Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2016

Jag är förkyld. Det är synd om mig. Dock var det väntat, eftersom kroppen har pressats ganska hårt av alltför mycket arbete de senaste veckorna. När bördan plötsligt lättar och man slappnar av så kommer attacken. Detta är vad jag inbillar mig. Jag talar av viss erfarenhet. Men jag är ingen läkare och vem som helst kan mycket lätt motbevisa mig. Det händer nämligen något med hjärnan vid förkylningar och det går inte riktigt att tänka klart. När jag skriver tänka klart så menar jag inte tänka klart, utan tänka klart. En viss skillnad är det. Förmodligen kommer även denna förkylning att gå över och då ämnar jag göra allt det där som jag inte har fått gjort de senaste…tio åren eller så. Jag föreställer mig nämligen att jag kommer att drabbas av en oerhörd energikick då.

Nu är det för all del ganska lätt att motbevisa mig annars också. Den som käftar emot är jag inte. I debatternas tidevarv är det förstås ett handikapp, men jag har nog alltid föredragit att lugnt och stilla tänka igenom saker och ting. Att försiktigt mejsla ut orden och formulera mig. Ur hets kommer ingenting gott. I veckan läste jag en artikel vars innehåll jag har glömt – utom på en punkt. Den hävdade att genomsnittsmänniskan häver ur sig 16 000 genomsnittliga ord per genomsnittlig dag. Genomsnittskvinnan häver ur sig något fler ord än genomsnittsmannen, men genomsnittsskillnaden är inte särskilt genomsnittsstor. Eftersom det handlar om ett genomsnitt så innebär det förstås att en del människor yttrar betydligt fler ord än så per dag. Och en del färre. Låt mig klargöra att det är jag som drar ner siffran. Ja, jag erkänner mig skyldig! Med lätthet skulle jag klara mig på hundra ord per dag, vissa dagar färre än så. Men det är för all del ingen tävling. Vi har ju inte fått oss tilldelade ett visst antal ord som vi måste hushålla med eller förbruka. Men visst var det väl någon som i ett prosastycke påstod att så var fallet? Tage Danielsson?

Det går att uttrycka saker utan att använda ord. En målning eller en skulptur kan uttrycka hur mycket som helst utan att säga ett ord. Ett musikstycke. Häromkvällen belyssnade jag något så konventionellt som Beethovens femte symfoni i Berwaldhallen. Konventionellt i den bemärkelsen att det är ett av världens mest välkända musikverk. Det ligger därför inget pretentiöst i att lyssna på det. Programpresentatören hävdade att alla vet hur denna symfoni börjar. Nå, kanske inte alla. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många torde göra det. Hon hävdade också att det är en myt att Beethoven har sagt att de åtta inledande tonerna är ”ödet som bankar på porten”. Det är ett påhitt av någon gubbe som senare skrev om Beethoven. För Beethoven pratade aldrig om sina verk på det sättet. Han var inte intresserad av att berätta vad hans musik bar på för innebörd. Det var upp till lyssnaren att avgöra. En mycket sympatisk inställning, tillåter jag mig att tycka. Fantasin och känslorna får spelrum på ett annat sätt och man tvingas inte in i en färdig bild. Om Beethoven hade levt i dag så skulle han med andra ord ha vägrat spela in videor till sina låtar. Han skulle också ha varit 246 år gammal.

Riktigt lika gammal är inte Herbert Blomstedt, han som dirigerade det aktuella verket i Berwaldhallen. Men Blomstedt är född exakt hundra år efter Beethovens död och är därmed 89 år fyllda. Även det är en ansenlig ålder. Det är därför imponerande att se denne silverhårige man med spänstiga steg kliva in på scenen och innan applåderna tagit slut vända sig om och veva igång orkestern. Farhågorna att han plötsligt ska segna död ner försvinner efter de första åtta tonerna. Partituret ligger ouppslaget på stället framför honom, kanske mest som en påminnelse om vilket stycke som ska spelas. Inte behöver han titta i det efter 89 år i livet. Beethovens femte symfoni är för Herbert Blomstedt som att gå ut med hunden, låt vara med en passion och känsla som de flesta hundägare nog aldrig känner. Han yttrar inte ett ord. Hans 16 000 ord kommer genom Beethoven och genom orkestern. Så kan man också tala. Genom andra.

