Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2016

Ring, klocka, ring i dystra nyårsnatten
mot rymden och mot mark som borde vara täckt av snö
Det gamla året viskar trött adjö
Ring så hipsterpjatten tappar hatten i latten

Ring ut alla trötta skolbarnen på rast
och låt dem hoppa rep och sparka boll
Ring ut urinvägsinflammation och håll
Ring in västergök, näktergal och trast

Ring ut hemska rätter som fiskbullar och tunga
Ring in delikatesser som raggmunk och som fläsk
Ring ut lömskt förtal, dumma lögner och rent fjäsk
Ring ut Donald Trump och folk som tror att de kan sjunga

Ring ut Ken Ring och mediernas drev
Ring in glada mänskor som litar på sin nästa
Ring in alla dem som önskar dig ditt bästa
Ring ut datavirus och Nigeriabrev

Ring ut tomma ord, men också politikerförakt
Ring ut alla typer som tror sig föra allas talan
Ring in Antikrundan, På spåret och Skavlan
Ring ut Paradise Hotel och Robinson-pakt

Ring in karljohanssvamp och gyllne kantarell
Ring ut de mänskor som bara ser sig själva
Ring inte morgontrötta före klockan elva
Ring ut dig, photoshoppade bikinimodell

Ring Ring så spelar vi och ”Ring, ring” med ABBA
Ring in toleransen och ut intoleransen
Ring in möjligheter och ring ut sista chansen
Ring in friska barn, så alla slipper vabba

Ring in kompetens och särskilt sunt förnuft
Ring ut sökta skämt och dumt TV-tittande
Ring inspiration och ut innesittande
Ring in solljus och ofördärvad luft

Ring ut all in, top notch och for the win
Ring in italienska, var originell!
Ring in pretention, var finkulturell!
Ring in det annorlunda, blanda mjölk och gin!

Ring så ut terrorister och hackerattacker
Ring ut självgodhet och New Age-flum
Ring till lilla moster i Ankarsrum
Ring in en framtid som kanske blir vacker

Ring in det glada och ring ut det trista;
allt det där som får en att vilja hoppa av
Ring ut miljöförstöring och övergödda hav
ring ut… Äsch, nu glömde jag det sista

Annonser

Read Full Post »

20161223_211131Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.

Nå. Jag ska förstås inte klaga. Jag har nära och kära att besöka på julafton. Jag får min skinka och min julmust och min knäck och min glögg och lite sällskap. Jag får till och med klappa en trevlig hund. Gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång. Men det är just den där julfriden som inte riktigt vill komma. Det hjälpte inte ens att gå och lyssna på Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Jo, lite. Men inte helt. Möjligen har det att göra med att ingen inbromsning har förekommit. Plötsligt dimper bara julen ner som en tegelsten från himlen, trots att den väl egentligen har fört ett slags lågintensiv tillvaro sedan i mitten av oktober. Men mest av allt ligger nog förklaringen i att världens tempo är så högt. Där man å ena sidan tjatar om att man ska leva i nuet och att man ska ägna sig åt mindfulness och att man ska fånga dagen så förväntas man på något sätt hela tiden ligga ett steg före. När jag just har kommit på att det är Lucia nästa dag så meddelar någon att denne nu har köpt alla julklappar. När jag springer omkring och letar efter julskinka så har någon annan just hittat receptet till nyårsaftonens oxfiléfilé med avokadostuvade tryffelmojänger. När jag funderar över vad jag ska göra på nyårsafton så kungör någon att hen nu har planerat sommarsemestern. Jag vet människor som har planerat hela nästa år. Det finns ju inte en människa som lever i nuet. Carpe diem är därmed en lögn.

Naturligtvis hejas det här beteendet på av alla elaka köpmän. Eller om det möjligen är så att det är de som är orsaken till hela beteendet. Alldeles bestämt är det så. Och när jag påstår det så är jag fullt medveten om att jag låter som en riktig 70-talsproggare, men det struntar jag i. Kommersialismen tröttar ut mig obeskrivligt mycket. ”Hallå! Innan ni sätter er framför Kalle Anka – glöm inte bort annandagsrean! Vi öppnar klockan nio på juldagen.” Detta meddelar butiken som dagen före äntligen avslutat sin Black Friday. Ständig rea, det är modellen. En av de livsmedelsbutiker jag brukar handla i sålde sina så kallade julartiklar (glitter, julklappsadresser, tomteluvor) för halva priset en vecka före julafton. Saker och ting är liksom ute redan innan de har hunnit bli inne. Det är i övermorgon innan det är i dag. Är det konstigt att man ständigt har en känsla av att man ligger efter? Är det konstigt att man blir trött?

