Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Nostalgi’ Category

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Annonser

Read Full Post »

Om jag nu rannsakar mitt minne och går tillbaka ett par hundra år i tiden så tror jag att det fanns dagar då campinglivet framstod som en dröm för mig. Tänk att sommartid få dra åstad till nästan vilken plats som helst och bara njuta av ljumma badvikar och grillkorv och påsar med ett mystiskt pulver i som vid utrörande i vatten blev en färgglad och god dryck som förmodligen är förbjuden i dag. Det fanns något lockande i det. Jag tror att den drömmen var baserad på camping i tält. Men jag vill minnas att några av mina klasskamrater och grannar även hade husvagn, och det ska erkännas att jag nog var lite nyfiken på hur husvagnslivet tedde sig också. Men jag minns även att jag någon gång fick tillfälle att titta in i deras hus på hjul och då konstaterade att de var varma och kvava och luktade lite konstigt. Men ändå! När man såg grannen koppla på husvagnen bakom bilen och fara iväg så visste man inte riktigt vart de tog vägen. Världen låg öppen för dem och världen är så stor, så stor, Lasse-Lasse-liten.

Jag har nu inom loppet av några dagar tillbringat två nätter på två olika campingar i Ångermanland. Inte i tält. Inte i husvagn. Inte i husbil. Utan dels i en så kallad övernattningsstuga och dels på ett så kallat vantell. Jag vet inte hur etablerat det senare begreppet är – kanske är det en fullständig självklarhet i campingsammanhang – men det är alltså ett mellanting mellan vandrarhem och hotell. Båda tillhörde dock campingar och jag fick därför tillfälle att i viss mån studera campinglivet. Övernattningsstugan innehöll sängar, ett bord, några stolar, ett kylskåp och en kokplatta. Inget vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Ville man nyttja dylikt så fick man pallra sig iväg kanske 70 meter till ett så kallat servicehus. Vantellet visade sig vara en ombyggd vårdcentral med tillhörande läkarbostad och där bestod övernattningslokalen av en spatiös och något kitschigt inredd trerumslägenhet med dusch och fullt utrustat kök.

Men det var själva campingen det skulle handla om. I det ena fallet var campingområdet litet och låg invid en vacker sjö. I det andra fallet var det mycket stort och låg vid havet. Båda campingarna föreföll vara välskötta och välorganiserade, men medan den mindre gav ett gemytligt intryck så kändes den större mer som ett läger för människor med en gemensam ideologi. Det kändes lite märkligt att befinna sig där. Och det väckte en del frågor kring campinglivet som fenomen. Vilka är det som väljer att semestra på en camping? Visst, en del människor åker förstås runt med sina husbilar eller sina husvagnar och övernattar på olika ställen. (”Man ska ha husvagn – först då blir man fri”, som Galenskaparna och After Shave kvad.) Men det är uppenbarligen också så att det finns människor som tillbringar hela sin semester på en och samma camping. Som återkommer år efter år. Helst till exakt samma lilla markplätt. Vilka är de? Vad får de ut av det? Är det igenkännandets glädje? Tål de inte att se något nytt? Försöker de återuppleva någon form av lycka som de en gång har känt på just den platsen?

Jag undrar också om campinglivet går i arv från generation till generation. Jag kan tänka mig att man som liten tycker att det är rätt kul att vara på en camping och träffa nya kompisar från någon annan långt bort belägen ort, kompisar som man aldrig skulle ha träffat annars. Men jag kan också tänka mig att man någonstans i tonåren blir enormt less på att följa med sina föräldrar på campingsemester och svär på att aldrig, aldrig, aldrig själv campa. Och så bildar man familj och upptäcker plötsligt att man har köpt husbil eller husvagn för att det liksom sitter i generna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det kan vara så. Det kan förstås finnas människor som inte har någon campingtradition alls som ändå längtar efter att skaffa en husbil eller husvagn. Kanske av praktiska skäl. Kanske för att det erbjuder en möjlighet att på ett smidigt sätt semestra i Sverige om man exempelvis inte har råd eller lust att åka utomlands eller ta in på hotell någonstans. Å andra sidan är förstås varken husbilar, husvagnar eller campingplatser gratis – och påtagligt ofta är den bil som används till att dra husvagnen av ganska fräsig modell.

