Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Nostalgi’ Category

skruvarI samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
”Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:
Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre”
Det är en slug formulering, och då syftar jag inte på själva versen. Att påstå att någon har sagt något är mycket tryggare än att påstå att någon har skrivit något, eftersom det är svårt att kontrollera vad någon har sagt under ett liv. Men skribenten i fråga lurade åtminstone mig att tolka det hela som att Tage Danielsson var upphovsman till den lilla versen. Jag vet dessutom att jag inte var den ende som blev lurad. Versen spreds glatt över Internet med Tage Danielsson som upphovsman medan jag tänkte: ”Nej, nej, stopp och belägg. Det där har han definitivt inte skrivit.” Jag visste nämligen att versen fanns tryckt i en bok av Pekka Langer från 1954 – och jag förutsatte därför att det var han som låg bakom den. Dock gav ytterligare forskning vid handen att det knappast heller var herr Langer som var upphovsmannen. En teori gör gällande att det är Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, som har författat den svenska varianten av versen. Den går nämligen tillbaka på ett tyskt alster skrivet av Wilhelm Busch (1832-1908):
Vater werden ist nicht schwer
Vater sein dagegen sehr
Till saken hör att Axel Wallengren arbetade som Aftonbladets korrespondent i Berlin och mycket väl kan ha kommit i kontakt med Buschs vers.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kontakta Svenska Dagbladet, och fick till svar att ledarskribenten medvetet valt sin formulering, eftersom hon inte kunde belägga att Tage Danielsson hade skrivit versen. Frågan är om hon kan belägga att han vid ett enda tillfälle har sagt nämnda ord.

För ett par år sedan spreds på Internet en fyndig vers med titeln ”Invandrarna”. Första versen ser ut så här:
En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Vad var det med det då? Jo, det hävdades att det var Tage Danielsson som var upphovsmannen. Humanism och humor i skön förening. Typiskt Tage Danielsson. Underbara Tage. Etcetera. Men efter ett tag började en dementi spridas, skriven av den verklige upphovsmannen – en karl som heter Bosse Parnevik. Nämen hoppsan. Han kände sig visserligen smickrad över felattribueringen, men rätt ska ändå vara rätt.

Häromdagen publicerades på Facebook något som med lite god vilja kan kallas en vers:
Livet är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
alltså är livet en potatis
Ska vi gissa vem som angavs som upphovsman? Tage Danielsson, naturligtvis!
Men det här är en harang som (ironiskt nog) brukar användas som exempel på felslut, närmare bestämt det som kallas ekvivokation.
Vem som har hittat på exemplet är det nog ingen som riktigt vet – men eftersom det är lite underhållande så måste det väl vara Tage Danielsson? Jag dristade mig att påpeka att det nog inte är herr Danielsson som är upphovsman – och fick ett svar som löd: ”Det spelar ingen roll.” Det är ett lite märkligt svar, med tanke på att versen publicerades i en grupp som handlar om Hasse och Tage.

Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag tycker att det jag har redogjort för här är lite bekymmersamt. Dels är det märkligt – och lite lustigt – att olika litterära alster och citat närmast per automatik tillskrivs Tage Danielsson. Det är som om det finns en föreställning om att Tage är synonymt med saker som kombinerar humor, klokskap och humanism. Som om han har monopol på det. Dels är det oroväckande att man inte ens när det gäller en dylik (relativ) småsak orkar, bryr sig om eller tänker på att ägna sig åt källkritik. Om man gör en enkel googling så kan man konstatera att det finns en eller två källor som anger Tage Danielsson som upphovsman till den första respektive den tredje versen ovan. Räcker det? Nej. Varför är det ett bekymmer? Jo, för att det uppenbarligen är extremt enkelt att få många människor att tro att en viss person är upphovsman till ett citat, en dikt eller en artikel. Och det vill jag mena är väldigt farligt. Jag är ganska säker på att jag själv skulle kunna fabricera ett citat eller skriva en vers och få folk att tro att det är Tage Danielsson som har sagt eller skrivit det. Det är bara att skriva ”Av Tage Danielsson”.

En annan aspekt på det hela är att en felattribuerad text, eller ett citat, gör att den förmente upphovsmannen plötsligt kan tillskrivas en åsikt som han eller hon kanske inte har och aldrig skulle drömma om att ha. Och samtidigt fråntas den verklige upphovsmannen äran av att ha författat texten eller sagt något klokt. Jag ber om ursäkt, men jag anser verkligen att det ”spelar roll” vem som anges som upphovsman och jag önskar verkligen att folk i allmänhet kunde ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande. Så svårt är det inte.

Jag avslutar med ett favoritcitat av Tage Danielsson:
”I dag delar vi på arbetsbördorna:
Jag känner mig lite yr och snön gör det.”

Read Full Post »

Konditori1 (2)I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.

Detta riktiga konditori nådde jag från min förra bostad på två minuter, från dörr till dörr. Jag tog förvisso aldrig tid. Det är en uppskattning. Förmodligen hade jag kunnat nå det på en och en halv minut springande, men jag är sällan så angelägen att jag springer. Om jag hade hasat fram så hade det tagit längre tid. Det egendomliga är att jag sällan nyttjade det riktiga konditoriet då jag bodde i min förra bostad. Troligen låg det för nära. Det som ligger för nära glömmer man ibland bort att se. Från min nuvarande bostad tar det kanske sex minuter att nå detta riktiga konditori, om jag marscherar raskt med kaffe i blick. Kanske är det önsketänkande. Kanske tar det i själva verket sju minuter. Det ligger i alla händelser så nära att det inte är lönt att ta bussen.

