Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Yoko Ono 1988

Yoko Ono 1988

Okej, jag är en inbiten Beatles-fan. Och av något skäl inbillar sig många att man som sådan med självklarhet måste tycka illa om Yoko Ono. Jag begriper inte riktigt varför, men det finns en uppfattning om att Yoko orsakade den legendariska popgruppens splittring 1970. Och den myten – för det är en myt – lever envist kvar. Jag gissar att det är därför hon fortfarande väcker hatiska känslor. Titta in på YouTube och studera kommentarerna till de Yoko-videor som finns upplagda. Det är märkligt att folk lägger ner tid på att hata någon så intensivt. Men det handlar säkert om det vanliga: män som är rädda för starka kvinnor. Människor som är livrädda för allt som bryter normen. Det är ett ämne som känns aktuellt mitt i den så kallade näthatsdebatten.

I dag, 18 februari 2013, fyller denna konstnär och musiker 80 år. Därför passar jag på att publicera några rader om henne. Kanske är hon mest intressant som konstnär inom den konceptuella genren. Hennes konst är ofta roande, men också oroande. Där finns med andra ord ett djupt allvar, men ofta med ett starkt humoristiskt inslag. Jag tänker dock inte gå in mer än så på den konstnärliga sidan. När jag började intressera mig för John Lennons liv och musik såg jag Yoko som en självklar del av det hela – och upptäckte att hennes musik och konst var fascinerande. Ibland går det inte riktigt att skilja de båda konstarterna åt, säkerligen för att de är så tätt förknippade med henne som person. Hon liksom lever sin konst. Eller om man vänder på det; hennes konst är ett uttryck för hennes liv. Hon kompromissar inte – och det har hänt att hon kanske har överskridit gränsen för vad som anses acceptabelt. Ett par exempel: På LP:n ”Life With the Lions” finns en fem minuter lång inspelning av hjärtslagen från John och Yokos ofödda barn – ett barn som senare dog. Och omslaget till hennes första LP efter mordet på John Lennon pryds av hans blodiga glasögon. Osmakligt? Kanske. Men också modigt, djupt gripande och säkerligen terapeutiskt.

Ibland får man känslan av att hon är en kallhamrad person som vet vad hon vill och är beredd att göra vad som helst för att nå målet, en stark kvinna som byggde upp en förmögenhet genom smarta investeringar. Andra gånger framstår hon som en vilsen sökare, en kvinna som förlitat sig på numerologi, häxor och I Ching för att få vägledning i livet. Nog är det lätt att föreställa sig att änkan efter en medlem i The Beatles har det ytterst väl förspänt, och det är sant att det definitivt inte går någon nöd på henne ekonomiskt. Men hon har ändå sannerligen inte haft något lätt liv. Hon har försökt begå självmord, suttit på mentalsjukhus och fått flera missfall. Hennes dotter Kyoko, i äktenskapet med Anthony Cox, kidnappades av fadern trots att Yoko tilldömdes vårdnaden efter skilsmässan. Det fullständigt vansinniga mordet på John Lennon känner alla till. Och så detta envisa, obefogade hat som fortfarande förföljer henne. När man förstår vad hon har gått igenom så får man en förståelse för henne – inte minst en förståelse för varför hennes tidiga musik låter som den gör.

Många tror att Yokos musikaliska karriär började när hon träffade John Lennon. Det stämmer inte, men äktenskapet med Lennon gav henne definitivt en möjlighet att nå ut med sin musik på ett helt annat sätt än tidigare. De tidiga skivorna är svåra att ta till sig och tyvärr har de nog befäst föreställningen att Yoko bara skriker på ett obehagligt sätt (ungefär som i det här klippet) och att det är omöjligt att lyssna på hennes skivor. Det stämmer inte heller. Om man känner till hennes livs historia så förstår man varför hon skriker. Man förstår också titlar som ”Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City”, ”I Felt Like Smashing My Face in a Clear Glass Window” och ”Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow)”. När man väl har vant sig vid det udda uttryckssättet så upptäcker man att vissa av låtarna helt enkelt är råa, effektiva rocklåtar. Här, på gränsen mellan 60- och 70-talet, gjorde Yoko Ono helt enkelt punk innan punken fanns, och det med hjälp av musiker som John Lennon, Ringo Starr och Eric Clapton. Men hon gjorde också låtar som närmast är som ljudlandskap, som har en meditativ karaktär och låter häpnadsväckande moderna.