Så det är nog något annat som lockar som jag har lite svårt att begripa. Något som gör att man accepterar att använda gemensamma duschar och toaletter som är allt annat än fräscha; duschar och toaletter som är utrustade med högtalare som vrålar ut någon hipp musikradiokanal, gissningsvis för att dölja alla oönskade och besvärande ljud enär det är extremt lyhört. Ja, även klockan tre på natten kungör Per Gessle via högtalarna att han går och fiskar, om man nu nödgas uppsöka inrättningen så dags. Ja, det finns uppenbarligen något som gör att man accepterar att ibland lyxa till det lite på områdets för all del hyfsade restaurang, dit folk kanske mest går för att dricka Irish coffee och bli fulla. Jag vet verkligen inte vad detta något är. Och kanske vill jag inte riktigt veta det heller. Men om det handlar om frihet så förefaller det som om det ändå är en väldigt begränsad frihet. Man kan visserligen sticka därifrån precis när som helst och uppsöka nya jaktmarker – men det verkar som om man ogärna gör det. Förmodligen kommer detta alltid att vara en gåta för mig. Men om det inte är en gåta för camparna själva så nöjer jag mig med det. Om de förstår tjusningen med det och jag inte gör det så är det okej. Vi lever trots allt, än så länge, i ett ganska fritt land.

 

Read Full Post »

Allas090Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.

I Veckotidskriften Freja kan man 1836 läsa följande mycket intressanta notis:
”Enligt en från högsta befäl utgången befallning lärer hela Svenska Arméen numera på förfädrens vis, nyttja pipskägg. Orderna lära hafva kommit för 14 dagar sedan, och man ser redan hufvudstadens militär försedd med en god och vacker början till denna manhaftiga prydnad.”
Ett stiligt pipskägg gör naturligtvis under för stridsdugligheten. Någon annan förklaring än den kan jag inte komma på. Eller var det för att militärerna inte skulle se för kvinnliga ut? Här undrar jag mest hur resonemanget lät på det möte där befallningen formulerades. Ack, den som där och då hade kunnat närvara.

Allas091Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.

Vi kastar oss tillbaka till år 1830 och beger oss norrut till Luleå. Där meddelas i mars månad att omkring 40 personer av olika kön (man får förmoda att det inskränkte sig till två) och ålder på eftermiddagen sistlidna annandag jul ”firade” en dans alldeles nakna! Fast egentligen var det ingen dans, utan ”ett högt drifvet svärmeri”. Det var medlemmar av det så kallade Läsare-Sällskapet som ansett sig ha återgått till något slags paradisiskt tillstånd och därför klätt av sig nakna. Eller ”aflagt sina kläder”, som det står. Notisen konstaterar – med viss förvåning och kanske också besvikelse – att ”all slags yttring av sinnliga begär alldeles uteblifvit”. Förmodligen var det alldeles för kallt för det annandag jul i Luleå. Det är rimligt att anta.

Åter till Stockholm och en rafflande Aftonbladet-notis från 1840. Händelsen som notisen berör ägde rum 27 april på Södermalm. Två ”qvinnspersoner” hade kommit i slagsmål och den ena hade ”tagit så mycket till bästa” att hon föll omkull och måste bäras av fyra karlar till södra polisvaktkontoret. På vägen dit anslöt allt fler människor och det utvecklades till en regelrätt procession. Även en pojke med orgelpositiv tillkom och spelade en marsch framför tåget ”med den öfverlastade käringen, så att allt gick efter musikens takt”. Om inte Bellman hade avlidit 35 år tidigare så hade han alldeles säkert skrivit en sång om händelsen.

Måhända var det inte bättre förr. Men nyheterna hade ändå ett helt annat underhållningsvärde, åtminstone när man läser dem i dag. Men som jag i tidigare bloggartiklar påpekat – om 180 år kommer dåtidens människor (inte alla, men några) att studera nyheter från 2017 och skaka bekymrat och kanske roat på huvudet. ”Vad sysslade de egentligen med? Hur tänkte de? Det är verkligen tur att utvecklingen har gått framåt.”

Read Full Post »

BorstDär sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.

