Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2015

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!

I dag har jag varit på något som Stockholms stad kallar ”visionspromenad”. Syftet med den var att på plats visa medborgarna hur det planerade Nobel Center som (enligt hemsidan www.nobelcenter.se ”ska” byggas på Blasieholmen) kommer att se ut. Det var på alla sätt en intressant upplevelse, bland annat för att en del upprörda känslor kom till uttryck. Det kan inte vara särskilt lätt att representera Staden i ett sammanhang där de flesta som intresserar sig har en kritisk hållning. Då gäller det minsann att försöka bibehålla lugnet och fattningen.

Vad gäller då saken? Jo, man har fått för sig att det vore vettigt att Sverige och Stockholm har ett Nobelcentrum – en byggnad där bland annat ett museum (nu inrymt i Börshuset i Gamla stan), bibliotek, kontorslokaler för Nobelstiftelsen och ett stort auditorium där Nobelpriset delas ut ska inrymmas. Allt under ett tak, så att säga. Nobelpris-banketten är dock tänkt att även fortsättningsvis äga rum i Stockholms stadshus. Sammanlagt ska denna byggnad bli 26 000 kvadratmeter stor.

Tullhuset från 1876.

Tullhuset från 1876.

Idén om att bygga ett Nobelhus eller Nobelpalats är inte ny. I början av 1900-talet ritade den flitige Ferdinand Boberg en mycket fantasifull byggnad som var tänkt att ligga på Öster-malm, i det som i dag heter Nobelparken som en liten reminiscens om detta äventyr. Om projektet hade kommit till utförande så misstänker jag att det hade varit en av Stockholms så kallade märkesbyggnader i dag. Men Bobergs förslag ansågs alltför ”osvenskt” och det blev inget av med saken.

Behövs det ett Nobelcentrum? Den frågan skulle jag tveklöst svara ja på. Man kan invända och säga att det ju uppenbarligen har fungerat ganska bra ändå i drygt hundra år. Men det är klart att det vore bra för både Stockholm och Nobelpriset att få alla ”Nobelfunktionerna” samlade (utom banketten, då) i stället för att ha dem utspridda som läget är nu. Dock behöver de kanske inte vara samlade i en och samma byggnad. Man skulle i stället kunna tänka sig flera byggnader, placerade kring ett Nobeltorg. Jag tänker mig något i stil med Lincoln Center i New York. Bortsett från de rent praktiska fördelarna så vore det nog bra med en specifik byggnad som förknippas med Nobelpriset och inget annat, en form av symbolbyggnad.

Ett av hamnmagasinen. Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Ett av hamnmagasinen.
Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.

Applåderar jag då det föreliggande förslaget? Nej. Vilken överraskning, va? Jag har nämligen ett antal invändningar mot det. Om vi börjar med placeringen så är det alltså tänkt att ligga på Blasieholmen på ”en av de sista obebyggda tomterna i Stockholm”, som Stockholms stad skriver på sin hemsida. Problemet är att tomten inte alls är obebyggd – där finns ett fint tullhus från 1876 och två hamnmagasin från tidigt 1900-tal. Om man ska uppföra ett Nobelcentrum här så måste man alltså först se till så att tomten verkligen blir obebyggd. Man måste med andra ord antingen flytta de befintliga husen någon annanstans eller riva dem. Eftersom Stockholms stad tydligen saknar allt intresse av att bevara dem så är det uppenbarligen upp till någon hugad spekulant att flytta husen till en lämplig plats. Byggnaderna – och då i synnerhet hamnmagasinen – kanske inte ser mycket ut för världen, men de är kvarvarande representanter för den verksamhet som för inte alltför länge sedan bedrevs på Blasieholmen och därför intressanta. De bidrar till att ge en bild av Stockholm som sjöfartsstad.

Problem nummer två är den tänkta byggnadens utformning. I en tävling som anordnades av byggherren, alltså inte Stockholms Stad (däremot satt stadsarkitekten med i juryn), vann ett förslag av David Chipperfield och Christoph Felger. Det vinnande förslaget beskrivs på nobelcenter.se som en ”smäcker mässingsbyggnad”. Ibland undrar jag om jag har lärt mig fel innebörd av ord, och det här är ett sådant tillfälle. Jag kan för mitt liv inte begripa hur denna kartongliknande koloss kan betraktas som smäcker. Ånyo har man fastnat i en grundform med kubvolymer och platt tak, en form som tydligen anses vara ”elegant, tidlös och vacker”. Men kanske är fyrkantigheten tänkt att symbolisera Nobelstiftelsens sätt att tänka?

