Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2014

För en gångs skull föll den perfekta snön. Flingorna var stora, men inte så där blöta som de tenderar att vara när de är stora. Nej, de här flingorna var liksom skarpa i kanten. Kalla och torra, trots att det egentligen inte var särskilt kallt i luften. Elisabeth Lundström, trettiotre och ett halvt år, strävade nyskild och lätt huttrande västerut och framåt på Vaksalagatan. Hon visste inte riktigt vad hon hade för mål, men det kändes helt enkelt ohållbart att sitta hemma i den tomma lägenheten. Fast egentligen var det inte hennes hem. Lägenheten var lånad av en släkting, familjen svarta får, som för tillfället var ”bortrest” (som man brukar säga). Hon väntade på att flytta in i en nyproducerad lägenhet som inte var riktigt färdig ännu, så det här var en temporär lösning. Elisabeth hade förvisso gjort sitt bästa för att få till något slags julstämning – där stod till exempel en elljusstake i vart och ett av lägenhetens tre fönster. På ett litet bord i 018avardagsrummet stod en minimal julgran i plast och på köksbordet fanns en skål med apelsiner, äpplen, fikon och valnötter. Ja, över köksbordet hade hon till och med satt upp en stackars julbonad som hennes mamma hade broderat en gång i tiden. ”Nu dansas kära julen in – med gläde i var männskas sinn.” Elisabeths mamma hade inte varit så duktig på att stava, men ingen hade haft hjärta att påtala stavfelen. Och nu var hon död.

Någon som inte var död men lika gärna kunde ha varit det, var Elisabeths före detta man, Olof. Efter åtta års äktenskap hade han kommit fram till att hon inte var den han trodde att hon var, medan hon hade insett samma sak fast tvärtom. Och då var det liksom alldeles för sent att göra något åt saken. Förutom att skiljas. Skilsmässan hade inte varit särskilt svår, trots att hon fick gå från hus och hem. Trerumslägenheten i Fålhagen var hans och den tredje familjemedlemmen, den sexåriga schnauzertiken Lucretia Borgia, var hans idé och projekt från första början. (”Projekt” var Olofs egen term, det mesta han gjorde beskrev han som projekt – och ibland undrade hon om det inte fanns ett ”Projekt Elisabeth” också.) Nåja, hon hade ändå aldrig tyckt om den där envisa och bortskämda jycken. Om sanningen verkligen skulle fram så hade skilsmässan faktiskt varit nästan oförskämt lätt; inga uppslitande gräl, inga hårda ord. De gjorde liksom ingen affär av den alls. Ändå verkade det som om det syntes på henne vad hon nyss gått igenom, eller kanske snarare inte gått igenom. Vid första besöket hos frissan efter skilsmässan tittade Anna-Greta på henne och sa: ”Du ser nyskild ut.” ”Tack” svarade Elisabeth och log. Nej, det kändes faktiskt som en enorm lättnad att få flytta in i den ”bortresta” släktingens lägenhet. Det enda hon egentligen saknade var Olofs ypperliga räkomelett. Och hans inlagda sill. Själv var hon faktiskt inget vidare på det där med att laga mat, men hon tröstade sig med att hon var en jäkel på att diska. Det var som om hon tänkte allra bäst när hon stod och gnuggade bort fastbrända fettrester vid diskhon, ja, det var en svårslaget meditativ syssla. Men man kan ju inte stå och diska jämt – kanske i synnerhet inte på själva julafton. Och så kändes det väldigt tomt på något sätt. Ingen TV, ingen radio. Det skulle ha varit skönt att sjunka ner i en soffa och dumtitta på någon förljugen och sentimental julfilm, men nu gick inte det. Alltså bestämde hon sig för att gå ut. Det kändes som om något liksom drog och lockade därute, en egendomlig känsla som hon inte riktigt kände igen.

