I dag fyller Johann Sebastian Bach år. Det har han gjort ganska många gånger vid det här laget, men det gör honom förstås inte mindre värd att fira. Jag vet inte om Bach uppskattade tårta, men det skulle förvåna mig om han inte gjorde det. Jag föreslår en maffig frukttårta till hans ära. Nu skulle det här kunna utvecklas till en hyllning till just denne tonsättare, men så roligt ska vi inte ha. Av någon anledning rusar tankarna i stället i väg till en svensk singel som gavs ut ungefär vid den här tiden 1968. Det kanske kan förefalla vara en lite överraskande och märklig association, men det är inte så långsökt som det verkar.
I låten Mälarö kyrka med artisten Lenne Broberg sjungs om en ung kantorsson som en sommarkväll slår sig ner vid orgeln i en kyrka och spelar när ingen hör på. I första versen framgår att han spelar Bach, i andra versen spelar han i stället ”det bästa som han vet”, nämligen ”en Beatles”. Vi får aldrig veta vilken Beatleslåt det handlar om, men vi får i alla fall veta att Bachstycket är en fuga (fast det låter som om Broberg sjunger ”fua”). Egentligen är den upplysningen lika oprecis som upplysningen om Beatles. Det finns liksom inte bara en fuga i Bachs produktion. Men hur som helst. Mälarö kyrka handlar i alla fall bland annat om att den unge kantorsaspiranten när en önskan om att så småningom kunna anordna en egen konsert med kör och allt i kyrkan. Och då ska alla i publiken tycka ”båda lika vackra är”, alltså både Bach och Beatles.
Nu råkar jag vara väldigt förtjust i både Bach och Beatles och jag inbillar mig att jag alltid har gillat den här låten med Lenne Broberg av den anledningen. Men det stämmer nog inte, för den spelades frekvent på radion innan jag blev besatt av Beatles och i kanske något mindre grad Bach. Så det var nog mera att melodin är trevlig. Nu kanske man tror att låten är skriven av artisten som framförde den, men så är det inte. Kompositör och textförfattare är i stället journalisten, tv-mannen och piloten (!) Sven Lindahl. Äras den som äras bör.
Låten har nästlat sig in så pass mycket i svenska folkets medvetande att Magnus Uggla fick för sig att spela in en egen version 1979. Det är inget fel på den heller, men det är klart att originalversionen är lite mer kongenial med texten eftersom en orgel framträder tydligt. Herr Uggla lär ha kallat låten ”ett helt suveränt pekoral”, men menade nog inget illa med det. Jag är faktiskt benägen att hålla med. Texten är ett sentimentalt pekoral, men ett väldigt fint sentimentalt pekoral. Faktum är att jag bli lite gråtmild av att höra den – och jag skäms inte ett dugg över det.
Det gjordes även raskt en finsk version av Mälarö kyrka, men där har man hoppat över Beatles helt och hållet – vilket förstås gör mig lite gramse. Inte minst för att lite av textens poäng försvinner. Men Bach finns i alla fall med, så det får väl räcka. Den finska varianten heter Vanha holvikirkko, vilket väl betyder ”Den gamla valvförsedda kyrkan”, och är mest känd med Eero Raittinen. Där har själva kyrkan alltså anonymiserats, men då ska man förstås komma ihåg att det inte heller finns någon specifik kyrka som heter Mälarö kyrka. Det har dock framkommit att den kyrka som avses är Adelsö kyrka – och den ligger ju på en av Mälaröarna.
Så kan man knyta ihop barockens stora mästare med ett av rockens största band, och slänga in en svensk klassiker på köpet. Beatles, Bach, Broberg. Tre B:n. Men för att stå riktigt stadigt kan det behövas fyra B:n. Då är det ju en händelse som ser ut som en tanke att Beatlesmedlemmen Ringo Starr 1981 gifte sig med Bond-bruden Barbara Bach! Nu är hon nog inte släkt med barockkompositören, men ett lustigt sammanträffande är att Johann Sebastian Bachs första hustru hette Maria Barbara Bach. Det är nästan för bra för att vara sant, men sådan är verkligheten ibland.
Så grattis, Johann Sebastian! (Och grattis till Ringo och Barbara, som alltså i år har varit gifta i 40 år.)
Archive for the ‘Beatles’ Category
Var det femtio eller sjuttio år sedan i dag?
Posted in Beatles, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, tagged 1967, A Day in the Life, Abbey Road, Chelsea, EMI, EMI Studios, Giles Martin, It was twenty years ago today, Mama Cass Elliot, Penny Lane, Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band, Strawberry Fields Forever, The Beatles on 31 maj 2017| Leave a Comment »
Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play…
Den första juni 1967 var det alltså tjugo år sedan denne Sergeant Pepper lärde sitt band att spela. Med andra ord var det ett par år efter andra världskrigets slut. När LP:n gavs ut på CD 1987 så var det fyrtio år sedan bandet lärde sig att spela, men tjugo år sedan The Beatles sjöng att det var tjugo år sedan. Och just i dag är det alltså sjuttio år sedan Sergeant Pepper agerade bandledare, medan LP:n fyller blygsamma femtio år. Teoretiskt sett kan medlemmar av Sergeant Peppers band fortfarande vara i livet, men troligtvis är de inte musikaliskt aktiva längre. På ett annat plan är delar av Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band i allra högsta grad musikaliskt aktiva. Tanken med LP:n var nämligen att The Beatles skulle iklä sig en roll och låtsas vara några andra än de var. Vilket naturligtvis inte skulle lura någon alls. Det var snarare ett sätt att skapa en ny, kreativ situation genom att frigöra sig från den tvångströja som Beatlesmedlemmarna möjligen tyckte att de bar, trots att de knappast gjorde det. Och kanske är det själva grundidén om en fiktiv orkester som har resulterat i att folk envist har betraktat Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som en konceptskiva.
Hur är det egentligen med den saken? Man kan väl säga att intentionen fanns där, men att den sprack på ett tidigt stadium. Den första tanken var att spela in en LP som skulle vara ett slags tematisk och nostalgisk återblick på bandmedlemmarnas uppväxt i Liverpool. Grundbulten var de två låtarna Strawberry Fields Forever och Penny Lane, som verkligen följer den tematiken. Men så tyckte skivbolaget EMI att det var dags att släppa en singel, vilket gjorde att de två nämnda låtarna så att säga lyftes ut och en helt annan typ av LP skapades. Det påstådda konceptet består egentligen bara av att inledningslåten repriseras i slutet av sida två och knyter ihop hela härligheten. Och att de två första låtarna i någon mån hör ihop. Så det där med koncept kan man egentligen glömma. I stället handlar det om en samling sånger som egentligen är ganska väsensskilda men som ändå på ett egendomligt sätt utgör en väl sammanhållen helhet. Det är som om sångerna presenterar delar av den sammansatta, färgstarka, myllrande och kalejdoskopiska värld som redan omslaget utlovar. Delar som bildar en helhet, precis som de olika delarna av en människas liv och roller bildar en helhet. Och kanske kan det i sig betraktas som ett koncept?
