Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2017

IMGP9845 (3)Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play…

Den första juni 1967 var det alltså tjugo år sedan denne Sergeant Pepper lärde sitt band att spela. Med andra ord var det ett par år efter andra världskrigets slut. När LP:n gavs ut på CD 1987 så var det fyrtio år sedan bandet lärde sig att spela, men tjugo år sedan The Beatles sjöng att det var tjugo år sedan. Och just i dag är det alltså sjuttio år sedan Sergeant Pepper agerade bandledare, medan LP:n fyller blygsamma femtio år. Teoretiskt sett kan medlemmar av Sergeant Peppers band fortfarande vara i livet, men troligtvis är de inte musikaliskt aktiva längre. På ett annat plan är delar av Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band i allra högsta grad musikaliskt aktiva. Tanken med LP:n var nämligen att The Beatles skulle iklä sig en roll och låtsas vara några andra än de var. Vilket naturligtvis inte skulle lura någon alls. Det var snarare ett sätt att skapa en ny, kreativ situation genom att frigöra sig från den tvångströja som Beatlesmedlemmarna möjligen tyckte att de bar, trots att de knappast gjorde det. Och kanske är det själva grundidén om en fiktiv orkester som har resulterat i att folk envist har betraktat Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som en konceptskiva.

Hur är det egentligen med den saken? Man kan väl säga att intentionen fanns där, men att den sprack på ett tidigt stadium. Den första tanken var att spela in en LP som skulle vara ett slags tematisk och nostalgisk återblick på bandmedlemmarnas uppväxt i Liverpool. Grundbulten var de två låtarna Strawberry Fields Forever och Penny Lane, som verkligen följer den tematiken. Men så tyckte skivbolaget EMI att det var dags att släppa en singel, vilket gjorde att de två nämnda låtarna så att säga lyftes ut och en helt annan typ av LP skapades. Det påstådda konceptet består egentligen bara av att inledningslåten repriseras i slutet av sida två och knyter ihop hela härligheten. Och att de två första låtarna i någon mån hör ihop. Så det där med koncept kan man egentligen glömma. I stället handlar det om en samling sånger som egentligen är ganska väsensskilda men som ändå på ett egendomligt sätt utgör en väl sammanhållen helhet. Det är som om sångerna presenterar delar av den sammansatta, färgstarka, myllrande och kalejdoskopiska värld som redan omslaget utlovar. Delar som bildar en helhet, precis som de olika delarna av en människas liv och roller bildar en helhet. Och kanske kan det i sig betraktas som ett koncept?

Det där omslaget, ja. Det var rekorddyrt för sin tid. Det kostade omkring 3 000 pund, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 51 300 pund. En ganska rejäl summa för ett skivomslag. Men så blev det också, som man i dag säger, ikoniskt. Om man vet det minsta lilla om populärkultur så vet man hur det ser ut. Det har analyserats. Och det har gjorts en mängd parodier och pastischer på det. Därför blir man nästan chockad när det visar sig att det ursprungligen fanns en annan omslagsidé. Det fiktiva Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band skulle posera i ett rum framför en vägg med små tavlor föreställande olika personer som medlemmarna i The Beatles beundrade. Det skulle ha blivit ett betydligt mer sobert omslag och inte alls den fest för ögat som slutresultatet är. Men ibland kan ju ögat för all del behöva vila en aning. Det fick det också göra när det var dags för nästa skivsläpp, dubbel-LP:n The Beatles med sitt helvita omslag.

Varför skriver jag nu om en femtio år gammal skiva? Jo, dels just för att den fyller 50 år. Dels också för att den kanske har börjat ses som så självklar att man inte riktigt lyssnar på den på det sätt som den förtjänar att lyssnas på, och därmed bör lyftas fram. Och dels för att den just har getts ut i en ommixad stereoversion. Ommixad? Får man göra så? Ska inte den mixning som The Beatles själva godkände få utgöra kanon i all evighet? Det kan man kanske tycka, men faktum är att de la nästan allt krut på monoutgåvan. Mono var nämligen det som gällde 1967. Stereo var något som avancerade ljudnördar höll på med. Dessutom har det hänt en hel del på ljudfronten under 50 år, vilket innebär att man nu kan ta fram detaljer som finns på originalbanden som ingen egentligen har hört tidigare. Mixningen är till på köpet gjord av Giles Martin, son till originalproducenten, i studion där (nästan) hela skivan spelades in. Då är det faktiskt helt okej.