009aStaden låg nästan öde, åtminstone så långt hon såg. En och annan taxibil med tända skyltar for förbi, liksom några nästan helt tomma bussar. Hon tyckte lite synd om de stackars chaufförerna som måste arbeta på julafton, men så kom hon på att de förmodligen fick någon form av OB-tillägg och att det kanske inte var det minsta synd om dem. Förresten så kanske de inte ens firade jul. De kanske var hinduer eller muslimer eller anarkister eller kommunister. Och med tanke på de ytterst fåtaliga passagerarna så kanske det var riktigt trevligt och kravlöst att jobba. Inga människor som gör sig av med undertryckt aggression genom att skrika ”öppna dörrarna då!” eller ”jag ska faktiskt av här!”. Ibland undrade Elisabeth om inte folk åkte buss enbart för att få avreagera sig. Snötäcket och snöfallet dämpade ljudet från fordonen så att de knappt hördes. Det gjorde att de dök upp ur mörkret på ett nästan spöklikt sätt. Men Elisabeth förlitade sig på att reflexerna, som på ett rejält sätt dinglade från både höger- och vänsterfickan på den slitna men ändå relativt varma kappan, gjorde att bilisterna såg henne tydligt där hon pulsade framåt. Ja, den där kappan var verkligen inte särskilt vacker, men hon tillhörde den grupp människor som anser att fåfängan faktiskt får ta ledigt på vintern. Det viktiga är att hålla sig varm så att man varken förfryser tår eller hjärna.

Hon fortsatte Vaksalagatan fram och korsade Dragarbrunnsgatan. Hon visste inte alls vart hon var på väg, men det var som om hon drevs mot Stora torget. Mitt på torget stod den gamla lyktstolpen från 1800-talet. Hon visste inte riktigt om den hade varit placerad där när den var ny, men hon visste i alla fall att den inte stod där när hon själv var liten. Den var ditflyttad och kanske återflyttad på senare tid. Men den prydde absolut sin plats och den spred redan på håll ett mjukt och vackert sken över den närmaste omgivningen. Hon funderade över hur skenet hade sett ut på den tiden då lyktan drevs med gas och varje dag i skymningen tändes av en kringvandrande lykttändare. Hade det varit ett mjukare eller skarpare sken? Hon kom fram till att det antagligen hade varit mjukare. I dag lystes torget upp även av andra lampor, men så hade det förstås inte sett ut förr. Det måste ha varit mörkt här på vintern, men kanske också vackrare. Hon tyckte visserligen om Åhléns karakteristiska tårtpappersfasad från början av 60-talet, men hon hade sett bilder av hur torget såg ut i början av 1900-talet och tyckte nog att det var betydligt vackrare då. Men hon kunde inte komma ihåg om hon hade sett den där lyktstolpen på bilderna.

003aElisabeth insåg att hon inte var helt ensam på torget. Framför Pressbyrån satt som vanligt den där rumänska kvinnan, insvept i sina sjalar. Fast nu var butiken stängd och endast ett svagt ljus letade sig ut genom fönstren. Det gjorde att rumänskan satt i mörker. Hon syntes egentligen bara om man visste att hon brukade sitta där. ”Varför är hon inte hemma hos de sina och firar jul?” hann Elisabeth tänka innan hon först drabbades av det helt galna i tanken och därpå samvetskval. Hon hejdade sig, letade upp en tjuga och sedan en till och lade dem i kvinnans trasiga pappmugg. ”God jul” sa hon högt och välartikulerat för att kvinnan skulle förstå vad hon sa. Det gjorde hon nog inte, men hon såg i alla fall glad ut och svarade ”Tack, tack, mamma”. Mamma? Elisabeth antog att någon inte alltför nogräknad person hade lärt rumänskan några ord på svenska och att det hade blivit lite tokigt. Hon fann det komiskt och kunde inte hålla sig för skratt, vilket fick rumänskan att skina upp ännu mer och falla in skrattet. Det var som om de hade funnit ett gemensamt språk och det kändes tvivelsutan skönt att någon kunde skratta trots misären. Normalt sett brukade Elisabeth inte ha särskilt mycket kontanter på sig – hon handlade helst med kort numera – men av något skäl hade hon fått en ingivelse och tagit ut några hundralappar i går. Nu plockade hon fram en av dem och sträckte fram den. Kvinnan i sjalarna hejdade sig och såg lite frågande ut. Sedan reste hon sig mödosamt och med stela leder och bredde ut armarna till en omfamning. Och Elisabeth lät sig omfamnas utan att tveka. Det kändes bra. Men det kändes också som om hon inte kunde stanna där, hon måste gå vidare, fortfarande utan att veta vart.

