Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2014

KulturhusetDen som till äventyrs har läst tidigare inlägg i denna ömkliga blogg vet att jag emellanåt söker mig till Kulturhuset för att få mig till livs en kopp kaffe, företrädesvis på lördagar. Så och denna dumt regniga lördag, som dessutom råkade vara en så kallad lönelördag. Kanske var det regnet i kombination med tillskottet av pengar i folks plånböcker som gjorde att mitt uppdrag var svårare än vanligt. Jag började med att ta rulltrappan upp till caféet på plan 2, eftersom det är min favorit. Där luktar det inte torsk med mandel (som på plan 5) och påtår ingår (vilket det inte gör på plan 0). Just i dag fann jag dock en viss förtjockning av människor på plan 2. Det fick mig att spänstigt och hurtigt ta rulltrappan hela tre våningar till (kaloriåtgång: inte så många) bara för att upptäcka att även det caféet var tämligen tätbefolkat. Sålunda beslöt jag mig för att ta hissen fem våningar ner till caféet som alltså varken erbjuder påtår eller någon vidare utsikt.

Själva inklivandet gick alldeles strålande bra. Om jag inte var så blygsam så skulle jag kalla det en succé. Samtidigt klev en kvinna med barnvagn på. Vi hade det lugnt och skönt och riktigt rådde om varandra i total tystnad i en våning. Därpå stannade hissen på våning 4 och dörrarna gick upp. Både friden och fröjden bröts då en äldre tant med resväska på hjul liksom girade in mellan en inpasserande barnvagn och dörrkarmen, och trängde vidare in i innersta hörnet under det att hon med hög och arg röst förkunnade: ”Jag var här före dig och dessutom ska jag med tåget!” Hon riktade sig till den nytillkomna barnvagnsinnehaverskan, som inte sa ett pip. Själv hann jag med nöd och näppe flytta på mig när tanten dundrade in.

Hiss2För säkerhets skull upprepade tanten sitt budskap: ”Jag var faktiskt här före dig och dessutom ska jag med tåget!” Det var som om hon väntade sig att någon av oss andra hetlevrade svenskar som befolkade hissen (vi var nu totalt åtta stycken plus två extremt minderåriga barn) skulle ta hennes parti. Det var det förstås ingen som gjorde. Barnvagnsinnehaverskan kunde dock inte hålla sig från att gå i någon sorts svaromål och försökte sig på en ”Birgit Friggebo”: ”Vi kan väl vara lite vänliga mot varandra?” Varpå resväsketanten gläfste: ”Då tycker jag att du ska föregå med gott exempel!”

Hissen hade nu nått sin slutdestination, våning 0. Tanten upptäckte plötsligt att hon befann sig längst in i hissen med en massa människor mellan sig själv och utgången. Det fick henne förstås att ryta: ”Flytta på er, jag ska av här! Jag ska med tåget!” Nu tog maken (?) till barnvagnsinnehaverskan till orda och sa: ”Lugn, alla ska gå av här.” Själva evakueringen gick dock inte fort nog, varför tanten ilsket började knuffa sig fram. När hon kom ut pilade hon i väg under det att föregående talare ropade: ”Tänk på logistiken nästa gång, va!”

Nå. Det är märkligt hur mycket som hinner utspela sig under en hissfärd på fyra våningar. Själv blev jag på ett märkligt gott humör av alltihop. Jag är nog en sjuk människa.

Annonser

Read Full Post »

Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.

För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.

020a1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.

2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.

3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.

4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.

5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.

6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.

7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.

8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.

9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.

10. Lou Reed  ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.

Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.

Read Full Post »

Lagerqvist Järn i hörnet av Vretgränd och Dragarbrunnsgatan i Uppsala.

Lagerqvist Järn i hörnet av Vretgränd och Dragarbrunnsgatan i Uppsala.

Vad är det för likhet mellan mig, Fredrik Lindström och Clint Eastwood? Jo, om man bortser från vissa rent fysiska likheter så förhåller det sig så att vi alla är söner till järnhandlare. Fast riktigt sant är det inte. Clintans pappa drömde om att äga en järnhandel, men i själva verket var han stålverksarbetare. Det kanske är nära nog? Men det där med Fredrik Lindström är i alla fall alldeles, alldeles sant. Nu var jag väl ingen vidare järnhandlarson, med tanke på att jag knappt vet skillnaden mellan ett orv och en libell, och likväl känner jag mig ganska stolt över mitt arv. Det har nog dels att göra med att min far var den där järnhandeln trogen under hela arbetslivet – och dels att butiken var en riktig institution i Uppsala. Folk talar fortfarande lyriskt om den, trots att verksamheten lade ner 1999.