Noga räknat är inte kammaren bara Olles. Han delar den med hustrun Gerd, som dock för närvarande inte är hemma. Hon befinner sig nere i tvättstugan på gården. De har nu varit gifta i 32 år och har fyra barn, två pojkar och två flickor, men de är alla utflugna ur boet. Lyckligtvis, kanske man får säga, eftersom en kammare och ett kök är en trång bostad för sex personer. Nu lever Olle och Gerd nästan i lyx, i alla fall då det gäller utrymme. Inte i andra avseenden. De har diskuterat om de kanske ska försöka hitta en inneboende för att dryga ut kassan, men de har hittills valt att hellre leva snålt. Man vet aldrig vad inneboende är för sorts människor.

Här sitter alltså Galt-Olle. Han är prydligt klädd men har dristat sig att kavla upp skjortärmarna, som för att ge sig i kast med någon form av arbete. Varje grått hårstrå ligger på plats, omsorgsfullt bakåtstruket. Han ser koncentrerad ut. Och det är inte konstigt, för han är i färd med att göra något som han tar på mycket stort allvar. Olle är professionell spelman och övar just nu på en gånglåt från Ovanåker i södra Hälsingland. Den ligger honom varmt om hjärtat eftersom han stammar därifrån. Men vad är det för märkligt instrument han trakterar? Är det en fiol? En nyckelharpa? Nej, det är inget annat än en magbågstridla – en lokal specialitet från just Hälsingland. Olle tillhör en urgammal spelmanssläkt och instrumentet är åtminstone 300 år gammalt. Just det här exemplaret har dock Galt-Olles far, Galt-Johan, byggt.

Hur fungerar det? Själva instrumentet, stridlan, liknar mest en svarvad pinne och har en så kallad magsköld i ena änden. Denna magsköld fästs med hjälp av en rem runt magen på spelmannen. Magen fungerar därigenom som resonanslåda för instrumentet, förutsatt att den är någorlunda tom. Det gäller därför att inte äta för mycket före ett framträdande – helst inget alls. Men vem som helst som förstår något om akustik inser naturligtvis att själva instrumentet också måste komma i svängning. Detta sker genom att man gnider ett slags stråke över stridlans olika delar. Tonhöjden kan även varieras genom att man med vänsterhanden, eller högerhanden om man är vänsterhänt, samtidigt skjuter en väloljad låda in och ut ur ett skrivbord. Det syns tydligt på fotot.

Kan Olle försörja sig på sitt yrke? Bara tidvis. Ibland har han en god inkomst, ibland ingen alls. Allt beror på hur många bröllop, begravningar och dop som äger rum. Där har Olle sin största utkomst. Midsommar och jul är högsäsong. Då är efterfrågan på topp. Men det är mest människor från Hälsingland som efterfrågar hans tjänster, vare sig de är levande eller döda. En människa från exempelvis Västbo härad i Småland vill inte höra gånglåtar från Hälsingland, i synnerhet inte på sin begravning. Livet är hårt, som flickan sa. Men Galt-Olle är en stolt yrkesman och vill inte bryta släktens spelmanstradition. Detta trots att han mycket väl vet att ingen av de två sönerna är intresserad av att ta över, att föra traditionen vidare. Det gör förstås ont i honom, men han avslöjar det inte med en min.

Lyckligtvis arbetar även hustrun Gerd. Hon är förvisso sångerska, vilket kanske inte är ett så mycket mer lukrativt yrke, men hennes synnerligen skabrösa visor är mycket populära på stadens ölkaféer. Måhända är det en överdrift att kalla henne för celebritet, men det är inte långt ifrån. Hon är efterfrågad både på Södermalm, i Gamla stan och i Klarakvarteren. Tillsammans hankar sig Olle och Gerd fram. Det finns många i deras kvarter som har det betydligt sämre i efterkrigstidens Sverige. I synnerhet de som varken trakterar magbågstridla eller sjunger svårt skabrösa visor. Arma människor.

*********************************************************************************

Ska sanningen fram så föreställer bilden till min förvåning i själva verket en borstbindare.
En sådan där som svär som en sådan.
Fotot är taget 1946 av Lennart af Petersens (1913-2004) och finns på stockholmskallan.se.
Fotonummer F 37101.