Det där omslaget, ja. Det var rekorddyrt för sin tid. Det kostade omkring 3 000 pund, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 51 300 pund. En ganska rejäl summa för ett skivomslag. Men så blev det också, som man i dag säger, ikoniskt. Om man vet det minsta lilla om populärkultur så vet man hur det ser ut. Det har analyserats. Och det har gjorts en mängd parodier och pastischer på det. Därför blir man nästan chockad när det visar sig att det ursprungligen fanns en annan omslagsidé. Det fiktiva Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band skulle posera i ett rum framför en vägg med små tavlor föreställande olika personer som medlemmarna i The Beatles beundrade. Det skulle ha blivit ett betydligt mer sobert omslag och inte alls den fest för ögat som slutresultatet är. Men ibland kan ju ögat för all del behöva vila en aning. Det fick det också göra när det var dags för nästa skivsläpp, dubbel-LP:n The Beatles med sitt helvita omslag.
Varför skriver jag nu om en femtio år gammal skiva? Jo, dels just för att den fyller 50 år. Dels också för att den kanske har börjat ses som så självklar att man inte riktigt lyssnar på den på det sätt som den förtjänar att lyssnas på, och därmed bör lyftas fram. Och dels för att den just har getts ut i en ommixad stereoversion. Ommixad? Får man göra så? Ska inte den mixning som The Beatles själva godkände få utgöra kanon i all evighet? Det kan man kanske tycka, men faktum är att de la nästan allt krut på monoutgåvan. Mono var nämligen det som gällde 1967. Stereo var något som avancerade ljudnördar höll på med. Dessutom har det hänt en hel del på ljudfronten under 50 år, vilket innebär att man nu kan ta fram detaljer som finns på originalbanden som ingen egentligen har hört tidigare. Mixningen är till på köpet gjord av Giles Martin, son till originalproducenten, i studion där (nästan) hela skivan spelades in. Då är det faktiskt helt okej.
Låter det bra? Ja, det gör det. Nästan overkligt bra. Allt framträder med stor tydlighet, och framför allt är det kanske trummor och bas som bjuder på detaljer som tidigare försvunnit någonstans. Någon har sagt att den nya mixningen ger en ljudbild som får en att tro att man befinner sig i EMI:s studio på Abbey Road i London under själva inspelningen. Jag lyssnar på A Day in the Life på så hög volym jag vågar och drömmer mig tillbaka till den där sommardagen 1983 då jag själv befann mig i den historiska studion och fick höra just den låten. Det var mäktigt då och det är nästan lika mäktigt hemma i mitt ömkliga vardagsrum.
Nåväl. Kanske borde den här nya stereomixen vara fullt tillräcklig för att vi Beatles-nördar ska bli överlyckliga. Men i den lyxutgåva som man har prånglat ut lagom till jubileet ingår dessutom cirka 100 minuter tidigare ej utgivet material. Olika versioner av de så välkända låtarna. Material vars existens inte särskilt många människor har varit medvetna om och ännu färre har hört, särskilt inte i så här bra kvalitet. Men behöver man höra det? Oftast är det ju faktiskt så att de versioner som finns på den utgivna originalskivan som har bedömts vara bäst. Men ointressant är det absolut inte. Man får bland annat en bra bild av inspelningsprocessen och avslöjar ett slags alternativt universum. Här finns många ”tänk om…” Ett gott exempel på det är den tidigare nämnda A Day in the Life, som vid något tillfälle var tänkt att avslutas med ett unisont hummande. När man vet att låten i sin definitiva version avslutas med ett unisont, utdraget pianoackord spelat av fem personer så framstår det där hummandet som fullständigt obegripligt – men också något ganska tidstypiskt och charmigt. Det är intressant att lyssna på, men kanske mest för den inbitne. Övriga kan hoppa över lyxutgåvan och nöja sig med den nya stereomixen.
Så här i efterhand inbillar man sig gärna att The Beatles under inspelningen var fullt på det klara med att de skapade Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett magnifikt soundtrack, och kanske till och med själva mallen, till det som skulle komma att kallas för ”Summer of Love”. Så var det förstås inte. De spelade bara in ytterligare en skiva, men tveklöst fångade de upp något som låg i luften och tveklöst påverkade de genom sin popularitet sin omgivning och tidsandan. Det handlade om något slags korsbefruktning. Och genom att ge ut sin nya skiva just den första juni så avlossade de också symboliskt startskottet för den sommar som man så här i efterhand gärna tror var ovanligt varm och solig. Men skivan spelades in under vintern och våren och blev klar i studion vid Abbey Road på småtimmarna den tjugoförsta april 1967. En färdigmixad acetatskiva togs med till sångerskan Mama Cass Elliots lägenhet i Chelsea och klockan sex på morgonen öppnade de fönstren och spelade upp den nya skivan på hög volym för hela grannskapet. Ingen ringde polisen. Jag tycker att det är en ganska vacker bild av en svunnen tid.
Det femtionde året – vecka 37
Posted in Beatles, Film, Litteratur, Musik, Nostalgi, Språk, Stockholm, tagged 1966, Beatles, Bio Rio, Blå måndag, Crunch, Eight Days a Week - The Touring Years, Florida, floskelbingo, Hamburg, Jacksonville, John Lennon, Nilsson, sätta på kartan, Södermalm, socialdemokrat, Stig Claesson, stockholm växer, The Beatles on 18 september 2016| Leave a Comment »
Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.
Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.
Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.
Och så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.
Men vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”
Det femtionde året – vecka 10
Posted in Beatles, Musik, TV, tagged All You Need is Ears, Antikrundan, Eva Fastén, George Martin, Gympaläraren, Kalle Zackari Wahlström, Paul McCartney, Ringo Starr on 12 mars 2016| Leave a Comment »
Vad är nu den tionde veckan under det femtionde året för slags vecka? Jo, den typen av vecka då man skådar ljuset i tunneln och tänker: ”När det här projektet är klart så uppstår äntligen den där luckan som jag så väl behöver för att ta itu med den och den och den surdegen.” Jag menar då en bildlig surdeg, inte den av hipstertyp. Men när tjugo minuter återstår av det där projektet så trillar ett mejl in med ett nytt och brådskande uppdrag. Och fem minuter senare trillar ännu ett mejl in med ännu ett ännu mer brådskande uppdrag. Och allt raseras. All planering och struktur förintas. Den typen av vecka är den tionde veckan. Nu kan man tro att det där fenomenet är begränsat till arbetet – men tyvärr är det likadant inom den privata sektorn. Det finns alltid något att ta itu med. Det kommer alltid något mer angeläget eller tvingande i vägen. Det finns alltid saker att skjuta upp. Mañana, mañana. Frågan är om man kommer att hinna färdigt innan man dör. Mañana, mañana.