När hon gick över Nybron och passerade de ljusslingeprydda stora träden så tittade hon ner i vattnet. Just här, mellan Kvarnfallet och Islandsfallet, flödar vattnet fram mellan vertikala och ganska höga stenklädda åkanter, vilket normalt sett får vattnet att se väldigt mörkt och lite skrämmande ut. Men den stora mängden lysande lampor speglade sig nu i det rörliga vattnet och gav det ett trolskt sken. Det såg nästan ut som om det fanns en parallell värld där under ytan. Med högerhanden gjorde hon en svepande rörelse i snön på broräcket så att ett sjok snö föll ner i vattnet och för ett mycket kort ögonblick skapade en port till undervattensvärlden. Hon strävade vidare och sneddade över Fyristorg mot gamla Hotell Gillet. Där hade den unge Fredrik von Sydow skjutit sig själv och sin fru 1932 efter att ha mördat tre personer i Stockholm. En av dem hade varit hans egen pappa, om hon mindes rätt från boken om de så kallade von Sydowska morden som hon hade läst för något år sedan. Hon ryste till. Det var så svårt att tänka sig att något så brutalt hade hänt innanför de där dörrarna. Allt såg så fridfullt ut nu, en snöig julaftonskväll åttio år senare.

I kvarterets hörn drabbades Elisabeth av en smärre beslutsångest. Skulle hon vända hemåt genom att ta till höger, gå över Dombron och via Gamla torget mot Svartbäcksgatan? Eller skulle hon fortsätta längre bort? I så fall kunde hon antingen välja att gå Valvgatan upp mot Universitetet eller S:t Eriks gränd bort mot S:t Eriks torg. Ett tredje alternativ var att gå upp för Domtrappan till domkyrkan, som tronade däruppe på höjden. Men den snöfria trappan kändes av någon anledning inte så lockande. Det var någonting med att lämna spår i snön som lockade. Hon kom märkligt nog att tänka på en textrad av Jakob Hellman: ”Nu har jag lust att ta ett kliv och sätta nåt spår innan jag går.” Hur sätter man ett spår innan man går? Men Elisabeth kom snabbt fram till att han inte hade menat spår i snön. Och inte heller att gå i bemärkelsen ”promenera”. Hon förstod honom, vem vill inte sätta spår efter sig – innan det är för sent? Valet föll på den smala S:t Eriks gränd som var prydd med fint lysande juldekorationer som hängde på stålvajrar mellan husen. Det kändes inbjudande och trevligt att gå där. Så nådde hon Konsistoriehuset och dess triad av träportar, de som fick agera ingången till familjen Ekdahls teater i filmen ”Fanny och Alexander”. Tidigare låg Konsthistoriska institutionen i huset, och sålunda hade det forna Konsistoriehuset förvandlats till Konsthistoriehuset. En liten uppsaliensisk lustighet. Nu låg där ett kafé i stället.

005aPromenaden gick vidare längs S:t Larsgatan och fram till S:t Olofsgatan. Där kom hon av naturliga skäl att tänka på sin exmake. Något helgon var han knappast, men inte heller motsatsen. Faktum är att han antagligen var som de flesta människor. Precis som hon – och det var antagligen därför de så småningom insett att de tråkade ut varandra fast det inte hade behövt vara så. Man börjar ta varandra för givna och tycker att man inte har mera att hämta hos den andre, som på ett otäckt sätt förvandlas till ett tomt skal. Det var kanske en aning drastiskt att tänka så, men det var en bild som ofta dök upp i hennes inre; människan som ett tomt skal. De hade förstås varit lyckliga och intresserade av varandra som personer, men nu var det över och hon ville egentligen inte tänka på det som varit. Det var bäst att gå vidare, både bokstavligt och bildligt. Hon lämnade S:t Olofsgatan bakom sig och fortsatte S:t Larsgatan framåt till S:t Johannesgatan. Det slog henne att hon nu hade avverkat fyra helgon på bara några minuter. Om hon kom ihåg rätt så återstod bara S:t Per, men den gatan låg åt andra hållet. Hon rörde sig sällan i de här kvarteren numera, men under studietiden brukade hon ofta gå till Café Uroxen och dricka kaffe, ja, ibland faktiskt även äta frukost när ekonomin tillät det. Eftersom stillheten fick henne att känna sig lite nostalgisk bestämde hon sig för att gå förbi kaféet, om än bara för att konstatera att det fortfarande låg kvar. Och visst låg det kvar, med dess låga port, höga stentröskel och små rektangulära källarfönster. En inglasad meny satt utanför porten och Elisabeth blev bestört när hon såg att det bara serverades asiatisk mat till lunch där. Det kändes fel. Men så såg hon att de fortfarande serverade gröt med lingonsylt till frukost och då kändes det bättre. 50 kronor kostade det, men då ingick ett ägg, en fralla, ett glas juice och kaffe eller te. Hon borde gå dit och äta frukost någon gång.

