Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Utan att förhäva mig alltför mycket tror jag mig kunna påstå att min karriär som guide (eller museilärare, som det heter på vissa arbetsplatser) var ganska framgångsrik. Det finns en märklig tjusning i att stå framför folk och förmedla kunskap på ett sätt som gör att de verkligen tar till sig det man säger. Men ibland har man ju sådana där dagar då allt av någon anledning bara går på tok. Det behöver inte vara ens eget fel – det råkar bara vara så att omständigheterna är emot en. Ofta kan man styra allting rätt genom att använda sin rutin eller gränslösa charm eller vad det nu kan vara. Andra gånger är det bara att önska att eländet ska ta slut. Till den senare kategorin räknar jag två episoder, en vid Ulriksdals slott och en i lärdoms- och uppväxtstaden Uppsala. Dylikt vill man ju helst glömma, men det finns en terapeutisk verkan i att berätta om misslyckandena också. Så här kommer den första episoden. Låtom oss hålla för våra näsor och dyka:

AMERIKANSKORNA OCH KNARKAREN

Jag hade åtagit mig att en vacker sommarkväll ta hand om tre amerikanskor och två kvinnor från Stockholm Visitors Board och visa dem Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det enda som möjligen oroade mig var att visningen förstås skulle ske på engelska, för hur slängd man än är på det språket så kan man alltid tappa ord och upptäcka att det man brukar säga på svenska liksom inte riktigt låter sig sägas på engelska. Nå, det skulle säkert gå bra. Strax innan de skulle dyka upp ringde dock en av Stockholm Visitors Board-kvinnorna och frågade om jag möjligen kunde hämta dem med bil, eftersom en av amerikanskorna var lite… ”stor” och antagligen skulle finna det en aning ansträngande att gå de 400 meterna från busshållplatsen. Eftersom jag saknade bil – och dessutom körkort – så meddelade jag att det tyvärr inte gick. Möjligen gladde jag mig i hemlighet över att den ”stora” amerikanskan skulle tvingas få lite motion – och kanske kom straffet för denna onda tanke i form av det kaos som följde.

När jag skulle förflytta mig från slottet till Orangerimuseet såg jag en man komma farande på cykel. Han hade långt hår och såg ganska sliten ut. På pakethållaren satt en sovsäck och en kudde fastspända. Nu är det ju så att slott av något skäl tenderar att dra till sig lite udda existenser (se på mig!) så det var egentligen inte så förvånansvärt att han dök upp där på sin cykel. Det tråkiga är att han bromsade in när han fick syn på mig och utbrast ”Wow, du ser ut som om du kommer från ett annat århundrade!”. ”Ska du säga” tänkte jag. Inte vet jag om han aldrig hade sett en ung man i kostym och slips tidigare. Sedan följde en milt sagt egendomlig monolog från hans sida, en monolog som bland annat innehöll åsikten att hasch faktiskt är precis lika naturligt som bajs och att varken polisen eller hans mamma riktigt förstod honom. Ibland lyckades jag pressa in ett ”säger du det?” och ett ”så tråkigt”, men i övrigt var det hans show. Maken till sönderrökt människa har jag aldrig sett… Eftersom mina väntade damer snart skulle komma nödgades jag tyvärr börja dra mig mot Orangerimuseet medan jag försökte få honom att förstå att jag nu skulle arbeta. Det sista jag hörde innan jag smet in genom dörren var: ”Du är verkligen schyst.” Och han tycktes mena det.

