ett slags ljudkollage som bitvis är ganska underhållande. Jag har förstås hört de där inspelningarna ett antal gånger, men kanske inte alltid reflekterat i detalj över vad jag hört. Nu fick jag för mig att återhöra julskivan från 1968 och fastnade för några sekunders plötsligt uppdykande egendomligt galen instrumentalmusik (vid 2.39). Vad var det där egentligen? Varför hade jag aldrig ”hört” de där sekunderna tidigare?

Andra tycks ha varit mer uppmärksamma. I ett kommentarsfält på Youtube frågade sig åtminstone någon var det där musikstycket kommer ifrån och noterade att det lät som melodin i Main Street Electrical Parade, men att uppdykandet på Beatles-flexin skedde fyra år innan Main Street Electrical Parade hade premiär 1972. Inte blev jag precis klokare av det. Vad snackade människan om? Vad är Main Street Electrical Parade? Ibland presenteras fakta som om de borde vara kända av alla och envar, och om man har modet att erkänna att man aldrig hört talas om dem så möts man av en närmast bestört och nästan ilsken reaktion. I synnerhet om det gäller så kallad populärkultur som av någon anledning har upphöjts till allmänbildning. Det här är ett exempel på det. Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som inte hyser någon religiös vördnad för Disney.

Main Street Electrical Parade visar sig hur som helst vara ett spektakel som har framförts (och fortfarande framförs) på diverse Disney-anläggningar runt om i världen. Som namnet antyder består paraden av elektriskt upplysta vagnar och farkoster av olika slag som i sakta mak rör sig framåt på huvudgatan, naturligtvis befolkade med Disney-figurer. Och det är alltså en snutt av musiken till denna parad som dyker upp på Beatles-flexisingeln 1968, fyra år innan Main Street Electrical Parade fanns. Hur gick det till?

Jo, det visar sig förstås att musikstycket, som egentligen heter Baroque Hoedown, skrevs redan 1967 av de två synthesizer-pionjärerna Jean-Jacques Perrey (1929-2016) och Gershon Kingsley (1922-). Kingsley är för övrigt mannen som 1969 skrev Popcorn, en låt som nog de allra flesta har hört både en och fjorton gånger. Baroque Hoedown dök upp på skivan Kaleidoscopic Vibrations samma år som den skrevs, och det är väl tveksamt om den fick någon större uppmärksamhet. Men på ett eller annat sätt måste den ha dykt upp i The Beatles medvetande – och lånades till den där julskivan 1968.

Upphovsmännen själva hade ingen aning om att Disney använde musiken som grund till sin Main Street Electrical Parade, åtminstone inte förrän 1980. Men man får väl hoppas att de har fått betalt. Och det är väl ärligt talat tack vare Disney som Baroque Hoedown har överlevt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är ett väldigt fascinerande litet stycke – men dristar mig ändå att anta att det skulle ha varit helt bortglömt i dag om det inte hade varit för kopplingen till Disney. Vid en sökning på Youtube hittar man förstås ett antal filmer inspelade på Disney-anläggningar, men också ett helt gäng olika tolkningar av Baroque Hoedown i olika stil. Det gemensamma för alla är nog att det är Disneys version snarare än Perrey/Kingsleys original som är inspirationskällan. Och av någon anledning tycks stycket vara alldeles extra populärt i Sydkorea, där man har gjort varianter i Vivaldi-stil, i Purcell-stil, i kammarmusikstil och i hårdrocksstil.

Men som så ofta är originalet bäst. En koncentrerad, energisk och galen urladdning på två minuter och tjugotre sekunder. Innan Disney lägger vantarna på den och kletar till och bombastiserar den. Här kan man dessutom se en av upphovsmännen spela Baroque Hoedown live – bara en sån sak. Det är tur att det klippet finns så att man ser en levande upphovsman. Annars tror nog väldigt många att det är Musse Pigg som har skrivit musiken.