Det andra hamnmagasinet.

Det andra hamnmagasinet.

Fasaden är tänkt att bli mässingsskimrande, förmodligen för att erinra om färgen på den guldmedalj som tilldelas Nobelpristagarna, men förhoppningsvis också för att ansluta till de ockratoner som är vanliga i Stockholms fasader. Det är bra tänkt – om syftet är att få byggnaden att smälta in bättre i sin miljö. Men jag tror ärligt talat att glansen blir alldeles för iögonenfallande under soliga dagar och då blir effekten den rakt motsatta. Byggnaden kommer att sticka ut och göra sig märkvärdig och självgod på ett sätt som närmast kan beskrivas som vulgärt.

Något liknande gäller också storleken, och då tänker jag främst på höjden. Huset är planerat att bli tre meter högre än närmaste granne. Det kanske inte låter mycket, men det är fullt tillräckligt för att det ska förminska nu befintlig arkitektur på ett tråkigt sätt. Om man bara sänkte byggnaden en våning så skulle den smälta in mycket bättre och, faktiskt, ändå behålla sitt uttryck. Det förhåller sig också så att ju högre en byggnad är, desto större utrymme kräver den runt om för att den ska komma till sin rätt. Även ur den aspekten skulle byggnaden vinna på att bantas höjdmässigt. Den upptornande, alltför stora kubformen får mig närmast att tänka på Joakim von Ankas så kallade pengabinge. Och vi vet alla namnet på staden där den ligger.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.

Nobelcentret, i sin nuvarande utformning, är kort sagt för stort och utstickande för den tänkta platsen. Det ser ut som om någon har råkat släppa ner det med helikopter på helt fel plats. Varför måste det ligga just på Blasieholmen? Varför måste det ligga i centrala Stockholm? Andra förslag har varit på tapeten, men tydligen anser man att det är en poäng att alla byggnader som kan locka turister är centralt placerade. Det är möjligt, men min erfarenhet som turist är att man söker upp det som man är intresserad av – oavsett var det ligger. Här har man alltså chansen att placera ett potentiellt stort besöksmål (ja, jag tror att ett Nobelcenter lockar en hel del) på en något mer perifer plast i staden och på så sätt sprida turistgracerna. Vi talar ju ändå inte om några jätteavstånd som man måste förflytta sig på i Stockholm. Sanningen är ju att det absolut inte behövs ytterligare turistattraktioner i centrala Stockholm.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.

Vad skulle man då kunna göra av det hörn av Blasieholmen där Nobelcentret är tänkt att ligga? Det finns flera trevliga förslag. Man skulle till exempel kunna ha en fiskmarknad i ett av hamnmagasinen. Man kan förstås tänka sig caféer och restauranger. Om någon har missat propagandan så växer Stockholm – och det finns faktiskt behov av fler näringsställen. Alldeles säkert skulle det gå att skapa vad man från Stockholms stad brukar kalla för en ”mötesplats” i detta nu nedgångna och lite bortglömda hörn. Det finns potential för en fin torgbildning mellan de tre befintliga husen där man skulle kunna ha uteserveringar på sommaren. En plats blir som bekant vad man gör den till. Staden hävdar att man medvetet har sparat den här ”obebyggda” tomten till en ”publikdragande byggnad”. Men tänk om man i stället skulle ha modet att låta den här fläcken förbli oexploaterad?

Nå. Nu har du som bor i Stockholms kommun möjlighet att säga vad du tycker. Jag uppmanar var och en som alls bryr sig om saken att delta i samrådet. Läs mera här: Samråd för Nobel Center. Om man till äventyrs tycker att det är ett tjusigt förslag som absolut bör ligga just där så kan man förstås meddela det också. Spelar det någon roll? Kanske, kanske inte. Men vi har lagstadgad rätt att tycka till i just stadsbyggnadsfrågor – och då kan man gott göra det.

Annonser

Read Full Post »

planlösning2Det är ganska många år sedan som jag först började umgås med planer på att flytta från min barndoms Uppsala till Stockholm. Av ekonomiska skäl kom det dock att dröja ganska många år innan en flytt blev av, vilket inte alls hindrade mig från att gå på lägenhetsvisningar. Det är ju ganska trevligt att drömma också. En liten skjuts framåt fick jag en lördag då jag till min glädje upptäckte att jag hade vunnit på Lotto. Visserligen bara 4 300 kronor, men det var ju mera än de 23 kronor som hade varit maxvinsten dittills. Så dagen därpå gick jag och tittade på en lägenhet som låg någonstans i Stockholms södra förorter. Jag har med ålderns rätt faktiskt glömt var. Lägenheten var av något skäl ovanligt billig – men det är ju jag också.

