Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Teater’ Category

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Annonser

Read Full Post »

IMGP8882Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.

När man som nu är överöst av jobb så kommer man till en kritisk punkt. Man kommer säkerligen till flera kritiska punkter, men en av dem är att man plötsligt blir uppgiven på ett egendomligt glatt sätt. Ingenting spelar särskilt stor roll längre. Man börjar skratta åt galenskapen och inser att det inte tjänar något till att försöka räcka till. Saker och ting får ta den tid de tar. Det är lite svårt att ha den inställningen när man ständigt jobbar mot en deadline, men på något sätt gör det att man faktiskt jobbar fortare. Tempot är furiöst utan att man blir märkbart mycket tröttare. Framför allt går tiden fortare. Dagarna släpar sig inte fram. Alltid något, kan jag tycka. Men det är klart att det kunde vara skönt med lite fritid – en stund emellanåt då man bara kan koppla av och klappa den katt som man inte längre har. En stund då man hittar på något som rensar hjärnan på ett effektivt sätt. Det behövs.

Ibland kommer den där rensningen plötsligt. En utomhusvisning av den av mig älskade filmatiseringen av Trollflöjten av Ingmar Bergman i Drottningholms slottspark den 3 september hade jag slagit ur hågen. Inte orkar man i min ålder sitta på en lite fuktig gräsmatta i ett par timmar och titta på film med värkande rygg. Man kan ha det som vision under juli månads traditionella högsommarvärme, men i början av september är ju hösten här och visionen är inte längre lockande. Väderleksrapporten talade dessutom om regn, vilket effektivt tog död på det allra sista av visionen. Men så skönt det då skulle vara att få veta att hela evenemanget är inställt. Det är ju alltid skönare att missa något som är inställt än något som faktiskt blir av – men utan mig. Men si! I stället för att mötas av ett besked om inställt evenemang möttes man av beskedet att filmvisningen flyttat in i själva teatersalongen.

Den som inte är bekant med Ingmar Bergmans Trollflöjten, den som i motsats till mig inte har sett den tiotals gånger, är kanske inte medveten om att filmen utspelar sig på Drottningholmsteatern. Och är man inte medveten om detta så kanske man inte förstår min entusiasm över att få se filmen i den miljö där den är inspelad. En magisk miljö. Nu är det förvisso inte sant. Filmen är inte alls inspelad där. Det tilläts inte, eftersom miljön helt enkelt är alltför känslig. Filmen är inspelad i Filmhuset på Gärdet i Stockholm, men i en uppbyggd exakt kopia av Drottningholmsteaterns salong. Illusionen är dock så total att det är mycket lätt att inbilla sig att filmen utspelar sig på den autentiska teatern. Det är förstås meningen. Och därför är det också en oerhört märklig känsla att se filmen i Drottningholmsteaterns salong, en långt större och märkligare känsla än att se filmen ute i slottsparken. Får man anta i alla fall. Synd då att inte fler människor tog denna unika chans, trots att evenemanget till och med var gratis. Kanske var det 50 personer i salongen. Förhoppningsvis förstod samtliga magin och poesin.

Som en extra bonus intervjuades dessutom Håkan Hagegård innan filmen visades. Min fäbless för Trollflöjten går tillbaka till när filmen visades på TV den 1 januari 1975. Jag var då inte nio år fyllda, men blev – passande nog – förtrollad. Och alldeles särskilt förtjust i Hagegårds Papageno. Det var därför fascinerande att se en livs levande 70-årig Hagegård och några minuter senare en förevigad 28-årig Hagegård. Kanske väntade jag mig att upplevelsen ändå skulle vara större, men ibland är människor som man beundrar så oerhört jordnära att de blir som vilka människor som helst. Man vill av någon anledning att det ska finnas ett slags distans där. En total ouppnåelighet. Men där satt han och avslöjade högintressanta detaljer, exempelvis om scenen där han mumsar i sig tre stycken petit-chouer. Eftersom det krävdes sex tagningar innan herr regissören var nöjd så uppgick alltså antalet bakverk till arton. Men det krävdes att Hagegård åt ytterligare en bakelse, detta eftersom man också måste spela in hur det låter när man äter en petit-chou. Summa summarum: nitton petit-chouer.

Det där är något som jag fortsättningsvis kommer att betänka när ögonen går i kors av att texta TV-program med Carolina Gynning eller Mia Parnevik eller Sean Banan. Det kan liksom alltid vara värre. Man kan alltid tvingas äta nitton petit-chouer. Och spela in hur det låter.