Lite högre upp på gatan, ungefär där den planade ut, låg ett annat kafé som Elisabeth ibland hade besökt med sin mamma. Hon hade för sig att det hette Kaffekorgen då, men skylten förkunnade att det nu hette Kafé Lyckan. Hon fnissade till lite över det övergulliga namnet och tyckte nog att Kaffekorgen var ett bättre namn. Varför skulle man hålla på och ändra namn så där? Elisabeth var en person som tyckte bäst om när saker och ting förblev som de alltid hade varit. Ibland intalade hon sig själv att hon inte hade något emot förändringar, men riktigt sant var det ju inte. Det är lätt att vara oärlig mot sig själv. I motsats till Café Uroxen så låg det här kaféet i gatuplanet och hade normalstora fönster med spröjsar. I fyra av fönstren stod det sjuarmade adventsljusstakar av trä och lyste inbjudande. I det femte fönstret, det närmast porten, var det något annat som lyste svagt. Elisabeth gick närmare och konstaterade att det var ett änglaspel! Hon hörde till och med det svaga plingande som uppstår när de små metallpinnarna som är fästa vid änglarna träffar de där klockliknande mojängerna. Eller också inbillade hon sig bara att hon hörde det. Det kan ju bli så när man har ett ljud liksom inprogrammerat i hjärnan. Det kan räcka med att man ser att det låter, eller hur man nu ska uttrycka det. Men faktum kvarstod – de små stearinljusen var tända och änglarna var i rörelse. Hon fick en ingivelse och tryckte prövande ner dörrhandtaget.

022aDet var som att komma in i 1800-talet och för andra gången på kort tid tänkte Elisabeth på filmen ”Fanny och Alexander”, men nu på scenen där familjen Ekdahl firar en överdådig jul. Fast det var nog mest de två prydligt dekorerade julgranarna som förde tankarna dit. Det fanns en i varje ände av lokalen. De var som tvillingar både när det gällde formen och dekorationerna – den enda egentliga skillnaden hon kunde urskilja var att det stod en stor keramiktomte under den ena och en halmbock under den andra. Det doftade stearin, kanel och hyacint, klassiska juldofter, men inte på något påträngande sätt. Lokalen lystes bara upp av ljusstakarna, julgransbelysningen och till en liten, liten del av änglaspelet. En magisk julstämning rådde. Så dök en gråhårig liten kvinna med rött julförkläde upp i dörröppningen till det som förmodligen var köket. Hon såg ut som en typisk mormor. Och om denna mormor alls var förvånad över besöket så röjde hon det inte med en min. ”Välkommen in” sa hon leende. ”Slå dig ner någonstans där det finns plats.” Om det fanns något som det var gott om så var det plats. På varje bord låg det en julduk, en del virkade, en del broderade och några tryckta på linneväv. Det syntes att de hade varit med ett tag, men de var rena och fina. Elisabeth valde ett runt bord med två fåtöljer längst inne i hörnet, lite som om hon inte ville vara i vägen eller liksom bad om ursäkt för att hon störde. Medan hon krängde av sig kappan funderade hon över om hon förväntades gå och beställa vid disken – eller om hon förväntades beställa något alls. Kaféet var väl rimligtvis stängt? Men hon hann knappt tänka tanken färdigt förrän den lilla kvinnan dök upp igen med en bricka i händerna. På den stod det två glas, en flaska och två tallrikar med en skinksmörgås på varje. ”Ja, innan jag serverar julskinka så borde jag kanske ha frågat om du är vegetarian?” Elisabeth skakade på huvudet och hoppades att det skulle tolkas på rätt sätt. ”Du förstår, medan min man levde så blev det inte jul på riktigt förrän vi i lugn och ro kunde slå oss ner i soffan invid granen med varsitt glas julmust och varsin skinksmörgås. Det var en verklig högtidsstund. Fast det var på kvällen dan före dopparedan så vi är ungefär ett dygn sena, du och jag. Men det spelar ingen roll. Nu är det äntligen jul.”