Vid ankomsten till tunnelbanestationen hade jag bara en vag aning om vartåt jag skulle gå. Detsamma gällde uppenbarligen två unga herrar i tjugoårsåldern som klev av samma tåg, ty de frågade mig efter den adress som jag också skulle till. Eftersom jag trodde att jag eventuellt hittade så föreslog jag att de skulle följa med mig. Nu är jag ju inte den som är överförtjust i att småprata med främlingar, men det uppstod någon form av dialog om lägenhetspriser – och jag passade på att på ett lite skämtsamt sätt släpa fram det där med att jag precis hade vunnit på Lotto. Till min förvåning utbrast den ena ynglingen ”Det har han också!” och pekade på sin kompis. Hans vinst visade sig dock vara lite större än min, närmare bestämt drygt tio gånger. De verkade lite kaxiga över det hela, men jag tröstade mig med att jag besatt mycket större livserfarenhet. (En klen tröst – i själen grät jag.)

Väl framme på den aktuella adressen kunde jag snabbt konstatera att det låga priset hade lockat infernaliskt många människor. Lägenheten låg på bottenvåningen i ett modernt, tråkigt och alldeles extra betonggrått hus. Den var mörk och konstig och det kändes som om takhöjden låg på ungefär 180 centimeter. För min del var det med andra ord bara priset som var attraktivt. Men mina vänner ynglingarna ansåg tydligen att det var en bostad som lämpade sig för människor, ty den ene (inte Lotto-vinnaren) upphov sin röst och ropade över sorlet: ”Var är försäljaren?! Min kompis vill köpa!” Det var uppenbart att ordet mäklare inte ingick i hans vokabulär. Och förmodligen fanns inte företeelsen budgivning heller i hans begreppsvärld.

Nå, inte vet jag hur det gick. Men i mitt inre skrattade jag rått och elakt och tyckte samtidigt att det hela var lite naivt rart. Hur som helst så föddes där tanken på hur man ska bära sig åt för att avskräcka andra intressenter – och därmed göra en god affär. En metod är ju att göra som de där ynglingarna, visa på handlingskraft, bryta mot all kutym och låtsas som om man har obegränsat med pengar. Men det finns mer subtila varianter. En är att agera ”den jobbiga grannen”. Alla vet ju att det kommer minst en nyfiken granne på varje visning, så varför inte utnyttja det? Kliv alltså in, slå dig i slang med andra spekulanter och framför i viskande ton ”sanningar” om bostadsrättsföreningen och andra viktiga ting. Man kan också säga lagom kryptiska saker som: ”Jag hoppas att du tycker om trumpetmusik, det är lite lyhört här.” Eller: ”Jag är med i surströmmingsakademien.” Eller varför inte klassikern: ”De borde inte ha släppt ut mig.” Det där sista ska helst framföras på en väsande, tonlös utandning.

En annan metod är förstås att erkänna att man är spekulant, men gå omkring och humma och skaka på huvudet och se mycket kritisk ut. Då och då kan man vända sig till sina medspekulanter (eller heter det motspekulanter?) och yttra repliker av typen: ”Känner du också doften av cyanid? Eller är det svavelsyra?” Eller: ”Jag måste säga att de har lyckats bra med att få bort blodfläckarna.” Eller på samma tema: ”Visst var det väl här det där trippelmordet ägde rum före jul? Har du inte hört talas om det? Nej, de gjorde sitt bästa för att tysta ner det.”

Sedan har vi en metod som kanske inte är jättesnäll, men som kan vara effektiv. Den går ut på att antingen misskreditera mäklaren och/eller göra densamma nervös. Det första alternativet bygger på att man låtsas känna personen sedan tidigare. Låt oss för enkelhetens skull kalla mäklaren för Amanda. Då skulle det kunna låta så här: ”Du har lyckats locka hit mycket folk i dag, Amanda. Hoppas att de inte är lika observanta som förra gången.” Eller: ”Jaså, du kallar dig Amanda nu? Sist vi sågs kallade du dig Lolita – och hade inte alls så där mycket kläder på dig.” Det andra alternativet kan uppnås genom att man ställer frågor som antingen är väldigt konstiga eller direkt infantila. En bra inledning är: ”Ska man ta av sig skorna? Byxorna då? Inte? Och det säger du nu?!” Därpå kan man lämpligen fortsätta med: ”‘Carpe Diem’ står det här på väggen, är Carpe ett pojk- eller flicknamn?” Och varför inte: ”Om jag vill bryta upp parketten och odla potatis här, vilken sort är då bäst?” Man kan också med fördel smaska i sig all frukt och alla örter som står utplacerade i lägenheten. Eventuellt kan man sätta i sig olivoljan också.  Jag måste dock erkänna att den här sista metoden (den så kallade ”mäklarmetoden”) är mera intressant och pikant än effektiv.