 

Read Full Post »

IMGP8893 (2)Det är naturligtvis inte särskilt originellt att bli lite dyster till mods när hösten gör sitt intrång i våra liv. Jag menar den årstidliga hösten, inte någon bildlig höst – även om ingenting hindrar de båda från att sammanfalla. Det blir allt mörkare, men också lugnare. Mörkret sprider ett lugn. Men jag kan bara tala för mig själv. Andra människor besitter förmodligen förmågan att se hösten som något annat, som början på något nytt. Jag vet att det finns sådana människor. Dock faller löven och förvandlar de av mig högt älskade träden till dramatiska, svarta, döda gestalter. De är förstås egentligen inte döda, de bara slumrar lite. Detta får man intala sig.

Tydligen har jag aldrig riktigt tyckt om de där fallande löven. I mitt föräldrahem hängde i vardagsrummet (eller stora rummet, som vi sa) en liten tavla. Där fanns naturligtvis flera tavlor, men just nu tänker jag särskilt på den här. Jag vet inte var den kom ifrån eller vem som hade målat den, men den föreställde om jag minns rätt en skogsbacke där träden till stor del var avlövade och marken var en heltäckningsmatta av röda, gula och brandgula löv. Kanske var något löv till och med brunt. Min mor hade då ett dagbarn vid namn Katarina, som sedan i nio år också blev min klasskamrat. Hon brukade emellanåt stanna upp vid den där tavlan och med ett visst mått av sorg i rösten konstatera att ”löven faller”. Varpå jag lite argt replikerade: ”Det gör de inte alls det!” Katarina säger sig inte minnas detta, medan jag tror mig göra det. Jag tolkar i alla fall mitt svar som att jag redan då hade svårt för lövfällningen och hösten.

Visst är färgerna vackra. Men det hjälper inte mot den melankoli som inträder när man vet exakt hur många dagar som återstår till dess den där kyliga men soliga aprildagen kommer smygande igen. Den där dagen då framtiden blir en framtid igen. Eller den där dagen då de gamla sörmländska ekarna och lindarna kring uppländska och sörmländska slott och herresäten börjar färgas försiktigt ljusgröna igen. Ibland är jag övertygad om att det inte finns något vackrare. Ibland är jag dock övertygad om att det inte finns något vackrare än samma träd då de är beströdda av snö och allting är svart och vitt och gråskaligt. När allt är jungfruligt befriat från all mänsklig sjaskighet. Men då talar vi om vintern, inte hösten. Gråheten i oktobernovember är inte densamma som gråheten i januarifebruari. Den har inte samma finess.

Vad gör man åt hösten? Kan man göra något åt hösten? Möjligen. Jag tenderar att sätta på mig en tröja. Det gör inte hösten roligare, men tvivelsutan varmare. Jag tenderar att krypa upp i fåtöljen som jag egentligen inte tycker om och försöka läsa en bok som kan handla om vad som helst. Jag tenderar att leta upp konserter i kyrkor och andra lokaler eftersom musiken ger tröst. Det ska helst vara allvarlig barockmusik och allra helst musik av Bach, eftersom den ger en passande seriositet åt hösten. Glättighet duger inte i oktober. Var tid har sin musik. Kanske är det ett avigt sätt att tänka. Kanske borde i stället fröjdefull och ljus musik ackompanjera hösten. Men det går inte. Det går helt enkelt inte. Melankolin ska vara där, vare sig man vill eller inte. Det är inte konstigt att Mozarts Requiem ofta spelas i kyrkorna under just hösten.

Men man hankar sig fram. Det finns som tur är en skönhet i melankolin, en långsamhet, en ro som gör den uthärdlig. Och emellanåt bryts melankolin abrupt av ett skratt. Kanhända är det opassande, men det händer ändå. Man ska inte be om ursäkt för att man skrattar, även om det finns de som menar att ett skratt kan vara just opassande. Kanske för att det är höst. Men då vill jag säga att skrattet är ett sätt att överleva, och om man inte finner något annat att skratta åt, trots all världens dårskap, så kan man alltid skratta åt sig själv. Till exempel för att man så envist håller fast vid den höstliga melankolin.

Utanför mitt vardagsrumsfönster och utanför mitt sovrumsfönster finns en liten skog. Den är verkligen inte stor, men ändå tillräckligt stor för att med lite god vilja kallas skog. Jag kallar den för skog, men en person bosatt i exempelvis Värmland skulle förmodligen kalla den för dunge. För mig är det en skog, trots att jag mycket väl vet hur en skog ser ut. På sommaren ser jag inte vad som händer i min skog. Plötsligt hörs skällandet av ett rådjur och ögonblicket efter tittar det fram ur grönskan. Men så kommer hösten och allt blir så tydligt. Träden står nakna och stolta och skyler sig inte. Och däri ligger kanske det stora problemet med hösten, själva kärnan i motviljan. Då finns ingenstans att gömma sig. Utom möjligen i mörkret och musiken.