Read Full Post »

IMGP0921Arvid jobbade på julafton. ”Stackars pojke, ska han behöva arbeta och slita på själva julafton också” hade hans mamma sagt när hon på morgonen ringde för att önska honom en god jul. Det var lite oklart varför hon ringde och önskade honom en god jul, med tanke på att de skulle ses senare på dagen. Men för all del. Moderns så välfunna citat kom förstås ur Karl-Bertil Jonssons julafton, en liten film som hon nästan älskade mer än livet självt, och som hon därför gärna citerade vid alla möjliga tillfällen vare sig det passade eller inte. Hon hävdade att filmen påminde om hennes barndoms jular. Eftersom filmen inte fanns i hennes barndom – den hade premiär när hon var trettiosju år – så måste hon rimligen mena att det var filmens innehåll som påminde om hennes barndom. Dock trodde han inte att det var den rike byrådirektör H. K. Bergdahls villa och ej heller någon gisten och fallfärdig träkåk som väckte minnen till liv. Mest troligt var det nog familjen Jonssons övre medelklassvilla med dess svartvita televisionsapparat.

Arvids arbetsplats var inte Posten eller Postnord eller vad det nu heter, utan ett av stadens varuhus. Av något skäl skulle det hålla öppet på julafton, trots att antalet kunder då var närmast försvinnande lågt. ”Service, det handlar om service!” sa avdelningschefen som naturligtvis själv alltid var ledig på julafton. Och man kunde ju aldrig så noga veta. Visst fanns det människor som plötsligt kom på att de hade glömt att köpa någon julklapp och i panik sprang till varuhuset. Visst fanns det andra människor som hade som tradition att inte köpa några julklappar förrän på självaste julafton. Människor som såg det som något slags absurd sport att ordna allt i sista sekunden. Visst fanns det ytterligare andra människor som hade bestämt sig för att i år inte ge några julklappar till varandra och sedan plötsligt ändrat sig. Och kanske, kanske fanns det några människor som plötsligt skulle upptäckta att de absolut måste ha en julservis i 32 delar dekorerad med glada och skära grisar med knorr på svansen. Det absurda i att lägga upp skinkan på ett grisdekorerat fat var det ingen som tänkte på. Nej, man kunde som sagt aldrig så noga veta.

Dagen började mycket lugnt och det fanns inte mycket annat att göra än att småtjafsa med de stackars olycksfåglar till kolleger som också dömts till julaftonsarbete. Dagens avdelningskollega var Jessica, en ganska rolig liten människa som dock hade en tendens att säga lite egendomliga saker. Eller kanske snarare ovanliga. Det var som om hon ville föra det vanliga småpratet om Netflix-serier och vilken del av kroppen man hade tränat på gymmet senast till en lite högre nivå. Fast inte på ett jättenormalt sätt. Själva grundprincipen var sympatisk, men det var nästan alltid svårt att veta vad hon ville med sina frågor och kommentarer – och vad man förväntades svara. Hon höll honom liksom på alerten hela tiden. Han hade dock bestämt sig för att tycka om Jessica och utgick från att hon bara ville provocera honom till att använda hjärnan lite. Ty det rådde inget tvivel om att hon var en skärpt person och att hon absolut inte skulle förnöta hela livet på detta varuhus. Just denna julaftonsförmiddag fick hon för sig att med en menande blick dra ut en bit julklappssnöre, klippa av det, släppa det på golvet och sedan fråga honom: ”Jag undrar vad Heidegger hade sagt om det här.” Ja, vad hade Heidegger sagt? Ingen aning. Heidegger? En skidåkare? Hjärnan arbetade för högvarv medan han räknade växelpengarna för fjärde gången, som för att vinna tid. ”Ja, du…” sa Arvid trevande. ”Har du någon teori? Jag är säker på att du har någon teori.” Men hon svarade inte. Hon bara log lite julbedårande och julgåtfullt och var tyst i flera minuter. Sedan gick hon bort till hyllan med smaklösa juldekorationer, lyfte upp en ljusslinga som kunde spela Jingle Bells och sa: ”Sådana här gjorde de inte på medeltiden. Vet du varför?” Nej, det måste Arvid tillstå att han inte gjorde. ”För att både Karl den store och Pippin den lille avskydde den låten.” Hon sa det med sitt vanliga allvar och han visste därför inte om han förväntades skratta eller nicka instämmande som om hon hade presenterat en viktig historisk sanning.