Men jag har i alla fall tagit mig tid att titta på TV. På ett program, förutom det självklara Antikrundan. När man som jag ägnar sig åt TV yrkesmässigt så orkar man inte titta så mycket på TV. Jag borde förstås tala för mig själv. Andra i yrket följer en massa serier – jag ser nyheterna och Antikrundan. Men under denna den tionde veckan besåg jag, förmodligen något överraskande för den som känner mig, första avsnittet i en serie som heter Gympaläraren. Kanske för att jag kände ett överhängande behov av att bli arg över något. Dock blev jag bara delvis arg. Seriens frågeställningar tycks vara: 1. Varför vill inte barnen/ungdomarna vara med på gymnastiken? 2. Hur får man dem att röra på sig? Programmet leds förstås av en träningsfanatiker som finner det fullständigt obegripligt att folk inte vill röra på sig, ty det är ju det roligaste och härligaste som finns. Den typ av människa som är till hälften sadist och till hälften maniker (Förlåt Kalle Zackari Wahlström, du är säkert jättenormal och snäll).
Man lyckades i alla fall snudda vid problemet i första avsnittet. Det är helt enkelt inte roligt att gå på gymnastiklektioner om man river höjdhoppsribban på 50 centimeters höjd, om man är paniskt rädd för att simma med huvudet under vattnet, om man är rädd för att tappa greppet och slå ihjäl sig när man hänger i romerska ringar (jag bröt som liten skör valp nyckelbenet två gånger och armen en gång), eller om man är en person som missar målet trots att man står fem meter ifrån det när man sparkar fotbollen. Om man är oduglig – helt enkelt. Under min skoltid uttryckte vissa att det var ”tråkigt” att gå på vissa lektioner, till exempel gymnastiken. För mig betyder ”tråkigt” detsamma som att man känner tristess. Gymnastiken var inte tråkig – den var fruktansvärd. Direkt plågsam. Ångestframkallande. Odugligheten blir nämligen så oerhört tydlig i det sammanhanget. Det blir som att tvinga en tondöv person att sjunga solo inför hela klassen så att man kan få sig ett gott skratt. Jag hoppas att Wahlström kommer att drabbas av den insikten, liksom av insikten att alla måste få röra på sig på sina egna villkor. Det är rimligt. Jag ämnar följa denna serie och bli upprörd om detta inte blir resultatet. Jag ämnar också tänka på en gymnastiklärare jag hade på mellanstadiet. Hon hette Eva Fastén, hade långt och lockigt hår och sprang väldigt snabbt. Men hon rökte också – och skämdes inte för att visa det. Någon av mina klasskamrater frågade varför hon som var gymnastiklärare rökte. Jo, förklarade hon, om hon inte skulle röka så skulle hon springa ännu snabbare. Då skulle hon tvingas bli proffslöpare – och det hade hon ingen lust med. Hennes attityd tyckte jag om. Det var på 1970-talet och rökning var förmodligen ingen stor sak. Men även då dog människor av det.
Apropå det så har även under denna den tionde veckan ett stort antal människor gått bort, varav några mycket kända. En av dem är producenten George Martin som hann bli 90 år gammal. Det är en ålder då man har rätt att dra sig tillbaka och jag vill därför inte påstå att det är en sorglig händelse. Låter det vanvördigt? Nå, kanske. Men det tycks bli allt vanligare att mycket gamla människors bortgång beskrivs som ”tragisk”, när den i själva verket – oftast – är fullständigt naturlig. Människor dör. Och 90 år är en ansenlig ålder. Därmed inte sagt att George Martin inte förtjänar en hyllning – tvärtom. Beatlesfantasten i mig håller hans gärning och hans person mycket, mycket högt. En engelsk gentleman ut i fingerspetsarna. En man som besatt en synnerlig begåvning. All You Need is Ears heter hans självbiografi från 1979. En blygsam titel. Man behöver nog lite mer än så för att bli en så framgångsrik producent, kompositör, instrumentalist och arrangör – men öronen torde vara grundförutsättningen. Här är ett litet kort klipp från 2013 där han pratar lite med Paul McCartney och Ringo Starr. Det kan man titta på innan den elfte veckan under det femtionde året börjar. Det är både den tionde veckan och Sir George Martin värda.
Apple of My Eye
Posted in Beatles, Musik, Okategoriserade, Samlande, tagged 1968, Accept No Substitute, Apple Records, Badfinger, Bamboo, Beatles, Billy Preston, Brute Force, Chris Hodge, Crosby, David Bowie, David Jones, David Peel, Delaney & Bonnie, Elizabeth II, EMI, Extra Texture, F Is Not A Dirty Word, Frank Sinatra, Gene Rockwell, Granny Smith, Harry Nilsson, Iveys, James Taylor, John Lennon, John Tavener, King of Fuh, Mariah Carey, Mary Hopkin, Mikael Rickfors, Modern Jazz Quartet, Nash & Young, Our First Four, Paul McCartney, Phil Spector, Queen, Radha Krsna Temple, Ravi Shankar, Ringo Starr, Stills, Sundown Playboys, The Hollies, The Lady is a Champ, The Lady is a Tramp, The Long and Winding Road, Those Were the Days, Trash, Vinylskivans dag, Wall's Ice Cream, Without You, Yoko Ono on 29 november 2015| Leave a Comment »
Den som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!
”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.
Beatles själva hade fortfarande kontrakt med EMI, men fick lov att använda Apple-etiketten till sina skivor. Efter splittringen använde de etiketten som soloartister fram till 1975, även om de ofta hittade på olika varianter av den. Paul McCartney undvek den helst totalt, vilket är lite tråkigt. Det är nämligen i mitt tycke världens absolut snyggaste skivetikett. A-sidan på LP, EP och singlar hade ett oskalat Granny Smith-äpple som motiv, medan B-sidan hade ett halverat äpple som motiv. Den klassiska varianten är djupgrön, men det finns varianter som är röda, orange, blåa, vita och säkert ytterligare varianter som jag för närvarande inte kommer på. Den sista original-LP:n som gavs ut under Apples första aktiva period, George Harrisons Extra Texture från 1975, har en äppelskrott på etiketten – som för att tydliggöra att man satte punkt för hela äventyret.
En glad spansk Billy Preston.