Read Full Post »

Allas086Jag har som framgått av ett tidigare blogginlägg på sistone bläddrat något i två nummer av tidningen Allers från 1968 respektive 1971. Kanske borde jag av denna sysselsättning bli nostalgisk, men det är sannerligen svårt att säga om jag har några minnen av den här tiden, enär jag då var två respektive fem år gammal. Jag har åtminstone näppeligen några minnen av den värld som en veckotidning av Allers dignitet brydde sig om. Alltså handlar bläddrandet inte om nostalgi, utan snarare fascination. Nu är det självklart så att någon tok på 2060-talet kommer att skaka bekymrat på huvudet över 2010-talet när denne bläddrar i veckotidningar från vår tid. Men det hindrar ju inte mig från att skaka bekymrat på huvudet över det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet i dag.

Jag läser till exempel om den ”tuffsöta” Berith Anserud som nu, 1971, tar sånglektioner för att kunna satsa helhjärtat på cowboylåtar. Hon vill nämligen åter komma i ropet efter sina utvikningar i herrtidningar och agerande på folkparksscener, vilket tydligen inte främjade karriären. Ja, då är det förstås cowboylåtar som gäller. Självklart kan jag inte låta bli att kontrollera hur det gick med hennes musikkarriär. Förbryllande nog tycks hon ha gett ut en LP 1970 (med titlar som ”Alla män är inte så” och ”Jag vill till sol och heta stränder”), men ingenting därefter. Folk kanske helt enkelt inte gillade cowboylåtar?

Jag läser även om ”raggarnas beskyddare”, Olof Möller, som kom fram till att Stockholms problem med raggare berodde på att de inte hade någonstans att ta vägen. Ett hundratal ungdomar brukade samlas på Birger Jarlsgatan innan de gav sig ut på ”härjningståg”, enligt tidningen. Denne Olof Möller var tydligen en driftig person i slips som lyckades få både raggarnas och politikernas förtroende. Genom hans insatser fick raggarna tillgång till ”Tegelhagens slott” (ånyo enligt tidningen) vid Järvafältet, en herrgårdsliknande byggnad från 1880-talet. Och därmed befriades staden från raggarnas härjningståg och allt var frid och fröjd. Slotts- och herrgårdsentusiasten i mig blir förstås nyfiken på detta ”slott” som jag aldrig har hört talas om. Det visar sig att raggarna planerade att göra om stora matsalen till bilverkstad, slå ut några väggar och dessutom öppna en stor port i fasaden för att bilarna skulle kunna komma in. Det är dock oklart om det blev så, eftersom huset så att säga råkade brinna ner – faktiskt strax efter att artikeln om Olof Möller publicerades i Allers. Så kan det gå.

En veckotidning med självaktning har naturligtvis också ett par sidor där läsarna får ställa frågor inom olika ämnen. Här är ett par exempel.

Fråga: Jag undrar om man ser skära elefanter
eller andra hallucinationer när man är berusad.
Hoppas på svar

Svar: Hallucinationerna uppträder hos kroniska alkoholister
som hållit upp med sprit en viss tid.

Fråga: Skulle jag passa i kort hår? Vilken frisyr klär mig bäst?
Lena

Svar: Ni är mycket söt i ert tjocka härliga hår såsom på fotot.
Men om ni absolut vill byta er frisyr så föreslår jag
den nya svenska modefrisyren ”Party”.
Är ni modig gör en frisyr lik den Monica Zetterlund har just nu.