IMGP0922 (2)Det var då Kontanten dök upp, vilket väl egentligen var väldigt väntat. Det gick nämligen inte en enda dag utan att hon dök upp på varuhuset. Det var också väldigt väntat att hon var klädd som hon var klädd eftersom hon alltid var klädd så, nämligen i olika nyanser av rött. Kontanten hette förstås egentligen inte så. Det var ett smeknamn som någon förmodligen någon gång hade tyckt var fyndigt. Hon gick ibland även under namnen Fru Mao, på grund av klädseln, och Häxan, på grund av hennes…karaktär. Ingen visste vad hon egentligen hette – och det fanns väl varken någon rimlig anledning eller chans att ta reda på det heller. Hon betalade nämligen aldrig med kort, utan alltid kontant. Därmed behövde hon aldrig visa legitimation och det fanns ju heller ingen möjlighet att försöka se vilket namn som stod präglat på hennes bankkort. Hon köpte aldrig något annat än småsaker – och allra oftast värmeljus. Röda värmeljus. Kontanten var faktiskt den enda anledningen till att varuhuset alls lagerhöll röda värmeljus. Och röda strumpbyxor. Och röda näsdukar. Kontanten var faktiskt en levande anledning till lagerhållningen av det mesta som var rött på varuhuset. Trots småinköpen var hon en betydande inkomstkälla. Kontanten var således både en anledning och en inkomstkälla, och det är ju inte alla som kan skryta med att vara det. Antagligen var hon själv mycket medveten om detta faktum. En gång hade hon, kanske av den anledningen, drabbats av hybris och stoppat på sig några påsar röda värmeljus som ”stamkundsbonus” och stapplat ut genom larmbågarna i sina röda pumps. Handgemäng uppstod. En av väktarna fick näsan knäckt medelst ett slag av hennes röda paraply – och hon blev portad i tre dagar. Varuhuschefen hade inte velat polisanmäla henne och väktaren hade inte vågat på grund av rädsla för repressalier.

IMGP0925 (2)Det var bra om man var utrustad med ett visst mått av mental stabilitet när man råkade ut för Kontanten. Hon kunde vara lite påfrestande, och just denna julafton hade hon tydligen bestämt sig för att vara lite extra svårartad.
”Goddag, vad får det lov att vara?”
Det var hon som ställde frågan, inte Arvid.
”Ja, jag tänkte just ställa den frågan.”
”Det vet väl inte jag. Det är inte mitt varuhus. Man kan väl inte förväntas veta vad ni har?”
Det var en minst sagt egendomlig fråga, för han var fullständigt säker på att hon visste exakt vilka röda saker som fanns i varuhuset.
”Det kanske får lov att vara något rött? Vi har värmeljus.”
Hon tittade kallt på honom med sina gösliknande ögon och han förstod att han hade gått för långt. Trots detta kunde han inte låta bli att fortsätta:
”Och strumpbyxor…”

Gösögonen smalnade till nästan obefintlighet och det ryckte lite i den arm som för tillfället höll i paraplyet. Men Kontanten drabbades tydligen av julens fridsbudskap och beslöt att låta nåd gå före rätt. Hon rättade till sin vidbrättade hatt (som var röd) och harklade.
”Det är julafton” konstaterade hon torrt. ”Och jag vill vara fin när jag går bort.”
Med detta förmodade Arvid att hon menade att hon var bortbjuden, inte att hon planerade att gå hädan just denna dag. Han kunde dock inte låta bli att elakt fundera över vem som skulle vilja ha Kontanten som gäst på julafton – eller någonsin. Det var på något sätt lätt att drabbas av elaka funderingar i Kontantens närhet.
Men det var som om hon läste hans tankar:
”Jag är bjuden på julmiddag hemma hos Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow, och han vet att uppskatta skönhet.”
Arvid visste inte mycket om finkultur, men han var ganska säker på att Dramatenchefen inte hette Karl Ragnar Gierow. Men kanske hade han någon gång hetat så? Det skulle i så fall bekräfta ryktena om att Kontanten hade ett förflutet inom teatern. Omöjligt var det inte, för det var som om hon hade fastnat i någon gammal Ibsen-roll där hon högdraget stolpade omkring på Stockholms gator anno 2017.
Kontanten bestämde sig för att köpa en ny näsduk, en röd, och två förpackningar värmeljus. Hon betalade kontant och gick utan att säga tack och utan att besvara Arvids fjäskiga men inte särskilt uppriktiga tillönskan om en god jul.

