Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vett och etikett’ Category

img_20210612_141516_224-1Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.

Och innan någon skriker att jag är teknik- och utvecklingsfientlig så kanske jag även bör säga att jag inte har något emot de där fordonen i sig. De är naturligtvis smidiga att ta till i vissa situationer och de tar inte så värst mycket plats. Men dels finns det något med själva bruket av dem som skaver, och dels har vi alltså det här med att de har en tendens att stå i vägen. Om de stod ordentligt parkerade, helst på platser som är avsedda för dem, så skulle det väl gå an. Men nu är det ju bara kaos som gäller. ”Jaha”, säger en del. ”Men i en storstad ska det vara kaos, för det är härligt med kaos, för det är därför jag bor i en storstad, för jag är jättejätteurban i min livsstil.” Jaha. Själv blir jag bara oändligt trött av kaos och anser mig ändå ha rätt att bo i en storstad. Tänka sig. Men varför uppstår då kaoset?

20210620_130140-2Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.

Men så har vi användarna också. Många tycks se elskotrarna som leksaker snarare än fordon. Kanske är det därför man inte anser sig behöva följa några trafikregler alls, eller också har man ingen aning om att det finns något som heter trafikregler. (Inom parentes sagt så finns det gott om bilister, fotgängare och vanliga cyklister också som närmast tycks se trafikregler som rekommendationer som inte behöver följas. ”Rödljus? Nej, Gud så töntigt.”) Det kan också vara så att beskeden kring vad elskotrarna egentligen är är lite luddiga. I en artikel i Svenska Dagbladet för några veckor sedan meddelades i själva artikeln att skotrarna, om de framförs på trottoarer, ska köras i promenadhastighet. I artikelns faktaruta framgick däremot att skotrarna inte får framföras på trottoarer. Klara besked, minsann. Och Stockholms kommun (där jag befinner mig) tycks inte riktigt vilja stöta sig med elskotristerna och är därmed allmänt mjäkiga i sina riktlinjer. Så det kanske inte är så konstigt att det är som det är.

20210717_132411Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.

Ja, och så tycks folk inte ha något problem med att ställa ifrån sig skotrarna på de mest häpnadsväckande ställen, uppenbarligen utan en tanke på att placeringen är olämplig. Kanske tänker de att den ju faktiskt stod på ett liknande sätt när de hämtade den. Mitt framför en port eller mitt på en gångväg. Visst kan även privata cyklar vara illa parkerade, men det är ganska sällan man ställer dem mitt på en trottoar så att gående måste gå ut i gatan för att ta sig förbi. Den som själv äger en elskoter parkerar nog inte heller på det sättet. Så varför tycker man att hyrskotrar ska stå så illa placerade som möjligt? Troligen för att man inte känner något ansvar för själva fordonet. Det är ju någon annan som äger det. Kanske tycker man till och med att man hjälper uthyraren genom att lämna skotern på ett ”synligt” sätt. För då kommer strax någon ny användare som vid åsynen av mackapären inser att hen nog måste åka en bit.

20210614_173758Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.

Read Full Post »

Jag besöker på min semester ett kafé. Att det sker på min semester har dock inte med saken att göra – jag vill bara skryta lite. Jag ber hur som helst att få beställa något så okomplicerat som en kopp kaffe. Alltså ingen ristretto lungo macchiato corretto breve espresso freddo galao caramel frappucino cappuccino. En kopp kaffe. Snutkaffe, som en person i min vänskapskrets kallar det. Så långt är allt väl. Det går fortfarande att få sig serverad en hygglig kopp vanligt, svart bryggkaffe.

Men så säger det unga biträdet kavat, men samtidigt fullständigt oengagerat: ”Absolut.” Och där börjar tankarna snurra. Jag slår upp ordet ”absolut” i ordboken. Där anges följande betydelser:
1. (adjektiv) oinskränkt, fullständig.
2. (adverb) helt och hållet, ovillkorligen.

Vad betyder då oinskränkt? Jo, något ”vars omfattning inte är begränsad”. Därför tror jag att biträdets ”absolut” möjligen skulle kunna betyda att både påtår, tretår och fyrtår ingår. Ja, egentligen mer än så, men en människa tål inte hur mycket kaffe som helst.
Vad betyder då fullständig? Jo, enligt ordboken något ”som omfattar allt nödvändigt”. I det här fallet borde det innebära kaffebönor och vatten. Man kan nog utöka det hela till att omfatta även kaffebryggaren, elektriciteten, koppen och biträdets arbetsinsats. ”Absolut” skulle då innebära en försäkran om att man inte bara får kaffebönor eller bara vatten eller bara något att dricka ur. Det skulle också kunna vara en kanske något förtäckt påminnelse om hur mycket som egentligen krävs för att jag ska få mitt kaffe. Men då borde biträdet ha låtit lite irriterad, och det gjorde hon inte.