Och besläktad med dessa sidor är förstås spalten där läsarna får ge tips till andra läsare. Här är två mycket fina tips:

För alla som inte röker men ändå måste stå ut med cigarrettrök
vid t ex matbordet vill jag ge ett tips. Häng upp en apelsin ovanför bordet.
Apelsinen drar till sig röken.
Ej nikotinindragare

För att inte behöva tvätta golvmoppen så ofta trär jag på en påse
som jag sytt av gammal flanell. Den går lätt att ta av och skaka eller tvätta.
Noggrann husmor

Allas087Men kanske är den mest anmärkningsvärda artikeln den som handlar om kontraktsprosten Jan Redin i Långasjö som just ska gå i pension. Han var tydligen en av tidens mest rabiata kvinnopräst-motståndare, men får likväl bre ut sig rejält i Allers.
Jag citerar ur artikeln:
Skulle prosten Redin ta emot en kvinnlig präst, t ex kyrkoherden i Engelbrekts församling i Stockholm, teol dr Margit Sahlin, och låta henne predika i Långasjö kyrka?
– Nej, absolut inte! säger prosten med hetta. Jag bestämmer över min predikstol. Margit Sahlin är säkert en duktig och begåvad människa som kyrkan skulle kunna ha stor användning och glädje av – om hon inte låtit locka sig av utsikten att bli präst…

Ord och inga visor. Jag har svårt att tänka mig att en liknande artikel skulle förekomma i en veckotidning i dag. Men oavsett det, så får man nog förutsätta att en artikel som vi anser vara kontroversiell och anmärkningsvärd i dag förmodligen inte var särskilt kontroversiell och anmärkningsvärd då. För om man får någon insikt av att läsa nära 50 år gamla veckotidningar så är det att människor tänkte annorlunda då. Det var en annan tid. Det måste man alltid komma ihåg innan man börjar förfasa sig och bli fullkomligt häpnadsväckt. Fast visst är det roligt att förfasa sig? Kom inte och påstå något annat.

Allas088

 

 

 

Read Full Post »

Allas081Jag hjälpte min mor att rensa i en gammal skänk häromdagen. Det var främst gamla tidningar och andra trycksaker som låg där och skräpade. En del var lätta att slänga, andra väckte en och annan fråga. Varför hade två exemplar av tidningen Allers sparats, det ena från 1968 och det andra från 1971? Kuriöst nog är båda tidningarna nummer 29 från respektive år. 1968 kostade tidningen en krona och femtio öre. 1971 kostade den en krona och nittiofem öre. Möjligen var de billigare för prenumeranter, exempelvis min farmor som enligt etiketter på baksidan var tidningarnas ursprungliga ägare.

En snabb genombläddring gav ingen ledtråd till varför tidningarna hade sparats. De innehåller mest den veckotidningsgegga som man väl kan förvänta sig, men kanske lite mer beskedlig än vad som är brukligt i dag. Det var en annan tid. 1968 års tidning pryds av ett slags skämtteckning föreställande en man och en kvinna i badrummet. Kvinnan sminkar sig och använder den tandborstande mannens framåtböjda rygg som avställningsyta för sminkarsenalen. För säkerhets skull finns inuti tidningen en liten pedagogisk förklaring till teckningen, för den läsare som nu inte riktigt begrep den. 1971 års tidning pryds av färgfoton av två då aktuella unga kvinnor: sångerskan Lena Andersson och skådespelerskan Inger Nilsson.

Vid genombläddringen fann jag dock i numret från 1971 en artikel som fick mig att haja till lite. Två herrar från Sveriges Siares Förbund, Tage Skiöld och Gudmund Åkerlind, får där tillfälle att utifrån ett antal frågor berätta vad som kommer att hända i framtiden. Intressant! Så här drygt 45 år senare sitter vi ju inne med facit och kan se hur rätt de båda herrarna hade. Själva upplägget är lite förbryllande, eftersom Tage och Gudmund ger olika svar – och båda kan ju då rimligen inte ha rätt. Men kanske var tanken att det skulle vara en form av tävling så att man i sinom tid skulle kunna utse den mest tillförlitliga siaren? För är det något som behövs så är det ju just tillförlitliga siare. Nostradamus börjar ju bli lite till åren. Nå, låt oss ta en titt på några av de intressanta frågorna.

Fråga 1: Får kronprins Carl Gustaf (när han väl blir kung) sitta som monark livet ut eller blir han tvungen att avgå?

Tage Skiöld svarar: Han kommer att sitta en, möjligen två sjuårsperioder. Sedan tvingas han abdikera. Han sitter alltså i max fjorton år, sedan får vi republik.

Gudmund Åkerlind svarar: Han sitter livet ut. Praktiskt taget alla befogenheter kommer dock att tas ifrån honom.