Oskar Nilsson bakom disken.

Oskar Nilsson bakom disken.

A.P. Lagerqvist Järn hette rörelsen och den startade troligen någon gång i slutet av 1880-talet. Då drev nämligen en viss Alfred Paulinus Lagerqvist en ”Lump och Jernhandel”, passande nog på Jernbrogatan. Det tycks dock som om han parallellt hade en lokal, kanske ett lager, i en byggnad uppförd 1886 på Dragarbrunnsgatan. Det var också i anslutning till den byggnaden som han precis vid sekelskiftet 1900 lät uppföra en för ändamålet anpassad butikslokal. Detta lilla rara, rosarappade hörnhus förblev företagets ”ansikte utåt” i 99 år. Men den som trädde in i järnhandeln för första gången blev förmodligen ganska överraskad, åtminstone om han eller hon gjorde sig besväret att följa med någon av expediterna för att hämta det som efterfrågades. När rörelsen var som störst bestod den av hela nio magasin och före detta bostadshus, det äldsta faktiskt från 1772. Den totala ytan uppgick till inte mindre än 1 400 kvadratmeter. Det blev mycket spring i trappor och på sommarheta eller vinterkalla dammiga vindar för att hitta varorna.

Lagerqvist Järn273b

”Stallet” på gården. En byggnad från 1886.

Ibland blev det till att ge sig ut till något av magasinen på gården också. Där ute härskade den fryntlige och pratglade Gunnar Johansson som var kombinerad gårdskarl och chaufför. Han hade ett eget krypin i det som tydligen numera kallas Stallet (ett namn som jag dock aldrig hörde när jag jobbade där), en byggnad uppförd 1886. Han körde emellanåt ut varor till byggen och liknande med hjälp av ett åbäke till lastbil som var lackerad i Järniakedjans färger orange, blå och vit. Det var också han som körde ut trucken och lastade av när det kom varuleveranser. Det var lite som julafton när man fick skära av packbanden och rycka av locken på de enorma kartongerna och blotta innehållet. Då hade man att göra ett tag.

"Skruvrummet" - och där innanför inköpschefens rum.

”Skruvrummet” – och där innanför inköpschefens rum.

Man förstår att det inte är särskilt lätt att lära sig var cirka 15 000 olika artiklar av märkligt slag har sin specifika plats. Någon form av system fanns det nog, även om det kanske inte alltid var helt logiskt. Ibland gav själva namnet på lokalen viss ledning, såsom ”Spikboden” eller ”Limboden” – men vad fanns i ”Utställningen” eller i Elvan”? (Det dröjde ganska länge innan jag förstod att ”Elvan” var namnet på huset med gatuadress Vretgränd 11 – ett gult bostadshus från 1825 med utskjutande trapphus och en knarrig spiraltrappa.) Min far började jobba på Lagerqvist som 14-åring och visste naturligtvis efter alla år exakt var allting fanns, men de övriga expediterna (såsom Ebbe, Ingemar och Lennart), gick sannerligen inte heller av för hackor. De besatt en imponerande kunskap, men så hade de varit där ett tag också. Faktum är att det nästan har varit en tradition att arbeta länge på Lagerqvist Järn. Oskar Nilsson, som tog över verksamheten efter A.P. Lagerqvist, anställdes 1897 och blev kvar i firman till 1966. Det är 69 år på samma arbetsplats, det! Hans son, Nils-Erik, började i firman 1937 och gick i pension 1983 (46 år i firman). Och min far, Rune Johansson, anställdes 1946 och gick i pension 1993 (47 år i firman). Och lagerchefen Gunnar Andersson var firman trogen i 50 år. Det där kan man ju fundera över i en tid då folk byter jobb stup i kvarten.

lagerqvist järn218ab

Ett gäng kunniga herrar: Fr.v. Nils-Erik Nilsson, Rune Johansson, Ebbe Hamberg, Lennart Mattsson, Peter Carlsson och Ingemar Söderlund.

Jag är dock ganska säker på att det är lättare att lära sig saker om man är intresserad av det man jobbar med. Mina små försök att jobba i järnhandeln på lov och liknande misslyckades ganska kapitalt, åtminstone när det gällde att försöka hjälpa kunder. Ibland faller äpplet liksom ganska långt från trädet. Jag kan redogöra för Sveriges regentlängd från Gustav Vasa och framåt. Men jag har ingen aning om hur exempelvis en tjäckla ser ut – och än mindre vad den används till. ”Järn var inte mitt material” som Klas Östergren skriver på sida 40 i romanen Twist. Därför hade jag en tendens att nöja mig med att packa upp inkomna varor, prismärka och fylla på i hyllorna. Emellanåt satt jag i kassan och skötte telefonväxeln också.