Julen är en märklig tid. All tid är numera märklig, men märkligast är nog ändå julen. Man drabbas av en oförklarlig medmänsklighet, en medmänsklighet som väl egentligen alltid borde finnas. Det är som om man får för sig att julen är en tid då man kan visa lite barmhärtighet utan att skämmas. Det är ju ändå jul. Naturligtvis är det ett synnerligen ologiskt resonemang, men kanske är denna barmhärtighet ett sätt att kompensera ett dåligt samvete över att man köper en massa presenter till människor som egentligen inte behöver något. Vad vet jag? Men en lika god kålsupare är jag. Häromdagen gav jag en slant till den unga kvinnan som sitter utanför min närmaste Ica-butik. Det kändes bra att göra det. ”Tack, pappa” sa hon. Det kändes däremot inte bra. Jag kände mig gammal och blev dessutom oproportionerligt förargad över att någon uppenbarligen hade lärt henne att kalla män för pappa och kvinnor för mamma. Så insåg jag att jag mycket väl skulle kunna vara hennes pappa. Jag är inte längre trettiotvå år. Då hade det varit orimligt – nu är det åtminstone rimligt. Jag beslöt att hon får kalla mig vad hon vill, men jag vände inte om för att förklara detta för henne. Vad fanns att förklara?

Det absurda är att julen går på tomgång. Den är exakt likadan varje år, har exakt samma ingredienser, exakt samma ritualer. Och det absurda ligger naturligtvis i det faktum att ingenting får ändras, för då blir det fel. Julen ska vara ett slags fast, oföränderlig punkt i tillvaron. Då invaggas vi i en känsla av trygghet. En trygghet på tomgång. Helst ska julen se ut som den gjorde när jag var kanske tio, tolv år gammal. Då var julen en skimrande och trygg och tomgångsfri högtid som luktade barrskog. Då kunde man på julaftonsmorgonen smyga ner till det rum som vi kallade stora rummet (som väl inte var övermåttan stort, men likväl störst), tända granen, sno åt sig en skinksmörgås och ett glas julmust och titta på Jullovsmorgon. Då fanns det svagdricka. Då gjorde dopparedagen skäl för namnet. Då fanns det julfrid. Och fikonen var aldrig slut i livsmedelsbutikerna.

Read Full Post »

Detta är den femtionde veckan under det femtionde året som egentligen är det femtioförsta året sedan i april. Ibland måste man tillåtas rucka något lite på verkligheten. Man kan kalla det att ljuga eller att fara med osanning eller att narras eller lite vad man vill, men så länge det inte skadar någon nämnvärt mycket så kan detta förfarande vara uppfriskande. Tänk om inget fabulerande tilläts. Tänk om fantasi icke fick förekomma. Kanske är det dit vi är på väg i denna dystra tid då sanningen är en enda, fast egentligen flera, allt beroende på vem man väljer att lyssna på. Vad jag vill säga är att allt är svart eller vitt. Det kan inte finnas ett enda korn av sanning i det som man inte vill höra talas om, i det som för tillfället utgör vår världsbild. Nyanserna är borta. Om det är ett hot mot fantasin vet jag inte, men emellanåt känns det så. Till exempel just nu.

Detta är veckan före julveckan, om man med julveckan menar den vecka då julafton infaller. Det är av tradition den vecka då somliga av oss, exempelvis jag, drabbas av ruelse över att vi tvärsemot alla föresatser inte har gjort det som skulle göras i tid. Nu är jag inte den som bakar lussekatter och pepparkakor och jultårtor och klenäter och struvor. Jag är inte heller den som griljerar pepparkakshus och lägger in julkort och skickar skinka och bygger sill. Men jag tycker att det är trevligt om det är städat och fint och lite lagom julmysigt i lägenheten kvällen före den berömda dopparedagen. I idealvärlden slår jag mig då ner tillsammans med en skinksmörgås och en julmust i soffan, tindrar lite med ögonen och ser något julsentimentalt på TV. Men de senaste åren har det inte alls blivit så. Julstädningen har i stället fått ske på juldagen, då allt liksom redan är över. Så vidare bra på att planera är jag inte. Åtminstone inte när det gäller julen.