Jag förutsätter helt fräckt att läsaren vet vad ”helt och hållet” betyder på ett ungefär, och går över på till ovillkorligen. Vad betyder det? Jag konsulterar ordboken igen och läser där definitionen ”nödvändigtvis; med nödvändighet”. Och det som är nödvändigt är något som inte får saknas, eller något som krävs, i ett visst sammanhang. Då är vi ju i princip tillbaka och geggar bland bönorna, vattnet och kopparna. Eller är det så att hennes ”absolut” egentligen var en fråga? Ville hon i själva verket ifrågasätta nödvändigheten i att beställa kaffe? Alltså egentligen: ”Måste du absolut ha kaffe? (Jag satt ju här och googlade i lugn och ro.)”

Man kan också förledas att tro att ovillkorligen betyder att man inte ställer några villkor. Och att ”absolut” i det här sammanhanget alltså betyder: ”Jag ska ge dig en kopp kaffe, men då ska du banne mig inte betala för det.” Men det är rent önsketänkande, ty o- framför villkorligen betyder förbryllande nog inte motsatsen, utan motsatsen. Fast nu känner jag att jag har gått vilse i språklabyrinten.

Egentligen var det inte kafébiträdets ”absolut” som bekymrade mig mest. Det där absolutandet har pågått ett tag och jag trodde nog att folk hade slutat med det. Men i själva verket är det nog så att jag har vant mig vid det. Det som bekymrade mig mer var fortsättningen. När den säkert helt förträffliga ungdomen räckte fram min kaffekopp sa jag artigt ”tack”, som man gör. Och då kom hennes svar: ”Ingen fara.”

Jag vill så gärna tro att det är en felhörning (enhörningens avlägsna släkting) som resulterar i det där ”ingen fara”. Kanske tyckte hon att jag sa ”förlåt”? Som i: ”Förlåt att jag störde dig med min fåniga beställning när du satt och googlade.” Men tyvärr har jag hör det där i flera sammanhang. Man säger ”tack” och får svaret ”ingen fara”. Det är därmed som om biträdet liksom vill låta påskina att det inte gör något alls att man kommer och ber dem utföra det arbete de är anställda för. Fast man kanske ändå borde skämmas lite för att man stör. Mycket raffinerat, på min ära.

Eller handlar det möjligen om att lugna kunden? Utstrålade jag kanske en nervositet som kunde tolkas som att jag kände oro över att behöva sitta där och dricka kaffe? Kanske utläste hon i min vilda blick en rädsla för att kaffet skulle vara förgiftat? Eller för att koppen var bemängd med SARS-CoV-2? Eller för att kvinnan med barnvagn i lokalens hörn tillhörde Södertäljenätverket och ville mörda mig? Var det alltså ett utslag av ren välvilja? Problemet är bara att en människa som helt opåkallat väser ”ingen fara” till en annan mycket väl kan ha en allt annat än lugnande inverkan på en i övrigt någorlunda stabil människa.
”Ingen fara.” Ja, jag vet inte…
Jag var ju bara så förskräckligt kaffesugen, och så blev det så här. Det ska tydligen inte vara lätt att dricka kaffe.

Read Full Post »

QuattroJag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.

Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.

Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).

Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.

Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.

Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.

Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?

Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!

(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)

 

Read Full Post »

Magdalena Ribbing gick hädan förra året och lämnade ett stort tomrum efter sig. Vem ska man nu ställa frågor om vett och etikett till? Kanske till mig? Någon strålande idé är nog inte det, emedan jag inte ens kan äta med gaffeln i vänster hand och än mindre konversera en bordsdam. Men tänk! Man kommer faktiskt väldigt långt med en dos gammaldags och sunt förnuft. Kanske törst jag till och med kalla det för bondförnuft. Nu har jag främst en sak i tankarna, och det är hur man bör bära sig åt i en storstad. Det är något som väldigt många människor har problem med, alldeles oavsett om man normalt sett bor ute på landet och bara är på tillfälligt besök eller om man är bosatt i nämnda storstad.

Egentligen täckte fru Ribbing in allting i en mycket enkel regel, nämligen följande: Tänk på att du inte är ensam. Med detta avsåg hon inte att trösta den som emellanåt känner sig lite utanför och är i behov av mänsklig kontakt. Nej, hon menade att det hela tiden finns människor runt omkring dig som du behöver ta hänsyn till – utom möjligen när du befinner dig hemma på din kammare. Det är en bra regel som borde äga evig giltighet, och likväl känns det som om den är hotad i ett samhälle där man på sistone har fått lära sig att man ska ”ta plats” om man ska lyckas komma någon vart och uppnå sina ofta högt ställda mål. Men jag vill nog hävda att även ett visst mått av ödmjukhet gärna får ”ta plats”. Frågan är om det inte till och med är en ännu bättre väg till de där målen. Men jag kan naturligtvis som vanligt ha helt fel.