Kassakuren

Den lilla kassakuren. (Ursäkta oskärpan.)

Eftersom det här var en butik av den gamla sorten så fick kunderna först hjälp av en expedit att hitta den eftersökta varan. Därpå skrev expediten (för hand) ett kvitto som kunden sedan gick till kassan med. Jag har bara sett det systemet på ett annat ställe i hela mitt liv, nämligen i en bokhandel i London. Men där var det ännu mer intrikat, eftersom expediten behöll boken medan man gick i väg och betalade. Mot uppvisande av stämplat kvitto erhöll man sedan sin vara. Nåväl. Kassan på Lagerqvist Järn AB bestod av en liten inglasad kur med en lucka där man kunde sticka in kvitto och pengar, nästan som på banken. Någon kassaapparat fanns inte – allt gjordes manuellt. Där satt jag alltså ibland och glodde, skrev fakturor (på skrivmaskin, förstås)  och kände mig lite viktig. Ibland ringde telefonen och då gällde det att koppla om samtalet till rätt telefon ute i butiken eller på något av kontoren. Tro nu inte att det gjordes genom att trycka på en knapp. Nej, man måste sitta och flytta vita plastpluggar till rätt hål i en gammal hederlig klaffjackväxel. Kanske är jag en av de sista i Sverige som på fullt allvar har hanterat en sådan växel.

lagerqvist järn226ab

En blick från Dragarbrunnsgatan in mot gården.

Det ska erkännas att jag trivdes bäst när jag slapp alltför nära kontakt med järnhandelskunderna, och det var nog ärligt talat en så kallad win-win situation. Jag skulle ju bli tokig om en expedit på exempelvis Konsum inte hade en aning om vad en fläskkotlett är – eller var den står att finna. Då ska en kund i en järnhandel också slippa möta en expedit som stirrar med tom blick när 3/4″ x 4 förnicklad kullerförsänkt skruv kommer på tal. Eller hur? Bra, då är vi överens. Alltså var det riktigt skönt att förpassa sig till ekonomikontoret som var beläget allra, allra längst bort från själva butikslokalen. Där kunde jag vid behov hjälpa min mor att fakturera eller bokföra i allsköns ro utan att göra någon större skada. Det var riktigt mysigt. Faktum är att de flesta kunder nog inte hade en aning om att det fanns en ekonomiavdelning bortom de långa korridorerna och prången. Vid ett tillfälle kom en kund och ville betala en faktura kontant i butikskassan. När jag sa att vi måste gå till kontoret och plocka fram fakturakopian sa han: ”Vad då kontoret? Ni har ju inget kontor.” Ibland vet tydligen folk saker som man själv inte vet.

Jag poserar av något skäl vid lastbilen. Jag som inte ens har körkort.

Jag poserar av något skäl vid lastbilen. Jag som inte ens har körkort.

Så småningom gick min far i pension och sålde rörelsen. Jag tror att han gjorde det i precis rätt tid, om man nu ska se det lite krasst. Tiden hade sprungit ifrån den typ av butik som Lagerqvist Järn var. Konkurrensen från byggvaruhus i utkanten av staden blev till slut för stor och det dröjde bara några år innan rörelsen gick i konkurs, till stor sorg för många Uppsalabor som med rätta betraktade den som en ”riktig” järnaffär. Lyckligtvis har ett flertal av alla byggnader sparats, men byggts om till bostäder. Det är ju inte samma sak som att ha kvar det levande butiksmuseum som Lagerqvist Järn var, men man får väl vara nöjd med det lilla. Jag skulle gärna bo där om det var möjligt, och därmed få känna lite av lokalhistoriens vingslag – en historia som jag i all ödmjukhet själv har haft förmånen att få vara en del av.

(Det går att se alla bilder ovan och nedan i större format genom att klicka på dem!)

 

Thore Dahlqvist inventerar.

Tore Dahlqvist inventerar.

Min far och Ebbe Hamberg inventerar på vinden ovanför butikslokalen.

Min far och Ebbe Hamberg inventerar på vinden ovanför butikslokalen.

En för mig okänd anställd.

Troligen herr Lagerqvists initialer, 1889.

Troligen herr Lagerqvists initialer, 1889.

Foto från 1901 eller 1902 av Alfred Dahlgren.