Så egendomligt. Det var som om kvinnan hade väntat på Elisabeth, eller åtminstone på någon. Varför skulle hon annars hålla kaféet öppet en kväll som denna? En snöig julafton då så gott som alla satt hemma och kurade och kanske just var i färd med att dela ut julklappar. Elisabeth mumsade i tysthet på skinksmörgåsen och smuttade på den perfekt tempererade och lätt skummande julmusten. Plötsligt skrattade hon till. ”Jag kom att tänka på någon gammal folksaga. Någonting om en ensam flicka som går i skogen, kommer till ett mystiskt hus och blir bjuden på saft och kakor av en gammal dam.” ”En gammal häxa, menar du?” sa kvinnan och skrattade. ”Oroa dig inte, här blir du inte förgiftad. Men jag kan förstå att du tycker att allt det här är lite konstigt, även om du måste förstå att jag också tycker att det är lite märkligt att du dök upp här i kväll. Jag hade visserligen en underlig känsla av att jag skulle få besök, men egentligen har jag bara inte kommit mig för att gå hem. Jag hade öppet till klockan två, sedan ska ju alla hem och titta på den där tecknade ankan, men så fick jag en sådan förfärlig lust att baka vörtbröd! Kan du tänka dig? Och här är så lugnt och skönt och stämningsfullt, tycker du inte det?” Elisabeth kunde bara hålla med. Faktum är att hon inte kunde komma ihåg när hon känt en sådan frid i själen senast – det var som om alla små och stora bekymmer var fullständigt försvunna. Här fanns inga plingande mobiltelefoner eller tekniskt vitskimrande laptopskärmar, bara ett plingande änglaspel och två lågmälda röster, varav den ena var hennes egen. Det var kanske så här det var förr i tiden, när man satt och kurade skymning invid eldstaden utan TV, radio och telefon.

011aDe två kvinnornas samtalade länge; om livet, om döden, om kärleken, om ensamheten (”Det talas mycket om ensamhet, men man måste komma ihåg att många tycker om ensamheten”), om glädje, om sorg (”Jag tror att man måste uppleva mörkret för att till fullo uppskatta ljuset”) Emellanåt var de också tysta tillsammans utan att det kändes det minsta konstigt. Någon gång gick gumman och bytte ut ljusen i änglaspelet. Kanske påminde det där plingandet om något som hon inte ville vara utan, för det var nästan som om hon ville att änglarna inte skulle tystna eller åtminstone inte vara tysta för länge. Så gick hon ut i köket en stund för att koka risgrynsgröt åt dem, dels för att båda ansåg att en julafton utan risgrynsgröt är otänkbar, dels för att de var hungriga. Hon ville inte ha någon hjälp – köket var hennes fristad och hon berättade att arbetet var hennes ”livlina”. Det var så hon kallade det, för hon var helt övertygad om att hon skulle falla död ner om hon slutade arbeta. Elisabeth frågade försiktigt hur gammal hon var, men gumman svarade undvikande och kryptiskt. ”Äldre än du tror, äldre än du tror…” Elisabeth hörde att gumman sjöng en liten sång därute i köket. Melodin föreföll bekant, men var ändå svår att placera. De enda ord hon kunde urskilja var Tack för allt jag minns, tack för allt som finns och Jag har det så bra, jag har det så bra… Det var som om sången ackompanjerades perfekt av änglaspelet.