Den nyfikne grannen har jag förresten själv råkat ut för – i två olika situationer. När jag flyttade senast och höll på och bar ut kartonger så dök det upp en äldre farbror som jag aldrig sett förut. Han frågade oblygt om jag ville sälja stolarna som jag haft på balkongen. Först förstod jag ingenting, ty det var helt omöjligt för grannarna att se in på min dåvarande balkong – så hur kunde han veta vad jag hade för stolar där? Men så drog jag mig till minnes att mäklaren berättat att en av mina grannar hade varit in och tittat vid visningen. Och vid en visning av en lägenhet på Siljansvägen i Årsta dök det upp en annan äldre farbror som gick omkring och tittade – och i förtroende sa till mig: ”Det är så många ungdomar som köper lägenheter här – och sedan flyttar de efter bara ett år. De har inte råd med amorteringarna.” Jag svarade artigt: ”Jaha, så kanske det är.” Då blängde han på mig och snäste: ”Kanske?! Det är så!” Inte sjutton köpte jag den lägenheten. En sådan granne vill man ju inte ha.

 

(Tack till Magnus som bidrog med konstiga idéer.)

Read Full Post »

 

En pil visar vem som signerat. Tydlighet är en dygd.

Någon gång en bit in på 90-talet var det. Kanske 1994? Kanske något annat år. Jakob Hellman hade i alla fall varit alldeles förskräckligt tyst alldeles för förskräckligt länge. Hade han gått i kloster? Var han intagen på psykiatrisk klinik? Hade han emigrerat till Finland? Och framför allt: Varför kom det ingen uppföljare till succén …och stora havet från 1989? Det spekulerades. Men mitt i den värsta tystnaden fick jag plötsligt reda på att han skulle framträda tillsammans med en grupp som jag tror hette Doc V på ett obskyrt ställe på Drottninggatan i Uppsala. Jag och kamrat Viktoria gick dit för att dämpa Hellman-abstinensen och vara med om något kanske historiskt. Kanske något som nästan ingen visste om. Eller var det så att ingen brydde sig?

Vi går tillbaka i tiden. Nedanför Uppsala slott, vid foten av Kasåsen, ligger en träkåk med en tjusig inglasad veranda. Huset uppfördes en gång i tiden för nykterhets-organisationen IOGT. Eller åtminstone höll de till där en period. Så småningom blev det i stället ett syndens näste i form av en konsertlokal/krog vid namn Barowiak. Namnet kommer av en polsk balettmästare som av något skäl hamnade i Uppsala. I alla fall. I min ungdom var det dit man gick för att lyssna på musik och kanske inmundiga en öl. Mest minns jag stället av tre skäl: den amerikanske kultartisten Warren Zevon, stridspiloten och poeten Åke Hodell, och Jakob Hellman. Första gången jag både hörde och hörde talas om den sistnämnde var just där, på Barowiak. Han var uppvärmare åt de då betydligt mer kända Wilmer X och hade förstås en ganska otacksam uppgift. Okänd, liten och tanig, ensam på scenen – och kanske lite blyg, men samtidigt kaxig. Och handen på hjärnan, hur ofta är vi som konsertbesökare det minsta intresserade av förbandet? Men han lyckades se både skör och stark ut – samtidigt.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Och jag minns att den där glasögonprydde unge mannen med gitarr gjorde intryck på mig och jag bestämde mig där och då för att jag tyckte om honom. Jag ska inte låtsas att jag hörde vad han sjöng, men melodierna och sättet att sjunga tilltalade mig mycket. Han hade en lustig, liksom luftig frasering som gjorde att han lät väldigt annorlunda jämfört med alla andra artister på den tiden. Självklart kom en del människor dragande med det där klassiska ”han-kan-ju-inte-sjunga”. Men det är klart att han kunde sjunga – han sjöng bara annorlunda. ”Jag var ju tvungen att få luft” sa han i ett TV-program häromåret. Och det är ju onekligen sunt att få sig lite luft emellanåt.