Visst, Yoko Ono är en ”acquired taste”, som engelsmännen säger. Hon sjunger inte klassiskt ”bra”, men om man tillhör den del av mänskligheten som betraktar musik som ett sätt att uttrycka känslor och vågar gå bakom all fernissa så hittar man här en artist som är väldigt gripande. Många skulle nog bli förvånade om de bara vågade släppa garden och lyssna. Sanningen är nämligen den att Yoko har gjort ett helt pärlband av alldeles utmärkta poplåtar av olika slag. Dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” från 1972 innehåller några av mina favoriter – från tuff rock’n’roll till ömsinta ballader. ”Feeling the Space” från 1973 är en tematisk LP kring feminism. ”A Story” (inspelad 1974, men släppt först 1997) är en samling alldeles ypperliga sånger. Och ”Season of Glass”, som släpptes redan ett halvår efter mordet på John Lennon, är en sanslöst stark, rörande och modig historia. Mitt enda problem med Yoko är att hon har lite svårt för metern i texterna – eller helt enkelt struntar i den. Hon kan med andra ord försöka få in lite för många stavelser i förhållande till musiken. Men jag väljer att betrakta det som en del av hennes egensinne.

Jag har aldrig träffat Yoko Ono personligen, men 1986 kom hon till Sverige och höll en konsert på Draken på Kungsholmen. Det var strax efter mordet på Olof Palme – vilket gjorde att hon nästan beslöt sig för att ställa in. Jag smugglade in en kamera och tog dåliga bilder som jag har någonstans. Någon av kvällstidningarna recenserade konserten och tog en bild där jag syns i publiken. Wow, liksom. Och efter konserten sprang jag runt till baksidan av byggnaden och fick en skymt av Yoko precis när hon klev in i en bil. Vid den retrospektiva utställningen ”Remember Love” på Kulturhuset 2004 satt jag i publiken när Yoko samtalade med en konstkritiker – och deltog i den happening som samtalet var en del av. Men det är nog tur att jag aldrig har kommit henne närmare än så. Hon är en liten och späd kvinna. Om jag inte visste att hon har en så stark personlighet så skulle jag vara rädd att andas i hennes närhet. Hon skulle ju kunna falla omkull!

Här är några klipp på YouTube där man kan lyssna på Yoko Ono. Det är låtar jag tycker om – vissa är svårlyssnade, andra är synnerligen lätta att ta till sig. Om man accepterar hennes röst, alltså. Klicka på låttitlarna – om ni vågar.

I Don’t Know Why Från LP:n ”Season of Glass”, 1981. ”You bastards! Hate us, hate me! We had everything!”

Woman Power Från LP:n ”Feeling the Space”, 1973. Den genomfeministiska skivan.

Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow) Från dubbel-LP:n ”Fly” 1971. Klassiskt Ono-wailande!

Mrs. Lennon Från LP:n ”Fly” 1971. Sällsamt vacker liten sång.

Walking on Thin Ice Utgiven på singel 1981. Låten som hon och John arbetade med kvällen då han sköts till döds.
”I knew a girl who tried to walk across the lake
Of course it was winter, and all this was ice
That’s a hell of a thing to do, you know
They say the lake is as big as the ocean
I wonder if she knew about it?”

Loneliness Från LP:n ”A Story” 1973. Även inspelad på nytt och utgiven på LP:n ”It’s Alright (I See Rainbows)” 1982.

Paper Shoes Från LP:n ”Yoko Ono/Plastic Ono Band” 1970. Ett exempel på Yokos ”ljudmålningar”.

Yang Yang Från dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Between My Head and the Sky Från Yokos senaste LP ”Between My Head and the Sky” från 2009.

Winter Song Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Yume o Moto

Yes, I’m a Witch Från ”A Story” 1973.

What a Bastard the World Is Från ”Approximately Infinite Universe” 1972. Mycket gripande låt där Yoko liksom pendlar mellan den starka och den svaga personligheten:
”Are you listening, you jerk, your pig, your bastard
You scum of the Earth, you good for nothing?
Are you listening?
Oh, don’t yo, don’t go, please, don’t go
I didn’t mean it, I’m just in pain”

It Happened Från ”A Story” 1973. Även utgiven i ny version som b-sida till ”Walking on Thin Ice” 1981.

Move on Fast Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Listen the Snow is Falling B-sida till den varje jul sönderspelade ”Happy Xmas (War is Over)”. Jag skulle gärna höra den här i radion kring jul, men det är ju en omöjlighet. Här inleds den med en tidig version.

Jag säger inte att man måste tycka om Yoko Ono. Men man kan respektera henne – och man ska definitivt låta bli att hata henne.

Grattis på födelsedagen, Yoko!

Annonser

Read Full Post »

Kafémonolog

Jag sitter på ett kafé på Kulturhuset i Stockholm. Kanske heter det Teatercaféet eller Teaterbaren. Det borde vara en smal sak att ta reda på, men det känns inte så viktigt. I sällskap med en kopp kaffe har jag tänkt läsa F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby”, en bok som jag minns att jag läste någon gång på högstadiet. Men antingen har jag glömt hela handlingen eller också begrep jag ingenting av boken då. Det är alltså dags att läsa den igen. Det brukar inte vara något problem för mig att träda in i böckernas värld trots en stimmig omgivning. Den går att koppla bort. Oftast.