De två åt risgrynsgröt med kanel, socker och sirap under tystnad. Det kändes högtidligt och när något är riktigt högtidligt så känns det fel att prata. Elisabeth hittade en mandel i sin portion och försökte tugga sönder och svälja den utan att det märktes. Fast det gick inget vidare. De log mot varandra. ”Jag tror att hemligheten med livet är att vara tacksam. Det kan låta konstigt, för det finns så mycket elände i världen, men jag tror att livet blir lättare om man förmår se det som finns att vara tacksam för. Man ska inte fastna i det som har varit, åtminstone inte i det onda som har varit. Det ljusa kan man däremot blicka tillbaka på – och vara tacksam för. Just nu är jag tacksam för att du bestämde dig för att ta en promenad på julaftonskvällen. Vad är du tacksam för?” Elisabeth behövde inte tänka efter. ”Jag är tacksam för att du inte gick hem så fort du hade stängt kaféet.” ”Bra. Du ser att det inte är så svårt. Men nu måste jag tyvärr be dig att gå hem till ditt. Jag är gammal och behöver min sömn för att orka arbeta, även om jag nog tar ledigt i morgon. Men på annandagen har jag öppet igen.” Elisabeth förstod, reste sig och tog på sig kappan, halsduken, mössan och vantarna. Kanske borde hon krama om gumman, men hon stod plirande och log med armarna i kors och det kändes helt enkelt inte riktigt rätt. Så hon vinkade bara lite tafatt. Hon fick trycka lite extra för att få upp ytterdörren, eftersom en liten snödriva hade samlats utanför. ”God natt, då” sa hon och tyckte att repliken lät som tagen ur en fyrtiotalsfilm. ”God natt. Gå försiktigt.” Hon stängde dörren och tog några steg i snön innan hon vände sig om och tittade in genom fönstret. Kvinnan därinne bytte återigen ljusen i änglaspelet och det var uppenbart att hon inte alls tänkte gå hem och lägga sig. Kanske väntade hon på någon annan ensam vandrare? Elisabeth tittade upp på skylten ovanför dörren: Kafé Lyckan. Kanske var det inget dumt namn, ändå.

 

Annonser

Read Full Post »

Bakom mig i signeringskön på Akademibokhandeln står två äldre, grånade herrar. De är nog uppskattningsvis tio år yngre än dagens signerande författare, som heter John Cleese. Jag tjuvlyssnar förstås på männen, eftersom det inte finns så mycket annat att göra vid dylika tillfällen, stunder då man bara står och väntar på ett visst klockslag då något ska hända. Ofta är de där kökonversationerna tämligen patetiska, i synnerhet om man väntar på att bli insläppt på en konsert. ”Du vet, jag såg ju dem på Konserthuset 1972. En helt fantastisk konsert.” ”Jaså, var du på den? Jag missade den, men jag såg dem på en pub på Österlånggatan 1969. Det var ju innan de slog igenom.” Man inser att det egentligen handlar om att bräcka varandra.

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

Men nu är det här ingen konsert, det är en boksignering. Det framgår dock mycket snart att gubbarna egentligen inte är där för att de gillar John Cleese. Jo, det är klart att de gör det. Men de är huvudsakligen där för att få en autograf av en känd person. Det spelar liksom ingen roll vem det är. De förklarar upprepade gånger på ett lite gaggigt vis för varandra att de minsann inte tänker köpa någon bok, utan hoppas att herr Cleese är villig att skriva sitt namn på en papperslapp. ”Jag kanske ska be honom att skriva autografen i pannan på mig? Vad heter panna på engelska?” ”Jag vet inte. ‘Pan’, kanske?”

Männen är alltså autografsamlare. I mitt stilla sinne blir jag lite överraskad, för jag trodde inte att sådana fanns längre. Jag trodde kanske att de dog ut någon gång kring 1970. Varför? Jag vet inte riktigt. Men för de här herrarna är det allvar. De börjar rabbla namn, mest på idrottsstjärnor. Börje Salming är tydligen lätt att få tag i – Björn Ferry är svårare. Men just i dag ryktas det om att Ferry ska komma till Sveriges Radio, och den ena gubben föreslår att de tillsammans ska pallra sig dit efter den här signeringen. Den andra gubben är tveksam. Det är ju fredag och bla-bla-bla… (Jag tolkar det som att han måste hinna till Systembolaget också.) Under de kanske trettio minuter som jag står där i kön fylls mitt huvud av alla dessa idrottsstjärnor de rapar upp och hur man får tag i deras autografer. Jag får också veta vilka fyra autografer den ene av gubbarna rankar högst. Den enda jag lägger på minnet är Towa Carson, kanske för att det var ett så egendomligt överraskande val. Wille Crafoord skriver som en kratta, men ritar snyggt. Viktig information. Herrarna upplyser också om att en annan samlare, Bengt S****, står mycket längre fram i kön – men ”resten är nog vanliga Svenssons”. Jaha. Autografsamlare är tydligen lite bättre, lite högre stående människor. Definitivt inga Svenssons.