Tre nöjda och glada fantaster.

I februari gavs LP:n …och stora havet äntligen ut och jag köpte den genast på cd (eftersom jag var en mycket modern människa). Inte hade jag behövt vara rädd för att bli besviken – för den där stackars skivan golvade mig totalt med sina smittande, sångbara melodier och sina både fullständigt självklara och lite egna texter. Självklara för att man förstod vad han ville säga, det var som om varenda textrad gick att applicera på ens eget liv och ens egna känslor. Men han uttryckte allt på ett eget sätt, med speciella formuleringar som ibland var alldeles extra underbart underfundiga:

Natten är vacker och månen är full
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag
Du är allt jag vill ha

Men favoritsången var och är Avundsjuk på dig som inleds med följande vers, där jag alldeles särskilt älskar den sista raden som liksom inte riktigt hänger ihop med de föregående – och ändå gör det på ett fullständigt självklart sätt.

Du har sett mej gå omkring i natten här
i en gammal oåtkomlig atmosfär
Du har sett mej undra över livet,
men har du sett mej tjuvtitta på er?
I ett fönster i ett hus där jag bor
låter dunkla lampor ana nå’t så stort
Så du kan aldrig ana allt som jag vet
Visst ser jag ut som en poet

Jag tror faktiskt att jag i ett år eller så ville vara Jakob Hellman. Jag menar, jag var ett halvår yngre än han (det är jag förresten fortfarande) och hade glasögon. Det var bara gitarren som fattades. Och kanske en hel del begåvning. Men jag fick nöja mig med att vara hans ambassadör och gav bort hans skiva till folk i födelsedagspresent. Ibland känns det angeläget att frälsa andra.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Den 17 mars 1989 kom han till skivaffären BK i Uppsala för att ge en minikonsert och signera skivor. Det är klart att jag var där, tillsammans med kamrat Karin, kamrat Viktoria och eventuellt kamrat Marcus. I en väska smugglade jag in min otympliga kassettbandspelare och än i dag har jag någonstans en skramlig och dålig inspelning av en hittills outgiven sång som kanske hette Min Marie. På fotot av mig och Jakob tävlar vi om vem som kan rodna mest, tror jag. Det var i alla fall ett stort ögonblick – åtminstone för mig. Under det närmaste året gick jag på ett par av hans konserter i Uppsala och tiggde till mig ännu en autograf vid Barowiaks bardisk. Och en gång besvärade jag honom vid Globens tunnelbanestation efter en Bob Dylan-konsert. Han låtsades känna igen mig. Men sedan – tystnad.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Åter till det obskyra stället på Drottninggatan i Uppsala anno kanske 1994. Vi fick syn på Jakob Hellman i dunklet. Han gick till baren och beställde shots. Stora scenskälvan? Kanske. Vi avstod från att gå fram och prata. Ville visa respekt för 90-talets Garbo. Men så småningom stod han i alla fall på scenen ackompanjerad av Doc V. Det var en konstig konsert – man märkte att han nog egentligen inte alls ville stå där. Jag kan inte ens minnas att han spelade några låtar från …och stora havet, men det är möjligt att han gjorde det. Faktum är att jag bara minns tre låtar. Madonnas Like a Virgin (jag ljuger inte!). En ny, egen låt som möjligen hette Det finns ett land, eller som åtminstone hade en text som började så. Och när han uppenbarligen var missnöjd med den så avbröt han den tvärt och räknade in Twist and Shout i stället. Möjligen spelade han också Tant Struls Slicka mig ren. Där och då var jag nästan helt säker på att han aldrig mer skulle stå på en scen. Men ibland är det glädjande när man har fel.

 

Här är förresten ett trevligt videoklipp med Cornelis Vreeswijks Ballad på en soptipp och den outgivna Hellman-låten Säg att det är mej du vill ha. Och därtill lite småprat med ingen mindre än Kjell Lönnå!

https://www.youtube.com/watch?v=eURtfeQkIis

 

 

 

 

Read Full Post »