Det var väl helt enkelt så att Beatles-medlemmarna tappade intresset för Apple redan på ett ganska tidigt stadium, men faktum är att man gav ut en del artister som blev (eller redan var) framgångsrika. Mary Hopkin var i övre tonåren när hon fick ge ut singeln Those Were The Days som blev en världshit och sålde i enorma upplagor. Flera av hennes singlar blev stora hits. Bandet The Iveys bytte namn till Badfinger och gav ut några storsäljande och fina LP och singlar på Apple (inklusive låten Without You som blev stora hits med Harry Nilsson och Mariah Carey). Ravi Shankar och Modern Jazz Quartet är andra kända namn. Phil Spectors klassiska julskiva återutgavs på Apple och James Taylors fina debutskiva kom ut på Apple. Billy Preston gav ut två LP och några singlar. Och till och med den klassiska kompositören John Tavener släppte ett par LP på etiketten. Även ett antal mer eller mindre märkliga eller osannolika artister fick chansen, som t.ex. ufo-fantasten Chris Hodge, London-avdelningen av Radha Krsna Temple (som faktiskt fick en stor hit!), cajunbandet Sundown Playboys och brassbandet Black Dyke Mills Band. En knasig blandning, men det är bland annat det som gör Apple Records så fascinerande.
Vad sägs om en keltisk dödsmässa av John Tavener?
Så vitt det är känt fanns det också några figurer som försökte fånga The Beatles intresse utan att riktigt lyckas, vilket så här i efterhand kanske var lite olyckligt. Här kan nämnas en viss David Jones som är lite mer känd som David Bowie. Och en grupp vid namn Queen. En annan grupp som kunde ha fått ge ut sin debut på Apple hette Crosby, Stills, Nash & Young, men enligt uppgift la George Harrison in sitt veto eftersom han inte gillade The Hollies version av Harrison-låten I Need You. Graham Nash var nämligen med i The Hollies. Kanske lite småaktigt… Lite kuriosa är att även en svensk grupp vid namn Bamboo var aktuell för Apple, men så blev det inte. I den gruppen ingick Mikael Rickfors, som några år senare blev medlem i…The Hollies. Allt flyter ihop.
Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.
Men åter till det här med samlandet. Det kan väl inte vara så svårt att få ihop samtliga skivor som gavs ut på Apple Records 1968-1975? Ha! Inte ens om man nöjde sig med alla Apple-skivor som pressades i England skulle uppgiften vara särskilt lätt. Ett exempel: De första fyra singlarna gavs ut i en specialmapp betitlad Our First Four i extremt begränsad upplaga (ett exemplar levererades till drottning Elizabeth). Jag har sett en sådan till salu för 9 500 dollar. Därtill finns det engelska pressningar som antingen aldrig kom ut på marknaden eller bara såldes via postorder från Apple. Ett exempel på det första är LP:n Accept No Substitute med Delaney & Bonnie. Den hann pressas i ett antal exemplar innan man upptäckte att artisterna visst råkade ha kontrakt med ett annat skivbolag. Så kan det gå. Ett exempel på det andra, om jag har förstått saken rätt, är artisten Brute Force (ett artistnamn, förstås) som fick ge ut sin låt King of Fuh på Apple. På grund av den kontroversiella titeln (stryk ”of” och byt plats på de andra orden) såldes dock singeln enbart via postorder. 3 000 exemplar ska visst ha pressats, men var de befinner sig kan man undra. Den absolut mest sällsynta engelska Apple-singeln är dock den allra första. Den finns bara i ett enda exemplar och artisten heter…Frank Sinatra! Ringo Starr bad via ombud Frank Sinatra att sjunga in en specialanpassad version av The Lady is a Tramp som födelsedagspresent till Ringos fru Maureen, som var en stor Sinatra-beundrare. Hopplöst sällsynt. Men här kan man faktiskt lyssna på The Lady is a Champ.
Den mycket sällsynta David Peel-singeln.
(Typisk USA-etikett)
Det var de engelska pressningarna. Men det finns också USA-pressningar, varav vissa är egendomligt sällsynta. Och dessutom finns det varianter av varje enskild utgåva eftersom flera skivfabriker på skilda håll i landet användes. En av de ovanligaste USA-pressningarna är en singel med New York-hippien David Peel. Den gavs aldrig ut kommersiellt, utan skickades bara till radiostationer. Skälet? Återigen en kontroversiell låt, nämligen F Is Not A Dirty Word. Ordet som avses är förstås fuck och på singeln är varenda förekomst av detta ord censurerad. Förmodligen är det den märkligaste skiva jag har i min samling. Även USA hade för övrigt sin version a Our First Four, som också är mycket sällsynt.
Israelisk EP med gruppen Trash.
Men nu måste det väl vara slut med sällsyntheter? Icke. Väldigt många länder i alla världsdelar utom Antarktis pressade nämligen sina egna varianter av Apple-singlar, många av dem med unika bildomslag och unika skivnummer. Den absolut mest sällsynta torde vara en sydafrikansk utgåva med Gene Rockwell som framför Mary Hopkins Those Were the Days på afrikaans. Rockwell hade inte ens kontrakt med Apple, men av skäl som jag inte går in på så fick han ändå ge ut singeln på den etiketten. Enligt en av de anställda på Apple var det fler sydafrikanska artister som gav ut skivor på etiketten, men inga andra exempel har dykt upp – så det är nog tveksam om det stämmer. Även Sverige kan erbjuda en och annan raritet, men då handlar det främst om bildomslag. Nyligen såldes en svensk Paul McCartney-singel med bildomslag för lite drygt 700 kronor och det finns svenska singlar av både Ringo Starr och John Lennon som håller minst den prisnivån. Den dyraste svenska Apple-singeln är nog dock The Beatles The Long And Winding Road som man får betala flera tusenlappar för. Har jag den i samlingen? Nej. Vill jag ha den? Ja. Blir jag en lyckligare människa om jag får tag i den? Ja, kanske i ungefär en timme. Men faktum är att jag ibland tar fram mina kära vinylskivor, luktar lite på dem, bläddrar igenom dem och blir överraskad av någon som jag har glömt att jag hade. Lite sjukt är det kanske, men det är en sjukdom som jag inte direkt lider av. Och en vacker dag kanske jag får för mig att sälja hela härligheten – och upptäcker att ingen vill ha dem. Nåja, den dagen den sorgen.
Sällsynt svensk utgåva från 1970.
Äpplen kan även vara röda. Till och med på en amerikansk pressning.
Även Yoko Ono fick ge ut några schysta grejer på Apple.
En av de konstigaste Apple-utgåvorna, med ett cajunband från Louisiana som Ringo Starr gillade.
En holländsk utgåva av The Iveys debutsingel på Apple. De bytte strax namn till Badfinger.