Foto från 1901 eller 1902 av Alfred Dahlgren.

Här skrivs det kvitton. Min far längst bak till höger.

Här skrivs det kvitton. Min far längst bak till höger.

Thore Dahlqvist skojar till det lite på vinden.

Tore Dahlqvist skojar till det lite på vinden.

Ibland måste man äta lunch eller kanske dricka kaffe. Lagerförmannen Gunnar Andersson till vänster.

Ibland måste man äta lunch eller kanske dricka kaffe. Lagerförmannen Gunnar Andersson till vänster.

 

Just nu betjänas nummer 67.

Just nu betjänas nummer 67.

Den berömda klaffjackväxeln.

Den berömda klaffjackväxeln.

Lastbilen.

Lastbilen.

Read Full Post »

Minns ni Sverigedemokraternas riksdagskvinna Margareta Larsson som i somras menade att det borde vara straffbart för konstnärer att måla vaginor i skolor? Det är mer eller mindre en uttalad kulturpolitisk princip från Sverigedemokraternas sida att konst inte ska provocera – den ska bara vara dekorativ. Och visst kan konst få vara dekorativ, men jag vill påstå att en av konstens verkliga uppgifter är att vara provokativ. Genom provokationer ställs nämligen våra värderingar och föreställningar på ända och vi tvingas fundera över vad vi egentligen tycker och om vi kanske egentligen borde tänka på ett annat sätt. Det provocerande kan få oss att utvecklas, kanske ibland på ett sätt som överraskar oss själva. Dessutom kan provokationer faktiskt vara ganska roliga. När jag talar om konst så menar jag för övrigt konst i ett brett perspektiv. Film, litteratur, musik, dans, ja till och med arkitektur…

En av mina favoritprovokatörer är den franske nationalklenoden Serge Gainsbourg, en man som både var hatad och älskad. Ibland kanske av samma personer. Låtskrivare, pianist, sångare, producent, författare, regissör, skådespelare… han hade, för att göra lite våld på klichén, många strängar på sitt piano. Och han hade ett slags inneboende lust att provocera, en vilja att bryta med konventioner och oroa. Det kunde handla om något så enkelt som att skriva en låt om en biljettklippare i Paris tunnelbana som skjuter sig eftersom han inte orkar med tanken på ett liv fyllt av små hål (Le Poinçonneur Des Lilas). Eller låten En Relisant Ta Lettre där en man läser sin partners självmordsbrev för andra gången och börjar kommentera brevets grammatiska fel. Det är roligt, men man sätter skrattet i halsen och tvingas tänka. Är det här rätt? Får man göra så här?

1966 skrev Serge Gainsbourg låten Les Sucettes till den då 18-åriga France Gall (finns även i en duett med Serge). Låten som handlade om Annie som älskar slickepinnar blev en stor hit. Den har en söt och förförisk melodi – men en text som är minst sagt tveksam. Man behöver inget övermått av snuskig fantasi för att förstå att den egentligen handlar om oralsex, åtminstone inte om man förstår franska. Den stackars sångerskan hade dock inte alls förstått vad den handlade om, vilket ärligt talat är lite svårt att förstå. I synnerhet om man tittar på den promotionfilm som gjordes till låten. Men förmodligen var hon en mycket oskuldsfull ung dam, och det var förstås lite andra tider. När hon insåg vad hon sjungit om så blev hon förskräckt och drog sig tillbaka från karriären en tid. Med all rätt kände hon sig lurad. Provokatören Serge Gainsbourg hade slagit till.

005Det är ganska uppenbart att Gainsbourg var alldeles särskilt intresserad av det sexuellt utmanande. Om man inte känner till något annat om honom så är chansen åtminstone ganska stor att man vet att han är mannen bakom stönklassikern Je T’Aime…Moi Non Plus utgiven 1969. Då gjordes den i duett med hans dåvarande partner Jane Birkin, men redan två år tidigare spelade han in den med Brigitte Bardot – som han hade ett kortvarigt förhållande med. Den versionen förblev dock outgiven eftersom Bardots man upptäckte vad som pågick och krävde att singeln skulle stoppas. När Serge erbjöd Jane Birkin att spela in den så bad han henne att sjunga en oktav högre än vad Brigitte Bardot hade gjort – eftersom hon då skulle låta som en korgosse. Gainsbourg menade att det skulle göra sången ännu mer pervers än den redan var. Så självklart var han ute efter att provocera. Lyckades han? Tja, låten förbjöds i Italien där den stämplades som obscen. Samma sak skedde i Spanien. Den fick inte spelas i BBC och faktiskt inte heller i Sveriges Radio! Så det är uppenbart att folk blev provocerade – samtidigt som de uppenbarligen blev kittlade. Je T’Aime… blev ju en stor hit. (Vid ett besök i Västindien av prinsessan Margaret och lord Snowdon möttes de av ett brassband som skulle ge de två ett pampigt mottagande. De spelade de två engelska (!) melodier de kände till: God Save the Queen och Je T’Aime…Moi Non Plus.)