För den som händelsevis har läst något av mina tidigare alster har det kanske framgått att jag har besökt Liverpool några gånger. Och att anledningen till det stavas B-E-A-T-L-E-S. På den tiden var det nog egentligen den enda anledningen att åka till den staden. När jag och min syster tågluffade i England och Skottland 1983 blev vi till och med varnade för att åka till just Liverpool. ”Det är inget trevligt ställe” sa två rara bed & breakfast-tanter i den ganska närbelägna staden Preston. ”Åk till Blackpool i stället – det är mycket trevligare. Den tidigare ganska välmående hamnstaden i nordvästra England var i början av 1980-talet fortfarande ganska nedgången och hade hög arbetslöshet. Man hade egentligen precis börjat begripa att det gick att locka Beatles-tokar till staden. Ironiskt nog kan det ha varit mordet på John Lennon i december 1980 som satte igång en försiktig satsning på turismen. 1984 hade de till och med lyckats smälla upp ett hyfsat museum och börjat anordna guidade bussturer.

När jag var i Liverpool med de kaliforniskt rara människorna Emily (min brevvän i ganska många år) och Mary (hennes väninna) i juli 1985, så fanns det dock fortfarande områden som var väldigt skamfilade och som man nog knappt borde vistas på ens mitt på dagen. Men nu hör det till saken att flera av de platser som är intimt förknippade med The Beatles råkade ligga i just dessa fattiga och slitna områden. Och om man nu är en äkta fantast så måste man ju besöka just de platserna. Så vad göra? Man kan alltid minimera risken genom att passa på när det är ljust ute, när vanligt folk befolkar staden. Men om tiden inte riktigt räcker till och man bara vill se ett till ställe? Och ett till. Och ett till. ”Jo, men nu ligger puben The Empress bara ett kvarter bort. Ni vet, puben som Ringo står utanför på skivomslaget till ‘Sentimental Journey’.” ”Ja! Den måste vi se…” Och så vidare.

Det var tidig kväll när vi klev in i den extremt mäktiga och stämningsfulla Anglican Cathedral som ligger alldeles extra majestätiskt på en höjd. Den äldsta delen är inte mer än drygt 100 år gammal, men det är ändå en synnerligen sevärd sandstenskatedral med imponerande mått (världens längsta katedral!). 1953 försökte en viss Paul McCartney bli antagen till katedralens gosskör – men misslyckades. Förmodligen ansågs han inte kunna sjunga. Men självklart räckte detta misslyckande för att vi skulle vilja se katedralen. Ett halvt decennium senare skulle McCartneys första klassiska verk Liverpool Oratorio komma att uruppföras här – som ett slags revansch. Men det visste vi ju inte då.

Ett stenkast från katedralen ligger en av alla platser som är förknippade med John Lennon. I en lägenhet på Gambier Terrace bodde han en period tillsammans med vännen Stuart Sutcliffe – och det var där de en natt frös så mycket att de eldade upp sina möbler. Trots att det började skymma så vandrade vi dit, för ett sådant ställe måste man ju se. Mary var en hängiven (och duktig) fotograf och ville ta några bilder. Nu är inte adressen särskilt mycket att beskåda, men en hängiven fotograf är en hängiven fotograf – så Emily och jag började sakta vandra därifrån. När vi efter kanske hundrafemtio meter stannade upp och tittade hur det gick för Mary så såg vi att hon hade fått sällskap av fem, sex nyfikna tonårskillar. Vi tänkte nog inte så mycket mer på det utan förmodade väl att hon skulle komma snart.

Poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till höger har skrivit och flickan var med om äventyret och fotografen också.

De här jovialiska poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till vänster har skrivit, flickan var med om äventyret och fotografen också.

Det var då en polisbil plötsligt gled upp mot trottoaren där vi stod. En polisman vevade ner rutan och frågade om vi hörde ihop med tjejen därborta, hon som pratade med killarna. Det kunde vi ju inte neka till. ”De är ute efter hennes kamera” sa den gemytliga polismannen på sin lustiga dialekt. ”Hoppa in.” Emily och jag tittade på varandra och skuttade sedan nästan lite upprymda in i baksätet på polisbilen. Det kändes egendomligt tryggt att ha ordningsmakten på och vid sin sida – samtidigt som det var lite läskigt. Om Emily hade något förflutet som ungdomsbrottsling vet jag inte, men jag hade i alla fall aldrig suttit i en polisbil tidigare.

Killarna uppvisade en blandning av överraskning och besvikelse när vi stannade till invid dem. Mary såg däremot bara förvånad ut när hon såg oss titta ut genom bilfönstren. Det verkade som om hon inte riktigt hade fattat att killarna hade tänkt sno hennes fina kamera – och det var faktiskt med viss tvekan hon hoppade in hos oss efter uppmaning från poliserna. Vi hade väl räknat med att få kliva ur en liten bit bort och sedan vandra bort till stället där vi bodde. Men poliserna frågade vart vi ville åka och verkade tycka att det var kul att få skjutsa några vilsna turister. Vi tittade lite på varandra där i baksätet innan Emily sa: ”Kör oss till en trevlig pub.” Poliserna skrattade och gjorde oss till viljes.