Resten av arbetsdagen förlöpte relativt smärtfritt, bortsett från ytterligare några svåra repliker från Jessica och en lunchrast som Arvid tyvärr inte fick tillbringa i ensamhet. När han öppnade dörren till lunchrummet så satt Klaus, dansken, där. Och då var det för sent att vända och gå därifrån. Det hade verkat konstigt – i synnerhet, av någon anledning, på själva julafton. Egentligen var det väl inget fel på Klaus, bortsett från att man inte förstod vad han sa. När han servade kunder så ansträngde han sig för att tala en tydlig skandinaviska som ibland till och med kunde misstas för svenska, men så fort han kom bakom kulisserna så slappnade han av och talade bara danska. Följden blev att man sällan förstod vad han ville eller vad han pratade om, men han verkade inte bry sig så mycket så länge han fick prata och så länge någon i alla fall låtsades lyssna. Ryktet sa att hans stora intresse var modelljärnvägar och det är fullt möjligt att det var just det han talade om även under denna lunchrast. I dag bjöd för övrigt arbetsgivaren på lunchen, som bestod av skinkmackor med tolv sorters senap (det var egentligen tre sorter, men i tolv burkar) och risgrynsgröt. Den senare omständigheten gjorde att Klaus blev ännu mer obegriplig än vanlig. Obegriplig, men nöjd och glad.

IMGP0928Det var inte mycket folk på Hagsätralinjen. Så här dags hade väl de flesta redan förpassat sig till den plats där de skulle fira jul, om de inte helt enkelt höll sig hemma. Det fanns gott om sittplatser, och likväl ställde han sig i utrymmet vid dörrarna. Han var rädd att han inte skulle komma upp igen om han satte sig ner. Vid Slussen klev tre yngre människor ombord, två killar och en tjej. De kan ha varit i tjugoårsåldern, men det var svårt att bedöma. De verkade glada utan att vara fulla, trots att de bar tomteluvor. Kanske var de på väg till ett julfirande tillsammans med kompisar för de verkade inte vara släkt och de bar inte på några överfulla kassar med julklappar och de såg inte ut att ha rymt från någon anstalt. Inte heller de satte sig ner, utan ställde sig i samma utrymme vid dörrarna:
”Här får man visst hålla i taket” sa en av gossarna och sträckte sig av okänd anledning mot stången i taket. Det fanns som sagt gott om plats och han kunde precis lika gärna ha hållit i en lodrätt stång. Det är ju bekvämare.
”Hålla i taket! Det är väl ett sånt där ordspråk?” yttrade den andre gossen.
”Nej, du tänker på det där andra, vad heter det, ‘håll i hatten’.”
”Ja, just ja. Vad betyder det nu igen?”
Dags för tjejen att bidra till konversationen.
”Det är väl när det går fort när man kör bil, typ cab. Typ ‘Håll i hatten, nu går det undan’ typ.”
”Ereså?”
”Ja, typ. Men det finns ett annat ordspråk som påminner.”
”Håll i sidan?”
”Nej, det är ju typ träning…”
”HÅLLA LÅDA!”
”Ja, just ja. Vad betyder det nu igen?”
”Det betyder väl typ att man gillar att hålla tal och stå i centrum?”
”Ereså?”
”Nej, det är väl typ att man håller ställningarna?”
”Ja, men det är ju typ samma sak.”
”Ereså?”
Vid Skanstull orkade Arvid inte längre.
Han klev därför av för att vänta på nästa tåg.

Hemma hos mamma såg julen ut som den alltid hade sett ut. Allt på precis rätt plats, inklusive alla julgransprydnader. Det doftade som det skulle och lät som det skulle. Det var inte så att mammas jular var perfekta och liksom kliniska, men de skulle vara likadana från år till år. Och det gjorde inte det minsta, för det skänkte en trygghet som i hög grad saknas i många andra sammanhang. Herregud, till och med katten låg där den skulle ligga. Allt detta gjorde att det inte kom som någon överraskning att mamma hade glitter i håret och bar en vit blus och ett rött tomteförkläde. Det där förklädet hade varit med i säkert 25 år och togs aldrig av så länge det var julafton. Det kom inte heller som någon överraskning att hon mötte honom i dörren och skrattande frågade: ”Vill du ha ett fikon?” Det hörde till. Det skulle sägas. Och han visste att replikerna ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar” respektive ”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades” skulle komma att citeras vid lämpliga tillfällen under kvällen. Och det kom absolut inte som någon överraskning att mamma insisterade på att de andäktigt skulle parkera sig framför teven klockan 19.00. Han smygtittade på mamma och såg att hennes läppar hela tiden rörde sig i synk med talet i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Visst var hans mamma galen, men hon var galen på ett bra och välbekant sätt. Och när Karl-Bertils mamma yttrade avslutningsrepliken ”Det var då en välsignad jul” så gjorde Arvids mamma också det. Och en välsignad jul var det. Trots allt.