Låter det bra? Ja, det gör det. Nästan overkligt bra. Allt framträder med stor tydlighet, och framför allt är det kanske trummor och bas som bjuder på detaljer som tidigare försvunnit någonstans. Någon har sagt att den nya mixningen ger en ljudbild som får en att tro att man befinner sig i EMI:s studio på Abbey Road i London under själva inspelningen. Jag lyssnar på A Day in the Life på så hög volym jag vågar och drömmer mig tillbaka till den där sommardagen 1983 då jag själv befann mig i den historiska studion och fick höra just den låten. Det var mäktigt då och det är nästan lika mäktigt hemma i mitt ömkliga vardagsrum.

Nåväl. Kanske borde den här nya stereomixen vara fullt tillräcklig för att vi Beatles-nördar ska bli överlyckliga. Men i den lyxutgåva som man har prånglat ut lagom till jubileet ingår dessutom cirka 100 minuter tidigare ej utgivet material. Olika versioner av de så välkända låtarna. Material vars existens inte särskilt många människor har varit medvetna om och ännu färre har hört, särskilt inte i så här bra kvalitet. Men behöver man höra det? Oftast är det ju faktiskt så att de versioner som finns på den utgivna originalskivan som har bedömts vara bäst. Men ointressant är det absolut inte. Man får bland annat en bra bild av inspelningsprocessen och avslöjar ett slags alternativt universum. Här finns många ”tänk om…” Ett gott exempel på det är den tidigare nämnda A Day in the Life, som vid något tillfälle var tänkt att avslutas med ett unisont hummande. När man vet att låten i sin definitiva version avslutas med ett unisont, utdraget pianoackord spelat av fem personer så framstår det där hummandet som fullständigt obegripligt – men också något ganska tidstypiskt och charmigt. Det är intressant att lyssna på, men kanske mest för den inbitne. Övriga kan hoppa över lyxutgåvan och nöja sig med den nya stereomixen.

Så här i efterhand inbillar man sig gärna att The Beatles under inspelningen var fullt på det klara med att de skapade Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett magnifikt soundtrack, och kanske till och med själva mallen, till det som skulle komma att kallas för ”Summer of Love”. Så var det förstås inte. De spelade bara in ytterligare en skiva, men tveklöst fångade de upp något som låg i luften och tveklöst påverkade de genom sin popularitet sin omgivning och tidsandan. Det handlade om något slags korsbefruktning. Och genom att ge ut sin nya skiva just den första juni så avlossade de också symboliskt startskottet för den sommar som man så här i efterhand gärna tror var ovanligt varm och solig. Men skivan spelades in under vintern och våren och blev klar i studion vid Abbey Road på småtimmarna den tjugoförsta april 1967. En färdigmixad acetatskiva togs med till sångerskan Mama Cass Elliots lägenhet i Chelsea och klockan sex på morgonen öppnade de fönstren och spelade upp den nya skivan på hög volym för hela grannskapet. Ingen ringde polisen. Jag tycker att det är en ganska vacker bild av en svunnen tid.

 

Annonser

Read Full Post »

Nu ska jag gnälla! Det är det jag gör bäst. På det sociala gift som kallas Facebook påstås det emellanåt att jag kanske är den typen som borde gilla en sida som heter Uppskattat. Det gör jag inte. Delvis är det namnet på sidan och programförklaringen som får mig att rygga tillbaka. Uppskattat innehåller ”artiklar, bilder och videos som uppskattas”. Redan på förhand har det alltså bestämts att det är saker som uppskattas som publiceras där och då är det banne mig bäst att man uppskattar dem också för annars är de ju de facto inte uppskattade. Ja, ja, jag kanske är en eländig elitist som kommer här och märker ord och rackar ner på folk som tycker att det är en trevlig sida. Men jag tillåter mig att göra en liten analys.