Jag undrar just vad människorna som stod på trottoaren och drack öl tänkte när de såg en polisbil stanna till och släppa av tre unga utlänningar. Det ligger ju ganska nära till hands att anta att det inte tillhör vanligheten att polisen kör folk till puben. De tittade i alla fall lite konstigt på oss. Poliserna sa hej då och lycka till och tipsade om att vi nog skulle undvika det där området kring katedralen på kvällstid, för det var ganska ofta bråk och andra otrevligheter där. Glada i hågen gick vi in och beställde varsin whisky med cola (The Beatles favoritdrink!) för att fira det egendomliga äventyret. Med lite tur slipper jag sätta mig i en polisbil igen. I alla fall i Liverpool. Och i alla fall i juli 1985.

 

Read Full Post »

Förmodligen är jag inte ensam om att ibland behöva viss hjälp för att komma ihåg episoder ur det egna livet. En doft, åsynen av ett landskap, ett ljud… Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att ett specifikt minne ska väckas till liv. Häromdagen hittade jag ett vykort i gömmorna. Inte ett vykort som någon har skickat till mig, utan ett som jag har köpt själv. Inget frimärke, ingen adress. Motivet är svartvitt och visar ingen stadsvy eller liknande, så det går inte att avgöra var fotot är taget – om man inte råkar veta det. Bilden visar fyra unga män i en källarlokal. Om man inte vet vilka det är så kan man möjligen i alla fall ana att de är musiker, med tanke på att det sitter en högtalare monterad uppe vid taket.

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Cavern Club i Liverpool. Där är bilden tagen av fotografen Dezo Hoffman den 25 mars 1963. De unga männen är förstås The Beatles och det är faktiskt en lite speciell dag. Ringo Starr har förvisso varit med i gruppen i ett halvår, men just denna dag har han varit hos frisören och för första gången fått samma slags frisyr som de andra. En stor händelse. Fast det kanske inte var det enda skälet till att de blev fotograferade. Kanske fanns det inget särskilt skäl alls. På Mathew Street ligger lokalen som började som jazzklubb i slutet av 1950-talet men som gradvis kom att bli Liverpools rockmusikcentrum. Och mest känd är klubben förstås för att The Beatles spelade där hela 292 gånger. Trots det så demolerades stället bara tio år efter att det där fotot togs. En tunnel för spårbunden trafik skulle nämligen passera just här. Mellan 1973 och 1984 existerade inte The Cavern – men sedan byggde man en kopia på nästan samma plats och till stor del med tegelstenar från originalet.

1985 besökte jag Liverpool för tredje gången. Jag var 19 år och hängde med min kaliforniska brevvän Emily och hennes väninna Mary i två veckor. Mestadels i London, där vi var med om något lite speciellt som jag tänkte återkomma till en annan gång. Men nu var vi i Liverpool och drällde runt och gjorde ingen som helst hemlighet av att vi var Beatlesfans. Givetvis kilade vi ner för trappan till The Cavern och jag vill åtminstone gärna tro att det var där jag köpte det där vykortet. Det känns liksom logiskt. Men varför tjatar jag om detta stackars vykort? Det har säkert tryckts i tiotusentals exemplar och är i sig inte särskilt märkvärdigt. Men om man vänder på det och tittar på baksidan så blir det lite mer intressant.

En ung och oförstörd bloggare 1985

En ung och oförstörd bloggare 1985

Vi hade knappt klivit upp i ljuset på Mathew Street förrän en kostymklädd herre i medelåldern kom utfarande ur en port och var på väg att gå in i oss. Inte vet jag varför han slog sig i slang med oss, men jag gissar att det syntes ganska väl på oss vad vi var för gökar. Troligen såg han en chans att få lite vackert sällskap vid sin lunchöl, för efter bara några hälsningsfraser pekade han på en pub en liten bit nedåt gatan: The Grapes. Han sa att det var The Beatles favoritpub och att de brukade gå dit och ta en öl före eller efter spelningarna på The Cavern. Det visste vi förstås redan. Men han drog till med ett klassiskt ”fancy a pint?” och sa att han skulle bjuda oss. Så här i efterhand känns det smått märkligt att vi nappade på erbjudandet, men det gjorde vi. Ricky, som han hette, verkade trevlig, seriös och uppriktigt intresserad av att prata lite med tre unga Beatlesfans. Och nu kommer vi till det verkligt egendomliga. ”Nu hade ni tur”, sa han när vi klivit över tröskeln till ett inre rum. ”Där sitter Bob.” Mannen hälsade glatt på en liten karl med utstående öron som satt vid ett bord långt in i lokalen med en öl som enda sällskap. Han frågade om det var okej att vi slog oss ner – och det var inget som helst problem. Öronmannen tycktes förtjust. Så presenterade Ricky oss för ingen mindre än Bob Wooler.