En sällsynt svensk utgåva av Trashs första singel på Apple.
Äpplen kan även vara orange.
Min ungdoms heliga Graal. Den här EP:n fanns bara på postorder och gavs ut i samarbete med glassbolaget Wall’s Ice Cream 1969.
I dag för 30 år sedan – Paul McCartney och jag
Posted in Allmänt, Beatles, England, Musik, Resor, tagged Bob Geldof, Emily Charrette, James McCartney, Linda McCartney, Live Aid, London, Mary Beavan, McCartney Productions Limited, McCartney Songwriter, MPL, Paul McCartney, Pete Townshend, Soho Square, Stella McCartney on 24 juli 2015| Leave a Comment »
Paul och Linda. 25 juli 1985.
Någon gång, företrädesvis i tonåren, snöar man in på något, något som upptar väldigt mycket av ens tid och liksom tar över hela ens existens. Man tycker att det är det viktigaste som finns – och man ser det nästan som sin stora mission att också övertyga andra människor att det är så. Jag har nog klargjort sedan tidigare vilken min stora tonårspassion var: The Beatles. Så här 35 år senare kan jag godmodigt skaka på huvudet och skrocka åt det där. Inte så att jag tycker att jag hade fel, men jag har numera ett något lugnare förhållande till den där gamla gruppen. De är liksom inte meningen med livet längre. Men då, då fanns det knappt någon högre lycka än att få tag på något som inte fanns utgivet legalt på skiva, någon tidigt tagning där man hörde fyra handklapp i stället för tre. Eller något liknande. Och den Stora Drömmen, ja, det var ju att faktiskt träffa någon av de tidigare Beatles-medlemmarna.
I juli 1985 befann jag mig i England ett par veckor, delvis för att träffa min amerikanska brevvän Emily som bodde i London hela den sommaren, delvis helt enkelt för att komma hemifrån ett litet tag. Jag var en späd 19-åring med en fäbless för det engelska språket och såg nog England som mitt eget Shangri-La. Ja, och så var det ju The Beatles hemland. Emily och hennes bästa vän Mary var också inbitna Beatles-fans, men medan jag föredrog John Lennon så var de helt galna i Paul McCartney. Faktiskt så galna att jag misstänker att hela deras syfte med att bo i London den där sommaren var att försöka träffa herr McCartney. Min avundsjuka gick nog inte att dölja när de berättade för mig att de någon vecka tidigare faktiskt hade lyckats – utanför Pauls kontor vid Soho Square. Mary hade till och med fått foten överkörd av hans bil! Stort! Lyckligtvis klarade sig den arma foten bra. De hade även lyckats hitta till den skola där den då sjuårige James McCartney gick – och stått och lurpassat när pappa Paul kom för att hämta honom på eftermiddagen. ”Not here, girls!” hade han skrikit med visst eftertryck. Där gick tydligen gränsen. Hans båda stalkers blev en aning olyckliga av händelsen. (Jag törs knappt nämna att Emily och Mary utan dubier tidigare hade tagit sig in på McCartneys tomt i London, något som nog inte är alldeles lagligt.)
Emily, Paul och Mary.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt minns kronologin, men vår lilla trio gav sig vid någon tidpunkt av till Liverpool (om det har jag skrivit tidigare) och någon dag gjorde vi ett försök att ”råka” träffa Paul McCartney genom att ta tåget till Rye i Sussex och sedan promenera till den lilla hålan Peasmarsh. Mary och Emily hade nämligen upptäckt att det just den dagen var någon form av byfest i den lilla hålan, och det kunde faktiskt tänka sig att familjen McCartney dök upp där eftersom de hade ett hus i närheten. Det var tillräckligt för att vi skulle chansa. När jag nu tittar på kartan så inser jag att det var fem kilometer till Peasmarsh. Och rimligtvis lika långt tillbaka. Och det var en mycket varm dag. Men är man fanatisk så går man gärna en mil för att kanske ”råka” träffa Paul McCartney. Min förvåning blev ganska stor när flickorna plötsligt blev alldeles till sig och viskande pekade i en viss riktning. Och faktiskt, ett tiotal meter därifrån stod Linda McCartney och två av barnen, Stella och James, inbegripna i samtal med någon bybo. Men ingen familjefader syntes till. Visst, det var väl kul att se några ur klanen – men så våldsamt imponerande var det ju inte. Frågan är för övrigt vad pappa Paul skulle ha tyckt om han återigen hade upptäckt de båda amerikanskorna i vad man får kalla en ”familjesituation”. Så det var nog lika bra att han inte visade sig.
Nej, det bästa vore nog att sätta in stöten vid McCartneys kontor i centrala London, där han liksom befinner sig i sin offentliga roll. Så vi gled förbi där någon gång ibland för att kolla läget. Och en dag, 25 juli, upptäckte vi en smärre folksamling utanför på trottoaren. De som var mer erfarna än jag visste att det var ett gott tecken. Det brukade innebära att någon hade sett McCartney komma till kontoret – eller att hans bil med registreringsskylten 900 MPL (McCartney Productions Limited) hade synts till eller till och med stod parkerad någonstans i närheten. Och då var det allvar. I alla fall tillräckligt mycket allvar för att man skulle överväga att hänga kvar där i några timmar, vilket vi gjorde. Dock insåg jag att jag inte hade något som Paul kunde signera, om han nu skulle dyka upp och om han nu skulle ta sig tid att skriva autografer. Så jag tog en fullkomligt livsfarlig chans och kilade iväg till en bokhandel som låg på Oxford Street, kanske 200 meter bort, och köpte något Beatles-relaterat. Det var bara att hoppas att karln inte fick för sig att ge sig av medan jag var borta.
Den suddiga mänskan med blåspräcklig skjorta i förgrunden – ja, det är faktiskt jag.
Men folksamlingen, kanske ett 25-tal personer, stod kvar. Vissa på trottoaren utanför kontoret, vissa på andra sidan gatan för att ha bättre uppsikt över byggnaden. Vi väntade och väntade och väntade. Dagen var varm, vi hade inget att äta och nästan inget att dricka. Men ingen vågade ge sig av för att proviantera. Ju längre tiden led, desto större var ju risken (eller chansen) att Paul skulle komma ut. Men när man är ung och oförstörd så klarar man sig utan mat överraskande länge – i alla fall om man är hängiven sitt mål. Efter flera timmar började saker och ting liksom röra på sig, utan att något specifikt egentligen hände. Det var som om folk började känna på sig att det var dags. Plötsligt kom en Mercedes med registreringsnummer 900 MPL körande och stannade precis utanför kontorsbyggnaden.