Så anlände de fem damerna och jag öppnade för att släppa in dem. Tyvärr hade min vän knarkaren hittat dem och slagit följe med dem. De ignorerade honom så gott de kunde, men jag hörde att han ivrigt frågade: ”Men vilka är ni då? Är ni fritänkare, eller?” Som genom ett under lyckades jag stänga dörren innan han förmådde slinka in, vilket för all del inte hindrade honom från att stå och banka på en god stund. Han ville väl vara med, antar jag. Jag förutsatte att de fem damerna förstod att knarkaren inte hörde till etablissemanget, så jag brydde mig inte om att ge någon förklaring eller be om ursäkt. Men det var inte utan att de såg mycket frågande ut och det ska erkännas att jag själv var lite skakad och funderade på om jag skulle bli tvungen att ringa polisen. Men i stället kopplade jag på stora charmen och bad damerna att slå sig ner på bänkar och pallar, för det såg sannerligen ut som om de behövde det. Sedan inledde jag min visning, men upptäckte mycket snart att jag inte fick någon som helst respons. Kanske förstod de inte min brittiska engelska? Kanske hade den ansträngande promenaden gjort dem så utsvultna att de bara satt och tänkte på hamburgare och donuts? Så trädde en av kvinnorna från Stockholm Visitors Board fram och förklarade att jag inte behövde berätta så mycket, för amerikanskorna var bara där för att se om Orangerimuseet var en trevlig miljö för cocktailpartyn. Ursäkta? Jag förklarade så vänligt jag kunde att drycker inte är tillåtna i museet och att cocktailpartyn alltså inte kunde komma på fråga. Den upplysningen kunde de ju faktiskt ha fått per telefon, så hade de sluppit anstränga sig. Fast det sa jag inte. Nå, ville de inte ha någon visning så slapp de ju. Något pliktskyldigt vandrade de igenom museet utan min vägledning. Ja, inte hon som var ”stor” förstås. Hon nöjde sig med att sitta och vegetera på en bänk.

Efter en mycket kort visit hade de fem damerna fått nog och tackade för sig. När jag öppnade dörren för att släppa ut dem såg jag till min lättnad att min vän knarkaren inte syntes till. Det var ju för väl, för jag hade absolut ingen lust att råka ut för honom igen. Det kändes som om den märkliga kvällen hade varit tillräckligt märklig. Jag släckte, stängde dörrar, larmade på och vandrade upp till slottet för att byta om. Och precis när jag passerade öppningen mellan en häck och den norra slottsflygeln så stod jag öga mot öga mot Herr Hasch igen. ”Heeej, där är du ju!” sa han glatt. Jag var mindre glad och började nästan instinktivt springa mot slottets ingång med förhoppningen att jag skulle hinna både låsa upp, kasta mig in och låsa efter mig. Lyckligtvis var han tillräckligt långsam för att jag precis skulle hinna göra det jag planerat. Han stod där och ryckte i dörren ett bra tag och verkade nu inte särskilt glad. Tanken föresvävade mig att jag kanske skulle bli tvungen att övernatta tillsammans med spökena i slottet om han inte gav upp och stack därifrån. Jag gick upp på övervåningen för att ha utsikt över parken utan att han skulle se mig – och till slut såg jag hur han cyklade i väg. Det ska erkännas att det var på darrande ben jag smög hemåt efter denna hemska kväll i det idylliska Ulriksdal.

Nästa gång ska jag berätta om en guidetur i Uppsala med 30 barnmorskor från tredje världen.

Annonser

Read Full Post »

Staden Essaouira vid den marockanska Atlantkusten har ungefär 70 000 invånare och är därmed lika stor som Gävle. Där slutar nog likheterna. Essaouira kanske inte riktigt är en typisk marockansk stad. Den anlades på 1700-talet, och i sammanhanget är just ”anlades” rätt ord. En fransk arkitekt, Théodore Cornut, låg bakom stadsplanen och han ritade dessutom hamnanläggningen och bastionen i europeisk fästningsstil. Det gör att staden har en lätt europeisk prägel, åtminstone i vissa delar. Själva medinan består däremot till stor del av mörka, trånga gränder som det går alldeles utmärkt att gå vilse i och som därmed känns genuint marockanska.

Ett av Essaouiras dragplåster är den mycket långa, fina stranden. Det är verkligen inget fel på den, bortsett från att man knappt hinner beträda den förrän försäljare dyker upp för att sälja hasch och andra intressanta saker. Det dyker också ofelbart upp män som leder en kamel och som undrar om man vill göra en utflykt till den lilla byn Diabat (som ibland av någon anledning heter Diabet) och titta på Jimi Hendrix hus. Det här är ett annat av Essaouiras dragplåster: att Jimi Hendrix har bott i Essaouira. Det är ett faktum som står med i så gott som alla guideböcker och olika researrangörers hemsidor och broschyrer. Med lite tålamod är det inga problem att själv vandra längs med stranden bort till Diabat, även om man får vada över ett mycket grunt smärre vattendrag . På vägen dit passerar man resterna av en mindre försvarsanläggning – och intill byn en större ruin av ett 1700-talspalats som liksom växer upp ur sanden. Det är lite oklart om det är palatset eller försvarsanläggningen som inspirerade Jimi Hendrix till att skriva låten ”Castles Made of Sand” (som dock i många guideböcker heter ”Castles in the Sand”). Kanske kom inspirationen från båda byggnadsverken.