Det rör sig inte om något stort konditori. Det finns fyra bord med fyra stolar vid varje. Här ryms alltså sexton personer, vilket gör att man emellanåt måste eller bör dela bord med okända människor. Inte ens jag anser att det är särskilt farligt. Om det vore farligt skulle ryktet ha spritt sig och ingen skulle gå dit. Akten eder för Årsta Konditori! Så säger ingen. Jag tror inte att någon enda människa har sagt så sedan 1950-talet då rörelsen startade. Förvisso vet jag inte säkert att rörelsen startade då, men jag förutsätter det. Det ser nämligen ut så och det vore en stor förlust om det slutade se ut så.

Bakom glas- och trädisken står en jovialisk människa och tar emot beställningar och om man inte vet vad saker heter så går det utmärkt bra att peka på vad man vill ha. Lite som i de kiosker som väl knappt finns längre, när man för mycket länge sedan skulle handla smågodis för två kronor. En sån kaka och en sån kaka, men inte en sån kaka. När det inte är så många kunder går den jovialiska människan ut i själva bageriet och samtalar med någon kollega på ett språk som jag inte riktigt förstår. Det kan möjligen vara bageriska eller konditoriska. Sak samma, jag har inte med det att göra.

Det riktiga konditoriet i Årsta är en institution. Jag påstår det med viss tvekan, eftersom institution är ett ord som ibland har en lite dålig klang, som i ”Han sitter på institution”, men här använder jag det i en mycket positiv bemärkelse. Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska ersättas av ett kafé tillhörigt en kafékedja som säljer maskerat kaffe för människor som inte tycker om kaffe. Jag kan i alla fall absolut inte tänka mig att någon som är bosatt i den förort där jag är bosatt skulle vilja det. Ett konditori ska vara besjälat och det är det riktiga konditoriet i min förort. Annars skulle jag inte kalla det för riktigt konditori.

Om man har tur när man sitter på konditoriet och dricker en kopp kaffe och kanske äter en bulle så kan Göran Greider titta in. Om man tillhör den del av befolkningen som inte uppskattar Göran Greider så kanske man undrar vad jag menar när jag säger ”om man har tur”. Jag kan då avslöja att man inte behöver sympatisera med hans politiska åsikter för att tycka att han är ganska rolig att titta på. Men allt är förvisso relativt. Denna gråa lördag i december har jag dock inte tur. Det enda anmärkningsvärda som händer är att en människa kommer in och köper med sig en brie- och salamismörgås. Det är i sig inte så anmärkningsvärt. Men när han går säger den jovialiska människan bakom disken ”Hej då, ha det bra”. Varpå smörgåsköparen säger ”Tack, ha det bättre”. Och jag funderar fortfarande på om det var roligt, arrogant eller löjligt sagt. Ett besök på ett riktigt konditori kan alltså ibland leda till grubbel. Det var väl egentligen det jag från början ville säga. Det eventuella grubblet ska man dock inte låta sig förskräckas av. Gå in, och du skall bli belönad.

Read Full Post »

Så händer det sig att jag mitt under en färd med tunnelbanan får för mig att jag har fått en sten i skon. Det känns så. Stenen är av en storlek som inte direkt ställer till besvär, men som likväl är irriterande. Lite som en människa som inte kan låta bli att spela på läppen en gång i kvarten, men som i grunden är snäll och trevlig. Så länge jag bara står där ställer den inte till besvär. Det är dock svårt att veta om den kanske blir outhärdlig så fort jag kommer till Gullmarsplan och ska förpassa mig uppför trappan och ut till en förhoppningsvis snart avgående buss. Det får man se. Men just nu är den, låt oss säga, fullt överkomlig.

Detta får mig att fundera över skostenar. Känslan av att ha en sten i skon känns märkvärdigt ovan, vilket kan ha sin förklaring i att jag inte kan minnas när jag senast hade en sten i skon. Sand kan hitta in i skon ibland, men då främst på sommaren när man har begått dumheten att gå på en strand med kanske lite för öppna skor. Eller om man möjligen har dristat sig att bada ett par varma fötter i havet och sedan försöker krångla på sig skorna. Eller både och. Det ena utesluter sannerligen inte det andra.

Ja, jag finner mig nu undra om det inte är så att man hade fler stenar i skorna förr än man har nu. Kanske inte nödvändigtvis fler, det vill säga samtidigt. Men man hade det betydligt oftare. Bestämt är det så. Men vad skulle det kunna bero på? Jag ser två huvudalternativ. Det första: Skorna förr var av en annan art. Jag vill inte påstå att de var sämre, ty då känner sig säkert någon stolt skomakare kränkt, men de var annorlunda. Det andra: Man vistas inte längre i miljöer där man riskerar att få en sten i skon. Om nu ”riskerar” är rätt ord i sammanhanget. Det kan av somliga ses som ett kränkande ordval, emedan människor är olika och det inte är helt otänkbart att det finns de som faktiskt uppskattar att få en sten i skon emellanåt. Kanske som en påminnelse om att man lever. Eller för att man känner ett behov av att på något sätt straffas.