Sjuhundratjugotvå ord. Det var allt jag förmådde. Kanske får jag ha de återstående femtontusentvåhundrasjuttioåtta orden tillgodo till en annan dag när hjärnan inte känns lika fylld av bomull?

 

Read Full Post »

Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.

Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.

Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.

eight-daysOch så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.

crunchMen vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”

Read Full Post »

Detta är en dag som är väl så varm som en varm sommardag. Väl så solig som en dag i juli är när en dag i juli är solig. Det är den som bekant inte alltid. Men nu är det september på fullt allvar och det är något man får acceptera, även om detta inte på något sätt innebär att man kapitulerar. En liten tanke om att påbörja förberedelserna inför övervintringen finns dock där. Man måste fylla på överlevnadsförrådet med intryck och minnen och förhoppningar. Man måste skaffa sig något att se fram emot på ett helt annat sätt än under sommarmånaderna, då det är mycket lättare att ta de lediga dagarna som de kommer. Man behöver då inte så mycket att se fram emot. Om nu tanken är begriplig. Om den går att följa.

Detta har varit en vecka lika full av arbete som de föregående. Ett högt tempo. Och ändå tycks en förändring ha skett. Jag nämnde för någon vecka sedan att jag inte ens orkade bli irriterad över saker och ting. Nu orkar jag det igen. Exempelvis över det så kallade sociala medium som kallas Facebook, eller snarare de människor som befolkar detta. Naturligtvis är det en löjlig sak att irritera sig på, och det är synnerligen lätt att undvika irritationskällorna. Men kanske är det så att själva irritationsprocessen är en viktig drivkraft? Man kan ju inte gå omkring och vara nöjd och glad jämt. Eller? Hur som helst så är jag med i en grupp som handlar om slott och herrgårdar och sådana ting. För att ämnet intresserar mig. Det är på många sätt och vis en trevlig och informativ grupp, men den domineras fullständigt av en medlem som flera gånger per dag presenterar ett europeiskt slott genom att lägga ut ett tjog bilder som är stulna någonstans på internet. Ingen information. Enbart stulna bilder. Jag inbillar mig att det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en annan grupp som liknar den förstnämnda, med den skillnaden att den är internationell. Den gruppen domineras av en kvinna som även hon lägger ut stulna bilder på slott. Vem som helst kan hitta dem på internet. De bilder hon väljer är dock av det supermanipulerade slaget. Det enda som fattas på dem är några enhörningar, ömtåliga jungfrur och galanta riddare. Ingen information här heller. Ingenting som liksom gör bilderna intressanta – det är bara yta. Emellanåt är det dock en människa som kallar sig ”author” som bemödar sig att skriva något om de slott som enhörningskvinnan lägger ut stulna bilder på. Man kan ju då tycka att en människa som utger sig för att vara författare borde kunna skriva saker med egna ord. Men icke. Hans texter är kopierade rakt av från Wikipedia. Något som precis vem som helst kan göra. Det är nog emellertid inte de rena stölderna som irriterar mig – det är lättjan. Det är ett billigt sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en tredje grupp som handlar om Uppsala, min födelse- och uppväxtort. Den gruppen domineras fullständigt av stadens erkänt duktiga amatörfotografer som lägger ut mängder av bilder på samma begränsade Uppsalamotiv. Bilder som ofta är supermanipulerade så att de skulle ha kunnat användas som fototapeter i en gillestuga på 1970-talet. Jag kan tycka att det blir en aning tjatigt. Jag kan tycka att man förlorar något genom att ständigt förvränga verkligheten till något som man vill kalla konst. Men andra tycks uppskatta det och bilderna är åtminstone deras egna. De söker ett erkännande för sin kreativitet. Kanske har ingen någonsin sagt till dem att de är duktiga och nu har de hittat en kanal där det möjliggörs. Det är mänskligt. Det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