Så här blev det: Kronprinsen blev kung 1973 och har nu suttit i drygt sex sjuårsperioder. Det lutar alltså åt att Gudmund hade helt rätt, även om det är för tidigt att sia (!) om saken. Gudmund hade även rätt i den andra förutsägelsen. Den så kallade Torekovkompromissen var ett resultat av förhandlingar i augusti 1971, alltså en månad efter att tidningen publicerades. Imponerande! (Vi behöver ju inte låtsas om att saken förmodligen hade diskuterats ganska flitigt och redan var känd.)

Fråga 2: Vem kommer Carl Gustaf att gifta sig med?

Tage svarar: Han kommer att gifta sig med en italienska eller en fransyska, en av fyra döttrar i en familj. Med henne får han fyra flickor och en pojke. Hon är ganska mycket yngre än vad han är, hon är katolik och går för närvarande i klosterpension.

Gudmund svarar: Han kommer att gifta sig med en flicka som – om Västtyskland i dag vore monarki – skulle ha bott där. Nu bor hon i Schweiz eller Spanien. Hon är 1-4 år yngre än kronprinsen, ljus och väldigt söt.

Så här blev det: Carl Gustaf gifte sig med en mörk drygt två år äldre flicka som var bosatt i Västtyskland. Med henne fick han två döttrar och en son. Här hade alltså Gudmund en aning rätt angående landet, men ändå inte.

Fråga 3: Får Sonja och Harald av Norge fler barn än det som sägs vänta nu?

Gudmund svarar: Det är rena undret att de får ett barn. De får inga fler.

Tage svarar: Sonja kommer att ge Harald och Norge tre barn. Två pojkar och en flicka. I den ordningen.

Så här blev det: Sonja och Harald fick en dotter och en son. I den ordningen.

Fråga 4: Vilket parti vinner nästa val?

Gudmund svarar: Två jämbördiga partier kommer att ta hem spelet. Men det gäller ett nyval före det ordinarie valet 1973. Och det leder till att Olof Palme fockas som statsminister och ställs mellan att bli utrikesminister eller acceptera en diplomatisk post utomlands.

Tage svarar: Det blir en koalitionsministär mellan center, socialister och kommunister.

Så här blev det: Något nyval blev det inte. Olof Palme satt kvar som statsminister till 1976. Koalitionsministären uteblev också. Dock var den Socialdemokratiska regeringen en minoritetsregering.

Fråga 5: Kommer vi att få ett invandrarproblem i vårt land, i stil med vad man har i England?

Gudmund svarar: Nej, aldrig. Men även hos oss kommer olika invandrare från olika länder att få svårt att dra jämnt.

Tage svarar: Nej, det får vi inte. Men om någon generation eller så blir vi nog mycket förvånade över att se något så sällsynt som en äkta svensk lintott i vårt land.

Så här blev det: Svårbedömt, eftersom ingen främre tidsgräns anges. Men lintottar finns i alla fall fortfarande.

Fråga 6: När och hur slutar Vietnamkriget?

Gudmund svarar: Det slutar redan nästa år (1972) och det är kineserna som tar hem spelet där.

Tage: Kriget pågår i fem år till (1976). Det slutar med kommunistiskt välde.

Så här blev det: Vietnamkriget slutade med Saigons fall 30 april 1975 – och ett kommunistiskt styre. Här var ju faktiskt farbror Tage ganska nära sanningen!

Fråga 7: Hur går det med konflikten mellan Israel och Egypten?

Gudmund: Israel kommer att ge fred. Inte få. Israelerna kommer att behålla stora delar av det territorium de tillskansat sig.

Tage: Israel och Egypten kommer att gå samman till en nation, till båtnad för både egyptier och israeler!

Så här blev det: Här ligger det nära till hands att gapskratta. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att Egypten och Israel fortfarande är separata stater.

Fråga 8: Kommer Jackie och Ari Onassis att skiljas?

Gudmund: Skilsmässa är oundviklig såvida problemet inte löses genom att någon av dem går hädan. Men det skulle förvåna mig om de står ut med varandra så värst länge till.

Tage: Onassis kommer att hålla ett väldigt stort bröllop. Men Jackie blir inte bjuden.

Så här blev det: Det här är kanske den viktigaste frågan av alla. Ari Onassis trillade av pinn i mars 1975 och förblev gift med Jackie tills han dog.