Vid ett litet bord bredvid mitt sitter en lätt rödbrusig man i något obestämbar ålder. Han är yngre än 50, men definitivt äldre än 40. Man ser på honom att han försöker hålla sig fast vid en ungdomlig klädstil. Inget fel med det, men i hans fall känns det nästan lite desperat. Han behöver ett namn – han ser ut att heta något lite lätt ovanligt, så jag tänker kalla honom Alf. Mittemot honom sitter en kvinna i ungefär samma ålder, kanske något yngre än han. Hon sitter med ryggen mot mig, så jag kan egentligen inte avgöra hur gammal hon är. Jag bara gissar. Hon heter i alla fall Anne, eller kanske Ann, det framgår med nästan löjligt stor tydlighet. Hon är uppenbarligen hans relativt nya kärlek, som det ju heter. Mellan de två sitter, på ett nästan inklämt vis, ett äldre par. Det är Annes föräldrar. Jag får mycket raskt bilden klar för mig; det här är första gången föräldrarna och Alf träffas. Han borde med andra ord försöka göra ett gott intryck, men Alf tycks vara sitt vanliga jag. Tja… varför förställa sig? Här följer hans egna ord:

”Jag ser att det står Antarctic Expedition på din tröja, Anne berättade att ni har varit på en båtresa dit, när var det, var det länge sen? Det spelar förstås ingen roll hur länge sen det var, jag blir mest nyfiken på hur ni kom på den idén, det är ju inte alla som åker till Antarktis, menar jag, det är ju inte det första stället man kommer på att åka till, men det är ju fantastiskt att komma på en sån idé. Det kostar väl ganska mycket pengar? Inte för att det heller spelar så stor roll, men tänk vad man får uppleva – det är ju verkligen inte särskilt många i bekantskapskretsen som åker till Antarktis antar jag och det finns ju djur där som man inte ser på så många andra ställen. Pingviner finns det ju där, såg ni några pingviner? Det antar jag att ni gjorde? Förlåt? 10 000? Varför har du inte sagt det, Anne? Anne berättade att ni hade varit till Antarktis, men hon sa inget om några 10 000 pingviner. Det måste ha varit en imponerande syn, de är väl helt fredliga så att man kan gå omkring bland dem? Jag menar så att man inte bli attackerad, ha ha ha, jag och Anne var ju på Seychellerna och där fanns det sköldpaddor som var väldigt gamla och jag kom lite för nära en av dem, den kan väl ha varit… Hur gamla blev de, Anne? Den var nog minst 100 år, nej, mer ändå. 120 år. Den var lika gammal som den var tung, ha ha ha, 120 kilo, och när jag kom för nära så väste den liksom så här nånting ”hhhhsshh” och gjorde ett utfall mot min näsa, för jag hade böjt mig ner och jag tänkte att, nej, min näsa ska du inte få bita av och jag såg rakt in i hans ögon och de såg väldigt sorgsna ut så jag tyckte mest synd om honom eller om det kanske var en hona, de lägger ägg som ser ut som pingisbollar, men de studsar inte lika bra, ha ha ha, och det är inte ofta man ser en så stor och gammal sköldpadda, kanske lika sällan som man ser pingviner ute i det fria, jag menar, man kan ju se dem i djurparker och andra ställen där de inte riktigt hör hemma, alla djur borde få vara i sin rätta miljö, det är nästan en filosofisk fråga, tycker jag, och apropå det så har jag ju varit i väldigt många kyrkor, synagogor, moskéer och vid Klagomuren och den ligger ju alldeles invid den där helgedomen och jag anser ju att alla religioner egentligen är samma religion, de har ju samma ursprung allihop och många gemensamma nämnare. Va? Måste vi gå? Varför det, det är ju 30 minuter kvar innan det börjar och det tar max tio minuter att gå dit. Anne är alltid en sån tidspessimist, har hon ärvt det av er, är det ni som har fått henne att bli en sån tidspessimist, själv hatar jag att komma för sent, men jag hatar också att komma för tidigt, ska jag visa några bilder från Seychellerna. Här är de.”

I mitt stilla sinne undrar jag hur länge det där förhållandet kommer att hålla. Därpå slår jag ihop min bok och går därifrån. Jag minns inte ett enda ord av vad jag har läst.