I samma stund som jag irriterar mig över ovanstående så reflekterar jag naturligtvis över mitt eget bruk av Facebook. Jag är inte dummare än att jag förstår att även det handlar om att stilla ett bekräftelsebehov. På det sättet är jag en lika god kålsupare som de nämnda. Men desperat gräver jag efter förmildrande omständigheter och intalar mig att jag gör det för att kanske roa andra människor en aning, få dem att skratta eller småle lite. Det är en drivkraft som funnits där sedan tonåren. Och jag vill tro att jag åtminstone inte stjäl av andra. Dock fick jag mig en knäck häromdagen då internetprofilen och prästen Wisti använde sig av en ordlek som jag själv kom på för ett år sedan – och jag sedan fick påtalat för mig att samma ordlek dök upp på Twitter ett år innan jag kom på den. I sin förmodade originalitet är man uppenbarligen sällan så originell som man förmodar. Usch.

Hursomhelst. Vad ger mig rätt att ösa galla över människor som inte har samma bevekelsegrund som jag har i vårt gemensamma slottsintresse? Vissa kanske bara är intresserade av att se vackra bilder. Varför ska jag gå omkring och tycka att det är lite korkat att inte hela tiden vilja förkovra sig? Varför ska jag gå omkring och tycka att alla som inte tycker som jag eller gör som jag borde skämmas? Det ska jag naturligtvis inte göra. Men jag tror att det där är typiskt för vår tid. Vi söker bara bekräftelse av den världs- och självbild som vi själva har. Vi är bara beredda att lyssna på de människor som delar den bilden. Vi orkar inte vidga våra vyer och lära oss något nytt. Vi är nöjda med det perspektiv vi har. Och de andra, de som har en annan åsikt eller tycker om andra saker, ska vi av någon anledning hålla på och försöka omvända. Det är ganska befängt. Vi saknar liksom förmåga att lyssna på varandra på allvar och ta till oss och förstå varandras argument. I stället matar vi bara på med förvärvade argument och försöker krossa varandra genom att påpeka att man använder härskartekniker eller cirkelargument och allt vad det nu heter. Gärna genom att vara så elaka och slagfärdiga som möjligt. Vi vill egentligen ha en samsyn, men tycks medvetet söka konflikt. För irritationen, eller i värsta fall raseriet, ger oss en adrenalinkick som vi har vant oss vid att få. Och detsamma gäller ett gillande på Facebook. Både irritationen och bekräftelsen är därmed ett opium för folket. Eller snarare amfetamin. Opium är ju lugnande.

Hur hamnade jag här? Är mina tankar ens logiska? Jag vet inte riktigt. Det började med en solig och varm septemberdag och slutade i detta. Tankarna har liksom ingen GPS att följa – de går dit de vill. Det kan bli så när man försöker förstå sig själv i september. När man försöker förstå hela mänskligheten för den delen, men mest sig själv. Eller för att citera en figur i en bok som jag just läser, nämligen Hertiginnan i Alice i Underlandet:
”Never imagine yourself not to be otherwise than what it might appear to others that what you were or might have been was not otherwise than what you had been would have appeared to them to be otherwise.”

Kristallklart. Fullkomligt kristallklart.

 

Read Full Post »

IMGP8882Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.

När man som nu är överöst av jobb så kommer man till en kritisk punkt. Man kommer säkerligen till flera kritiska punkter, men en av dem är att man plötsligt blir uppgiven på ett egendomligt glatt sätt. Ingenting spelar särskilt stor roll längre. Man börjar skratta åt galenskapen och inser att det inte tjänar något till att försöka räcka till. Saker och ting får ta den tid de tar. Det är lite svårt att ha den inställningen när man ständigt jobbar mot en deadline, men på något sätt gör det att man faktiskt jobbar fortare. Tempot är furiöst utan att man blir märkbart mycket tröttare. Framför allt går tiden fortare. Dagarna släpar sig inte fram. Alltid något, kan jag tycka. Men det är klart att det kunde vara skönt med lite fritid – en stund emellanåt då man bara kan koppla av och klappa den katt som man inte längre har. En stund då man hittar på något som rensar hjärnan på ett effektivt sätt. Det behövs.