Jag kommer på mig själv med att tycka att de är lite löjliga. Men så slår det mig att jag är precis lika löjlig själv. Ja, plötsligt går det upp för mig att jag har en ganska hyfsad mängd autografer själv därhemma. Och står jag inte just här och nu och väntar tålmodigt på att få ytterligare en? Skillnaden är kanske att jag inte är så intresserad av namnteckningar på papperslappar. Jag gillar signerade objekt. Skivor. Böcker. Och varför det? Tja, man får ju en mer omedelbar koppling till vem signaturen tillhör. En Umberto Eco-bok signerad av Umberto Eco är liksom mer intressant än en papperslapp med hans autograf. Man kan läsa och få utbyte av boken. Dessutom vet man att han har hållit i objektet, i det här fallet boken – och då uppstår någon märklig form av magi. I synnerhet om man som ägare av autografen hyser någon form av beundran för den som har skrivit den.

På senare tid har jag snöat in på böcker med dedikation eller enkel signering. Jag har upptäckt att det är en rolig och intressant, men ibland något kostsam hobby. Roligast är förstås att få en personlig dedikation och träffa författaren, men det är ganska skojigt annars också. Kanske i synnerhet när författaren har skrivit en dedikation till en annan känd person. Då vet man att de har stått i de personernas bibliotek – och lästs och tummats av dem. Jag har till exempel några böcker ur Per Anders Fogelströms kvarlåtenskap. Och några ur Lars Forssells. I det senare fallet kan jag låtsas att dedikationerna är skrivna till mig, eftersom vi delar samma förnamn. Väldigt praktiskt, men det kanske är att lura sig själv?

Lisa har fått en blomma av Pablo

Lisa har fått en blomma av Pablo

Ibland hittar man små gåtor också. Nyligen kom jag över en bok med dikter av nobelpristagaren Pablo Neruda i svensk tolkning av Sun Axelsson. Boken är tryckt 1961 och signerad av Neruda i Chile 1969. Hur gick det till? På något sätt har den färdats från Sverige till Chile och sedan tillbaka igen – för att hamna i min bokhylla. Kan namnet på dedikationsmottagaren, Lisa Mattsson, vara en ledtråd? Ja, jag tror det. Hon var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1964-1981 och satt i riksdagen från 1959. Hon bör därför både ha haft anledning och möjlighet att besöka Chile 1969. Om det nu är den Lisa Mattsson som har ägt boken. Är signaturen äkta? Sådant är alltid svårt att veta, men en intressant detalj är att den är skriven med grön penna – och jag läser mig till att Pablo Neruda alltid skrev sina dikter för hand. Med grön penna.

Är det herr Reuterswärd?

Är det herr Reuterswärd?

Så sent som i dag hittade jag en bok av Stig Claesson dedicerad till Carl Fredrik. Något säger mig att det rör sig om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. De två var vänner och jag har sett andra Claesson-böcker med dedikation till Reuterswärd. Dock har de dedikationerna varit betydligt mer lekfulla och gamängaktiga, vilket möjligen skulle tala för att den karga inskriptionen är riktad till någon annan Carl Fredrik. Men så tänker jag ett varv till. Claesson har inte skrivit ”Stig Claesson”, vilket är det vanliga när han har signerat till ”vem som helst”. Han har skrivit ”SLAS”, vilket han oftast gjorde när han kände mottagaren. (Ibland skrev han ”Stig” eller ”Stickan” också.) Och det står inte ”från SLAS” utan ”from SLAS”. Och instoppat i boken, som bokmärke?, ligger en reklamlapp för hotellet Noga Hilton i Genève. Kanske pekar det då trots allt mot Reuterswärd, som i många år var bosatt i Lausanne i Schweiz.

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Dedikationerna väcker frågor och sätter fantasin i rörelse. Vilken relation hade Birger Sjöberg till ”yrkesinspektören Wieselgren”? Varför har Cornelis Vreeswijk dedicerat en bok till ”skoldaghemmet i Tennsta”? Var han där och sjöng för dem? Vad gjorde Tomas Tranströmer hemma hos kompositören Ralph Lundsten 1986? (Boken är dedicerad till ”den gode värden”.) Kanske är det rent av så att den här gåtfullheten är värd mer än de personliga, men samtidigt opersonliga mötena öga mot öga med författare i bokhandeln?

Fick jag min John Cleese-bok signerad? Jodå. Han var brittiskt trevlig, yttrade några ord med ”stiff upper lip” och tog i hand. Jag vet inte riktigt hur det gick för gubbarna bakom mig, men jag hörde att den svenske bokförlagsrepresentanten som assisterade Cleese sa: ”Va? Vill du ha en autograf i pannan?”

Read Full Post »