Var det då en lyckligare tid när man oftare fick en sten i skon? Var det en finare tid? En tid då det största bekymret kanske var om man fick just en sten i skon? Ett slags folkhems-sten-i-skon-tid. I våra dagar finns det ju så mycket annat att oroa sig för, till exempel nedgången på börsen och dödsskjutningar och transfetter i fredagsmyschipsen och att både Arne Weise och Bengt Feldreich är döda och hur ska det då kunna bli jul? Och kanske är det just därför som vi så sällan drabbas av stenar i skorna? För att vi inte ska bli överväldigade. Men det skulle i så fall innebära att det minskade antalet stenar i skorna antingen har med evolutionen eller en ingripande gudom att göra. På något sätt känns det futtigt om det skulle vara så. Större saker, javisst! Men inte en sten i skon.

När tåget så närmar sig Gullmarsplans perrong och jag ursäktar mig fram till utgången mellan mobiltelefontittande zombier och fyllerister så hinner jag fundera mycket på hur det ska kännas att gå med en sten i skon. Är det nu den hittills nästan behagliga förnimmelsen av stenen ska förvandlas till en outhärdlig smärta som får mig att göra en obehaglig min som kanske skrämmer slag på något stackars barn som sedan gråter ända till Farsta? Är det nu jag ska utbrista i ett stön som av somliga skulle kunna uppfattas som stötande? Men nej. Till min besvikelse tycks stenen vara borta. Var det en fantomsten från en svunnen tid? Var dess syfte kanske att för ett ögonblick få mig att tycka synd om mig själv? Jag har inga svar. Jag vet bara att denna måhända inbillade sten har fått mig att skriva 694 ord till i stort sett ingen nytta alls. Likväl var det nödvändigt för att bearbeta detta tillfälliga vardagstrauma.

Read Full Post »

Hellmanc1 (2)

Oskarp, men ändock stilstudie. Kitok till höger.

När Jakob Hellman träder in på Cirkus scen så är det utan några som helst åthävor, lite som om scenen (och faktiskt hela konsertlokalen) är hans vardagsrum. Den mentala vägg som ibland finns mellan scen och publikrum existerar inte, vilket väl i och för sig är lika mycket publikens förtjänst som hans egen. Det står nämligen omedelbart klart att han är ytterst välkommen och efterlängtad. Jag skulle nästan vilja påstå att stämningen är närmast andaktsfull på Cirkus, som om alla är angelägna att inte missa ett enda ord eller en enda ton. Faktum är att publiktystnaden under mellansnacken är av ett slag som man mycket sällan upplever i konsertlokaler.

Förväntningarna är naturligtvis höga när Jakob Hellman efter cirka trettio år ger sig ut på en ordentlig turné med ett band i ryggen. Det är så många som har ett speciellt förhållande till honom och hans musik och alla vid sina sinnens fulla bruk vill naturligtvis att det ska gå bra för honom. Just därför känns det så härligt att en avslappnad stämning genast infinner sig. Jakob ser verkligen ut att trivas. Han är glad och energisk och rör sig i små och stora språng över scenen. Och någon nervositet ser i alla fall inte jag några spår av. Ja, vid något tillfälle kommer han av sig och börjar på fel vers. Ett par gånger glömmer han att sätta i gitarrsladden. Men de små fadäserna är absolut ingenting som stör och han finner sig mycket snabbt till rätta, inte minst tack vare blixtsnabba, roliga kommentarer till publiken och en stor portion charm. Om mikrofonen råkar rasa i golvet – vilket den gör – ja, då lägger man sig förstås på golvet och sjunger. Perfektionisten Hellman bryr sig nog inte så mycket om små fadäser så länge de inte drabbar musiken: En gång ger han bandet order om att börja om låten för att ”det är nödvändigt”. Det ska låta rätt från början – det är tydligt att det är viktigt för honom.

Fyramannabandet bidrar starkt till att det låter rätt. Herrarna är samspelta och kompetenta och gör egentligen inte så mycket väsen av sig, om man nu kan säga så. De gör sitt jobb och spelar de trettio år gamla låtarna så att man känner igen dem. Någon kanske uppfattar det som tråkigt att arrangemangen ligger så nära hur de lät på skivan ”…och stora havet”, men det är det verkligen inte. Arrangemangen fungerade då och de fungerar precis lika bra nu, och man får förmoda att det är precis så upphovsmannen vill ha det. Och gissningsvis även publiken. Till min stora glädje känner jag också igen Jakobs sångröst och sätt att sjunga och frasera. Jag minns då, för trettio år sedan, att folk hade synpunkter och menade att han inte kunde sjunga. Det är lika obegripligt nu som då.