Ibland kommer den där rensningen plötsligt. En utomhusvisning av den av mig älskade filmatiseringen av Trollflöjten av Ingmar Bergman i Drottningholms slottspark den 3 september hade jag slagit ur hågen. Inte orkar man i min ålder sitta på en lite fuktig gräsmatta i ett par timmar och titta på film med värkande rygg. Man kan ha det som vision under juli månads traditionella högsommarvärme, men i början av september är ju hösten här och visionen är inte längre lockande. Väderleksrapporten talade dessutom om regn, vilket effektivt tog död på det allra sista av visionen. Men så skönt det då skulle vara att få veta att hela evenemanget är inställt. Det är ju alltid skönare att missa något som är inställt än något som faktiskt blir av – men utan mig. Men si! I stället för att mötas av ett besked om inställt evenemang möttes man av beskedet att filmvisningen flyttat in i själva teatersalongen.

Den som inte är bekant med Ingmar Bergmans Trollflöjten, den som i motsats till mig inte har sett den tiotals gånger, är kanske inte medveten om att filmen utspelar sig på Drottningholmsteatern. Och är man inte medveten om detta så kanske man inte förstår min entusiasm över att få se filmen i den miljö där den är inspelad. En magisk miljö. Nu är det förvisso inte sant. Filmen är inte alls inspelad där. Det tilläts inte, eftersom miljön helt enkelt är alltför känslig. Filmen är inspelad i Filmhuset på Gärdet i Stockholm, men i en uppbyggd exakt kopia av Drottningholmsteaterns salong. Illusionen är dock så total att det är mycket lätt att inbilla sig att filmen utspelar sig på den autentiska teatern. Det är förstås meningen. Och därför är det också en oerhört märklig känsla att se filmen i Drottningholmsteaterns salong, en långt större och märkligare känsla än att se filmen ute i slottsparken. Får man anta i alla fall. Synd då att inte fler människor tog denna unika chans, trots att evenemanget till och med var gratis. Kanske var det 50 personer i salongen. Förhoppningsvis förstod samtliga magin och poesin.

Som en extra bonus intervjuades dessutom Håkan Hagegård innan filmen visades. Min fäbless för Trollflöjten går tillbaka till när filmen visades på TV den 1 januari 1975. Jag var då inte nio år fyllda, men blev – passande nog – förtrollad. Och alldeles särskilt förtjust i Hagegårds Papageno. Det var därför fascinerande att se en livs levande 70-årig Hagegård och några minuter senare en förevigad 28-årig Hagegård. Kanske väntade jag mig att upplevelsen ändå skulle vara större, men ibland är människor som man beundrar så oerhört jordnära att de blir som vilka människor som helst. Man vill av någon anledning att det ska finnas ett slags distans där. En total ouppnåelighet. Men där satt han och avslöjade högintressanta detaljer, exempelvis om scenen där han mumsar i sig tre stycken petit-chouer. Eftersom det krävdes sex tagningar innan herr regissören var nöjd så uppgick alltså antalet bakverk till arton. Men det krävdes att Hagegård åt ytterligare en bakelse, detta eftersom man också måste spela in hur det låter när man äter en petit-chou. Summa summarum: nitton petit-chouer.

Det där är något som jag fortsättningsvis kommer att betänka när ögonen går i kors av att texta TV-program med Carolina Gynning eller Mia Parnevik eller Sean Banan. Det kan liksom alltid vara värre. Man kan alltid tvingas äta nitton petit-chouer. Och spela in hur det låter.

 

 

Read Full Post »