 

 

Read Full Post »

Ljuva tolfte vecka. En dag kortare än vanligt. Och då talar jag om arbetsveckan. Fyradagarsveckor är vackrare än de flesta andra veckor, i styv konkurrens med de veckor som innehåller tre, två eller ännu färre arbetsdagar. Men de sistnämnda är så ytterligt sällsynta. Beklagligt sällsynta. Påsken, oxveckornas slut, riskerar dock alltid att förvandlas till en panikartad historia. Det kan bli så när man ser fram emot något så mycket och detta något plötsligt infinner sig och lika plötsligt tar slut. En andningspaus är det likväl. En hållplats på vägen mot något annat.

Emellanåt hamnar jag i situationer där jag inte riktigt känner mig som hemma. Jag skulle kunna ta i lite extra och påstå att jag inte känner mig välkommen, men riktigt så illa är det måhända inte. Det handlar mera om att inte höra till situationen. Man träder in i ett rum och känner att de andra som befinner sig där är en helhet, en kropp i balans. Själv är man ett virus som kommer in och stör, om än ett ofarligt virus eftersom kroppen är immun. Härom veckan var jag på Finlandsinstitutet och åhörde ett samtal med författaren Kaj Korkea-aho . Jag var omgiven av det finlandssvenska idiomet och kände mig ensam, men inte ovälkommen. Den tolfte veckan under det femtionde året hamnade jag av anledningar som jag inte ska gå in på plötsligt på någon form av Ibsen-tillställning på Kungliga Dramatiska Teatern. Där satt mestadels något grånade Ibsen-entusiaster, och jag greps av fruktan att någon skulle få för sig att korsförhöra mig angående denne norske dramatiker. Jag kan förvisso deklamera en dikt om Ibsen:

Om huvet satt så här
på Henrik Ibsen
så hade han besvär
att knyta slipsen

Men jag har en känsla av att detta Tage Danielsson-alster inte skulle mötas av några rungande applåder i denna kulturens högborg. Nå, jag har faktiskt sett Ett dockhem i en minnesvärd norsk uppsättning i Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan i Stockholm. (Då Nora lämnade dockhemmet så öppnade Torvald fönstret ut mot gatan och ropade: ”Nora!” Jag undrar fortfarande vad förbipasserande människor i den verkliga världen tänkte då. Och jag har faktiskt sett John Gabriel Borkman på Dramaten. Så kanske hade jag ändå fått några ynkliga Ibsen-poäng och på så sätt räddat ansiktet inför tre Dramatenskådespelare, någon regissör, någon professor i litteraturvetenskap och ytterligare ett antal Ibsen-vänner.

Nå. Vad jag ville komma fram till var något annat. Vid denna lilla tillställning utdelades Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris till en viss Paula Stenström Öhman. Hon var förstås på plats och tog emot priset, och samtalade en liten stund med Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring. Ingen mikrofon fanns på plats, vilket i kombination med åldriga åhörare och en dramatiker utan Dramatenskådespelares tydliga diktion orsakade vissa problem. Åtminstone för de något äldre åhörarna. En av dem, en herre som troligen hade sin hustru bredvid sig, upphov plötsligt sin stämma och avbröt samtalet:

”Som de flesta andra unga människor talar du på ett slängigt vis. Du bör tala som Alva Myrdal, som om du verkligen tror på det du säger.”

Jag fnissade nervöst inombords över detta ganska fräcka inpass. Sedan undrade jag om Paula Stenström Öhman visste vem Alva Myrdal var, och kom fram till att hon förmodligen gjorde det. Men visste hon hur Alva Myrdal talade? Jag funderade också över en potentiellt annorlunda situation. Tänk om pristagaren hade varit en man som talade ”slängigt”. Hade även han uppmanats att tala som Alva Myrdal? Eller kanske som Anders de Wahl? Kanske, kanske inte. Jag tyckte mig dock ana ett lite förvånat uttryck i pristagarens ansikte, innan hon sa: ”Nu känner jag att jag fick lite energi.” Jag föreställer mig att det var ett fint sätt att säga: ”Nu blev jag lite förbannad.”

I efterhand läste jag på något om Paula Stenström Öhman och fann via internetsk magi till min förvåning att hon är gift med en Martin Öhman, som en gång fanns med någonstans i utkanten av min umgängeskrets i Uppsala. Bekantas bekanta, som en äldre generation uttrycker det. På så vis skapar man sig en form av relation till en människa som man tidigare aldrig har hört talas om. Ånyo kan konstateras att världen är liten. Även den tolfte veckan under det femtionde året.

Read Full Post »