Fråga 9: Vem blir 70-talets stora stjärna inom a) film och teater och b) den lättare underhållningen?

Gudmund svarar: a) Per Ragnar, b) Tommy Körberg, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lena Andersson.

Tage svarar: a) Jarl Kulle, sedan yngre förmågor, b) Lena Andersson och den tidlösa Sonya Hedenbratt.

Så här blev det: Per Ragnar och Jarl Kulle? Tja…jo, de syntes väl en hel del under 70-talet. Björn och Benny gick det ju tvivelsutan ganska bra för. Och Tommy Körberg var väl hyfsat stor på 70-talet. Sonya Hedenbratt i all ära, men 70-talets stora stjärna var hon kanske inte. Och detsamma kan man väl säga om Lena Andersson.

Fråga 10: Vilket lag vinner allsvenskan 1971-1972?

Gudmund: Åtvidaberg eller Malmö FF.

Tage-gubben: IFK Norrköping, Åtvidaberg eller Malmö.

Så här blev det: Frågan är lite konstigt ställd, fast det ska erkännas att jag är lite korkad när det gäller fotboll. 1971 vann Malmö FF och 1972 vann Åtvidaberg. Dum fråga. Borde strykas.

Fråga 11: Får vi några medaljer i OS i München 1972?

Gudmundur svarar: Ricky Bruch, Kjell Isaksson, Gunnar Larsson, Pelle Svensson och Bo Johansson får medaljer, men jag vet inte vilka valörer de får!

Tagur svarar: Jag är analfabet på idrott och kan inte få fram några svar.

Så här blev det: Gunnar Larsson tog två guld och Ricky Bruch tog en så kallad bronspeng. Övriga 13 medaljer missade Gudmund helt, bland annat Ulrika Knapes guld. Och snälla Tage! Vad var det där för slags siarsvar?

Fråga 12: Vad blir årets stora händelse?

Gudmund: Omslaget i amerikanernas utrikespolitik. Och jag skulle tro att USA också får en ny president i år, troligen efter 1 november.

Tage: Vi får en jättestor regeringsskandal, en mycket stor trafikolycka kommer att ske på en bro, och ett tredubbelt mord blir en sensation för hela världen.

Så här blev det: Jag vet inte vad Gudmund snackar om. Inte sjutton fick USA en ny president efter 1 november 1971. Tages jättestora regeringsskandal tycks ha uteblivit. Det mest spännande på politikens område tycks ha varit att de tre borgerliga partierna kallade till gemensam presskonferens för första gången sedan efterkrigstiden. De krävde en femprocentig sänkning av momsen. Och trafikolyckan… Det närmaste man kommer är nog det ungerska plan som störtade nära Saltholm i Öresund – alltså nära den framtida Öresundsbron. Kanske visste Tage att bron skulle invigas nära 30 år senare. Eller också syftade han på de nio människor som omkom nio år senare då Almöbron blev påkörd av ett fartyg. Det är ju i så fall mycket imponerande! Något trippelmord hittar jag inga uppgifter om.

Sammanfattning: Gudmund och Tage. Vilka sköna snubbar! Tänk att med hjälp av kortlekar och pendlar och tabeller kunna förutsäga framtiden på det här viset. Och tänk så rätt de nästan inte alls hade. Om de på allvar hade kunnat sia om framtiden så skulle de väl ha kollat in hur man får tretton rätt på tipset. Då hade de sluppit harva i siarträsket. Nåja. Egentligen spelar det ingen roll. Det roligaste med den här artikeln är att man får en inblick i en annan tid. Man får en chans att förstå vad som rörde sig i huvudet på folk för nästan femtio år sedan. Jackie Onassis! Sonya Hedenbratt! Sonja och Harald! Per Ragnar! Carl Gustaf! Så löjligt…kan man tycka. Tills man sätter latten i halsen och inser att vi är precis lika goda kålsupare i dag. Men jag kan åtminstone konstatera att Sveriges Siares Förbund inte tycks existera längre. Jag har nämligen googlat på internet. Men det skulle inte förvåna mig om det har ersatts av något liknande, med ett fräscht namn på engelska. Det kommer alltid att finnas människor som är beredda att låta sig luras.

Read Full Post »

Older Posts »