Till den här konserten har två gästartister bjudits in, den tredje är, om jag förstår saken rätt, ständig gästartist under turnén. Han heter Magnus Ekelund, men uppträder under sitt samiska släktnamn Kitok. Hans gästspel i två låtar (Mitt elixir och Inland Empire) fungerar alldeles, alldeles utmärkt. Detsamma måste sägas om Per Perssons bejublade uppdykande i Tusen dagar härifrån, som ju herr Hellman förgyllde med sin sång en gång för länge sedan. Den tredje gästartisten fungerar kanske inte riktigt lika bra. Inget ont om Mattias Alkberg, men han tillför liksom inte så mycket till den fina singelbaksidan Som jag vill. Fast det är klart, han får sjunga textraden ”Att gå till en för dyr frisör mitt inne i vår stad” och samtidigt dra sig i det långa och toviga håret. Det är roligt.Hellmanc7 (3)

Det som kanske överraskar mest med den här konserten är att den är så pass underhållande. Mellansnacken är generellt väldigt roliga – men också kloka och mångbottnade. Någon gång är de en aning svåra att hänga med i innan man förstår vart han vill komma, men det känns bara charmigt och bidrar till en känsla av spontanitet. Den gode mannen har känsla för timing och en underbar självdistans. Han skämtar till exempel om att de som såg någon spelning med honom under 90-talet och början av 2000-talet antagligen blir väldigt nervösa när han börjar stämma gitarren, och syftar på att han då tenderade att stämma gitarren väldigt länge. ”Men ni behöver inte vara oroliga” försäkrar han. Och det behöver vi inte heller.

Vi behöver inte heller vara oroliga för att inte få höra det vi har kommit för att höra. Nästan alla låtar från …och stora havet framförs, plus de tidigare nämnda ”gästlåtarna”, en Evert Taube-sång och en sång av Hellman-favoriten Alf Hambe. Det är gott nog. Men det verkligt glädjande är de ”nya” låtarna som, om jag räknade rätt, var sju till antalet. Vissa är verkligen nya, andra har kanske tio år på nacken. De låter bra och kommer garanterat att låta ännu bättre på skiva. Man kan inte vara annat än nöjd med den fina blandningen av material. Jag var lite orolig för att min stora favorit Avundsjuk på dig skulle uteslutas, men lyckligtvis dök den också upp. Det enda jag saknade var singelbaksidan Vägar hem, som jag är också är oerhört förtjust i. Kanske kommer den med nästa gång, Jakob?

Read Full Post »

Papegoja3Guilty pleasure är ett svåröversatt uttryck. Men det betyder ungefär ”något som man gillar fast man vet att de flesta, eller i alla fall många, betraktar det som något suspekt eller rent ut sagt dåligt”. Ett exempel: Man kanske tycker om att läsa böcker av Dan Brown, trots att man vet att han ses som en ganska så kass författare – åtminstone på ett litterärt plan. Oftast handlar nog guilty pleasures om musik, film, TV-serier, mode eller mat, men det spelar egentligen ingen roll vad det är. Huvudsaken är att man ska känna åtminstone ett uns av skam över att man ägnar sig åt det. Det ska vara något som man inte gärna erkänner för andra – och därför helst gör i enskildhet.

Har jag någon guilty pleasure? Förmodligen. Men det beror lite på hur man väljer att tolka det. Men så här då: Häromdagen kom jag på mig själv med att leta upp en liten sak på YouTube. Det är faktiskt inte första gången, även om det är några år sen sist. Och jag gjorde reflektionen att denna min guilty pleasure aldrig skulle ha varit möjlig om inte Internet hade funnits. Då skulle jag nämligen inte ha hittat tillbaka till den. Men för att komma vidare måste vi göra en liten tidsresa till slutet av 1970-talet. Jag har en minnesbild av att det här tilldrog sig på sportlovet, mest för att det borde ha varit då det tilldrog sig. Om man hade tur så kunde nämligen Sveriges Television få för sig att visa sportlovsfilm på dagtid för skollediga barn – och jag kunde nästan svära på att det här var en sådan.

Rock’n roll Wolf (även känd som Ma-ma) är väl närmast att betrakta som en musikal och hade premiär 1976. Bara det faktum att det är en samproduktion mellan Sovjetunionen, Rumänien och Frankrike skrämmer säkert bort 97 % av alla presumtiva tittare i dag. På den tiden var vi ganska bortskämda med filmer från östblocket – så det mest anmärkningsvärda då var väl egentligen att Frankrike deltog i produktionen.

PapegojaHistorien utspelar sig i något slags fabelvärld som närmast påminner om ett rumänskt friluftsmuseum. Den befolkas av djur, spelade av människor. Här finns bland annat björnar, papegojor, vargar och getter. Den piprökande rock’n’roll-vargen Titi Suru tycks vara en gestalt som alla i byn respekterar, men inte nödvändigtvis är jätterädda för. Kanske för att han omger sig med ett lite lätt löjligt gäng bestående av en åsna, ett lodjur och en bror- eller systerson, som förstås också är varg. De låtsas vara onda, fast de nog egentligen inte är så farliga.

Och så har vi förstås en oskyldig getfamilj som består av ett antal söta små killingar och den ensamstående getmamman Rada. De tycks vara nyinflyttade i byn, ty vargen och hans gäng passar i början av filmen på att hoppa över staketet till Radas tomt för att presentera sig. Han är både charmerande och hotfull och låter liksom i förbigående förstå att killingarna ser tämligen smaskiga ut. Men getmamman har skinn på nosen och säger ifrån. Men det är klart att hon förstår att hon måste vara försiktig.