Bottenvåningen på Soho Square 1 har en i princip helglasad fasad mot gatan. Man ser alltså allt som finns därinne; en receptionsdisk, en trappa som leder ner från första våningen… Någon – företrädesvis på andra sidan gatan – måste ha sett Paul McCartney komma ner för den där trappan. Jag minns bara att han plötsligt stod innanför glasdörren och verkade vara på väg ut. Hustrun Linda dröjde kvar lite vid receptionsdisken. Så stod han där, iklädd en rosa skjorta med uppkavlade ärmar och en kavaj slängd över axeln. Han hann väl i princip säga ”hello everybody” innan han överfölls av framsträckta pennor och föremål att signera. Någonstans i tumultet drabbades jag av förundran över att han var så vänlig och tog sig tid, men jag antar att ett proffs vet att man måste behandla sina fans väl, att det inte duger att snäsa åt dem, säga ”no pictures, no autographs” och kasta sig in i den väntande bilen. Under tiden stod Linda, som nu också kommit ut, vid bilen och väntade. Jag hann notera att hon log åt uppståndelsen, som om hon efter drygt 15 år fortfarande inte riktigt hade blivit van.
Paul McCartney och jag! Suddiga men glada.
Jag blev också förvånad över att alla andra som väntat tillsammans med mig var så solidariska. När de hade fått sin autograf så drog de sig tillbaka lite så att andra kunde få chansen. Jag väntade på svenskt vis på min tur, ställde mig i periferin av den cirkel som omringade honom och slussades liksom långsamt närmare. Så här 30 år efteråt kan jag inte minnas att jag sa något annat än ”could you sign this, please?” och sträckte fram min bok och en silverfärgad penna som jag köpt någon dag tidigare. Och visst tog han emot boken och visst skrev han och visst blev jag överlycklig. Säg den tonåring som inte blir överlycklig av att träffa en av sina idoler.
Autografen!
Efteråt, när Paul och Linda klivit in i bilen och försvunnit, jämförde Emily, Mary och jag våra upplevelser och autografer. Mina händer ville inte riktigt sluta darra, jag kände mig trött av både anspänningen och matbrist. Vi gick för att fira den stora händelsen – förmodligen med varsin öl på någon närbelägen pub – och för att försöka lugna ner oss. Ärligt talat var det nog mest jag som behövde lugnas ner, de andra hade ju redan en viss vana vid den här typen av möten. Emily hade haft sinnesnärvaro nog att byta några ord med Paul. Jag låter den korta konversationen vara lite kryptisk så länge och lovar att återkomma till den i ett snart förestående blogginlägg.
Emily: ”Pete Townshend sa att du höll på att tappa Bob Geldof på Live Aid.”
Paul: ”Nej, nej. Det var Pete som höll på att tappa Bob.”
Ett trivialt och mycket kort samtal, men jag är säker på att Emily vårdar minnet av det ömt. Jag inbillar mig att vi då tyckte att vi liksom hade fått veta något som ingen annan visste.
”Hej då, vi ses kanske nån gång.”
Det där korta mötet med Paul McCartney var så oerhört viktigt för mig då – och i ganska många år framåt. Jag tycker fortfarande att det var väldigt häftigt, men det är inte förrän i mogen ålder som jag har insett att hundratusentals människor har träffat honom och bytt några ord med honom. Så det gör ju inte mig unik på något vis. Men det viktiga är väl egentligen att jag själv fick en kick av det, inte att andra på något sätt skulle se mig som speciell för att jag råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle den där dagen för 30 år sedan. Händelsen var dock så speciell i min hjärna att jag såg till att befinna mig i London i juli året därpå för att kunna gå till Soho Square och minnas. Och ta mig sjuttsingen, på dagen ett år senare inträffade samma sak igen! Paul McCartney var där för att fira ettårsjubileum tillsammans med mig.
Boken som Paul hatade. Och en dålig autograf.
Scenariot var ungefär likadant som förra gången, och inte heller den här gången hade jag något som Paul kunde signera. Jag fick slinka iväg till den där bokhandeln igen och snabbt som ögat skaffa en bok. Det hade ju varit mest logiskt att skaffa en LP-skiva, men böcker är lättare att transportera utan att skada dem. Jag hittade en nyutkommen bok med titeln ”McCartney Songwriter” som fick duga. När Paul sent omsider kom ut till den väntande bilen lyckades jag ganska omgående nästla mig fram och sträcka fram bok och penna. Jag bad honom om en autograf och tillade ”det där är en bra bild på dig”, syftande på bokomslaget. Paul gav ifrån sig ett irriterat ”hm!”, men signerade snällt boken. Jag begrep inte riktigt vad det där ”hm!” betydde. Först någon dag senare läste jag någonstans att McCartney hatade den där boken! Kanske är det därför som hans autograf är helt värdelös på boken, som ett slags straff. Inte för att han skrev slarvigt, utan för att han i stället för att använda min framsträckta silverpenna skrev med en blå filtpenna på ett ganska mörkt bokomslag. Den jäkla autografen syns knappt! Dessutom lyckades färgen smeta ut sig på ett olyckligt och konstigt sätt…
Ett dåligt foto från juli 1986. Men där är jag igen – i min ungdoms John Lennon-glasögon.
Så kan det gå. Men två McCartney-möten inom loppet av ett år! Det var inte alls illa för en besatt 19-åring och återigen hade jag något att berätta om när jag återvände hem till Sverige – om nu någon skulle orka lyssna. Fast det var faktiskt inte slutfacit. Två dagar senare släntrade jag förbi Soho Square igen – bara utifall att – och träffade Paul en tredje gång. Den här gången brydde jag mig inte ens om att be om en autograf, utan tog bara några bilder med min billiga kamera. Det är märkligt så fort man vänjer sig vid att umgås med kändisar.
Liverpoolpolisen till undsättning
Posted in Arkitektur, Beatles, England, Musik, Resor, tagged Anglican Cathedral, Gambier Terrace, gosskör, John Lennon, Liverpool, Liverpool Oratorio, Paul McCartney, polisbil, Preston, Ringo Starr, Sentimental Journey, Stuart Sutcliffe, The Beatles, The Empress, whisky med cola on 10 mars 2015| Leave a Comment »
För den som händelsevis har läst något av mina tidigare alster har det kanske framgått att jag har besökt Liverpool några gånger. Och att anledningen till det stavas B-E-A-T-L-E-S. På den tiden var det nog egentligen den enda anledningen att åka till den staden. När jag och min syster tågluffade i England och Skottland 1983 blev vi till och med varnade för att åka till just Liverpool. ”Det är inget trevligt ställe” sa två rara bed & breakfast-tanter i den ganska närbelägna staden Preston. ”Åk till Blackpool i stället – det är mycket trevligare. Den tidigare ganska välmående hamnstaden i nordvästra England var i början av 1980-talet fortfarande ganska nedgången och hade hög arbetslöshet. Man hade egentligen precis börjat begripa att det gick att locka Beatles-tokar till staden. Ironiskt nog kan det ha varit mordet på John Lennon i december 1980 som satte igång en försiktig satsning på turismen. 1984 hade de till och med lyckats smälla upp ett hyfsat museum och börjat anordna guidade bussturer.