Read Full Post »

Om det nu inte hade varit så att George Michael avled förra året så skulle jag här och nu kunna skriva att han aldrig någonsin behöver lyfta ett finger mer för att förtjäna sin brödföda. Royalty-intäkterna för Last Christmas försörjer med lätthet minst en lyxlirande person i minst ett år. Det är nämligen sannerligen inte lätt att undvika den låten så här års. Man får till och med ibland känslan av att inget annat spelas på radion, i varuhus, på restauranger och kaféer. Om och om och om igen. Man frågar sig varför. Är den bra? Ja, kanske de första tio gångerna man överhuvudtaget hörde den. (Eller såg den, ty den ackompanjerades av en snöig och förljugen video med vackra människor.) Men någonstans på de många uppspelningarnas väg förvandlas även en bra låt – om den nu är det – till en ljudkuliss. Och i rättvisans namn gäller det inte bara Last Christmas.

Det finns gott om jullåtar som går åtminstone mig på nerverna. En riktigt avskyvärd historia är Feliz Navidad av och med José Feliciano. Ett under av tjatighet som är helt renons på julkänsla. När man hör den får man snarare känslan av att befinna sig vid en poolkant på Hawaii. Och visst, man firar väl jul även på Hawaii, men då kan man väl ändå åtminstone kräva något mer av texten än ett evigt upprepande av budskapet ”God jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år, jag vill önska dig en god jul från djupet av mitt hjärta, god jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år” etcetera? ”Nu ska vi ha en redig grillfest och käka glass och ta ett dopp i poolen” vore en lämpligare text. Men kongenialitet text/musik är kanske inte José Felicianos starka sida? Själv hävdar han att jul-LP:n som låten ingår på är världens bästa. Det är tydligen självförtroende som är hans paradgren.

Apropå tjatighet så måste jag även dra fram ett exempel som kanske kommer som något av en överraskning. Alltså med tanke på att jag är jag. Paul McCartney har skrivit en myckenhet väldigt bra låtar i sitt liv, men Wonderful Christmas Time är inte en av dem. Jo, en gång i tiden tyckte jag nog att den var åtminstone skaplig – men det var nog mest för att det var Paul McCartney, liksom. I dag står jag inte ut med att höra den. Tjatig. Fånig. Alldeles för lång. Men det är ju roligt för honom att den drar in cirka 400 000 dollar varje år.

Vad är då problemet med den här typen av jullåtar? Jag vill ju hävda att de inte skrivs för att man plötsligt känner en längtan efter det eller för att man vill uttrycka något, utan just för att de innebär en chans att stadigt dra in stålar år efter år efter år. En ”vanlig” låt spelas i bästa fall på radion i några veckor innan den glöms bort och dör. En klämmig jullåt kan, om man har tur, dammas av och spelas sönder under en hel månad varje år och generera många sköna slantar. De flesta artister är förmodligen alltid ute efter att skriva storsäljande hits, så i viss mening är väl allt låtskrivande spekulativt. Men jag vill hävda att det gäller jullåtar i synnerhet. Och det finns liksom ett färdigt recept, som oftast inkluderar bjällerklang och något om snö. Men de där plattorna som verkligen bjuder på en ärligt menad julkänsla är ganska lätträknade.

Tänk om alla ett år bestämde sig för att absolut inte spela Last Christmas, Happy Xmas (War is Over), Feliz Navidad, Tänd ett ljus, Wonderful Christmas Time, Do They Know It’s Christmas, All I Want For Christmas Is You etcetera. Det finns ju så extremt mycket julmusik som praktiskt taget aldrig spelas som då kunde få chansen. Skulle vi inte alla må lite bättre då? Visst, McCartney skulle gå miste om 400 000 dollar, Mariah Carey 400 000 pund och George Michael (om han inte vore död) 300 000 pund. Men de har nog råd med sin risgrynsgröt ändå. Nu skulle det säkerligen ändå inte hjälpa särskilt mycket, eftersom sju andra låtar skulle spelas om och om och om igen i varuhus, på restauranger och kaféer. För av någon anledning är variation ingenting som står särskilt högt i kurs i vår värld, och absolut inte under tiden före jul. Det är gamla invanda hjulspår som gäller, hur tjatigt det än blir.

Här är förresten en annan låt jag avskyr, vem som än sjunger den: Jingle Bell Rock.

Stäng av radion ett tag och lyssna på tystnaden.
Adjö!

 

Read Full Post »