Till saken hör att den stora bymarknaden ska gå av stapeln. Varje år kommer en kringresande papegoja dit med nyheter, magiska trick och spådomar som han delar ut i form av små röda och blåa lappar. Han har minsann varit både i Teheran och på Bali. Det där vill ju inte mamma Rada missa, men hon inser att det kan gå illa om hon tar med sig sina killingar till marknadens villervalla. Alltså får de stanna hemma och lova att inte öppna dörren för någon annan än henne. För att de ska veta att det är hon som kommer så lär hon dem en sång som bara hon och de kan.

Papegoja4Resten kanske man kan lista ut. Själva historien är varken särskilt komplicerad eller originell – och naturligtvis slutar allt lyckligt. Men vad är det som gör det här till en guilty pleasure för mig? Främst är det musiken. Den som har skrivit låtarna vet exakt hur man får en melodi att fastna. Ibland är det en finstämd visa, ibland rock’n’roll och ibland något som mest liknar kabarémusik. Men allt är vansinnigt melodiskt och omedelbart. Melodierna tenderar dessutom att komma tillbaka flera gånger – och det gör ju att de fastnar ännu snabbare. Men det är också dräkterna och sminket och scenografin och charmen. Och inte minst akrobatiken, inklusive den avslutande scenen som äger rum på is med volter och andra äventyrligheter.

Nu fattar ju jag att i stort sett ingen som till äventyrs läser det här kommer att orka titta på Rock’n roll Wolf (men om man ändå vill göra det så hittar man den här: https://www.youtube.com/watch?v=y812dLh2eg4). Och ännu färre kommer att tycka att det faktiskt är en ganska trevlig film, utan snarare att det är ren dynga. Och kanske till och med anse att jag måste vara helt dum i huvudet. Men den typen av reaktion ligger ju i sakens natur, ty annars skulle den här filmen inte vara en guilty pleasure.

Nu visar det sig att jag hade fel. Det här var ingen sportlovsfilm. Den visades två gånger i Sveriges Television – i december 1978 och nästan exakt ett år senare. Jag måste ha sett den båda gångerna, och tyckt om den tillräckligt mycket första gången för att faktiskt spela in den – på kassettband! – andra gången den sändes. När jag nu läser på lite om filmen så märker jag till min häpnad att den var riktigt stor i vårt grannland Norge. Där har den visats i TV många gånger, ofta kring jul, och dessutom blivit scenmusikal. Temasången Mommy’s Home har även spelats in av ett par norska artister.

Hur togs Rock’n roll Wolf emot inför sändningen i svensk TV? Tja, jag hittar faktiskt en recension från Svenska Dagbladet – och den är inte nådig. Där beskrivs filmen som en ”besynnerlig produkt”, ”en ganska förfärlig soppa” och ”musikaliskt franskt svagsinne”. Kul! Recensenten Hans Schiller tyckte tydligen så illa om filmen att han presenterade sändningstidpunkten uppochner. Men om någon frågar mig så hävdar jag att hans omdöme var svårt orättvist – och att han nog inte riktigt förmådde se filmen med ett barns ögon. Eller med norska ögon! Ibland tror jag att jag i hemlighet är ett barn, eller norrman…

Rock'n roll wolf

Read Full Post »

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Read Full Post »

Om jag nu rannsakar mitt minne och går tillbaka ett par hundra år i tiden så tror jag att det fanns dagar då campinglivet framstod som en dröm för mig. Tänk att sommartid få dra åstad till nästan vilken plats som helst och bara njuta av ljumma badvikar och grillkorv och påsar med ett mystiskt pulver i som vid utrörande i vatten blev en färgglad och god dryck som förmodligen är förbjuden i dag. Det fanns något lockande i det. Jag tror att den drömmen var baserad på camping i tält. Men jag vill minnas att några av mina klasskamrater och grannar även hade husvagn, och det ska erkännas att jag nog var lite nyfiken på hur husvagnslivet tedde sig också. Men jag minns även att jag någon gång fick tillfälle att titta in i deras hus på hjul och då konstaterade att de var varma och kvava och luktade lite konstigt. Men ändå! När man såg grannen koppla på husvagnen bakom bilen och fara iväg så visste man inte riktigt vart de tog vägen. Världen låg öppen för dem och världen är så stor, så stor, Lasse-Lasse-liten.

Jag har nu inom loppet av några dagar tillbringat två nätter på två olika campingar i Ångermanland. Inte i tält. Inte i husvagn. Inte i husbil. Utan dels i en så kallad övernattningsstuga och dels på ett så kallat vantell. Jag vet inte hur etablerat det senare begreppet är – kanske är det en fullständig självklarhet i campingsammanhang – men det är alltså ett mellanting mellan vandrarhem och hotell. Båda tillhörde dock campingar och jag fick därför tillfälle att i viss mån studera campinglivet. Övernattningsstugan innehöll sängar, ett bord, några stolar, ett kylskåp och en kokplatta. Inget vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Ville man nyttja dylikt så fick man pallra sig iväg kanske 70 meter till ett så kallat servicehus. Vantellet visade sig vara en ombyggd vårdcentral med tillhörande läkarbostad och där bestod övernattningslokalen av en spatiös och något kitschigt inredd trerumslägenhet med dusch och fullt utrustat kök.