Read Full Post »

I dagens Metro (2013-02-06) finns en artikel som handlar om att medlemsantalet på dejtingsidor brukar öka inför alla hjärtans dag. En Emelie Fredriksson uttalar sig och säger: ”Det är inte många som vill gå in på en restaurang och sitta där själva. Jag hoppas hitta en dejt, annars blir det en flopp.” Det här gör mig arg och bestört och får mig att höja ögonbrynen så mycket att det gör ont. Hur kommer det sig att vi i ett samhälle där jämställdhetsdebatten ingalunda är död och vi gärna framhäver vår rationalitet och modernitet fortfarande får läsa och höra sådana häpnadsväckande uttalanden? Hur kan det komma sig att unga (och förmodligen en hel del äldre) kvinnor villigt anammar vissa konventioner eller myter som borde vara utrotade vid det här laget? Ja, det är klart att det även finns män som sitter fast i samma tänkande, men av någon anledning blir det ofta tydligare när det gäller kvinnor. Vad menar jag för konventioner? Jo, att man är misslyckad om man inte har en partner. Och att detta misslyckande förmodligen beror på att man inte är tillräckligt snygg. I just det här exemplet finns det även en helt annan aspekt, nämligen att man måste fira alla hjärtans dag och är en nolla om man inte har någon att fira denna egendomliga högtidsdag med. Emelie vill tydligen inte sitta ensam på en restaurang då. Men snälla nån, fira inte alla hjärtans dag, då. Det är inget tvång. Man måste liksom inte äta ostkaka på Ostkakans dag.

I Sverige är alla hjärtans dag ett relativt nytt påfund och i likhet med andra importerade ”högtider” så är det nog tveklöst så att kommersiella makter hade ett finger med i spelet vid införandet. Jag tänker inte gå in på den historiska bakgrunden mer än så. Dock tycks dagen ha börjat misstolkas på olika sätt. På en av mina arbetsplatser fick kvinnorna för sig att de skulle köpa rosor till alla sina manliga medarbetare. Det var ju trevligt att få en ros. Det var betydligt mindre trevligt att få mängder av gliringar och sura miner för att vi män inte hade förstått att vi borde uppmärksamma alla kvinnor på ett liknande sätt. Ursäkta? Vad handlade det egentligen om? Det visar väl egentligen bara vilken förvirring som uppstår när man får för sig att fira en dag utan att veta vad den handlar om. Tydligen ingår det också i dagens koncept att man ska gå på restaurang, även om man inte har något sällskap. I alla fall enligt Emelie Fredriksson. Och har man inget sällskap så är man patetisk och misslyckad och måste kanske vänta ett helt år innan man får en ny chans.

I dokusåpan/tävlingen ”Top Model Sverige” som just nu sänds i TV3 blev i förra avsnittet Eleonore hemskickad för att hon vägrade att klippa håret kort. Hennes vägran berodde på att hon ansåg att ingen kille vill vara ihop med en korthårig tjej. Eller för att uttrycka det annorlunda: ”Ingen kille vill vara tillsammans med en tjej som ser ut som en annan kille.” All skönhet och attraktion sitter alltså i håret. Närmare bestämt i långt hår. Ursäkta, men vilken värld lever man i om man går omkring och inbillar sig något sådant? Är hon ute efter en kille som bara intresserar sig för hennes hår? ”Hej älskling, hur har ditt hår haft det i dag?” Men tyvärr är hon nog inte alls ensam om att leva i någon sorts Barbie-som-Rapunzel-värld. Det kryllar exempelvis av kvinnor som längtar efter att få leka prinsessa på sitt bröllop. Det finns människor som ägnar ohälsosamt lång tid åt att fixa till sitt utseende innan de ens vågar visa sig för familjen, människor som uppenbarligen vägrar att inse att enbart ett fagert yttre knappast leder till ett varaktigt förhållande. Ibland ser jag unga killar stå framför spegeln på gymmet och ägna en kvart åt att få håret att ligga exakt rätt. Exakt rätt antal hårstrån ska tränga ut genom hålet vid spännremmen på den bak-och-framvända kepsen. All personlighet och all självsäkerhet sitter tydligen i håret. Jag har varit inne på det här förr, när jag berörde dagens träningsfascism, och jag vill inte att någon ska missförstå vad jag menar. Ett snyggt yttre kan visst vara det som initialt lockar två personer till varandra, det är inget fel i att bry sig om sitt utseende en aning. Men när en ung tjej tror att hon aldrig kommer att få en kille om hon klipper håret kort så är något fundamentalt fel. Eleonore ser definitivt mycket bra ut i sitt långa hår – men om hon tänker gå fram här i livet och bara vara ett utseende så tycker jag synd om henne. Jag hoppas innerligt att det är en mognadsfråga och att hon och många med henne så småningom inser att en personlighet är långt mer intressant än ett utseende. Jag struntar åtminstone fullständigt i om mina vänner är snygga eller inte. Jag umgås med människor, inte fasader.

 

Read Full Post »