Bob Wooler? Ska man veta vem det är? Nja, det kanske inte tillhör allmänbildningen såvida man inte är Beatles-nörd eller särskilt insatt i den så kallade rockscenen i Liverpool i början av 60-talet. Bob var legendarisk diskjockey och konferencier på The Cavern och andra klubbar i och runt Liverpool. Han presenterade The Beatles på olika scener över 400 gånger. Men inte nog med det. Han kunde skryta med en lite udda sak, om man nu ska använda ordet skryta i sammanhanget. Lite drygt en månad efter att det där svartvita fotot togs i The Cavern så åkte John Lennon på semester till Spanien med managern Brian Epstein. Det är – och var – ingen hemlighet att Epstein var homosexuell. Det förekom därför en del rykten om den där semesterresan. På Paul McCartneys 21-årsfest i mitten av juni uppmanade Bob Wooler lite retsamt John Lennon att berätta vad som egentligen hänt på den där semesterresan, varpå Lennon tappade humöret rejält. Han har senare berättat att det enda som fick honom att sluta slå var insikten att han annars skulle ha dödat Wooler. Det påstås vara sista gången som den dittills ganska hetlevrade Lennon tog till våld.

Jag måste erkänna att jag inte minns särskilt mycket av samtalet på The Grapes. Kanske var jag stum av häpnad. Kanske hade jag svårt att hänga med i den lite knepiga dialekten. Men Bob Wooler berättade i alla fall att Ricky spelade i ett av alla de band som staden kryllade av i början av 60-talet. Men nu var han tjänsteman på Liverpools kommun och hade lunchrast. Det vill säga drack öl. Och det är ju gott så. Cavern285_redVykortets baksida, ja. Där har Bob Wooler skrivit en hälsning till mig och prydligt skrivit dit plats och datum: The Grapes, Liverpool. 22 juli 1985. Och därunder finns en hälsning från Ricky Temple: ”To Lasse my Socialist friend.” Socialist? Tydligen förutsatte han att man var socialist om man kom från det då socialdemokratiskt styrda Sverige. Men varför var han så noga med att poängtera det? Och vem var egentligen denne Ricky Temple? Varje gång jag har råkat hitta det där vykortet i gömmorna så har jag ställt mig de frågorna. Och svaret har jag faktiskt inte fått förrän just i dag.

Jag kom på att jag skulle skicka ett mejl till en herre i Liverpool vid namn Sam Leach och fråga. Jag träffade honom på ett så kallat Beatles-konvent för några år sedan – i Karlstad av alla ställen. Han var The Beatles första agent och är trots sin ålder utrustad med ett gott minne. Han svarade nästan genast på mitt mejl och berättade att Ricky Temple är ett artistnamn. Egentligen heter han Jimmy och är bror till en populär komiker och skådespelare vid namn Johnny Hackett. Inte nog med det. Sam Leach meddelar att denne Jimmy Hackett var hårdför socialist, på gränsen till kommunist, och var vice borgmästare i Liverpool i mitten av 1980-talet!

Först nu går det alltså upp för mig att jag den där dagen i juli 1985 satt på The Beatles favoritpub och drack öl tillsammans med en man som nästan blev ihjälslagen av John Lennon 1963 – och Liverpools vice borgmästare. Enligt Sam Leach var Ricky/Jimmy en stor begåvning som kunde ha blivit en riktigt framgångsrik artist. ”Men han valde politiken i stället” fortsätter Leach och man anar nästan en suck där. Det är lite rart att Ricky Temple signerade mitt vykort med sitt artistnamn, men kanske drömde han sig tillbaka till scenen på The Cavern? Inte vet jag. Däremot vet jag att jag kvällen därpå åkte polisbil i Liverpool. Men det är en annan historia.

Read Full Post »