Men det var själva campingen det skulle handla om. I det ena fallet var campingområdet litet och låg invid en vacker sjö. I det andra fallet var det mycket stort och låg vid havet. Båda campingarna föreföll vara välskötta och välorganiserade, men medan den mindre gav ett gemytligt intryck så kändes den större mer som ett läger för människor med en gemensam ideologi. Det kändes lite märkligt att befinna sig där. Och det väckte en del frågor kring campinglivet som fenomen. Vilka är det som väljer att semestra på en camping? Visst, en del människor åker förstås runt med sina husbilar eller sina husvagnar och övernattar på olika ställen. (”Man ska ha husvagn – först då blir man fri”, som Galenskaparna och After Shave kvad.) Men det är uppenbarligen också så att det finns människor som tillbringar hela sin semester på en och samma camping. Som återkommer år efter år. Helst till exakt samma lilla markplätt. Vilka är de? Vad får de ut av det? Är det igenkännandets glädje? Tål de inte att se något nytt? Försöker de återuppleva någon form av lycka som de en gång har känt på just den platsen?

Jag undrar också om campinglivet går i arv från generation till generation. Jag kan tänka mig att man som liten tycker att det är rätt kul att vara på en camping och träffa nya kompisar från någon annan långt bort belägen ort, kompisar som man aldrig skulle ha träffat annars. Men jag kan också tänka mig att man någonstans i tonåren blir enormt less på att följa med sina föräldrar på campingsemester och svär på att aldrig, aldrig, aldrig själv campa. Och så bildar man familj och upptäcker plötsligt att man har köpt husbil eller husvagn för att det liksom sitter i generna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det kan vara så. Det kan förstås finnas människor som inte har någon campingtradition alls som ändå längtar efter att skaffa en husbil eller husvagn. Kanske av praktiska skäl. Kanske för att det erbjuder en möjlighet att på ett smidigt sätt semestra i Sverige om man exempelvis inte har råd eller lust att åka utomlands eller ta in på hotell någonstans. Å andra sidan är förstås varken husbilar, husvagnar eller campingplatser gratis – och påtagligt ofta är den bil som används till att dra husvagnen av ganska fräsig modell.

Så det är nog något annat som lockar som jag har lite svårt att begripa. Något som gör att man accepterar att använda gemensamma duschar och toaletter som är allt annat än fräscha; duschar och toaletter som är utrustade med högtalare som vrålar ut någon hipp musikradiokanal, gissningsvis för att dölja alla oönskade och besvärande ljud enär det är extremt lyhört. Ja, även klockan tre på natten kungör Per Gessle via högtalarna att han går och fiskar, om man nu nödgas uppsöka inrättningen så dags. Ja, det finns uppenbarligen något som gör att man accepterar att ibland lyxa till det lite på områdets för all del hyfsade restaurang, dit folk kanske mest går för att dricka Irish coffee och bli fulla. Jag vet verkligen inte vad detta något är. Och kanske vill jag inte riktigt veta det heller. Men om det handlar om frihet så förefaller det som om det ändå är en väldigt begränsad frihet. Man kan visserligen sticka därifrån precis när som helst och uppsöka nya jaktmarker – men det verkar som om man ogärna gör det. Förmodligen kommer detta alltid att vara en gåta för mig. Men om det inte är en gåta för camparna själva så nöjer jag mig med det. Om de förstår tjusningen med det och jag inte gör det så är det okej. Vi lever trots allt, än så länge, i ett ganska fritt land.

 

Read Full Post »

Allas090Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.

I Veckotidskriften Freja kan man 1836 läsa följande mycket intressanta notis:
”Enligt en från högsta befäl utgången befallning lärer hela Svenska Arméen numera på förfädrens vis, nyttja pipskägg. Orderna lära hafva kommit för 14 dagar sedan, och man ser redan hufvudstadens militär försedd med en god och vacker början till denna manhaftiga prydnad.”
Ett stiligt pipskägg gör naturligtvis under för stridsdugligheten. Någon annan förklaring än den kan jag inte komma på. Eller var det för att militärerna inte skulle se för kvinnliga ut? Här undrar jag mest hur resonemanget lät på det möte där befallningen formulerades. Ack, den som där och då hade kunnat närvara.

Allas091Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.

Vi kastar oss tillbaka till år 1830 och beger oss norrut till Luleå. Där meddelas i mars månad att omkring 40 personer av olika kön (man får förmoda att det inskränkte sig till två) och ålder på eftermiddagen sistlidna annandag jul ”firade” en dans alldeles nakna! Fast egentligen var det ingen dans, utan ”ett högt drifvet svärmeri”. Det var medlemmar av det så kallade Läsare-Sällskapet som ansett sig ha återgått till något slags paradisiskt tillstånd och därför klätt av sig nakna. Eller ”aflagt sina kläder”, som det står. Notisen konstaterar – med viss förvåning och kanske också besvikelse – att ”all slags yttring av sinnliga begär alldeles uteblifvit”. Förmodligen var det alldeles för kallt för det annandag jul i Luleå. Det är rimligt att anta.