Tveklöst upplevde många även LP:n Rock Around the Bunker från 1975 som en provokation. Man skulle kunna säga att det är en musikal med andra världskriget och i synnerhet nazisterna som tema. Sånger med titlar som Nazi Rock och S.S. in Uruguay talar sitt tydliga språk. Här ger Gainsbourg prov på en mycket svart humor i texterna. I sången Eva iklär han sig rollen som Hitler som klagar över att Eva Braun hela tiden envisas med att sjunga sin favoritlåt Smoke Gets in Your Eyes (som för övrigt också finns som cover på skivan). Och musiken är genomgående i amerikansk 50-talsrockstil. Det är klart att man i ett land som var ockuperat av nazisterna under andra världskriget inte var alldeles tillfreds med att någon behandlade ett så pass allvarligt ämne på ett humoristiskt sätt. Kanske i synnerhet om man inte förstod att det var svart humor – och att det här nog var Gainsbourgs sätt att bearbeta sina egna upplevelser av kriget.

En besläktad kontrovers/provokation är LP:n Aux Armes Et Caetera från 1979, närmare bestämt titelsången. Den spelades in tillsammans med reggaemusiker i Jamaica och är Gainsbourgs version av den franska nationalsången Marseljäsen. Melodin är dock ny.  Kanske är låten hans största provokation, eftersom Marseljäsen närmast är helig för fransmännen och det faktum att den var inspelad med hjälp av jamaicanska rastafarier gjorde inte saken bättre. Vissa skribenter ansåg att låten var ett nidingsdåd och att Serge Gainsbourg borde fråntas sitt franska medborgarskap och utvisas. Serge blev förkrossad, men samtidigt glad över att tidningarna nu skrev om honom på nyhetssidorna i stället för på nöjessidorna. Och självklart bidrog uppmärksamheten till att skivan blev en hit. Den efterföljande turnén i Frankrike blev snabbt utsåld – men konserterna drabbades också av flera bombhot från extremhögern. Inför konserten i Strasbourg förklarade en pensionerad fallskärmsjägare för stadens borgmästare att spelningen måste ställas in – annars skulle man stoppa den med våld. Det var nog inte bara den kontroversiella versionen av Marseljäsen de tidigare militärerna var upprörda över, utan även att de jamaicanska rastamusikerna var med på turnén. Man anar rasistiska undertoner här. När de hotfulla militärerna dök upp i publiken så ställdes konserten in – bortsett från att Gainsbourg gjorde något anmärkningsvärt. Han gick ensam ut på scenen och sjöng originalversionen av nationalsången! Kanske pacificerade det de protesterande militärerna, men de blev säkerligen ganska provocerade på nytt när Serge några år senare köpte originalmanuskriptet till Marseljäsen på auktion.

En sista provokation. 1984 deltog både Serge och Whitney Houston i en fransk pratshow där den amerikanska divan först sjunger en sång och därpå slår sig ner i en fåtölj bredvid Serge. Han kysser henne på hand, förklarar att hon är fantastisk och genialisk…och blir lite för närgången. Serge blandar franska och engelska, medan programledaren översätter – ibland medvetet fel. Och kanske är det därför som Serge plötsligt vill vända på steken. Han säger nämligen på tydlig engelska: ”No, I said I want to fuck her.” Det är en märklig episod som möjligen roade mer än den oroade, åtminstone i Frankrike. Det verkar som om Gainsbourgs tilltag provocerade engelsmännen och amerikanerna mer den här gången. Lyckligtvis finns detta lilla videoklipp bevarat och kan beskådas här.

Jag kan inte peka på vad Serge Gainsbourgs provokationer har inneburit, jag antar att reaktionerna på dem varierade. En del människor berördes säkert inte alls, andra blev fly förbannade. Men jag tror att de ändå ledde till något. Kanske till insikten att sträng nationalism är lite löjlig? Kanske till minskad prydhet? Kanske till en förståelse för att svart humor kan vara ett sätt att hantera en jobbig situation. Jag vet inte. Men jag är i alla fall helt säker på att kulturella provokationer behövs som en del av vår utveckling som människor.

Read Full Post »