På den här sidan utprånglas bland annat små ”fina” textbaserade filmer med ”tänkvärda” budskap och historier som man förväntas tycka är jättejättebra. Man förväntas tänka: ”Åh, så sant! Precis så där är det!” Det är bara det att historierna är så uppenbart fejkade att det är ett under att någon överhuvudtaget tar dem på allvar. Dessutom är de uselt skrivna och översatta. De har samma egendomligt könlösa och andefattiga karaktär som notiserna i Det bästa, om ni någonsin har bläddrat i den tidskriften. Bara för att reta upp mig så tittade jag på tre dylika filmer. Den första handlar om en historia om en kvinna som åker på kryssning ”helt själv”. Och det är tydligen ett så oerhört suspekt beteende, särskilt i kombination med det faktum att hon varit med på de senaste fyra kryssningarna, att en (uppenbarligen påhittad) människa tar kontakt med henne för att fråga varför i all världen hon håller på så där. Förklaringen? Ett äldreboende i land kostar enligt denna solskenshistoria till film ”i genomsnitt” 1 700 kronor per dag, men för kryssningen betalar den här kvinnan bara 1 200 kronor per dag. Och då får hon 500 kronor över ”till dricks och extrapengar”! (Notera att hon får pengar över till extrapengar.) Hon har således tänkt tillbringa resten av livet ombord på detta kryssningsfartyg där hon kan få ”upp till 10 måltider av fantastisk mat varje dag” och dessutom gratis tandkräm, tvål och…rakhyvlar!

Jaha, ska vi räkna lite på det här? För ett äldreboende skulle alltså hon betala 620 500 kronor per år. Det blir 51 708 kronor per månad! På kryssningsfartyget kommer hon undan med 438 000 kronor per år, alltså 36 500 kronor per månad. Men så gör hon tydligen av med även den där extra 500-lappen ändå – så slutkostnaden blir densamma. Den här pensionerade kvinnan är alltså ett geni, enligt Uppskattat. Och så frågar de sig: ”Skulle du kunna göra likadant?” Ja, det kanske jag skulle kunna. Om jag fick en pension på 52 000 efter skatt. Eller hade en samlad förmögenhet på kanske 15 000 000. Om jag skulle tycka om det är en annan femma. Vilken otroligt sannolik historia, va?

Film nummer två handlar om en kirurg som blir kallad till sjukhuset för att utföra en operation på en pojke som råkat ut för en olycka. Han möts av pojkens pappa som är arg för att det tog så lång tid för kirurgen att komma till sjukhuset. Operationen lyckas och kirurgen hastar iväg efter att ha bett pojkens pappa att ta eventuella frågor med en sjuksköterska. Pappan är nu arg för att läkaren var så arrogant och bara stack. Men sjuksköterskan förklarar då med ”tårar som rann nedför hennes ansikte” att kirurgens son dog nyligen och att han blev kallad till sjukhuset och operationen mitt under begravningsakten. Nu skulle han tillbaka för att slutföra begravningen. Oj, vilken sannolik historia! Den geggiga historiens sensmoral är förstås att man inte ska döma folk, eftersom man inte vet något om vad de själva går igenom. Visst, det är väl en bra princip. Men måste man ta till befängda och kletiga historier för att få folk att begripa sådant?

Film nummer tre är en variation på samma tema. Den handlar om en kvinna som är ute och går med sin 26-åriga dotter. Den senare utbrister med jämna mellanrum saker som ”Den där bilen tutade just!” och ”Den där hunden skäller på oss!”. Och mamman bara ler och ler. Men så sitter ett par och betraktar det märkliga beteendet och frågar till slut mamman varför hon inte tar sin dotter till en läkare eftersom hon uppenbarligen är förvirrad och behöver hjälp. Men mamman hon bara ler och ler och säger att de just kommer från sjukhuset och att dottern har varit döv från födseln men från och med i dag hör. Samma kletiga sensmoral här: Döm inte andra. Ännu en mycket sannolik historia, förstås. Det är ju till exempel fullkomligt normalt att man säger till en vilt främmande mamma på stan att hon ska ta sin dotter till läkaren för att hon är förvirrad och behöver hjälp.

Men folk tycks gilla sånt här. Filmen om den nu hörande flickan har gillats av 3 600 personer och delats 879 gånger. Filmen om den genialiska kryssningspensionären har bara gillats av 3 300 personer, men å andra sidan delats hela 1 642 gånger. Folk får förstås gilla vad de vill och kanske borde jag lyda maximen ”sköt dig själv och skit i andra”. Men jag kan sannerligen inte låta bli att bli beklämd av att så många går på historier som är så osannolika och illa framförda. Ibland vill man bara ruska om människor och säga: ”Tänk efter lite! Använd ditt sunda förnuft!”

Uppskattat finns det för övrigt en liten animerad film med texten: ”Sunt förnuft är en blomma som inte växer i allas trädgårdar.” Är det inte lite ironiskt?

 

 

Read Full Post »

GåstantenPå min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.