Åter till Stockholm och en rafflande Aftonbladet-notis från 1840. Händelsen som notisen berör ägde rum 27 april på Södermalm. Två ”qvinnspersoner” hade kommit i slagsmål och den ena hade ”tagit så mycket till bästa” att hon föll omkull och måste bäras av fyra karlar till södra polisvaktkontoret. På vägen dit anslöt allt fler människor och det utvecklades till en regelrätt procession. Även en pojke med orgelpositiv tillkom och spelade en marsch framför tåget ”med den öfverlastade käringen, så att allt gick efter musikens takt”. Om inte Bellman hade avlidit 35 år tidigare så hade han alldeles säkert skrivit en sång om händelsen.

Måhända var det inte bättre förr. Men nyheterna hade ändå ett helt annat underhållningsvärde, åtminstone när man läser dem i dag. Men som jag i tidigare bloggartiklar påpekat – om 180 år kommer dåtidens människor (inte alla, men några) att studera nyheter från 2017 och skaka bekymrat och kanske roat på huvudet. ”Vad sysslade de egentligen med? Hur tänkte de? Det är verkligen tur att utvecklingen har gått framåt.”

Read Full Post »

BorstDär sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.

Noga räknat är inte kammaren bara Olles. Han delar den med hustrun Gerd, som dock för närvarande inte är hemma. Hon befinner sig nere i tvättstugan på gården. De har nu varit gifta i 32 år och har fyra barn, två pojkar och två flickor, men de är alla utflugna ur boet. Lyckligtvis, kanske man får säga, eftersom en kammare och ett kök är en trång bostad för sex personer. Nu lever Olle och Gerd nästan i lyx, i alla fall då det gäller utrymme. Inte i andra avseenden. De har diskuterat om de kanske ska försöka hitta en inneboende för att dryga ut kassan, men de har hittills valt att hellre leva snålt. Man vet aldrig vad inneboende är för sorts människor.

Här sitter alltså Galt-Olle. Han är prydligt klädd men har dristat sig att kavla upp skjortärmarna, som för att ge sig i kast med någon form av arbete. Varje grått hårstrå ligger på plats, omsorgsfullt bakåtstruket. Han ser koncentrerad ut. Och det är inte konstigt, för han är i färd med att göra något som han tar på mycket stort allvar. Olle är professionell spelman och övar just nu på en gånglåt från Ovanåker i södra Hälsingland. Den ligger honom varmt om hjärtat eftersom han stammar därifrån. Men vad är det för märkligt instrument han trakterar? Är det en fiol? En nyckelharpa? Nej, det är inget annat än en magbågstridla – en lokal specialitet från just Hälsingland. Olle tillhör en urgammal spelmanssläkt och instrumentet är åtminstone 300 år gammalt. Just det här exemplaret har dock Galt-Olles far, Galt-Johan, byggt.

Hur fungerar det? Själva instrumentet, stridlan, liknar mest en svarvad pinne och har en så kallad magsköld i ena änden. Denna magsköld fästs med hjälp av en rem runt magen på spelmannen. Magen fungerar därigenom som resonanslåda för instrumentet, förutsatt att den är någorlunda tom. Det gäller därför att inte äta för mycket före ett framträdande – helst inget alls. Men vem som helst som förstår något om akustik inser naturligtvis att själva instrumentet också måste komma i svängning. Detta sker genom att man gnider ett slags stråke över stridlans olika delar. Tonhöjden kan även varieras genom att man med vänsterhanden, eller högerhanden om man är vänsterhänt, samtidigt skjuter en väloljad låda in och ut ur ett skrivbord. Det syns tydligt på fotot.

Kan Olle försörja sig på sitt yrke? Bara tidvis. Ibland har han en god inkomst, ibland ingen alls. Allt beror på hur många bröllop, begravningar och dop som äger rum. Där har Olle sin största utkomst. Midsommar och jul är högsäsong. Då är efterfrågan på topp. Men det är mest människor från Hälsingland som efterfrågar hans tjänster, vare sig de är levande eller döda. En människa från exempelvis Västbo härad i Småland vill inte höra gånglåtar från Hälsingland, i synnerhet inte på sin begravning. Livet är hårt, som flickan sa. Men Galt-Olle är en stolt yrkesman och vill inte bryta släktens spelmanstradition. Detta trots att han mycket väl vet att ingen av de två sönerna är intresserad av att ta över, att föra traditionen vidare. Det gör förstås ont i honom, men han avslöjar det inte med en min.

Lyckligtvis arbetar även hustrun Gerd. Hon är förvisso sångerska, vilket kanske inte är ett så mycket mer lukrativt yrke, men hennes synnerligen skabrösa visor är mycket populära på stadens ölkaféer. Måhända är det en överdrift att kalla henne för celebritet, men det är inte långt ifrån. Hon är efterfrågad både på Södermalm, i Gamla stan och i Klarakvarteren. Tillsammans hankar sig Olle och Gerd fram. Det finns många i deras kvarter som har det betydligt sämre i efterkrigstidens Sverige. I synnerhet de som varken trakterar magbågstridla eller sjunger svårt skabrösa visor. Arma människor.