Med största ödmjukhet ber jag härmed att få redogöra för hur Magdalena Ribbings regel kan appliceras på vissa i storstaden förekommande realiteter:
Om regn hotar eller du av annan anledning anser dig behöva medföra ett paraply och det inte är av den hopfällbara typ som lätt slinker ner i en väska av något slag: Fatta paraplyet i handtaget och bär det lodrätt, alltså som en promenadkäpp. Fatta inte tag i det någonstans på mitten och bär det vågrätt. Då tar du nämligen plötsligt långt mera plats, och i kombination med den överdrivna armpendelrörelse som många människor hemfaller åt förvandlas dessutom paraplyets spets till ett livsfarligt stickvapen. Det gäller alldeles särskilt i trappor av olika slag, där paraplyägaren hamnar i ett högre läge än den bakomvarande personen, som därmed riskerar att få ögonen utstuckna. Det här gäller för övrigt även exempelvis medhavda gardinstänger och jättestora blyertspennor.

Vid inpassering i tunnelbanan (liksom vid påstigning av bussar) bör man redan innan man kommer fram till den plats där biljett ska användas ha plockat fram densamma eller ha den mycket lättåtkomlig. Man bör med andra ord veta vad det är man står i begrepp att göra en liten stund innan man faktiskt gör det, så att man är beredd. Man kan jämföra det exempelvis med att gå på toaletten. Det är direkt olämpligt att stå vid själva spärren och rota i handväskan eller ryggsäcken. Varför? Därför att det är oerhört nonchalant mot andra resenärer som också ska gå in genom den där spärren. Av samma skäl bör man inte ställa sig och dra vitsar för chauffören vid busspåstigande.

Pekandet som konstform kan för mig gärna få dö ut. Nej, förresten. Som konstform kan det få leva kvar, men den variant av pekande som många tyvärr ägnar sig åt i storstadsträngseln får gärna elimineras illa kvickt. Jag åsyftar med-hela-armen-pekandet. Det finns i dagens samhälle flera alternativ till den varianten. Man kan exempelvis med en diskret och elegant handvinkling uppnå samma riktningsvisande effekt. Det kan även ske med en liten huvudnickning åt det aktuella hållet – eller rent av utan någon som helst kroppslig åtbörd. Det går nämligen att peka ut en riktning genom att bara använda ord. Med-hela-armen-pekandet kanske fyller en funktion inför en stor folksamling där små gester eller ord inte riktigt räcket till, men den typen av situationer är ganska sällsynta. När exempelvis mamma Gullan Växelström ska förklara för sin av fyra andra personer bestående till storstaden från Tierp inresta familj i vilken riktning Skansen ligger, så är med-hela-armen-pekande knappast nödvändigt. Vad är då problemet? Jo, att en plötsligt utskickad armlängd på en tätbefolkad trottoar kan orsaka olyckor. Själv har fått mina glasögon avslagna av en dylik åtbörd. Om man absolut måste med-hela-armen-peka så bör man först se sig omkring för att avgöra om någon riskerar att lida skada av handlingen.

Livsmedelsbutiken kan också vara ett stundtals överbefolkat problemområde. Gångarna mellan hyllorna är oftast inte av Autobahn-bredd och därmed är det olämpligt att stå just där och prata med någon bekant som man inte har sett på 14 år. Och kanske särskilt om man medför en barnvagn. Ett tips kan vara att uppsöka den eventuella plats i butiken som erbjuder ett visst mått av svängrum och fortsätta samtalet där, men ännu hellre handla klart, betala och träffas någon annanstans. Livsmedelsbutiken är trots allt ingen fritidsgård. Och när du väl har kommit till kassan och väntar på din tur att lägga upp varorna på bandet: Ställ din korg på golvet om den är tung. Lyft inte upp och ställ den där man ska placera sin tömda korg när man lagt upp sina varor. Och om du gör det: bli inte sur för att framförvarande kund inte tar bort sin tömda korg och ställer den på avsedd plats. Där står nämligen din fulla korg.

Men åter till tunnelbanan. Om man har lyckats ta sig in eller ut genom spärrarna så är det lämpligt att inte stanna precis innanför eller utanför dessa i plötslig villrådighet över vart man nu ska ta vägen. Men vad nu? Det är väl inte så lätt att befinna sig i en ny stad och drabbas av riktningsosäkerhet? Nej, det är det inte. Men då kan man gå lite åt sidan och kanske veckla upp en karta eller titta på något annat som fungerar vägledande. Detsamma gäller för övrigt om man blir lite vilsen när man promenerar runt i staden. Gå lite åt sidan om du behöver titta på kartan eller läsa i guideboken eller kolla GPS:en eller ringa en vän. Det är helt enkelt ingen god idé att ägna sig åt sådant mitt på trottoaren, kanske i synnerhet om du är familjen Växelström från Tierp. Som även väldigt gärna vill med-hela-armen-peka. Och kanske bära medhavda paraplyer vågrätt.

Så där. Det var väl inte så svårt. Det fina med Magdalena Ribbings regel är att den är så oerhört enkel – och att den alltså bygger helt och hållet på väldigt sunt förnuft. Fundera till exempel på varför man ska låta folk kliva av tunnelbanetåget innan man själv kliver på. Om man besitter sunt förnuft så förstår man skälet till det. Om man inte förstår det så har man problem och bör kanske gå en kurs. Men framför allt kan man pränta in det där enkla i skallen: Tänk på att du inte är ensam.

Read Full Post »