Problemet med att ha bilder på sin vardagsrumsvägg är att det finns ett slags paradox i det. Man sätter upp dem för att man ska titta på dem, men så glömmer man att titta på dem därför att man vänjer sig. De blir liksom bara en del av en meningslös inredning. Som en platt-TV som aldrig är påslagen. Nu är jag dock en människa som tycker om att titta på bilder och jag törs nog därför påstå att just mina vardagsrumsbilder är ganska betittade och begrundade, i synnerhet den som jag nu tjatar om. Den sitter till höger om dörröppningen som leder ut till hallen och passeras därför ofta.

Jag har själv tagit den där bilden med min kamera. Jag har själv skrivit ut den på min lite för dyra fotoskrivare. Jag har själv ramat in den och hängt upp den på väggen. Inget av det krävde någon större arbetsinsats. Inte heller särskilt mycket tid. Men det kan ju bli bra ändå. Kanske inte kvalitetsmässigt bra. Kanske inte tekniskt bra. Det kanske inte är en bra komposition. Det får andra uttala sig om. Men det känns som om det finns en berättelse i bilden – och det är bra. Frågan är bara vilken berättelsen är.

Bilden är tagen i en by i Rumänien. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut, särskilt i mörker. Det är lätt att inbilla sig att byarna bara består av en genomfartsgata med trädgårdsförsedda låga hus på båda sidorna. I själva verket finns det också smala tvärgator som leder till andra hus i åtminstone ett par led. Byarna är alltså större än man tror, men ändå små. Där finns oftast en liten affär – och en regummeringsverkstad. Ibland finns det också ett matställe eller ett kafé. Kanske räcker det så. Kanske behövs det inte mer.

Byarna må se ganska enahanda och tråkiga ut, men de som bor här har det förmodligen ganska bra. Jag tror att jorden på slätten mellan Bukarest och Donau är bördig. Jag tror att bönderna här klarar sig fint, åtminstone jämfört med många andra i Rumänien. Det är i en sådan by som bilden är tagen klockan halv nio på morgonen den artonde juli 2012. Datumet och klockslaget saknar antagligen relevans, men man vet aldrig. Det beror på vilken historia man vill berätta.

På byvägarna på slätten mellan Bukarest och Donau får man ibland krypköra med bilen på grund av att det dyker upp häst- eller åsnedragna kärror. Ibland är dessa kärror överfulla av hö eller meloner. Ibland får man väja för lösspringande hundar. Och det kan hända att man får stanna för att låta några godmodiga gäss passera. De skulle kunna tillhöra en turistgrupp eller kanske vara en flock pensionärer som är ute på sin onsdagspromenad (ty bilden är tagen en onsdag), om det inte hade varit för kvinnan med käppen.

Kvinnan med käppen spelar en något oklar roll i sammanhanget. Hon går efter gässen och tycks driva på dem, som om de ska till någon särskild plats. Men det kan lika gärna vara så att hon bara vill bli av med dem. Hon ser lite bister ut. Jag vet inte om det hon har på sig kallas för en klänning eller något annat. Den har knäppning på framsidan och är kanske mera som en rock. Men den är nog av ganska god kvalitet och har ett mönster som liknar något som jag minns från min barndoms 1970-tal. Kanske hade min farmor något liknande? På fötterna har hon skor eller kanske tofflor som är öppna i tån. De ser lite slitna ut, men är säkert bekväma. Håret täcks delvis av en sjalett.

Hon ser som sagt lite bister ut. Men när hon just ska till att passera bilen spricker hon upp i ett leende som avslöjar ett par guldtänder. Hon pekar på gässen och berättar skrattande något som vi naturligtvis inte begriper. Rumänska är inget lätt språk när man inte talar rumänska. Vi gör någon form av gest för att klargöra att vi ingenting begriper, vilket hon omedelbart begriper. Vi människor har förunderligt lätt för att göra oss förstådda utan att tala varandras språk. Hon skakar på huvudet och skrattar, men inte åt oss, utan åt den dråpliga gåshistorien. Tror jag i alla fall.

Vad hade gässen gjort? Var hade de varit? Vart var de på väg? Det kommer jag med största sannolikhet aldrig att få veta. Lever kvinnan med guldtänderna fortfarande? Minns hon i så fall gåsincidenten? Även om svaren på båda frågorna skulle vara ja, så minns jag inte vad byn hette. Och jag skulle inte känna igen den. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut.

 

Read Full Post »

IMGP9813 (2)I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.

Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.

När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:

Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!

Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.

Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.

Read Full Post »

Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.

Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.

1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.

Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.

Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.

Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.

Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.

Read Full Post »