När jag var i Liverpool med de kaliforniskt rara människorna Emily (min brevvän i ganska många år) och Mary (hennes väninna) i juli 1985, så fanns det dock fortfarande områden som var väldigt skamfilade och som man nog knappt borde vistas på ens mitt på dagen. Men nu hör det till saken att flera av de platser som är intimt förknippade med The Beatles råkade ligga i just dessa fattiga och slitna områden. Och om man nu är en äkta fantast så måste man ju besöka just de platserna. Så vad göra? Man kan alltid minimera risken genom att passa på när det är ljust ute, när vanligt folk befolkar staden. Men om tiden inte riktigt räcker till och man bara vill se ett till ställe? Och ett till. Och ett till. ”Jo, men nu ligger puben The Empress bara ett kvarter bort. Ni vet, puben som Ringo står utanför på skivomslaget till ‘Sentimental Journey’.” ”Ja! Den måste vi se…” Och så vidare.
Det var tidig kväll när vi klev in i den extremt mäktiga och stämningsfulla Anglican Cathedral som ligger alldeles extra majestätiskt på en höjd. Den äldsta delen är inte mer än drygt 100 år gammal, men det är ändå en synnerligen sevärd sandstenskatedral med imponerande mått (världens längsta katedral!). 1953 försökte en viss Paul McCartney bli antagen till katedralens gosskör – men misslyckades. Förmodligen ansågs han inte kunna sjunga. Men självklart räckte detta misslyckande för att vi skulle vilja se katedralen. Ett halvt decennium senare skulle McCartneys första klassiska verk Liverpool Oratorio komma att uruppföras här – som ett slags revansch. Men det visste vi ju inte då.
Ett stenkast från katedralen ligger en av alla platser som är förknippade med John Lennon. I en lägenhet på Gambier Terrace bodde han en period tillsammans med vännen Stuart Sutcliffe – och det var där de en natt frös så mycket att de eldade upp sina möbler. Trots att det började skymma så vandrade vi dit, för ett sådant ställe måste man ju se. Mary var en hängiven (och duktig) fotograf och ville ta några bilder. Nu är inte adressen särskilt mycket att beskåda, men en hängiven fotograf är en hängiven fotograf – så Emily och jag började sakta vandra därifrån. När vi efter kanske hundrafemtio meter stannade upp och tittade hur det gick för Mary så såg vi att hon hade fått sällskap av fem, sex nyfikna tonårskillar. Vi tänkte nog inte så mycket mer på det utan förmodade väl att hon skulle komma snart.
De här jovialiska poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till vänster har skrivit, flickan var med om äventyret och fotografen också.
Det var då en polisbil plötsligt gled upp mot trottoaren där vi stod. En polisman vevade ner rutan och frågade om vi hörde ihop med tjejen därborta, hon som pratade med killarna. Det kunde vi ju inte neka till. ”De är ute efter hennes kamera” sa den gemytliga polismannen på sin lustiga dialekt. ”Hoppa in.” Emily och jag tittade på varandra och skuttade sedan nästan lite upprymda in i baksätet på polisbilen. Det kändes egendomligt tryggt att ha ordningsmakten på och vid sin sida – samtidigt som det var lite läskigt. Om Emily hade något förflutet som ungdomsbrottsling vet jag inte, men jag hade i alla fall aldrig suttit i en polisbil tidigare.
Killarna uppvisade en blandning av överraskning och besvikelse när vi stannade till invid dem. Mary såg däremot bara förvånad ut när hon såg oss titta ut genom bilfönstren. Det verkade som om hon inte riktigt hade fattat att killarna hade tänkt sno hennes fina kamera – och det var faktiskt med viss tvekan hon hoppade in hos oss efter uppmaning från poliserna. Vi hade väl räknat med att få kliva ur en liten bit bort och sedan vandra bort till stället där vi bodde. Men poliserna frågade vart vi ville åka och verkade tycka att det var kul att få skjutsa några vilsna turister. Vi tittade lite på varandra där i baksätet innan Emily sa: ”Kör oss till en trevlig pub.” Poliserna skrattade och gjorde oss till viljes.
Jag undrar just vad människorna som stod på trottoaren och drack öl tänkte när de såg en polisbil stanna till och släppa av tre unga utlänningar. Det ligger ju ganska nära till hands att anta att det inte tillhör vanligheten att polisen kör folk till puben. De tittade i alla fall lite konstigt på oss. Poliserna sa hej då och lycka till och tipsade om att vi nog skulle undvika det där området kring katedralen på kvällstid, för det var ganska ofta bråk och andra otrevligheter där. Glada i hågen gick vi in och beställde varsin whisky med cola (The Beatles favoritdrink!) för att fira det egendomliga äventyret. Med lite tur slipper jag sätta mig i en polisbil igen. I alla fall i Liverpool. Och i alla fall i juli 1985.
Ett vykort från Liverpool
Posted in Beatles, England, Musik, Resor, tagged Bob Wooler, Brian Epstein, Jimmy Hackett, John Lennon, Liverpool, Mathew Street, Paul McCartney, Ricky Temple, Ringo Starr, Sam Leach, Spanien, The Beatles, The Cavern Club, The Grapes on 7 mars 2015| Leave a Comment »
Förmodligen är jag inte ensam om att ibland behöva viss hjälp för att komma ihåg episoder ur det egna livet. En doft, åsynen av ett landskap, ett ljud… Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att ett specifikt minne ska väckas till liv. Häromdagen hittade jag ett vykort i gömmorna. Inte ett vykort som någon har skickat till mig, utan ett som jag har köpt själv. Inget frimärke, ingen adress. Motivet är svartvitt och visar ingen stadsvy eller liknande, så det går inte att avgöra var fotot är taget – om man inte råkar veta det. Bilden visar fyra unga män i en källarlokal. Om man inte vet vilka det är så kan man möjligen i alla fall ana att de är musiker, med tanke på att det sitter en högtalare monterad uppe vid taket.