*********************************************************************************

Ska sanningen fram så föreställer bilden till min förvåning i själva verket en borstbindare.
En sådan där som svär som en sådan.
Fotot är taget 1946 av Lennart af Petersens (1913-2004) och finns på stockholmskallan.se.
Fotonummer F 37101.

 

Read Full Post »

IMGP8893 (2)Det är naturligtvis inte särskilt originellt att bli lite dyster till mods när hösten gör sitt intrång i våra liv. Jag menar den årstidliga hösten, inte någon bildlig höst – även om ingenting hindrar de båda från att sammanfalla. Det blir allt mörkare, men också lugnare. Mörkret sprider ett lugn. Men jag kan bara tala för mig själv. Andra människor besitter förmodligen förmågan att se hösten som något annat, som början på något nytt. Jag vet att det finns sådana människor. Dock faller löven och förvandlar de av mig högt älskade träden till dramatiska, svarta, döda gestalter. De är förstås egentligen inte döda, de bara slumrar lite. Detta får man intala sig.

Tydligen har jag aldrig riktigt tyckt om de där fallande löven. I mitt föräldrahem hängde i vardagsrummet (eller stora rummet, som vi sa) en liten tavla. Där fanns naturligtvis flera tavlor, men just nu tänker jag särskilt på den här. Jag vet inte var den kom ifrån eller vem som hade målat den, men den föreställde om jag minns rätt en skogsbacke där träden till stor del var avlövade och marken var en heltäckningsmatta av röda, gula och brandgula löv. Kanske var något löv till och med brunt. Min mor hade då ett dagbarn vid namn Katarina, som sedan i nio år också blev min klasskamrat. Hon brukade emellanåt stanna upp vid den där tavlan och med ett visst mått av sorg i rösten konstatera att ”löven faller”. Varpå jag lite argt replikerade: ”Det gör de inte alls det!” Katarina säger sig inte minnas detta, medan jag tror mig göra det. Jag tolkar i alla fall mitt svar som att jag redan då hade svårt för lövfällningen och hösten.

Visst är färgerna vackra. Men det hjälper inte mot den melankoli som inträder när man vet exakt hur många dagar som återstår till dess den där kyliga men soliga aprildagen kommer smygande igen. Den där dagen då framtiden blir en framtid igen. Eller den där dagen då de gamla sörmländska ekarna och lindarna kring uppländska och sörmländska slott och herresäten börjar färgas försiktigt ljusgröna igen. Ibland är jag övertygad om att det inte finns något vackrare. Ibland är jag dock övertygad om att det inte finns något vackrare än samma träd då de är beströdda av snö och allting är svart och vitt och gråskaligt. När allt är jungfruligt befriat från all mänsklig sjaskighet. Men då talar vi om vintern, inte hösten. Gråheten i oktobernovember är inte densamma som gråheten i januarifebruari. Den har inte samma finess.

Vad gör man åt hösten? Kan man göra något åt hösten? Möjligen. Jag tenderar att sätta på mig en tröja. Det gör inte hösten roligare, men tvivelsutan varmare. Jag tenderar att krypa upp i fåtöljen som jag egentligen inte tycker om och försöka läsa en bok som kan handla om vad som helst. Jag tenderar att leta upp konserter i kyrkor och andra lokaler eftersom musiken ger tröst. Det ska helst vara allvarlig barockmusik och allra helst musik av Bach, eftersom den ger en passande seriositet åt hösten. Glättighet duger inte i oktober. Var tid har sin musik. Kanske är det ett avigt sätt att tänka. Kanske borde i stället fröjdefull och ljus musik ackompanjera hösten. Men det går inte. Det går helt enkelt inte. Melankolin ska vara där, vare sig man vill eller inte. Det är inte konstigt att Mozarts Requiem ofta spelas i kyrkorna under just hösten.

Men man hankar sig fram. Det finns som tur är en skönhet i melankolin, en långsamhet, en ro som gör den uthärdlig. Och emellanåt bryts melankolin abrupt av ett skratt. Kanhända är det opassande, men det händer ändå. Man ska inte be om ursäkt för att man skrattar, även om det finns de som menar att ett skratt kan vara just opassande. Kanske för att det är höst. Men då vill jag säga att skrattet är ett sätt att överleva, och om man inte finner något annat att skratta åt, trots all världens dårskap, så kan man alltid skratta åt sig själv. Till exempel för att man så envist håller fast vid den höstliga melankolin.

Utanför mitt vardagsrumsfönster och utanför mitt sovrumsfönster finns en liten skog. Den är verkligen inte stor, men ändå tillräckligt stor för att med lite god vilja kallas skog. Jag kallar den för skog, men en person bosatt i exempelvis Värmland skulle förmodligen kalla den för dunge. För mig är det en skog, trots att jag mycket väl vet hur en skog ser ut. På sommaren ser jag inte vad som händer i min skog. Plötsligt hörs skällandet av ett rådjur och ögonblicket efter tittar det fram ur grönskan. Men så kommer hösten och allt blir så tydligt. Träden står nakna och stolta och skyler sig inte. Och däri ligger kanske det stora problemet med hösten, själva kärnan i motviljan. Då finns ingenstans att gömma sig. Utom möjligen i mörkret och musiken.

Read Full Post »

Older Posts »