Diabat är en liten håla. Det går knappast att beskriva byn på annat vis. Här finns bligande getter, hus i dåligt skick, men även hus som närmast liknar europeiska småstadsvillor. Och här finns förstås Jimi Hendrix Café, inrymt i det hus som Hendrix bodde i när han vistades här. Fast på den handmålade skylten står det ”Jimi Hendrax Café”. Den förkunnar också att Hendrix, förlåt, Hendrax, bodde här 1968. Så vårdar man minnet av ett dragplåster. Ett svenskt par i 40-årsåldern råkar befinna sig där samtidigt som jag – och jag tjuvlyssnar förstås. Mannen är begeistrad. ”Fattar du? Han måste ha suttit här på trappan och skrivit låtar. Jimi Hendrix, liksom. Han skrev visst den där ‘Castles in the Sand’ här, du vet.” Det visste inte hans moatjé. ”Jag har inte den plattan själv, men jag vet att farsan har den.” Kaffet var helt okej – liksom den lilla kaka som serverades till. Det var väl ungefär det som var minnesvärt.

Men hur är det nu med Jimi Hendrix och Diabat? Anledningen till att jag började undra är en uppgift på den svenska researrangörens hemsida: ”Jimi Hendrix köpte ett hus i Diabat och bodde här flera år på 1970-talet.” Jaha. Samma sak står i en av de mer ansedda reseguiderna om Marocko. Men nu hör det ju till saken att Hendrix avled i september 1970! Eller var det kanske så att han fejkade sin död och flyttade till en marockansk håla vid Atlantkusten? Egendomligt.

Men han måste väl ha bott i Diabat? Hans hus finns ju där. Nja… Om man nu tänker efter aldrig så lite: Varför skulle en då mycket berömd rockstjärna slå sig ner i en minimal by i Marocko? Det finns liksom ingen anledning. Om man gräver lite i det här så upptäcker man att Jimi Hendrix förvisso besökte Marocko, men inte 1968, som det står på caféskylten, utan i juli 1969. Och han var där i lite drygt en vecka. Han hade aldrig varit i Marocko tidigare – och hann aldrig återvända dit. Men under den här veckan bodde han faktiskt i Essaouira ett par nätter – i Riad Al Madina. Det är i alla fall vad ägarna till hotellet påstår. Vissa källor påstår till och med att Hendrix ägde hotellet i fråga. Tyvärr är det inte sant. Faktum är att han inte ens bodde där, han bodde på ett ställe som heter Des Iles Hotel. Och Diabat…? Det troligaste är nog att han aldrig ens besökte byn.

Jaha. Men det är ju i alla fall kul att han fick inspiration till låten ”Castles Made of Sand” i Essaouira! Ja, men problemet är att den låten spelades in i oktober 1967 och gavs ut på skivan ”Axis: Bold as Love” i december samma år. Och när var han i Essaouira? Just det, i juli 1969. Det är ganska mycket som inte stämmer här, men det hindrar inte att myten om Jimi Hendrix och Essaouira/Diabat lever och frodas. Man kan fråga sig varför, med tanke på att staden i sig – och stranden – borde vara fullt tillräcklig för att dra till sig  turister. Det är naturligtvis knappast troligt att lokalbefolkningen har någon lust att krossa den här myten, den tycks ju ge ett och annat arbetstillfälle. Möjligen är det en aning bekymmersamt att guideböcker och researrangörer sväljer historierna med hull och hår utan att göra minsta ansats att kontrollera dem. Själv valde jag att kontakta Ving för att be dem att åtminstone ta bort uppgiften om att Hendrix bodde i Diabat under flera år på 1970-talet. Hoppas bara att det inte har lett till att Jimi Hendrax Café har gått i konkurs.

Read Full Post »