The Beatles i The Cavern Club 1963
The Cavern Club i Liverpool. Där är bilden tagen av fotografen Dezo Hoffman den 25 mars 1963. De unga männen är förstås The Beatles och det är faktiskt en lite speciell dag. Ringo Starr har förvisso varit med i gruppen i ett halvår, men just denna dag har han varit hos frisören och för första gången fått samma slags frisyr som de andra. En stor händelse. Fast det kanske inte var det enda skälet till att de blev fotograferade. Kanske fanns det inget särskilt skäl alls. På Mathew Street ligger lokalen som började som jazzklubb i slutet av 1950-talet men som gradvis kom att bli Liverpools rockmusikcentrum. Och mest känd är klubben förstås för att The Beatles spelade där hela 292 gånger. Trots det så demolerades stället bara tio år efter att det där fotot togs. En tunnel för spårbunden trafik skulle nämligen passera just här. Mellan 1973 och 1984 existerade inte The Cavern – men sedan byggde man en kopia på nästan samma plats och till stor del med tegelstenar från originalet.
1985 besökte jag Liverpool för tredje gången. Jag var 19 år och hängde med min kaliforniska brevvän Emily och hennes väninna Mary i två veckor. Mestadels i London, där vi var med om något lite speciellt som jag tänkte återkomma till en annan gång. Men nu var vi i Liverpool och drällde runt och gjorde ingen som helst hemlighet av att vi var Beatlesfans. Givetvis kilade vi ner för trappan till The Cavern och jag vill åtminstone gärna tro att det var där jag köpte det där vykortet. Det känns liksom logiskt. Men varför tjatar jag om detta stackars vykort? Det har säkert tryckts i tiotusentals exemplar och är i sig inte särskilt märkvärdigt. Men om man vänder på det och tittar på baksidan så blir det lite mer intressant.
En ung och oförstörd bloggare 1985
Vi hade knappt klivit upp i ljuset på Mathew Street förrän en kostymklädd herre i medelåldern kom utfarande ur en port och var på väg att gå in i oss. Inte vet jag varför han slog sig i slang med oss, men jag gissar att det syntes ganska väl på oss vad vi var för gökar. Troligen såg han en chans att få lite vackert sällskap vid sin lunchöl, för efter bara några hälsningsfraser pekade han på en pub en liten bit nedåt gatan: The Grapes. Han sa att det var The Beatles favoritpub och att de brukade gå dit och ta en öl före eller efter spelningarna på The Cavern. Det visste vi förstås redan. Men han drog till med ett klassiskt ”fancy a pint?” och sa att han skulle bjuda oss. Så här i efterhand känns det smått märkligt att vi nappade på erbjudandet, men det gjorde vi. Ricky, som han hette, verkade trevlig, seriös och uppriktigt intresserad av att prata lite med tre unga Beatlesfans. Och nu kommer vi till det verkligt egendomliga. ”Nu hade ni tur”, sa han när vi klivit över tröskeln till ett inre rum. ”Där sitter Bob.” Mannen hälsade glatt på en liten karl med utstående öron som satt vid ett bord långt in i lokalen med en öl som enda sällskap. Han frågade om det var okej att vi slog oss ner – och det var inget som helst problem. Öronmannen tycktes förtjust. Så presenterade Ricky oss för ingen mindre än Bob Wooler.
Bob Wooler? Ska man veta vem det är? Nja, det kanske inte tillhör allmänbildningen såvida man inte är Beatles-nörd eller särskilt insatt i den så kallade rockscenen i Liverpool i början av 60-talet. Bob var legendarisk diskjockey och konferencier på The Cavern och andra klubbar i och runt Liverpool. Han presenterade The Beatles på olika scener över 400 gånger. Men inte nog med det. Han kunde skryta med en lite udda sak, om man nu ska använda ordet skryta i sammanhanget. Lite drygt en månad efter att det där svartvita fotot togs i The Cavern så åkte John Lennon på semester till Spanien med managern Brian Epstein. Det är – och var – ingen hemlighet att Epstein var homosexuell. Det förekom därför en del rykten om den där semesterresan. På Paul McCartneys 21-årsfest i mitten av juni uppmanade Bob Wooler lite retsamt John Lennon att berätta vad som egentligen hänt på den där semesterresan, varpå Lennon tappade humöret rejält. Han har senare berättat att det enda som fick honom att sluta slå var insikten att han annars skulle ha dödat Wooler. Det påstås vara sista gången som den dittills ganska hetlevrade Lennon tog till våld.
Jag måste erkänna att jag inte minns särskilt mycket av samtalet på The Grapes. Kanske var jag stum av häpnad. Kanske hade jag svårt att hänga med i den lite knepiga dialekten. Men Bob Wooler berättade i alla fall att Ricky spelade i ett av alla de band som staden kryllade av i början av 60-talet. Men nu var han tjänsteman på Liverpools kommun och hade lunchrast. Det vill säga drack öl. Och det är ju gott så. 
Vykortets baksida, ja. Där har Bob Wooler skrivit en hälsning till mig och prydligt skrivit dit plats och datum: The Grapes, Liverpool. 22 juli 1985. Och därunder finns en hälsning från Ricky Temple: ”To Lasse my Socialist friend.” Socialist? Tydligen förutsatte han att man var socialist om man kom från det då socialdemokratiskt styrda Sverige. Men varför var han så noga med att poängtera det? Och vem var egentligen denne Ricky Temple? Varje gång jag har råkat hitta det där vykortet i gömmorna så har jag ställt mig de frågorna. Och svaret har jag faktiskt inte fått förrän just i dag.
Jag kom på att jag skulle skicka ett mejl till en herre i Liverpool vid namn Sam Leach och fråga. Jag träffade honom på ett så kallat Beatles-konvent för några år sedan – i Karlstad av alla ställen. Han var The Beatles första agent och är trots sin ålder utrustad med ett gott minne. Han svarade nästan genast på mitt mejl och berättade att Ricky Temple är ett artistnamn. Egentligen heter han Jimmy och är bror till en populär komiker och skådespelare vid namn Johnny Hackett. Inte nog med det. Sam Leach meddelar att denne Jimmy Hackett var hårdför socialist, på gränsen till kommunist, och var vice borgmästare i Liverpool i mitten av 1980-talet!
Först nu går det alltså upp för mig att jag den där dagen i juli 1985 satt på The Beatles favoritpub och drack öl tillsammans med en man som nästan blev ihjälslagen av John Lennon 1963 – och Liverpools vice borgmästare. Enligt Sam Leach var Ricky/Jimmy en stor begåvning som kunde ha blivit en riktigt framgångsrik artist. ”Men han valde politiken i stället” fortsätter Leach och man anar nästan en suck där. Det är lite rart att Ricky Temple signerade mitt vykort med sitt artistnamn, men kanske drömde han sig tillbaka till scenen på The Cavern? Inte vet jag. Däremot vet jag att jag kvällen därpå åkte polisbil i Liverpool. Men det är en annan historia.
elbrundino 