Kanske skulle det gå lättare om man struntade i att följa med i så kallade sociala medier, där man ständigt matas med andras duktighet. Man kan tro att inblicken i andras formidabla planeringsförmåga skulle fungera som en sporre för de egna aktiviteterna och måstena, men tyvärr fungerar det inte så för mig. Jag reagerar snarare med en axelryckning och tänker att de är lite tokiga som är ute i så extremt god tid och att jag inte kommer att ha några som helst problem med att hinna göra det jag ska. Kanske vore det därför lättare om incitamentet till den där axelryckningen uteblev? Men jag sitter stenhårt fast i det förkättrade Facebook och matas dagligen med andras förträfflighet. Lyckligtvis finns det även de som inte är rädda för att presentera sina misslyckanden – vilket är en trevlig motvikt. Vi behöver se att alla inte är så lyckade jämt. På så sätt är Facebook bra. Men oavsett det så börjar jag tröttna. Det är som om hjärnan hela tiden arbetar på nästa sak som jag ska skriva på Facebook. Och ibland blir belöningen i form av uppmärksamhet alltför skral i relation till tankeinsatsen. Det är ett sjukt beteende som naturligtvis är att likna vid ett svårt beroende.

Jag läste i veckan om en skribent som för ett år sedan kom fram till att han skulle sluta använda Facebook. ”Utvecklingen hade gått så snabbt men samtidigt så långsamt att jag inte märkte att jag höll på att bli dum” skriver han. Och jag förstår vad han menar. Jag finner, precis som han, att det har blivit svårt att koncentrera sig på andra saker – som exempelvis att läsa en lite mer komplicerad text – därför att minsta motstånd i detta ”andra” blir en förevändning för att ägna sig åt något mer lättsmält. Distraktionerna äro legio. Om dessa distraktioner dessutom orsakar ilska och upprördhet så går det åt en massa energi som bättre kan användas till andra saker. Då är det lätt att drömma sig tillbaka till en tid då folk mest la upp bilder på vad de skulle äta till middag eller förkunnade att de nu hade köpt en hund. Oförargliga saker som man liksom lika gärna kunde strunta i att läsa. Så kanske är det här veckan då jag bestämmer mig för att sluta använda Facebook. Mer troligt är dock att det inte är det. Det hänger lite på utvecklingen. Tills vidare ska jag begrunda följande mening skriven av ovan nämnde skribent: ”Sociala medier är som att äta popcorn, mest luft som gör en otillfredsställd och överstimulerad samtidigt.” Vi kanske hörs nästa vecka.

 

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »

Detta har i sanning varit en odramatisk vecka. Någon har påstått att ”inga nyheter är goda nyheter” och jag är benägen att hålla med, alldeles oavsett vem som har sagt det. Om det nu överhuvudtaget är någon som har sagt det. Det händer ju ibland att man inbillar sig att man har hört något klokt och minnesvärt som man i själva verket själv har hittat på. Fast det betraktas förmodligen som förmätet att säga en sådan sak och därför föredrar jag att tro att någon annan står för detta citat. Men vad gör man när livet saknar dramatik? Är det så fel? Alls icke. Men om man har föresatt sig att skriva en liten veckobetraktelse i ett helt år så är det betydligt lättare om något dramatiskt inträffar. Alltså får man sänka dramatiknivån. Sålunda:

I tisdags tappade jag nästan en knapp i min relativt nyinköpta rock. Rocken hade nedsatt pris när jag köpte den, och kanske berodde prisnedsättningen på att knappen var lite illa fäst? Man måste vara misstänksam när någon vill sälja en stilig rock relativt billigt, även om denne någon är en välkänd butikskedja med gott renommé. Kanske var den där knappen inte ämnad att alls knäppas? Det kan helt enkelt vara jag som har gjort fel för att jag inte begriper bättre. Den nedersta knappen på en väst ska ju av princip inte knäppas – och kanske rådde samma förhållande här? (Varför då ha en nedersta knapp, kan man undra, men jag har kommit fram till att en annan knapp skulle vara den nedersta om den nedersta inte fanns. I värsta fall skulle till och med den översta knappen vara den nedersta – och då har man plötsligt problem på allvar.) En tappad knapp är hur som helst inte att leka med, utom möjligen för den som råkar hitta den. Om nu den personen är lättroad. Jag lyckades dock på något sätt med knapp nöd rädda denna knapp i nöd. Så det är ett avslutat kapitel. Alla kan andas ut. Dock:

I onsdags gav min säkert tjugoåriga sjuarmade adventsljusstake i plast plötsligt upp andan och vägrade lysa upp mitt vardagsrum med sitt milda elektriska sken. Förmodligen har efter så många år någon transistor eller processor eller hårddisk eller mackapär helt enkelt tänkt att nu får det faktiskt vara nog! Och jag är inte arg för det. Lång och trogen tjänst har den gjort. For jag således till det Stora Varuhuset för att inköpa en ny sjuarmad adventsljusstake, fast nu helst i trä. Det var nu 50 procents rabatt på dylika ting – om det hade funnits några. Men det var tomt. ”Säsongsvara” skulle förmodligen personalen ha sagt om jag hade frågat. ”Du kan inte komma hit andra advent och förvänta dig att det ska finnas sjuarmade adventsljusstakar att köpa.” Och om jag hade kommit med invändningar så skulle de förmodligen ha kallat på Stora Varuhusvakten och fått mig utslängd. Komma här och vilja köpa saker off season, liksom. Nu är det stjärngossestrutar, pepparkaksgubbedräkter och luciakronor som gäller, gubbe lilla.

Gick jag således ett kvarter längre bort till ett annat varuhus som heter som ett förnamn och ett efternamn. Efter mycket letande i butikslabyrinten fann jag till slut något som påminde om vad jag sökte. Men det var en anskrämlig och illa sammanfogad historia som dessutom bara hade fem armar. Det duger inte. Här jobbar vi med sju armar eller inga armar alls. De fick därmed ingenting sälja och jag hoppas att jag vid mitt tomhänta utpasserande genom kassan fnyste så högt att de förstod vari deras misslyckande bestod. Och att de skämdes. Men Mammons lakejer skäms tyvärr alldeles för sällan. Tomhänt kom jag hem. Vardagsrumsfönstret lyser fortfarande mörkt. Nu återstår bara fackhandeln, vilket jag borde ha förstått från början. Man ska inte ägna sig åt genvägsförsök i varuhusmiljö – då blir man bara gruvligt besviken. Den gamla efter lång och trogen tjänst avsomnade plastljusstaken kom från en gammal hederlig järnhandel i Uppsala, och se så länge den höll. I denna järnhandel kunde man för övrigt köpa en sjuarmad adventsljusstake även till midsommar om man så önskade. ”Fråga och vi skola framtrolla” skulle personalen ha kunnat säga om personalen hade varit pretentiös. Den sortens butiker finns inte längre.

Nå. Vi har nu inträtt i den tid på året då man ingenstans kan inträda utan att översköljas av julens sånger. Jag möttes i morse av den förskräckliga nyheten att Hasse ”Kvinnaböske” Andersson har spelat in en egen version av Feliz Navidad, en av de värsta julsånger som finns. Eftersom jag alltid försöker analysera varför jag tycker illa om något så har jag kommit fram till följande: 1. Det finns inte ett spår av julstämning i vare sig melodi eller arrangemang. Den är dessutom outsägligt tjatig. Ja, den är något så ovanligt som en sång som består av två olika refränger och inga verser. 2. Texten är så simpel att den borde förbjudas. (God jul, god jul, god jul och gott nytt år. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. Jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul från djupet av mitt hjärta. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. Jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul från djupet av mitt hjärta. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. God jul, god jul, god jul och gott nytt år. Jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul, jag vill önska er en god jul från djupet av mitt hjärta.) Till min förskräckelse läser jag att Feliz Navidad är en av de populäraste julsångerna i USA, tillsammans med bland annat Jingle Bell Rock (som jag kuriöst nog också avskyr). Detta får mig att undra om det är mig eller amerikanerna det är fel på. Denna sång har alltså den skånska countrystjärnan Hasse Andersson fått för sig att spela in – och det är för mig obegripligt.

Frågan är dock om jag inte hellre skulle utsätta mig för tre koncentrerade minuter Feliz Navidad än att sitta i någon timme på ett café på Södermalm i Stockholm, där man på bottenvåningen spelar soulklassiker med exempelvis Marvin Gaye och på övervåningen spelar lågmäld julmusik framförd på sopransaxofon. När man för sjätte gången hör Stilla natt i någon sorts lättjazzarrangemang för människor som inte tycker om jazz så vill man liksom inte vara med längre. Den sallad man inmundigar smakar inte längre gott. Kaffet blir plötsligt blaskigt. Man är redo att gå ner och köpa en alltför dyr lussekatt att stoppa i öronen. Ett citat ur Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton dyker upp i huvudet: ”Ur radioapparaten strömmade julsånger. Ur TV-apparaten strömmade andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i själen.” Snällheten och godheten känns dock avlägsen. Här behövs en monumental tystnad. Så snälla, stäng av. Ransonera. Det är – hör och häpna – ändå ingen som lyssnar.

Read Full Post »